Alltför bekant

Även om Hästveda fått respit ger NBF-konsulterna inte upp så lättvindigt. Anläggningar djupt försänkta i det svenska urberget kommer alltid vara lättare byten än varje annan enhet i grundorganisationen, med eller utan musikkår.

Det är sant att undertecknad försökt påverka efter Mj Neppelbergs goda exempel, men det är naturligtvis så att SvD och dess klartänkte ledarskribent, Claes Arvidsson, haft en avgörande betydelse för att tygla de mörka krafterna. Pennan är mäktigare än de folkvaldas svärd. Claes Arvidssons ledare om stridsledning och interoperabilitetssträvande under våren ska jag sent glömma.

Det innebär inte att jag delar alla hans åsikter. Hans inlägg i förra veckan om utveckling av TUAV ledde till exempel fel. Den TUAV som snabbast kommer vår trupp till undsättning i Afghanistan blir inte Shadow 200. Förvisso är det en amerikansk beprövad produkt, men den direktupphandling av systemsamordning med svenska ledningssystem som under hösten gjordes hos SAAB kommer att ta både tid och pengar i anspråk.

Vid försvarsutskottets hearing om Afghanistan i början av december tyckte även generalmajor Berndt Grundevik att Genomförandegruppens beslut att inhibera TUAV:n 2008 lett till fara i dröjsmål. Men han underlät att nämna att den plattform som förväntas bli operativ under 2010 är något som FM avser att leasa på den öppna marknaden, inte Shadow 200 med svenska mellanhänder och särlösningar.

Kanada, Storbritannien, Australien och Tyskland har alla beslutat att leasa sitt behov av TUAV i Afghanistan. Men det så mycket större och mer erfarna Sverige ska naturligtvis anskaffa och anpassa. Ja, jag kan ju inte veta om Shadow 200 med svensk handpåläggning kommer att bli operativ som planerat 2011? Men låt oss säga att det i så fall blir en mycket glad överraskning.

Genomförandegruppen tyckte inte att TUAV var en oviktig förmåga, men upplägget - då som nu - kändes alltför bekant...


Allan Widman

Berget i Syd

Strax före julledigheten kompletterades ÖB:s besked om Hästveda av regeringen. I ett frågesvar anger försvarsministern att "inget beslut har fattats om avveckling av Hästveda". Och något längre ner upprepas vad en enig riksdag uttalat om STRIL-organisationen: Genomgripande förändringar av dagens organisation kopplade till en eventuell gemensam lägescentral bör ske först efter godkännande av regeringen.

Kobrans öde är långt ifrån avgjort. Detta förtydligas nu i försvarsministerns frågesvar. Beskedet är något helt annat än det ÖB gav i helgen om att "nedläggningen är senarelagd". Det finns anledning till optimism.

Så återstår frågan om förmågeglappet. Här handlar det om både politiska och ekonomiska utmaningar. Dels om stora investeringar i ny, dyr teknik, men också om känsliga avvägningar inom ramen för den militära alliansfriheten.

Kanske blir det till sist som med utbildningen av basförband och GLC/NOC; nyttan av en ensad flotta med Länk 16 bedöms inte stå i proportion till kostnader och risker?

Allan Widman

Julnatt

Jag fortsätter att få mail från före detta besättningsmedlemmar på vertolerna. Senast något så ovanligt som en flygläkare som tjänstgjort på dessa trogna plattformar. Glädjande.

Nu har friden lägrat sig över det försvarspolitiska Sverige. Bloggarna har bråda tider, men myndigheten lever naturligtvis på sparlåga i midvinternattens hårda köld.

Strax väntar ett nytt budgetår. Det börjar på allvar i Sälen där jag har fått en egen liten tid för anförande, kanske min sista. Ämnet är den svenska försvarsindustrin. Motståndarsidan har skiftat en smula över tid. Det senaste budet är PeterLundberg, som representant för SOF (Säkerhets- Och Försvarsindustrin). Något oortodoxt kan man tycka, men industri, förvaltning och politik visar alltmer upp sitt integrerade ansikte i den allmänna debatten. Gränserna är inte lika tydliga och de olika intressenas energi och synlighet ökar med de minskade resurserna.

På Wiseman har jag läst att ATS med timmars förvarning kunde hyra hkp-timmar i Afghanistan. ÖB har emellertid haft svårigheter med detta. Hur man än sökt bland sina internationella kontakter har man inte fått något napp. ÖB har fortfarande att svara på om FMV fått något formellt uppdrag att göra detta eller ej?

Det finns skäl för oss, inte minst på julnatten, att känna stolthet över dem som nu står på vakt på CNL och på våra PO i Afghanistan. Måtte lyckan stå er bi och folkets tacksamhet möta er vid återkomsten! Ni lämnar aldrig våra tankar.

Gustav Wasa, en trogen kommentator på denna blogg, föreslår att vertolerna, om regeringen skulle besluta att avveckla, ska överföras till Kustbevakningen. Detta är en god tanke. Sjöräddning klarar dessa hkp med vänstran och samtidigt finns en verklig kapacitet kvar inom den svenska staten. Självklart leder detta till en budgetöverföring; men när det svenska försvaret inte förmår att göra riktiga prioriteringar mellan förnyelse och operativ förmåga är den utgången oundviklig.

God Jul


Allan Widman

En bra vecka

Förra inlägget blev ju alltför kortfattat. Faktum är att detta i många avseenden varit en riktigt bra vecka.

För några dagar sedan beslutades att basbataljonernas utbildning inte skulle centraliseras utan vara kvar på F 17 och F 21. Precis som i fallet GLC/NOC ansågs investeringarna inte stå i proportion till vad som kunde uppnås. På detta räddningen av Ärna och en senarelagd nedläggning av Hästveda.

Beträffande sistnämnda är den politiska processen ännu inte avslutad. Ändå måste ÖB:s senareläggning uppfattas som ett gott tecken. Det finns ett visst darr på manchetterna...

Vad beträffar helikoptrarna så anses frågan nu löst genom att annan nation garanterar att det ständigt står två helikoptrar dygnet runt och 365 dagar om året på Marmal. Detta är ett ganska märkligt svar på försvarsministerns fråga om vad Försvarsmakten kunde göra för att Sverige skulle bidra med helikopterförmåga i Afghanistan?

Men varför bråka om det nu finns andra helikoptrar där? En sårad soldat - som brukar framhållas på denna blogg - bryr sig ju inte om nationaliteten på den helikopter som flyger honom eller henne till sjukhus. Nej, i det enskilda fallet är det naturligtvis helt rätt.

Faktum är dock att den som inte någon gång bidrar med det som är svårt, dyrt och riskfyllt på sikt tär på solidariteten. Är man alltid den som måste låna till ölen tröttnar kompisarna, förr eller senare. Det var bland annat denna psykologiska insikt som ledde fram till att FM redan hösten 2007 föreslog en insats med helikopter. Ett förslag som sedan bekräftades genom ett beslut av regeringen och två av riksdagen.

Att när praktiska svårigheter möter hänvisa till att andra löser problemet framstår mot den bakgrunden inte helt trovärdigt.

Nu ligger alla äggen åter i en och samma korg - 10 B. Om denna drabbas av ytterligare förseningar eller andra problem finns ingen alternativ plan. Av omständigheter och uttalanden framgår att den "professionella bedömningen" varken innehåller ukrainare, vertoler eller ekonomiska bidrag till dem som förmår hålla helikoptrar i Afghanistan.

Allan Widman

Julen är nära...

Idag skriver Sverker Göransson på Brännpunkt att det inte blir något GLC/NOC, att den militära flygverksamheten under alla förhållanden blir kvar på Ärna samt att nedläggningen av Hästveda "senareläggs". Det senare får vi väl se hur det blir med, likväl känns det nu att julen är nära...


Allan Widman

Den svenska modellen?

I morgon träffar GD på FMV, Gunnar Holmgren, och ÖB försvarsminister Sten Tolgfors. Försvarsministern kommer att begära myndighetschefernas personliga uppfattning om Hkp 4. ÖB kommer sannolikt att säga att vi ska satsa på framtiden och glömma det förgångna. GD FMV kanske uttrycker sig lite mera svävande. Hans myndighet flyger faktiskt fortfarande en vertol fastän FM förrådställt sina. Kanske förstår han också hur lång tid och hur mycket osäkerhet som är förenad med "gapfillers" som ska anskaffas och där utbildning måste börja från noll.

Målet måste vara ett enda: Att på kortast tid leverera den helikopterinsats för sjukvårdstransport som regeringen föreslagit och riksdagen två gånger fastslagit. Om detta dessutom kan ske med minsta möjliga insats från skattebetalarna, desto bättre. Det handlar om liv och lemmar för svenska och andra soldater, men också om tilltron till den representativa demokratins funktionsduglighet.

Men dryga sju år i försvarspolitiken har lärt mig att det till synes logiska sällan går segrande ur striden.

Visbykorvetterna är ett mycket bra exempel. Ny Teknik kunde igår slå fast att våra senaste tillskott inte är mogna uppgifterna minröjning och ubåtsjakt. Och vad beträffar ytstrid så är väl förmågan begränsad till däckskanonen och ev finkalibrigt som kan presteras av besättningen. Likväl tar vi leverans. Att detta är förknippat med överföringar av kapital från beställare till leverantör råder nog ingen tvekan om. Version 4 är nu ett faktum, utan att huvudvapnet (Robot 15) avlossats från dess insida.

Flatheten från beställaren gynnar knappast skattekollektivet och svensk, operativ förmåga. Knappast heller den inhemska försvarsindustri som i allt högre grad måste konkurrera på en internationell marknad. Min tanke är att alla förlorar på kravlösheten.

Men visst. Nu ska alla fira helger och den "svenska modellen" ska inte ifrågasättas. Åtminstone inte förrän verkligheten i Afghanistan eller på andra sidan Östersjön gör sig påmind igen.


Allan Widman

Varför är vi inte där?

Den frågan ställer just nu de flesta journalister som jag talar med. Och självklart finns det inga enkla svar.

Här är några samverkande förklaringar:

1. Uppdragstaktik fordrar uppföljning och ansvarsutkrävande. Ibland, eller ganska ofta egentligen, har jag fått frågan; vad anser ÖB? Denna fråga implicerar att ÖB - mer eller mindre - sitter på den absoluta sanningen.

Frågans utgångspunkt är dessutom att ÖB har någon slags personlig utslagsröst som definitivt förklarar orsak och verkan. Frågeställarna bortser från att ÖB inte är en person utan ett ganska värnlöst offer för myndighetens samverkande och ofta motstridiga intressen, uppfattningar och önskemål.

I en sådan miljö sker inga avrättningar. Ansvar utkräves inte, ens då möjlighet ges.

2. Numera lever FM i en matris. Vedertagen uppdelning i vapengrenar (stridskrafter) har övergivits till förmån för processägare och resurshållare. Matrisens konsekvens är att alla generaler och amiraler (dryga trettiotalet) samfällt tecknar viktiga beslut. Följden är att alla belastas av sitt ställningstagande när något (som oftast) inte går som man planerat. Det skapar en ovilja att "tänka om". Dessutom så innebär det kollektiva ansvarstagandet att ingen enskild kan ställas till svars för tillkortakommanden. Detta underlättas av att samtliga befattningshavare i HKV roteras med arton månaders mellanrum.

3. Helikoptervapnet är ingen del av arvet. Kanske flygvapnet, men också lite marin respektive armé. I sin nya hemvist; flygstridskrafterna, betraktas helikoptrar mest som flygräddningsförmåga (fräd). Inte som något eftertraktat som löser självständiga och viktiga uppgifter här hemma och i andra världsdelar.

4. Och så industrin. Förstår att jag ibland framstår som en fiende till denna del av "den djupa staten". Så är det inte alls. Företag ska tjäna pengar. Problemet är snarare att det politiska systemet är så eftergivet och kravlöst. Industrin vill naturligtvis att materielen ska förnyas så ofta som möjligt. Vi försvarspolitiker ställer inte tillräckligt envisa och begåvade frågor. I en bransch där fri konkurrens i de flesta avseenden faller på sin egen omöjlighet levererar Sveriges folkvalda inte ett adekvat ifrågasättande.

Jag hävdar fortfarande att soldaterna i Afghanistan ger blanka den i vilken helikopter som för dem till sjukhuset. Och om detta vore utgångspunkten för våra ansträngningar hade vi agerat på mycket större bredd.

1. Vi hade givit FMV ett formellt uppdrag att undersöka vilka möjligheter som finns när det gäller att hyra eller leasa MEDEVAC-timmar på den internationella marknaden.

2. Vi hade tidigt kontrollerat förutsättningarna för ett vidmakthållande av Hkp 4. Vilka kompletteringar behövdes och till vilket pris? Rimligen borde också myndigheten tagit initiativet till en inventering av de personella resurserna, inte jag.

3. Kontakt skulle tidigt ha tagits med Norge. Kunde vi , genom ekonomiska bidrag eller personellt understöd, underlättat eller till och med förlänga deras insats?

4. Vi borde dessutom fortsatt våra ansträngningar med 10 B. Även om detta var en del av vår marknadsföring av stridsflygplan till grannlandet så skulle vi hotat med skadestånd eller till och med hävning av avtalet. Det hade säkerligen gjorts i varje annat affärsmässigt förhållande.

Med två riksdagsbeslut om insats i Afghanistan verkar allt mycket osäkert. Andra kvartalet 2011 hävdar myndigheten att man kan vara på plats - men framhåller samtidigt att en sådan insats och NBG 11 inte är möjliga samtidigt. Vi måste välja.

I jämförelse med nästan varje annat land av samma storlek underpresterar vi. För det skäms jag.


Allan Widman

Vertoler forever...

är en rubrik jag lånat från en av alla före detta besättningsmedlemmar som anmält in på uppropet om 4:orna.

Jag har ägnat morgontimmarna åt en mer detaljerad sammanställning. Den har utfallit enligt följande:

Totalt har 62 personer anmält sitt intresse för medverkan vid ett återinförande av systemet. Av dessa poängterar flera stycken att det måste handla om långsiktighet; inte bara för några månader i Afghanistan eller över NBG 11. Tio år är ett perspektiv som nämns.

Av de 62 har samtliga praktisk erfarenhet utom en. Avvecklingen kom för honom emellan. 26 av de anmälda har uppgivit en sammanlagd flygtid om 40 660 timmar eller, om man så vill, i genomsnitt 1 563 sådana per person. I övriga fall har erfarenheten uttryckts i antal år med vertolen eller har inget nämnts om detta.

Många har haft fler funktioner än en inom systemet. Således kan man räkna in åtta ytbärgare, tjugotvå tekniker (fördelat på rätt många underdiscipliner), sjutton färdmekaniker, sjutton flygförare, nio sonaroperatörer och två flygchefer. Därtill finns ett antal andra befattningar som t.ex. lärare, personer som svarat för tester av olika slag och som stöttat med flygtaktik m.m.

Vad beträffar Afghaistan så känner sig tjugofyra beredda till detta. Tjugo stycken ger inget svar eller uttrycker sig oklart. De återstående 9 uttalar att en insats i Afghanistan inte är aktuell.

Jag vill tacka samtliga som hörsammat uppropet och bidragit till kunskaper om vilken kompetens som finns att tillgå. Den 16 december kommer FM och FMV att redovisa till försvarsministern sina tankar i frågan om helikopterinsats i Afghanistan. Argumentet, att kompetensen är skingrad för vinden och beslutet om avveckling därmed oåterkalleligt, kan nu sättas i fråga.

Inom kort vill jag återkomma med en analys över hur helikoptervapnet hamnat i detta bekymmersamma läge som för övrigt - i större eller mindre utsträckning - också omfattar andra delar av vårt försvar.

Allan Widman

Osannolikt

är vad försvarsministern kallar GLC/NOC. Likväl är FM:s befogenhet att lägga ned Hästveda en oundviklig följd av detta.

Redan tidigare har FM bekräftat att man måste ha en back-up. När Hästveda försvinner ska en sådan etableras. Ronneby, eller i gamla bergrum, blir det dyrare och mer äventyrligt.

Troligt är att en omorganisation av stridsledningen kommer att leda till ett brutalt förmågeglapp. När så sker kommer NBF-konsulterna äntligen kunna hävda att något måste göras. If it is broken You need to fix it.

Frågan om vår stridsledning är ännu inte avgjord i regeringen. Vi måste ha gott hopp.


Allan Widman

Det möjligas konst

Jag noterar att någon ifrågasatt varför Försvarsutskottets majoritet inte biföll en motion från Miljöpartiet om en Luftförsvarsutredning. Det ger anledning till att beskriva hur beslutsfattande går till inom den borgerliga regeringen.

Om, som i detta fall, en enskild riksdagsledamot har en idé om hur ett politikområde kan utvecklas måste man först få det egna partiet att ställa sig bakom förslaget. När, eller om, så sker kan man föra in detta i samordningskansliet i statsrådsberedningen. Förhoppningsvis kommer då partikamraterna på detta kansli att vid varje förändring framhålla ett sådant krav. Är de, som i Folkpartiets fall, begåvade och dådkraftiga lyckas de till slut. Då övergår partikravet till att bli ett krav från en sittande regering. Av detta skäl var jag noga med att skriva att det som efter vårt Landsmöte var ett krav från Folkpartiet nu hade "potential att bli ett krav från alliansen".

Ikväll hade vår försvarsminister en utfrågning i Aktuellt rörande Pontus Hybinette. Han hänvisade till ett antal förslag från Veteransoldatutredningen om en starkare samordning från Försvarsmaktens sida när det gäller rehabilitering och vårt förslag om ett tidsobegränsat ansvar för samma myndighet. Jag är tacksam för detta och kan inte nog se fram emot en proposition. Bättre sent än aldrig.

Politik förblir det möjligas konst och de konstigas möjlighet.

Vertoler och veteraner.


Allan Widman

Lek och allvar

Så är det att drygt femtio före detta tjänstgörande på vertolerna nu anmält intresse för en reinkarnation. Alla vill inte åka till Afghanistan och den äldste av entusiasterna, som är fyllda 76 år, kanske inte heller bör göra detta.

Icke desto mindre har detta upprop motbevisat att personalförsörjningen är en flaskhals. Att det skulle finnas några andra invändningar har ingen ens påstått. Tvärtom prisas vertolernas mångsidighet, lyftkraft och pålitlighet av samtliga.

En del av mina kollegor ifrågasätter att en förtroendevald blandar sig i vilka plattformsval som myndigheten gör. Frågan är dock vad de folkvalda ska göra när den operativa effekten upphör?

Min Ericson är nu snart två år gammal. Jag vet att de vill att jag ska byta bort den mot en ny, mer avancaerad modell. Men av samma skäl som jag inte vill bli av med en fungerande, beprövad och betald vertol tänker jag heller byta min mobiltelefon, så länge den fyller mina behov. Varför skulle jag? Särskilt som ersättaren visat sig långt mindre livsduglig.

I hela denna debatt om helikoptrars olika företräden är det lätt att glömma målet med verksamheten; att på snabbast möjliga tid få en sårad finländare, tysk, afghan eller svensk soldat till sjukhus. Bara där kan liv och lemmar egentligen räddas. Det är vårt lackmustest - blodrött eller ej.


Allan Widman

Utan helikoptrar

ÖB har en försvarspolitisk rådgivare. Jag hoppas att han (eller hon) nu funderar över hur Försvarsmakten ska återfå initiativet i debatten. Något besked måste komma. Att sticka huvudet i sanden och tro att detta ska ta slut duger inte.

Vi vill veta om vertolerna ska få komma tillbaka eller om ukrainarna ska kallas in. Både och är det bästa beskedet, men endera kanske är tillräckligt för stunden.

Uppslutningen kring Hkp 4 bara växer. Jag trodde aldrig att det fanns ett så stort intresse och genuin tillit till ett system som nu bara samlar damm.

Samtidigt hör jag om nytt flygförbud för Hkp 15. Man hittar skruvar, muttrar och andra lösa tillbehör i flygkritiska utrymmen. Om sprickorna i rotornavet hade jag redan hört.

Innebörden av detta är att Sverige idag i praktiken står utan helikoptrar på den militära sidan. Varken fyror eller nior flyger längre. Enligt ÖB har 10 B trettio säkerhetsrestriktioner. Hkp 14 står på Malmen sedan snart två år, men flyger som bekant inte. Kanske finns det mindre än en handfull 10 A som fortfarande gör tjänst.

För detta erlägger skattebetalarna runt 800 Mkr om året. Det duger inte. Nu vill jag veta hur planen att ta oss ut från detta tillstånd av overksamhet ser ut. Och jag är nog inte ensam.


Allan Widman

Uppropet fortsätter!

Det får nog bli fler redovisningar. När något skrivs om vertolerna anmäler sig en skur av fd besättningsmedlemmar på mailen. Idag på morgonen är det 36 färdmekaniker, besättningschefer, tekniker, sonaroperatörer, ytbärgare och en rad andra kategorier som hörsammat uppropet.

En hel del utesluter inte insats internationellt, men många pekar också på behovet av en medeltung och tillgänglig helikopter i Sverige för både sjö- och markoperativa uppgifter. Jämförelserna mellan vertolerna och de system de nu arbetar på utfaller undantagslöst till de förstnämndas fördel.

Finns skäl att erinra om de behov som uppstår vid katastrofer av typen Estonia eller större skogsbränder. Vilka resurser kommer att finnas för sådant i framtiden? Sten-Olov Hellberg, länspolismästare i Dalarna och tillika polisiär helikopterutredare, ansåg det förra sommaren nödvändigt för RPS att anskaffa en medeltung helikopter för Nationella Insatstyrkans behov. Revirhävdandet till trots ska nog även det förslaget ses mot bakgrund av Försvarsmaktens minskade möjligheter att stödja.

Den som läser Patrias Helicopters remissyttrande till helikopterutredningen inser direkt att deras uppgifter stämmer. Det är mycket precisa belopp fördelade på de olika insatser som behövs för att återstarta helikoptern. Remissyttrandet påminner nästan om en offert. Och vem har bättre underlag för sådana bedömningar än det företag som under lång tid svarat för systemet?

Helikopterutredningen lär ha besökt Patria Helicopters. Att man då inte tagit in deras uppgifter i delbetänkandet om Helikopter 4 förblir ett mysterium. Det är inte ägnat att stärka tilltron till utredningens slutsatser...


Allan Widman

Luftförsvarsutredning

Som någon kanske märkt har det varit tyst på bloggen ett par dagar. Det beror på att Folkpartiet Liberalerna haft landsmöte i Växjö från torsdag till och med söndag. Många beslut fattades, men ett hade särskild betydelse för mig.



Det gäller naturligtvis frågan om en Luftförsvarsutredning. I ett särskilt uttalande biföll Landsmötet en motion med sådant krav signerat Jens Pettersson, Hans Lindblad och undertecknad. Därmed är tillkomsten av en luftförsvarsutredning nu officiell politik för Folkpartiet Liberalerna, med vidhängande potential att bli dito för regeringen.



Som väl de flesta vet är bakgrunden till motionen tillståndet i vårt stridsflyg. Kvalitativa och kvantitativa brister ifråga om vapen och sensorer. Halvering av antalet flygtimmar på bara fem år. Potentiell avsaknad av hemlig och säker stridsledning. Skrotat krigsbassystem. Lägg därtill förestående beslut om omfattande förmågelyft och anskaffning av nya radarjaktrobotar.



Eftersom betydande ökningar av försvarsanslaget synes utsiktslösa kommer vi att ställas inför svåra avvägningar som kräver strategisk överblick och omsorg om förmågor.



Sverige är berömt bland annat för sitt utredningsväsende. Det borgar för sakliga beslutunderlag och stor öppenhet. En omistlig del av vår representativa demokrati.



En annan utredning som fått förnyad aktualitet är veteransoldatutredningen. FS 17 som nu börjar återvända från Afghanistan är kanske den kontingent som upplevt fler traumatiska händelser än någon annan sedan det tidiga 90-talet. Av det erbjudande om anställning, som ganska generellt riktades till soldaterna tidigare i höst, lär det inte bli så mycket. Men förhoppningen är att Försvarsmakten nu tagit höjd för att erbjuda ett omhändertagande som står i proportion till dessa män och kvinnors upplevelser.



Vill för övrigt på nytt påminna om uppropet för 4:orna. I morgon eftermiddag ska jag summera.





Allan Widman

Ett upprop för fyrorna

Vertolernas öde ska snart avgöras.

Helikopterutredningen under Jan-Olof Lind menar i ett delbetänkande att kostnaderna för att återta fyrorna i drift uppgår till mer än 700 Mkr. Patria Helicopters beg to differ. Enligt dem som svarat för underhållet av helikoptrarna kan dessa hållas i luften till 2020 för en kostnad om drygt 20 Mkr per år. Deras remissyttrande har gjort stort intryck på både departementet och stora delar av Försvarsmakten.

Få av de initierade beslutsfattarna bestrider fyrornas lämplighet för "hot and high". Och äldre konnässörer inser även deras betydelse för luftburen ubåtsjakt det kommande decenniet. Invändningarna mot ett återupplivande handlar mer om möjligheterna att bemanna systemet. Det heter att personalen antingen är för gammal, har slutat vid Försvarsmakten eller överförts till andra arbetsuppgifter.

På grundval av de mail jag fått och en del inlägg på bloggen har jag förstått att det fortfarande finns många före detta besättningsmedlemmar som tror sig både kunna och vilja delta vid fyrornas eventuella återkomst. Av dessa skäl vill jag försöka kartlägga vilka resurser som ännu finns på personalsidan. Helt enkelt ett upprop.

Vore därför tacksam om de som tjänstgjort på helikoptersystem 4 som flygförare, annan besättning eller tekniker kunde anmäla sig på denna blogg eller - om man hellre vill till min mail (allan.widman@riksdagen.se). Även uppgifter om tjänstgöringstid respektive flygtimmar är uppgifter som mottages tacksamt, liksom beredvilligheten att delta i insats inom ISAF.

Eftersom detta inte är något annat än en ganska snäv enkät för att bemöta möjligen ogiltiga argument för avveckling av vårt mest potenta och och efterfrågade helikoptersystem finns det väl egentligen ingen anledning till anonymitet. Den som inte vill skylta med namn slipper naturligtvis, men bör anges särskilt.

Fram till 1999 kunde vi förtroendevalda genom rullan följa personalutvecklingen inom Försvarsmakten. Denna tid är nu förbi.

Mina vänner, ställ upp! Finns det liv är det aldrig för sent...


Allan Widman

Anders Lindström: "Vilken helikopter som helst är långt bättre än ingen helikopter alls..."

Ska man tro DN har Försvarsmakten, under det år som gått från att man lovade undersöka alternativa möjligheter att tillföra helikopterförmåga, inte givit FMV något uppdrag att undersöka möjligheter att hyra eller leasa utländska helikoptrar, med eller utan besättning.

Andra länder, som USA och Kanada klarar detta och prioriterar uppenbarligen målet för verksamheten; att snabbast möjligt ta skadade till sjukhus. En skadad soldat lär knappast bry sig om helikoptern eller dess besättning är svensk eller ukrainsk. Det goda får aldrig bli det bästas fiende.

Idag på morgonen i radion med Anders Lindström. Det är svårt att bemanna den främre kirurgiska förmågan (FKF:n). Personligen tror jag det är tid för myndigheten att utvärdera den här verksamheten. Under de två som gått hur många gånger har den varit fullständigt bemannad? Hur ofta har den stått på rätt plats vid rätt tillfälle i vårt vidsträckta område? Tror att det finns en avgörande förmåga, och den stavas helikoptrar.

I eftermiddag eller ikväll ska riksdagen hålla sin debatt med anledning av Afghanistanpropositionen. I morgon blir det beslut. De klentrogna talar om "ansvarsfullt" återtåg. De kommer de förr eller senare att få äta upp.


Allan Widman

Medan timmarna ila...

Politiken är inte vacker. Varje människa som bestämt sig för att sätta sina känslor, värderingar och erfarenheter i politikens tjänst har från början haft ett gott uppsåt. Detta tror jag ganska bestämt. Men väl inne så blir det allt svårare att orientera. Politik handlar inte bara om att vilja, utan också om att överleva. I en halsbrytande balansakt mellan lojalitet med parti, väljare och journalister å ena sidan och samvetet å den andra.

Den numera ganska långa historien om helikoptrar till Afghanistan innehåller alla dessa element. Man ringer myndigheter och begär ut handlingar, man skriver debattare och ifrågasätter. Till slut konfronterar man makthavarna med ihopsamlade fakta. Ändå verkar resultatet vara magrare än en själv.

Så plötsligt inträffar det som alla visste skulle inträffa - förr eller senare. Att då ta ut sin hämnd och besvikelse framstår först som rättvist och förtjänt. Men det är det inte.

Åtminstone en svensk soldat kommer aldrig mer att leva det liv han har rätt till. Det kan ingen nu förändra. Vår enda möjlighet är att ställa rätt det som varit fel. Och frågan om ansvar är egentligen underordnad om alla nu vill göra sitt bästa för att bristerna ska elimineras. Men för att åstadkomma detta tror jag, likväl, att ansvar måste utkrävas. På det att efterföljande förstår priset av underlåtenhetens synd. Bara hut går hem.


Allan Widman

Sådant kan vi vara utan

På en dag beredde och beslutade det sammansatta försvars- och utrikesutskottet en förlängning av det svenska mandatet i Afghanistan. Skälet till denna extraordinärt snabba handläggning berodde på omsorg om de svenska soldaternas säkerhet.

Som nämndes på denna blogg i det senaste inlägget så har det nu vid två tillfällen då Afghanistan beretts av riksdagen inträffat allvarliga attentat mot vår trupp. Detta föranledde utskottets ordförande, Urban Ahlin (S), att på eget initiativ kontakta Försvarsmakten, som enligt honom instämde i oron över en utdragen, parlamentarisk handläggning.

Trots en snabb handläggning gjordes emellertid en saklig prövning av villkor, former och mål med den svenska insatsen. Utskottet erinrade även enhälligt om Försvarsmaktens tidigare besked att undersöka alternativa möjligheter att tillföra helikoptrar. Vid en offentlig hearing anordnad av Försvarsutskottet nu på tisdag kommer denna fråga naturligtvis upp på nytt. Vad för ansträngningar har gjorts för att, vid sidan av svenska, gröna alternativ, tillförsäkra snabba transporter av skadade till sjukhuset i Marmal?

Den politiska oppositionen är fortfarande djupt splittrad. Socialdemokraterna lyckades på nytt sy in Miljöpartiet i den breda majoritet som tillstyrker en förlängning. Dock skedde detta till priset av att frågan om ett "ansvarsfullt" tillbakadragande från Afghanistan nu förekommer i en reservation undertecknad av det parti som i mars 2006 iklädde Sverige det långsiktiga ansvaret för PRT MES.

Milton Friedman sade: There's no such thing as a free lunch...

Problemet med att börja laborera med exit-planer och i förlängningen tidtabeller är att de tar fokus från uppgiften. Plötsligt blir detta viktigare än de olika värden som motiverat FN:s mandat. Sådant kan vi vara utan.

Idag Natos parlamentariska församling i Edinburgh.


Allan Widman

Hur länge till är Gud svensk?

Ikväll går våra tankar till drabbade och anhöriga. Det gäller den av Försvarsmakten lokalanställde tolken som fick plikta med sitt liv samt de skadade svenska soldaterna och alla deras anhöriga.

Tacksamhet bör vi känna mot den amerikanska helikopter med besättning som kom till vår undsättning i ett svårt och säkert utsatt läge.

Ikväll har jag fått frågan om det tog för lång tid till sjukhuset. Svaret är naturligtvis ja. Samtidigt är det viktigt att förstå att krav kan vi bara ställa på de resurser som vi själva betalar och svarar för. Har man ingen egen förmåga, trots ett ansvar som lead-nation, kan man bara vara tacksam när andra hjälper till.

Om någon vecka påbörjar riksdagens behandling av propositionen om en förlängning i Afghanistan. Sak samma gällde när två svenska officerare dog den 25 november 2005. Kanske finns det ett samband, kanske inte. Det är emellertid min förhoppning att Sverige oavsett vilket nu ska stå upp för våra svenska män och kvinnor i Afghanistan och det arbete som de utför. Ett ökat tryck mot vår närvaro ska i första hand mötas med beslutsamhet. Det är ett bevis för att vi kan och kommer att lyckas med uppgiften. Inget annat.

Däremot är det avgörande att nu fokusera på att vår trupp får stöd, utrustning och skydd motsvarande de risker som tjänstgöringen innebär. Det finns inget farligare och mer påfrestande uppdrag en svensk statstjänsteman kan få än att idag främja fred och säkerhet i Afghanistan.

Nyckelordet är helikoptrar. När MEDEVAC-helikoptrarna (10 B) försenats bortom all rimlighet lovade Försvarsmakten att alternativa möjligheter skulle undersökas. Det är nu nästan på dagen ett år sedan. Men tidigaste insats bedöms fortfarande kunna ske andra kvartalet 2011.

Det viktigaste är inte att helikoptrarna är gröna eller svenska. De kan vara civila och/eller utländska. Det kan till och med vara så att vi ekonomiskt eller personellt stöttar andra länder som lyckats ta sina helikoptrar till Afghanistan. Om länder som USA och Canada, trots sina resurser, hyr utomlands borde vi kunna göra detsamma. Det handlar om en enda sak: Att så snabbt det överhuvudtaget är möjligt få en skadad soldat eller annan anställd till sjukhus. Och då är "varje helikopter bättre än ingen helikopter alls".

Bland norska soldater i Afghanistan sägs det att Gud är svensk. Men hur länge till?

I morgon Swedint. FS 18 ska snart ta vid.


Allan Widman

Sorgligt men sant

Ja, så tvingades Sverige att i en miljöprövning grundad på FN:s havsrättskonvention acceptera en gasledning i Östersjön. Jag har respekt för att regeringen inte bryter mot internationell rätt. Om så vore skulle frågan i vart fall, med samma utgång, avgjorts av en internationell skiljenämnd i Hamburg. Däremot är jag djupt kritisk över att man inte tydligt uttalar sitt ogillande i den politiska delen.

Samtidigt som man sade ja på grund av rättsliga skäl borde man uttryckt sitt avståndstagande i den politiska delen. Ett ökat beroende av rysk energi kan på lång sikt bli en svaghet för europeisk solidaritet och sammanhållning. Ryssen är redan alltför skicklig i att dela upp vår union i lagom stora och lagom oeniga enklaver.

Dessutom borde man tryckt på kompensatoriska åtgärder. Först och främst att resolut integrera Baltikum med europeisk energiförsörjning genom kablar dit (vilket (S), sitt motstånd till trots inte kan tänka sig). Därtill hade det varit passande om Sverige äntligen också erbjudit sig att delta i Natos air-policing operation över våra tre grannländers luftrum. Det är en pinsamhet att Gripen först kom dit genom tjeckisk förmedling. Våra solidaritetsförklaringar till trots.

LADOGA och ZAPAD handlade inte om militära förberedelser av ett försvar av gasledningar. Både volymer och övningsmoment indikerar långt mer bekymmersamma avsikter. Ryssland behöver inga ursäkter för att utöka sin representation i vårt närområde. Det står dem fritt och de har uppenbarligen avsikten att göra detta.

När osäkerheten ökar om vilka utmaningar som framtiden kan föra med sig ska vi helst avhålla oss från stora förändringar och tekniska språng i stridskrafterna. Det som är beprövat, pålitligt och tillräckligt bra blir då optimalt.

Allan Widman

Slutspelet börjar

Mina sagesmän inom myndigheten talar om en ökad lyhördhet och ödmjukhet inom generalitetet.

Samtidigt fortsätter de interna diskussionerna i regeringskretsen.

Vi har hört att Steg 1 och 2 inte har något med varandra att göra, även om alla förstår att så är fallet.

Ponera att Steg 2 inte kan realiseras av tekniska eller ekonomiska skäl. Vad är då argumentet att genomföra Steg 1? När inga rationaliseringar står att finna, till följd av att berget måste behållas med hänsyn till FMTN samt att all personal och teknik oreducerat måste flyttas till annan ort. En nybyggnad - ovan eller under - jord blir då ett ofrånkomligt minus om redundansen ska vidmakthållas.

På dessa frågor ges idag inga svar. Att då gå vidare mot okända och odefinierade mål borde rimligen vara uteslutet.

På fredag besöker Försvarsutskottets ordförande Kobran. Det är bra, om än något sent i processen.

Allan Widman

Tala är guld

Idag Karlbergs slott i Stockholm. AFCEA hade jubileum och inbjöd även alternativa röster.

NBG var enligt Försvarsmaktens forskningschef, Mats Olofsson, en utmobbad företeelse. De drygt 200 designregler som sammanställts för en eventuell uppbyggnad i framtiden av ett NBF var inte att förakta. En representant från FMV ville även komma med förslag på hur skattebetalarna skulle få återbäring på sina två investerade miljarder. Sådana mottages givetvis tacksamt, förutsatt att inga nya insatser är nödvändiga.

Samtidigt måste jag redovisa hur besluten om Hästveda fattats i FM. Totalt är det fem olika dokument som vi måste förhålla oss till. Först FMUP. Sedan VU09 och en komplettering till denna. Därtill ett antal andra beslut och order med olika beteckningar.

Genomgående hänvisar de olika besluten tillbaka till FMUP, men frågan är om denna "plan" verkligen representerar ett skarpt myndighetsbeslut. För en utomstående tycks det hela vara ett "blame game" där ingen egentligen vågar teckna firma.

En sak är dock uppenbar efter genomgång av samtliga dokument. Steg 1 och 2 har en tydlig relation i samtliga dokument. Man vet vart man vill komma och stegen hänger ihop. Att ansvarig minister sedan inte vill låtsas om detta är en annan femma. Den som hör av sig kommer att få samtliga bifogade filer per mail.

Till sist fd partiledaren och statsministern Göran Persson, som nu har mage att låta krokodiltårar falla över svensk försvarsindustri. Under hans tid decimerades antalet insatsförband på ett sätt som får Per-Albin att framstå som synnerligen modest. Han prioriterade alltid verkstadsjobben och de vita rockarna framför försvarsförmågan. Han struntade blankt i det operativa och utlyste själv den "strategiska time-outen". Men nu har han hamnat i sitt rätta element. Han må ogilla upphandlingar i konkurrens, men säljer gärna sig själv till högstbjudande. Staten och kapitalet.


Allan Widman

Hej matematik!

Ibland går tid mellan inlägg. Jag är ledsen för det.

Igår hade Försvarsutskottet utfrågning med Försvarsdepartementet gällande pågående åtaganden och nya bemyndiganden i materielförsörjningen.

I huvudsak koncentrerades diskussionen till det stora förmågelyftet för stridsflyget. Ibland kallat E/F, ibland Next Generation och medialt ofta "Superjas". Chefen för militära enheten, generallöjtnanten Mats Nilsson, konstaterade att osäkerheterna ännu var stora. Ännu vet vi inte om detta kan göras tillsammans med annan köpare eller när det senast måste göras, givet kravet på förberedelser och C/D:s effektiva livslängd. Eftersom vi heller inte vet vilka förmågor som behöver lyftas i flygstridskrafterna kunde frågor om när, hur eller till vilket pris inte heller besvaras.

I denna del angavs att det inom FM nu pågår en översyn av behoven, vilken tillsammans med utvärderingen av det s.k. demonstratorprogrammet (slutförs 2010) utgör viktigt underlag för beslut. Ett sådant kan behöva fattas "inom ett, tre eller fem år".

Viss diskussion utspann sig även beträffande anskaffning av nya radarjaktrobotar. Mats Nilsson svarade på direkt fråga att det saknades kopplingar mellan ett sådant beslut och nästa generation stridsflygplan. Enligt honom kunde t.ex. en Meteor lika gärna hänga under en C/D som en E/F. Men jag undrar...

Lite roligt blev det kring vad som återstod att leverera enligt objektsramen från delserie 3 och innehållet i den nu aktuella uppgraderingen av C/D, kallad MS 20. Här användes uttrycken "mängder" samt större och mindre "delmängder" i sådan utsträckning att man upplevde sig förflyttad till 70-talets matematikundervisning. Ni minns väl mängdläran?

Nåja, de konkreta svaren på ledamöternas frågor lyste mest med sin frånvaro. Än så länge tycks de vara för tidigt väckta, men erfarenheterna visar å andra sidan att det plötsligt kan vara för sent.

Idag anordnar Socialdemokraterna och Folk och Försvar seminarium om försvarsindustrin. Talar gör bland annat fil dr Jan Joel Andersson och professor emeritus Gunnar Eliasson. Den förre skrev 2004 en uppmärksammad brännpunktare under rubriken "välj försvarsindustri eller insatsförsvar". Ska bli intressant att se om de synpunkterna fortfarande står sig?

Allan Widman

Estradörernas tidevarv

En underbar och klar höstmorgon i Hästveda. I berget alltid lika kallt. Personal som inte förstår varför deras verksamhet inte behövs och vad som står att vinna med en nedläggning.

Allt talar för att berget inte kan avvecklas, oavsett vad som händer med stridsledningsfunktionen. FMTN och FMLOG kommer likväl att behöva finnas nära infrastrukturen. Och om alla befattningshavare inom stril-funktionen ska finnas kvar, men tjänstgöra någon annanstans, undrar man över besparingens storlek. Personalen har inte fått veta och ej heller några beslutsfattare av dignitet.

Och finns det verkligen ett av myndigheten formellt fattat beslut om nedläggning? Det talas om det, men ingen har visat upp det. Kanske är det bara "provtryckt". Har Silwer, Salestrand och Brännström verkligen satt sin professionella heder i pant på detta, "ända in i kaklet"? Ja, kanske. Idag saknades bemyndigade befattningshavare på HKV för formell begäran om utlämnande av ett sådant beslut, men i morgon försöker vi igen.

Kanske skriver någon tidning också om FMV:s recension av GLC/NOC?

En mycket god vän till mig sade en gång att "98 procent av svenska folket kan inte skilja på ett RPG och en fagott. Än värre är att 98 procent av försvarspolitikerna bryr sig mer om fagotten än RPG:et". Det är hårt, men inrymmer ändå ett korn av sanning.

Måhända lever vi i estradörernas tidevarv?



Allan Widman

Tunga besked

Sent ikväll nås jag av nyheten om två skadade, svenska soldater i Afghanistan. Tydligen i närheten av MES. Anhöriga inte underrättade ännu.

Våra tankar borde nu vara med alla de anhöriga vars nära befinner sig i Afghanistan.

Allan Widman

Steg ett och två...

Någon skriver att det som för alla är bekant som steg ett och steg två inte har med vartannat att göra. De hänger uppenbarligen inte samman. Därför behöver steg ett inte underställas politiskt beslut, medan det omvända dock gäller steg två.

Riksdagens beslut var:

”Inom Försvarsmakten pågår en utredning om en gemensam lägescentral (GLC). Eventuella genomgripande förändringar av dagens organisation kopplade till detta bör ske efter godkännande av regeringen.”

Objektivt sett är frikopplingen mellan steg ett och två ganska märklig. När steg numreras brukar det antyda att de hänger samman, att de leder någon vart och beskriver en resa, och ibland rentav ett mål.

Hästveda svarar ledningsmässigt för merparten av vår flygtidsproduktion. Därmed kan en mer "genomgripande förändring av dagens organisation" inte upphittas, ens teoretiskt.

Ingen kan överpröva Riksdagens tolkning av dess egna beslut.


Allan Widman

Words, words, words...

Ett av försvarspolitikens dilemmor är att ingen försvarsminister får uppleva en andra mandatperiod. Ingen behöver någonsin stå till svars för de konsekvenser som en försvarsproposition leder till. Uppföljning är näst intill omöjlig och riksdagen är dessutom ganska ointresserad av sådant.

Just nu råder högkonjunktur för välformulerade ambitioner: Sverige ska lyfta JAS Gripen till "next generation". Nya ubåtar ska konstrueras och Visbykorvetter bli operativa. När rättsmaskineriet malt tillräckligt länge ska vi kanske också anskaffa SEP. Därtill ska insatsorganisationen, i bemärkelsen tillgänglig inom veckor, gå från drygt tiotusen till nästan det tredubbla. Allt inom en oförändrad ekonomisk ram.

Övergången till ett frivilligt rekryterat manskap i försvaret har av FM omsatts i att heltidsanställda soldater också ska bli tillsvidare ( fast) anställda. Och några förbandsnedläggningar ska inte ske.

Kan detta förverkligas i alla sina olika delar? Jag är inte längre optimist.

Värst av allt är att vi inte vårdar de förmågor vi har. I August Strindbergs drama Erik XIV sades, något prematurt, att flottan låg i Karlskrona och ruttnade. Just nu ser vi att Hkp 4 och många relativt obrukade JAS Gripen A/B lämnas i ensliga förvar. Heller inte så långt från Karlskrona.

Vi byter våra operativa förmågor mot förmåga till utveckling. När man läser den myndighetsinterna utredningen om stridsflyget, Arena, så förstår man att det inte längre handlar om riktiga förmågor utan om att kunna vara förberedd att utveckla en förmåga när behoven uppstår.

Jag har noterat entusiasmen inför det kommande förmågelyftet i stridsflyget bland mina bloggkollegor. Men inom en oförändrad ekonomisk ram för försvaret bör de också överväga konsekvenserna: Ett flygvapen är inte bara flyg, utan också vapen, flygtrim, sensorer, ledning och möjlighet till utspridd gruppering.

För övrigt vill jag understryka att en LFU 2009 inte bör ledas av politiker. Möjligen kan man ha en parlamentarisk referensgrupp. Utredaren bör sökas bland äldre, gärna pensionerade FV-officerare, som inte avlönas av industrin. Valet av honom eller henne, liksom omhändertagandet av slutsatserna, ska dock överlämnas till de folkvalda.

Allan Widman

Ingen gris i säcken

Ja, det är bättre att bygga på en plattform man har än att anskaffa nytt från annat håll. Dock vill jag erinra om att när vi gick från A/B till C/D fanns det ingen som berättade att vårt befintliga STRIC inte skulle fungera. Ingen upplyste heller om att vi inte skulle integrera Robot 75 som vi har i hundratal eller att den där lufttankningsförmågan bara skulle fungera i en ände.

Om, eller när, vi nu på nytt ska utveckla ett stridflygplan (ny motor, ny radar och sannolikt nytt skrov) ska vi mot skattebetalarna vara tydliga: Det handlar om mellan 30-50 miljarder och Riksdagen ska vara tydlig med krav på ett fullgott beslutsunderlag. Vi vill veta vilka förmågor som ska utvecklas, när de kan realiseras och till vilket sammanlagt pris. Inget mindre och inget mer.

Detta kan bara en LFU (Luftförsvarsutredning) 2009 prestera.

Allan Widman

Försvarsmakten kräver...

enligt Expressen att Sverige skickar en ambulanshelikopter till Afghanistan. Kring detta kan man ha många funderingar: Har vi nu övergivit tanken på MEDEVAC enligt Natos standard? I så fall bra, bättre komma dit under 2011 med något som kan fungera, än att inte komma alls. Är det nu bara en helikopter?

Tidigare har myndigheten använt uttrycket "en helikopterenhet". Antydningsvis avses väl med det minst två helikoptrar? Och lite polemiskt kan man väl också undra vad som ligger bakom uttrycket "kräver"? Myndigheten föreslog själv i budgetunderlaget för 2009 att en sådan enhet skulle skickas samma år. Både regeringen och riksdagen tog fasta på detta i sina respektive beslut. När sedan 10 B inte visade sig mogen uppgiften i tid så skulle "alternativa möjligheter" undersökas.

Och verkligen intressant är ju vilka alternativ till en svensk, militär MEDEVAC-helikopter som undersökts? Har FMV fått ett uppdrag av Försvarsmakten att handla upp förmåga på annat håll? Har vi undersökt möjligheterna att bidra till andra länders helikopternärvaro med personal, understöd av annat slag eller reda pengar? Under hösten lär en del av dessa frågor få sitt svar.

Miljöpartiet vill åka hem från Afghanistan. Viktigare än att fokusera på uppgiften är att slå fast en tidtabell för ett svenskt uttåg. Jag känner en uppriktig besvikelse över Miljöpartiets hållning. Om de får råda ska Sverige ensidigt dra sig ur både Kosovo och Afghanistan. Hur är det egentligen ställt med solidariteten mot civilbefolkning och de övriga länder som opererar tillsammans med oss? Var finns Annika Norgren-Christensen och Lars Ångström?

Idag åt jag lunch med FN:s generalsekreterare. Även Peter Eriksson var där, men lät blicken gå mot taket när Ban Ki Moon vädjade om att Sverige skulle vara kvar i Afghanistan, minst på nuvarande nivå.

Man kan ha synpunkter på de borgerliga partiernas försvar- och säkerhetspolitik, men alternativen förskräcker.

När det gäller ledningen av våra stridsflygplan nås jag nästan dagligen av dåliga nyheter. Bilden av ett förmågesammanbrott blir allt tydligare. Mer om detta inom kort.


Allan Widman

If it aint wrong, don't fix it!

Ja, alla seriösa försvarspolitiker borde engagera sig för Hästveda. När detta berg läggs ned blir sannolikheten för implosion, i en av våra mest fundamentala förmågor, gränsande till visshet.

Redan nu knakar det i fogarna. Nya arbetsmiljörapporter är på väg, men de kommer säkert att viftas bort. Myndighetsledningen kommer istället att hänvisa till det ohållbara i att locka människor till arbete under jord.

Och kanske är det så att en del NBF-visionärer inte kommer att gråta innerligt över Sveriges tillkortakommanden på stridsledningssidan. När förmågan inte finns måste vi ju bygga upp något helt nytt! Många vita pappersark kan fyllas med power-points och konsultteorier.

Samtidigt övar Sverige sin beredskap. 1 600 soldater deltar tillsammans med våra mest avancerade plattformar. Att just nu visa närvaro är viktigt, men pressmeddelandena från Högkvarteret nämner inte varför. Sakta men säkert glider vi tillbaka till ett välbekant mönster.

Visst är det märkligt att samtidigt som vi markerar mot det förflutnas uppdykande skuggor lämnar vi det som är beprövat och fungerande. If it aint wrong, don't fix it.

I övermorgon håller Folk och Försvar samt Folkpartiet ett seminarium om läget i Afghanistan. Bruce Acker, USA:s försvarsattaché, Anders Lindström, Torbjörn Pettersson, SAK, med flera ska ge sina perspektiv på vår närvaro. Dessvärre är det sedan ett tag utsålt, men på denna blogg kommer eventuella överraskningar att redovisas.


Allan Widman

När det goda blir det bästas fiende...

Efter gårdagens spektakulära kupp mot värdedepån kan jag konstatera att de kriminella elementen i vårt land lyckas med det som tycks svårt för Försvarsmakten och FMV. De har tydligen lyckats få tag på både helikopter och en besättning utifrån.

Igår besökte jag F 17 i Ronneby. Jag fick då bekräftelse på att oron över den kommande flyttcirkusen redan påverkar flygtidsproduktionen. I Hästveda söker personalen i ökande utsträckning tjänstledigt för att arbeta utom myndigheten. Endast 80 procent av beställd flygtidsproduktion i Sverige kommer att levereras under budgetåret 2009. Hur stor kapacitet finns kvar när myndigheten slutligen lyckas stänga berget?

Med min mobil tog jag nu närmast nostalgiska fotografier av de inplastade 4:orna som står overksamma på flottiljen. Hörde att flera nationer och enskilda företag knackar på dörren och frågar om hur de kan anskaffa ett av världens mest pålitliga och flexibla helikoptersystem när vi nu ställer dem på soptippen. För dem en riktig fyndhörna.

Samtidigt stod det klart att Hkp 10 B aldrig kommer att uppfylla kraven för MEDEVAC enligt Natos normer. Det finns inga ställen att stuva läkarväskor på. Nato-båren, som med patient kommer att kräva minst fyra män för att lyfta i, sticker ut 40-50 cm i helikopterns öppning. Konsekvensen blir att Ksp-skytten inte får fritt spelrum. Rådet jag fick var: Glöm MEDEVAC och berätta för kollegorna i utskottet att CASEVAC är gott nog. Don't stay and play - load and go!

För några månader sedan fick min mor en hjärtinfarkt. Jag följde henne i ambulansen till UMAS i Malmö. När ambulanssjuksköterskan skulle ge ett dropp var ambulansen tvungen att stanna mitt på vägen. Efter att ha flugit Hkp 10 taktiskt undrar jag vilken avancerad vård som kan ges ombord? Det som inte gjorts innan patienten kommit ombord kan knappast göras i luften.

Det får mig inte bara att fundera över våra ambitioner att uppfylla Natos krav på MEDEVAC. Därtill tänker jag på vad 24,5 cm extra kabinhöjd på Hkp 14 skulle användas till?

Allan Widman

Inget mindre

Vid gårdagens högtidliga riksdagsöppnande upprepades inte den solidaritetsförklaring som de senaste åren riktats mot våra nordiska och europeiska vänner. Det tror jag var mycket bra.

Det finns alla förutsättningar att åstadkomma ett fördjupat och förtroendefullt försvars- och säkerhetssamarbete i Norden. Men ska Sverige spela en aktiv och central roll krävs ett Nato-medlemskap i botten.

Om vi bortser från Ryssland så har alla kuststater runt Östersjön, förutom vi och finnarna, förankrat sin grundläggande säkerhet i Nato. I Finland finns en debatt om medlemskap och de tongivande partierna uppfattar det som "en verklig option". Många gissar att den optionen kommer att förverkligas efter Tarja Halonens presidenttid.

Även om vi överraskade dem med vår plötsliga ansökan om medlemskap i dåvarande EG på 90-talets början, misstänker jag att Finland kommer att alertera oss i hyggligt god tid. Men frågan är hur väl förberedd den svenska opinionen kommer att vara när diskussionen om en finsk ansökan bryter ut här hemma?

Vad statsminister Fredrik Reinfeldt däremot yttrade i sin regeringsförklaring var att "förutsättningarna för ett fördjupat transatlantiskt samarbete är utmärkta med en ny administration på plats i USA". Gott så.

Ännu viktigare var den markering statsministern gjorde med referens till Afghanistan. Sveriges engagemang är numera både "brett och långsiktigt".

Förtydligandet om "brett" engagemang ska väl markera "comprehensive approach" och kanske också att vårt PRT är en angelägenhet för hela Sverige. Enligt uppgift arbetas det nu lite departementsöverskridande i det att berörda statssekreterare sedan i somras träffas för att diskutera stödet för den svenska insatsen. Någon "Afghan task force" av danskt snitt är det kanske inte, men väl ett steg i rätt riktning. Den riksdagsledamot som förra året motionerade om detta bredare arbetssätt här hemma är mycket nöjd.

Men jag hoppas att statsministerns ord om bredd och långsiktighet också ska förklara att Afghanistan inte är en sedvanlig militär insats. Det handlar inte bara om att under några år skicka dit soldater. Här krävs att hela det svenska samhället under svåra förhållanden presterar tillräckligt politiskt, diplomatiskt, socialt och ekonomiskt stöd för att göra ett av världens fattigaste länder självgående. Inget mindre.


Allan Widman

Money talks - and bullshit walks...

Finns det två stater i vårt land? En som ägnar sig åt interpellationsdebatter, JO-anmälningar och utlämnande av offentlig handling. Och en som inte bråkar högljutt, men som ändå bestämmer var skåpet ska stå. Den senare gör sig heller inte som bäst på debattsidorna utan som ett lågmält "fait accomplis": I herremän faren icke så fort, vad göras skall är redan gjort.

Jag vill inte tro det. Själv hoppas jag varje år att riksdagsledamöterna orädda och oförvägna närmar sig sina voteringsknappar beväpnade med gott hopp och sunt förnuft.

Och är det så måste vi fundera över de ödesdigra ställningstaganden vi gör: Sverige är ett militärt alliansfritt land, vårt behov av operativ förmåga, här och nu, överstiger vida de flesta av våra grannländers. Själva ska vi klara det andra gör tillsammans.

När riksdagen om en vecka högtidligen öppnas för det sista året av denna mandatperiod finns många viktiga frågor att avgöra. Min tro är att det mycket kommer att handla om flygvapnet; den dyraste, men också mest omhuldade av våra stridskrafter...

Allan Widman

Världen gör sig påmind...

Ikväll uppger officiella källor i Brasilien att Lula sannolikt får sin vilja fram: Det blir inte JAS utan Rafale. Liksom förra gången.

Världens stridsflygproducerande industrier är under omstrukturering. Flera kommer att behöva avveckla sin utvecklingsförmåga de kommande åren.

Sverige är ett mycket litet och militärt alliansfritt land. Att köpa från stora länder, som producerar långa serier, och har stort säkerhetspolitiskt inflytande är förmånligt. Visst är det trist, men sådan är verkligheten.

Vi har under de senaste två åren avgivit en solidaritetsförklaring. Först i två betänkanden från Försvarsberedningen, sedan genom den senaste regeringsförklaringen av vår statsminister. Vi lovar komma andra till undsättning om de behöver det och utgår från att andra kommer att behandla oss på samma sätt.

Problemet är bara att ingen så här långt officiellt besvarat vår solidaritet. I Norge, Finland och Danmark talar tystnaden. Vilka slutsatser ska vi dra av det?

Idag den 7 september drar jag slutsatsen att vi bör upphöra med att eka detta erbjudande. Nu är det dags att se om vårt eget hus. Alltför många brister och förmågeglapp gör sig påminda. Om inte vi visar operativ förmåga och säkerhetspolitisk realism, vem kommer då att ta våra erbjudanden på allvar?

Nummer två är att börja diskutera anslutingen till Nato med de svenska medborgarna. Det finns ett demokratiskt underskott i vårt förhållande till den transatlantiska försvarsalliansen. I praktiska termer återstår så lite, men i tanke och politisk debatt nästan allt.

Allan Widman

Soldatnytt?

Visste ni att det i 6 a § förordningen (1995:808) om medinflytande för totalförsvarspliktiga bestämts att "Försvarsmakten skall svara för att tidningenVärnpliktsnytt ges ut. Tidningen skall i fredstid produceras av och för totalförsvarspliktiga i syfte att bidra till deras medinflytande, utveckla verksamheten i enlighet med utbildningens mål och i övrigt främja goda utbildningsförhållanden. De totalförsvarspliktiga som fullgör grundutbildning skall få tidningen kostnadsfritt"?

Normalt beslutar väl myndigheter själva hur informationen till anställda och allmänhet ska ges? Frågan om Värnpliktsnytts existens aktualiseras genom övergången till en helt frivillig rekrytering till Försvarsmakten. På samma sätt som en del medlemmar i Värnpliktsrådet för något år sedan funderade på omvandling till en arbetstagarorganisation.

Frågan kan tyckas obetydlig för en del. Men faktum är att Värnpliktsnytt bidragit på ett verkningsfullt sätt till debatten om vårt militära försvar. Man har granskat och ofta ställt höga potentater mot väggen. Utan tvekan har detta varit till nytta. Både för skattebetalarna och soldaterna.

Tidningsdöden inom Försvarsmakten är ju välkänd. Och hemsidor för förbanden i grundorganisationen har ju heller inte med blida ögon. Kanske gäller det också bloggande officerare.

Otaliga är de mail jag genom åren fått från FM-anställda som vittnar om en allt lägre takhöjd i myndigheten. Det är inte bra, alldeles oavsett om detta förhållande är upplevt eller verkligt.

Vår nationella säkerhet är självklart skyddsvärd, men tystnad med hänvisning till myndighetens anseende är det aldrig.

Efter Strilaren kom Strilaren II. Efter Värnpliktsnytt måhända Soldatnytt?

Allan Widman

Don't stay and play - load and go...

Livet består inte bara av försvarspolitik. Ibland måste trädgårdsslangen lagas och SMS besvaras.

Wiseman var vänlig nog att skicka replik på min blogg. Vill gärna säga att han är Sveriges ojämförlige försvarsbloggare. En del initierade personer tror att det är flera män och kvinnor som svarar för hans pseudonym: "Hur skulle annars någon behärska en sådan bredd..."

Trots min vördnad tycker jag att även Wiseman fastnar lite i teknikaliteter när frågan om helikoptrar i MES kommer upp.

Ja, det är säkert mycket bra om man hinner öva "hot and high" och "brown outs". Men faktum är att risker måste vägas mot andra risker. Kanske kan en flygförare som aldrig gjort en brown out ändå behöva göra detta om mäniskors liv står på spel? Och vad är det för fel på att öva i operationsområdet? Det har åtminstone våra arméstridskrafter ofta fått hålla till godo med. Ibland kanske det också är den enda möjligheten att erövra nödvändig erfarenhet.

Ändå vill jag understryka att det inte handlar om att till varje pris få ner en svensk militär helikopter, utan att minimera tiden för sjuktransport. Redan under min veteranpolitiska utredning intervjuade jag en läkare som gav mig ovanstående rubrik. Jag har sedan hört denna upprepas i varje möte jag haft med av FM anställda kirurger.

Så om Sverige nu inte klarar krigets krav, kanske det finns alternativa lösningar. Låt ändamålet helga medlen. Ukrainska flygförare och helikoptrar har lång och beprövad erfarenhet av Afghanistan. Kanske är de också den mest ekonomiska lösningen. Varför inte?

Vårt eget helikopterelände får jag många mail om. Min uppfattning är att de som har insikt nu vill komma ur Hkp 14. 24,5 cm extra kabinhöjd och eget TMS för våra arton individer är naturligtvis ett rent stolleprov. Vi står sist i kön. Vi har inte vindtunneltestat. Och vi får naturligtvis inte NHI:s godkännande att integrera egenutvecklade ledningssystem i deras flygsäkerhetskritiska system. Allrahelst inte i den första helikopter i världen som utvecklats för "fly by wire".

SHK rekommenderade efter Ryd- olyckan att helikopterflottijen inte skulle stressas med operativa krav i närtid. Vad jag förstår känner vissa av dem själva att de nu måste få arbetsro. Detta kan jag acceptera, men inte att vi därmed anser det omöjligt att prestera luftburet understöd till våra kamrater i Afghanistan.

Helikopter 4 blir för var dag som går allt svårare att rädda. FM vill avveckla, liksom helikopterutredaren Jan-Olof Lindh. Att 4:ans två rotorer och därmed stora lyftkraft är optimalt för "hot and high" noteras inte. Möjligen har Chefsingenjörens kommentar om att han inte tror på Superpumor i sådan miljö tangerat ämnet. Alltjämt är det min uppfattning att Hkp 4 är närmst att landa på Marmal. Varför avveckla det som är betalt, fungerande och dessutom flygs av US Marines just där vi vill vara?

Allan Widman

Dags att höja blicken

Jag får nu synpunkter från Helikopterbataljonen. Man pekar på bristande förståelse för leveransproblemen när det gäller 10 B och Hkp 14. Man säger att Försvarsutskottet beslutat avveckla Hkp 4 och 9. Och där står de, blottlagda.

Visst är det trevligt att dissekera misshandeln av helikoptervapnet det senaste decenniet. Och jag är den förste att medge att den ständiga raden av omorganisationer gjort det hart när omöjligt att prestera operativa effekter. Samtidigt konstaterar jag att FM:s egna förslag närmast ograverat returnerats från regering och riksdag.

Likväl handlar inte debatten om helikoptrarnas problem, vem som bär ansvaret eller förklaringarna om varför det är så svårt att behålla dem som har kompetens på våra olika system.

Just nu handlar det om att i norra Afghanistan garantera att svenska soldater på kortast möjliga tid når sjukhuset på Marmal om olyckan skulle vara framme. Jag ger blanka den i om helikoptern eller dess pilot är svensk, militär eller civil.

Britterna hävdar att av de kroppstrauma som uppstår i strid i Afghanistan idag är bara runt en tiondel direkt dödliga. 9 av 10 kan räddas av en modern och avancerad sjukvård, förutsatt att den snabbt kan ges. Därför blir varje helikopter i vårt område oändligt mycket bättre än ingen helikopter alls.

Vi säger det knappast offentligt, men den kollektiva solidariteten i ISAF är perforerad av national caveats. När det verkligen smäller visar erfarenheten att var och en står sig själv närmast. Det kommer också att gälla i Afghanistan.

Till sist vill jag informera att Överste Per R Nilsson inte lämnat några repliker på denna blogg. Det var falsk flagg.


Allan Widman

En dag som andra

Idag MHS Syd, som verkligen går i väntans tider. Planer finns på att bygga ut Karlberg för att kunna inhysa hela behovet av grundläggande officersutbildning, både av generell och specialiserande karaktär. Lokalerna i Halmstad står i mycket tomma och man hoppas att FML ser till att utnyttja de resurser som finns och är betalda till 2012.

Sedan intervju med Christopher Dandeker från King's College i London som väl lite förvånades, både över lärartätheten på våra militära, pedagogiska institutioner och förhållandet mellan antalet officerare och enskilda soldater under utbildning.

Dandeker berättade vidare att Storbritannien nu beslutat utdela Viktoriakorset till samtliga anhöriga som förlorat sin soldat utomlands. I den nu gällande svenska lagstiftningen kommer stöd till anhöriga bara ifråga om det är till hjälp för en skadad soldat. Själva utgör de inget skyddsvärt objekt. Mycket mindre föreslår någon förtjänstbevis för deras förluster.

Under dagen talade jag med en erfaren officer (Ni får gissa vem). Han uttalade sitt stöd för väl skyddade lednings- och U-platser. Fattas bara annat. Ärnas berghangarer, bergen i Bålsta och Hästveda är nationell, försvarspolitisk hårdvaluta i ordets alla bemärkelser. Vem vågar egentligen sia om var vi står om 15-20 år?


Allan Widman

Här och nu. Där och då.

Jag får nu bekräftelse på att frågan om egen, svensk utveckling av den s.k Super-JAS:en (Ibland kallad E/F eller Next Generation) står för dörren. Kostnaden kan ingen uppge med någon noggrannhet. Kanske talar vi om mellan 20-30 miljarder, beroende på villka krav som slutligen ställs. Kanske ännu mer.

Samtidigt vet vi att Sverige måste ta ställning till frågan om anskaffning av Meteor. En radarjaktrobot med mycket lång räckvidd som ska ge fördelar i varje given jaktsituation. I början av andra halvåret 2010 går tiden för den svenska optionen till rabatterat pris ut. Försvarsministern anger i svar på skriftlig fråga från undertecknad att FMV bereder och att underlag för beslut kommer att föreligga under första halvåret nästa år.

Neuron - finns det ännu någon som minns? Fransmännen kommer i höst att besluta om "La nouvelle gènèration". Förutom kärnvapenmakten Frankrike deltar fem andra länder i den hittillsvarande utvecklingen av en demonstrator. Ska Sverige orka att även hänga med här?

Det känns som att svenska försvarspolitiker nu måste öva upp sin förmåga till prioriteringar. Allt mäktar vi ju inte med. Och hur mycket ansvar ska vi ta för nästa generation? Det vi nu beslutar kommer regeringen 2018-2022 att låta skattebetalarna amortera.

Här och nu. Där och då.

Allan Widman

På det hade Forbesius inget svar...

Per R Nilsson har skickat ett par inlägg på Strilaren II. Det är ganska ovanligt, men mycket välkommet att ansvariga chefer i FM kommenterar de frågeställningar som rör sig på golvet. Tillfredsställelsen bland dem som gick i svaromål kunde ingen ta miste på. Per R Nilsson vet redan nu att myndigheten kommer att förespråka Enköping i kombination med mobila lösningar på flottiljerna.

När jag språkar med generalerna är tvivlet en smula större. Kanske är det Per som rusar händelserna i förväg eller så finns det ledande företrädare som börjar på allvar fundera över resans mål.

Sverige kom utan skador undan den afghanska valrörelsen. Det är mycket bra. I morgon skriver jag en del om valet och Sveriges närvaro i Afghanistan i Expressen. Nej, det handlar inte bara om helikoptrar...

Allan Widman

Vinna eller försvinna

Just nu går debattens vågor höga. Alla opinionsbildare vet vad som är rätt eller fel i Afghanistan. Själv tillbringade jag en halvtimme i soffan med Jan Guillou över ämnet denna valdag. Guillou vill att vi åker hem och försöker inte på något sätt dölja cynismen: Visst det blir talibaner och lidande, men vår kamp är hopplös...

Guillou kanske inte har varit i Afghanistan och sett förändringarna. Två miljoner fler barn i skola. Sjukvård både till män och kvinnor. Nytt presidentval med hyggligt valdeltagande, trots talibanernas alla försök. Nej, det är inte perfekt, men otroligt mycket bättre än om det internationella samfundet åkt hem med svansen mellan benen.

Det är min övertygelse att Kommendörkapten Carl Hamilton, vore han ännu i tjänst, så hade han nu varit i Afghanistan. Inte hade han suttit i en TV-soffa och sagt att Sverige skulle överlåta ansvaret på andra.

Den 30 september kl 13.00 håller Folkpartiet Liberalerna samt Folk och Försvar ett seminarium på Medelhavsmuseét om Sveriges närvaro i Afghanistan. Där kommer behovet av CV 90, TUAV och Hkp att diskuteras. Jag hoppas att trogna läsare av denna blogg hedrar oss med sin närvaro. Jag vill veta vad Wiseman och Chefsingenjören förväntar sig och vad insatschefen tror han kan prestera.

Hästveda närmar sig nu sin ödestimma. Tiden arbetar för dem som verkar för nedläggning utan politisk inblandning. Och sådan är försvarspolitiken oftast. Innan avgörandet träffas väcks frågan för tidigt och när det väl är dags visar det sig vara alldeles för sent. Denna gång blir det dock strid.


Allan Widman

Vouloir et pouvoir sont deux...

På onsdag håller Folk och Försvar ett seminarium om stödutredningen. Marie Hafström kommer enligt uppgift själv inte att medverka. Det gör däremot gräddan av det försvarspolitiska etablissemanget med Jan Sahlestrand, Gunnar Holmgren med flera.

Stödutredningen har utmanat starka intressen. Remissinstanserna är föga nådiga. Förra gången var det Peter Lagerblad som försökte och också nådde en bit, men Marie Hafström har ju gått bra mycket längre.

Inom samtliga totalförsvarsmyndigheter finns det före detta statssekreterare och riksdagsledamöter med stort inflytande oavsett regeringen. De kommer säkert att bita ifrån sig också denna gång. Det är en sak att föreslå långtgående rationaliseringar bland stödmyndigheter och i Högkvarteret, en annan att effektuera dessa förslag.

De grundläggande förutsättningarna för en effektivisering av de förmågeskapande funktionerna är naturligtvis medlemskap i Nato och en fungerande affärsidé för försvaret. Utan detta kommer over-headen att framgångsrikt kunna argumentera för sin existens.

I morgon bitti sänder P1 Morgon ett reportage om vilket omhändertagande skadade soldater får när de kommer hem. Jag får återigen förmånen att verka för ett bättre erkännande och goda villkor för veteransoldater och deras anhöriga. Inget glädjer mig mer.

Allan Widman

Högtflygande planer?

Det senaste åren har en lång rad förändringar vidtagits beträffande flygvapnets organisation. Lokala enheter för stridsledning har lagts ned på flottiljerna. Liksom transportenheter och utbildning av basförband. Ärna gick inte att rädda och på sikt vill Försvarsmakten utrymma Uppsala garnison helt och hållet. Starka krafter verkar som bekant också för nedläggning av Hästveda.

Samtidigt har beslut fattats om att Sverige ska avveckla BK 90, vilket i och för sig är ett mycket klokt. Klustervapen skadar oskyldiga civila, men är väsentligt mindre effektiva mot mekaniserade kolonner. Problemet är väl bara att några konkreta planer på ersättningsvapen inte tycks finnas, åtminstone inte i samma kvantiteter. Nu under våren blev det också klart att Robot 75 (Maverick) inte avses bäras av svenska JAS 39 Gripen C/D. Roboten finns i mycket stort antal i flygvapnet och en minskning av vår förmåga till precisionsbekämpning av markmål blir följden.

Sammantaget är det just nu mycket som inte får kosta. Och tanken att vi samlar oss inför ett mycket stort och kostsamt projekt låter sig inte avfärdas.

Det skulle knappast förvåna om någon föreslår att beslut om utveckling av Gripen E/F fattas före nästa val. För inte så länge sedan hette det ju att Sverige aldrig mer skulle utveckla ett eget stridsflygplan, men denna sentens har väl inte upprepats lika ofta på sistone.

Vi har ju länge närt förhoppningen att något annat land skulle dela en sådan kostnad. Ännu har dock ingen anmält sig. Och nog handlar det väl om ett nytt stridsflygplan; ny radar, ny motor och ny flygplanskropp.

En egen svensk utveckling av den s.k. Superjasen är ett beslut av astronomiska proportioner. Väljer man att göra det är det mycket annat man måste avstå ifrån, sannolikt inte bara inom flygvapnet.

Ett mycket bra sätt att förbereda sig inför ett sådant ställningstagande vore en bred och djup luftförsvarsutredning. Senast detta gjordes var för fyrtio år sedan. LFU 67 leddes av Bo Westin.

Manualer för miljarder

Idag har jag under fyra timmar suttit ned med en mycket kunnig, erfaren och uppriktig företrädare för svensk försvarsindustri. Han kunde berätta historien om NBF och Ledsyst T.

Helt prestigelöst erkände han att resultatet inte blev vad man hoppades på. De två viktigaste förklaringarna var att Johan Kihl aldrig lyckades prestera den metodutveckling som kunde bilda underlag för den tekniska delen av utvecklingen. Ett annat "aber" blev det centrala påbudet om anpassning till Natos standarder och lösningar. Eftersom dessa ännu inte är fastställda, och mycket mindre kunde förutses när NBF var högsta mode, blev uppgiften närmast omöjlig.

Resultatet av det mångåriga och av Försvarsmakten ledda utvecklingsarbetet blev omkring 250 designregler att användas vid utbyggnad av nätverk. Eller, om man så vill, en konstruktionsmanual till priset av cirka 2 miljarder skattekronor.

Det är aldrig fel att investera i kunskap och kompetens. SAAB har också kunnat slå mynt av sina erfarenheter, främst inom området civil security. SLB och SWECCIS är kanske också till del utflöden av de principer som arbetades in i manualen. Men när riksdagen nu beslutat att NBF-utvecklingen ska avslutas tycks intresset för att förvalta vunna kunskaper och insikter ganska måttligt.

Naturligtvis var NBF fel från början. När det hela satte igång mot slutet av 90-talet måste det stått klart för de flesta att försvars- och säkerhetsmiljön var under globalisering. Sverige var redan partnerland med Nato. Balkankrigen och Desert storm visade att säkerhet byggdes gemensamt. Att Sverige då, inom ett område som kanske bjöd på den allra snabbaste tekniska utvecklingen, skulle utforma en "världsunik" lösning saknade naturligtvis all realism.

Idag handlar det inte primärt om att ha den världsbästa lösningen utan om att materielen ska kunna användas tillsammans med andras. Som litet land kanske det då är bäst bäst att följa utvecklingen, snarare än att försöka leda den.

NBF var mer ett uttryck för en kultur och en stämning än en teknikutveckling driven av tydliga, operativa behov. Samtidigt som detta påverkar graden av framgång understryker det också behovet av en kommunicerbar och allmänt accepterad affärsidé för det svenska försvaret. Måhända är det denna brist som alltsedan murens fall undergrävt rationalitet och långsiktighet.

Ansvaret vilar tungt på oss politiker.

En svensk veteranpolitik?

Under den senaste tiden har ett antal opinionsbildare i och utanför bloggosfären låtit påskina att alla svenska politiker struntar i våra soldater utomlands.

2005 på en semesterresa i USA besökte jag Pentagon och deras veteranavdelning. Efter hemkomsten interpellerade jag förre försvarsministern Mikael Odenberg angående omhändertagandet av våra soldater före, under och efter insats. Jag efterlyste en svensk veteranpolitik med ett samlat grepp om stödet både till soldaterna och deras anhöriga. Jag skrev artiklar och medverkade till att frågan kom upp på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen.

2007 beslutade regeringen att uppdraget att utreda en svensk veteranpolitik skulle utföras av mig. Jag förordnades i juni 2007 och lämnade delbetänkande redan i oktober samma år.

Som ett led i utredningen besökte jag Afghanistan och vår trupp där. Slutbetänkandet från Veteransoldatutredningen levererades till Sten Tolgfors den 3 oktober 2008. Efter remissomgång har någon proposition ännu inte framlagts för riksdagen.

Som utredare föreslog jag att FM:s rehabiliteringsansvar, som tidigare varit maximalt fem år, skulle bli obegränsat i tid. Soldater som lider av psykiska besvär, som ej är så allvarliga att de klassas som arbetsskada (vilket kräver att man är oförmögen att arbeta) ska alltid garanteras hjälp från försvaret. En särskild familjepolicy skulle framarbetas av myndigheten och även anhöriga skulle ha en i lagen fastslagen rätt till stöd, hjälp och information. I enskilda fall också hjälp med psykiska besvär.

Vidare föreslogs förbättringar inom en lång rad av områden. Bland annat att soldater som skadats i strid skulle erhålla medalj. En svensk motsvarighet till Purple Heart. Från statsmakternas sida skulle en officiell medalj för särskilt berömvärda insatser utomlands instiftas. Alla förslag kan inte återges här, men intresserad kan läsa det drygt 400 sidor långa slutbetänkandet på www.sou.se. En sak ska dock understrykas; alla förslag som lämnats är oberoende av vilken personalförsörjning som framgent ska tillämpas i försvaret.

Min långa kamp för fungerande, svenska helikoptrar i Afghanistan är också ett utflöde av mitt engagmang för soldaters väl och ve.

Jag har i nära tre veckor befunnit mig i valkretsen. Men idag är jag åter i Stockholm. I morgon bitti i TV 4:s morgonsoffa bär jag det gula bandet, till stöd för de män och kvinnor som i Afghanistan, Kosovo och på Somalias redd sätter sin egen säkerhet på spel för andras.


Allan Widman

Hellre en fågel i handen än arton i skogen...

Jag avser att besvara ett par av de senaste dagarnas inlägg och ge några ytterligare kommentarer kring helikopterfrågan.

Svensson skriver att den enda hänsyn stormakterna behöver ta till oss är att vi har (hade?) en försvarsindustri av världsklass.

Annat än på marginalen delar jag inte slutsatsen. När det gäller stora svenskutvecklade plattformar är exportframgångarna mycket blygsamma. Gripen och ubåtar säljs i vissa fall second hand och till vrakpriser. Detta har vi kunnat göra eftersom de svenska skattebetalarna redan stått för den initiala notan. Lite annorlunda är det med den del av industrin som lyckats nischa sig mot delkomponenter. Där har det gått bättre. Sålunda var det för Volvo Aero av mindre betydelse om Norge valde JSF eller Gripen. För dem blev det affär i vilket fall.

Emellertid bedömer jag att det säkerhetspolitiska inflytandet vi får genom vår industri är förhållandevis begränsat. Att vi axlar vår del av bördan i Afghanistan, Afrika och tidigare på Balkan betyder mer. Det är denna väg som t.ex. Danmark mycket tydligt valt. Den behöver inte heller stå i motsatsställning till en livskraftig svensk försvarsindustri.

Min poäng är att vi politiker och FM bör värna myndighetens förmåga till väpnad strid. Utifrån detta får sedan industrin och dess ägare fundera på hur de bäst anpassar sig till verkligheten. Alltför länge har stora delar av närings-, regional- och arbetsmarknadspolitik genomförts på bekostnad av vår försvarsförmåga.

roYal mes inlägg har särskilt berört mig. Självklart måste det vara tungt att leva i ovisshet om vart man ska jobba och hur länge. Men jag ska öppet erkänna att när jag tagit strid för en fungerande stridsledning i flystridskrafterna har jag inte drivits av annat än det som jag uppfattar som bäst för det svenska försvaret. Jag tror att en nedläggning av Hästveda med efterföljande flyttcirkus till Kallinge, Bålsta och kanske senare Enköping kommer att effektivt rasera vår ledningsförmåga. Min främsta lojalitet måste vara mot det jag tror på, oaktat den osäkerhet som detta kan skapa för den enskilde arbetstagaren.

Till undvikande av just falska förhoppningar har jag varit tydlig med att riksdagens beslut enbart förutsätter ett regeringsbeslut innan väsentliga förändringar genomförs av dagens organisation. Ännu finns ingen indikation på att någon utanför myndighetens ledning uppfattat det på annat sätt.

Gustav Wasa gör en mycket skarpsynt och närgången analys av Helikopterutredningens delbetänkande. I avsaknad av motsvarande detaljkunskaper kan jag bara konstatera att utredningen valt bort det som är beprövat och betalt till förmån för något som kommer att kosta många ytterligare miljarder, utan att någon kan säga när eller om Hkp 14 blir operativ.

Liksom Gustav Wasa har jag intrycket att man först bestämt sig för att föreslå en avveckling av fyrorna och sedan letat efter argumenten. Ska bli intressant att se hur delbetänkandet mottas av remissinstanser och regeringskansliet. Blir det bara HKV som applåderar?


Allan Widman

Come what may

Nej, Blizzard, semestern är ännu inte här. Just hemkommen från Almedalen kan jag konstatera att stril-debatten ännu lever.

Det är nu uppenbart att myndigheten anser att den har fria händer beträffande t.ex. Hästveda. Sannolikt tolkas "inga genomgripande förändringar" av dagens organisation utan regeringens godkännande som att det bara gäller det som Försvarsmakten ännu inte beslutat om.

Men så är det inte. Dagens organisation inbegriper den ännu fungerande stridsledningscentralen i syd. Claes Arvidsson undrade den 1 juli om ordervägran kan accepteras och svaret är naturligtvis nej. På tisdag skrivs det lite om detta i SvD för den som är intresserad.

Jag har aktualiserat Försvarsmaktens tolkning med högsta instans. Min tro är att det snart kommer ett uttalande att något beslut om Hästveda ännu inte fattats av regeringen, men säker ska man kanske inte vara.

De interiörer som jag får del av från generalsmötena på HKV bekräftar det som tidigare skrivits på denna blogg. Man vet inte vad GLC är och hur det ska realiseras. GLC/NOC är inte ett system, inte ett förband utan snarast ett uttryck för en kultur: Vad alla generaler och amiraler gemensamt förbundit sig till kan inte ändras - come what may...

Just nu skriver en del och undrar varför vi inte väljer SEP:en. Det är ju svenska arbetstillfällen och vi har nästan petat in en miljard i utveckling tidigare. Mitt svar är att Sverige är det land i Europa som satsar den största andelen av försvarsanslaget på materiel, inräknat kärnvapenmakterna.

Svensk industri har under lång tid levererat vad den själv bestämt, inte vad försvaret behövt. Den nya materielförsörjningsstrategin; livstidsförlänga, köpa från hyllan, utveckla med andra och, som sista alternativ, utveckla på egen hand kommer naturligtvis aldrig att förverkligas. Men om vi för en gångs skull visade att beställarens krav på affärsmässighet (högsta kvalitet till lägsta pris) fick genomslag skulle det vara ett steg i rätt riktning.

Jag känner med Hägglunds och alla som arbetar där. Likväl är det bara beprövad materiel som tillverkats i långa serier som kommer att överleva. Och ja, visst ägnar sig andra länder åt samma protektionism vi gjort. Men det gör knappast saken bättre.

Politik förblir det möjligas konst och de konstigas möjlighet.

Allan Widman

Ingela Mathiasson...

har skrivit en analys avseende kostnaderna för införande av Gemensam Lägescentral (GLC). Efter formell framställan har jag nu lyckats få ett avhemligat exemplar enligt beslut av Stefan Ryding-Berg den 25 maj 2009.

De delar av analysen som jag inte fått ut omfattas av sekretess med hänsyn till rikets säkerhet, enligt 2 kap 2 § sekretesslagen. Visst känns det lite märkligt att jag som en av folkets företrädare och ledamot av Försvarsutskottet inte får veta hela sanningen, men så är nu lagen en gång skriven. Ännu konstigare är kanske att uppgifter om var anläggningar ska finnas, när de ska etableras och vilka målsättningar som gäller är öppna, medan just kostnadsberäkningarna som Mathiasson gjort ska vara hemliga. Med hänsyn till rikets säkerhet.

Att just kostnadsberäkningarna belagts med sekretess är naturligtvis mera ägnat att hindra ifrågasättande av den planerade flyttcirkusen än att skydda vår nationella säkerhet. Ingen ska kunna vända utredarens siffror emot de storstilade besluten.

Ändå är Mathiassons utredning en skarp inlaga riktad mot IML och den övriga försvarsledningen. Eller vad sägs om följande:

I utredningsarbetet har framkommit att en tydligt beskriven målbild avseende GLC och NOC saknas. Det saknas även en kravbild på vad den gemensamma lägescentralen skall leverera utöver vad nuvarande StriC, SjöC, UVSC och MaRa levererar idag.

Både den operativa och taktiska ledningen bedöms ha en god nytta av en gemensam lägesbild, men - framhåller Mathiasson - dessa enheter "planeras inte att samlokaliseras med den genmensamma lägescentralen". Hon tillägger: "Vilken effektökning som avses uppnås genom att samlokalisera befintlig teknik kan inte utredarna tydligt utläsa".

Så här långt är det uppenbart att ingen vet vad GLC är och heller inte vilka krav man ska ställa på ett sådant. Ändå har Försvarsmakten i underlag till regeringen redovisat omfattande besparingar vid införande av GLC och NOC den 15 maj 2008. Besparingar som sedan tagits tillbaka i ett senare underlag av den 16 juni samma år, men enligt Mathiasson går detta "inte att tydligt urskilja i underlaget till regeringskansliet". Dubbel "maskirovka"?

Man behöver inte telepatiska förmågor för att inse att Mathiasson inte är särskilt imponerad av den interna beredningen av beslutet om GLC och NOC. Hon noterar att det saknas information om teknisk samordning mellan denna process och den förestående Nordiska samverkan om lägesbilder. Och vad beträffar Marinens samverkan med civila, nationella myndigheter. Hon konstaterar vidare att ÖRA inte tillämpats i beslutsprocessen. Till slut slår hon också fast att den största besparingen över en sexårsperiod uppstår om verksamheten koncentreras till nu befintliga platser. Alltså blir en flytt till Enköping dyrare.

Slutsatserna i utredningen visar på en Försvarsmakt i förfall. Man är beredd att fatta långtgående beslut om en av de mest vitala verksamheterna i vårt försvar utan att veta vad man strävar mot och mycket mindre hur man ska nå dit eller vad det kostar. Jag delar helt Mathiassons uppfattning att ett sådant agerande ytterst innebär "ett risktagande avseende förmågan att hävda territoriell integritet".

Sverige behöver en öppen och grundlig utredning om luftförsvaret innan fler proppar dras ur badkaren.


Allan Widman

Kungliga Krigsvetenskapsakademien

Så har jag nu fått årsredovisningen från rubricerade institution. Den avslutas med följande:

I slutet av 1960-talet genomfördes en luftförsvarsutredning, LFU 67, för att ge ett bättre beslutsunderlag. Behovet att på nytt analysera de utmaningar som luftförsvaret står inför kräver en ny satsning på en utredning som behandlar dagens frågeställningar: Anskaffning och utveckling av försvarsmateriel, ett nationellt luftförsvar i en nordisk kontext, behovet av robotluftvärn och balansen mellan uppgifter och tilldelade resurser.

Territoriellt luftförsvar är sammanfattningsvis inte en nordisk fråga i sig, det är en förmåga som varje självständigt land måste kunna garantera sina medborgare. Samtidigt kan ett samarbete mellan de nordiska länderna öka den nationella säkerheten och stabiliteten i vårt närområde. Den som väljer att inte ta ansvar för sitt territoriella försvar skickar en tydligt negativ säkerhetspolitisk signal som förr eller senare riskerar att utnyttjas av andra aktörer, vilket kommer att påverka alla länder i regionen.

Det är lätt att instämma. Redovisningen uppehåller sig i övrigt mycket kring det nordiska försvarssamarbetet. Med hänsyn till den uppmärksamhet som detta fått är fokuset inte opåkallat. Dock har, såvitt undertecknad kunnat iaktta, våra solidaritetsförklaringar inte mötts av några officiella reaktioner. Vare sig från Norge, Danmark eller Finland. Kanske brister vår sjävinsikt?

Allan Widman

Radiosystem 2000

Ja, ibland dröjer det mellan inläggen. Men riksdagsledamöter har många olika uppgifter. En av dem är att resa runt och bese myndighetens verksamhet, vilket jag gjort tämligen flitigt ett tag.

Förra helgen var det Oslo där Natos parlamentariska församling sammanträdde. Som vanligt upptogs 70-80 procent av tiden åt Afghanistan. Make or break, det är frågan. Som nygammalt inslag diskuterades också innebörden av artikel 5, den så kallade musketörsparagrafen. Inte minst de östeuropeiska medlemmarna efterlyser lite "continuous planning". Det är alltså inte bara i kungariket Sverige man börjat fundera över vart ryssen är på väg.

Efter Oslo blev det Helikopterflottiljen i Linköping. Fick se Helikopter 14 som vi ännu inte tagit leverans på. Flög gjorde den ju inte. Och min bedömning är fortfarande att helikoptern aldrig blir operativ med de specifikationer Sverige gjort.

Helikopterflottiljen har länge befunnit sig i en rejäl uppförsbacke. Under de senaste nio åren har 11 personer omkommit i olyckor som involverar militära helikoptrar. Samtidigt dröjer leveranserna av helikoptrar i en omfattning som torde sakna motstycke i vår historia. Men inga avtal hävs och inget skadestånd krävs. Varför?

Vecka 33 ska förbandet enligt nu gällande planer börja flyga Helikopter 10 B, som skulle levererats för snart tre år sedan. Om det blir ytterligare förseningar finns ingen plan B för att få luftburen medevac till Afghanistan. Detta trots att riksdagen, på förslag av regeringen, bestämt att en sådan insats skulle ske under 2009.

Efter Linköping besökte jag 612:e Hemvärnsbataljonens övning i trakterna av Vilhelmina. Där träffade jag en helt osannolik samling entusiaster som brann för uppgiften att försvara sin hembygd om och när så erfordras. Flera av soldaterna hade gjort turer både till Afghanistan och andra missoner. Insatskompaniets första pluton imponerade stort. Där fanns ett avspänt allvar som parades med omdöme och skicklighet.

Priset tog kompanichefen Tommy Norman som förstått att Radio 146 aldrig skulle fungera i den terräng och med de avstånd som Norrlands inland bjuder. Han hade utvecklat ett eget radiosystem baserat på lättillgänglig civil teknik. Radiosystem 2000, som han döpt det, hade inte bara tillräcklig räckvidd utan också krypterat tal. Frugan hade sedan sytt ett kamoflerat tyghölje till basstationen.

Om NBF-folket bara vill har nog Tommy inget emot att berätta om sin utveckling...

På torsdag markstridsdag i Karlsborg och nästa vecka inriktningsbeslut.


Allan Widman

Luftförsvarsutredning - förr eller senare

Nej, Annika, jag nådde inte heller fram med en Luftsförsvarsutredning. Emellertid så blir efterfrågan på en sådan allt bredare och en smula mer högljudd. Ingen mindre än Kungliga Krigsvetenskapsakademin påstås trumma för en sådan i sin Årsredovisning för 2008. Där finns ju kloka och kunniga herrar som Stefan Ring och Jan Reuterdal.

Sedan tidigare har också företrädare för industrin uttalat sitt stöd för en sådan utredning. Inom Försvarsmakten är naturligtvis uppfattningarna delade. En hel del officerare på lägre och medelhög nivå ser behovet, men bland generalerna är det ganska svalt. Materielen håller man gärna för sig själv. Eller, som Du säkert minns, att konteramiralen Leif Nylander en gång uttryckte det för Försvarsberedningen: - Materielplanen är ett verktyg för myndigheten, den är inte avsedd att vara transparent...

Ja, sedan var det Ärna. Såg nyheten igår på mil.se. Det är tungt. Dessutom talar myndigheten med kluven tunga när man skriver:

Flygplatsområdet som ska avvecklas omfattar endast infrastruktur såsom mark, anläggningar och lokaler som är förknippade med flygplatsdrift. Annan infrastruktur avvecklas inte, vilket innebär att övrig verksamhet vid garnisonen inte påverkas.

Den som har läst 30 januari-underlaget vet att planen är att så snart som möjligt utrymma Uppsala garnison. Mycket tyder på att man hyser samma planer för garnisonen i Lund. Nu ska myndigheten på frivillig väg försöka rekrytera ett stort antal kontrakterade soldater. Det är naturligtvis ingen nackdel om dessa befinner sig i tjugo- eller trettioårsåldern och ännu inte hunnit etablera familj eller fått fast arbete. Men just då ska vi utrymma garnisonerna i våra två största universitetsstäder. Är det någon som förstår den logiken?

Enligt uppgifter som jag har är det ännu inte klart vad som ska hända med berghangaren. Måtte nu omdöme och försiktighet vägleda den internutredning som tar sig an frågan. Ingen vet om den en dag kan komma behövas för vår nationella säkerhet. Det enda säkra är att vi aldrig får råd att återuppbygga den.

Annika, gott att höra från Dig. Förstår att abstinensbesvären är svåra, men det finns alltid plats för Dig i den svenska försvarsdebatten.


Allan Widman

Förmågan ska finnas över tid

Idag justerade Försvarsutskottet sitt betänkande. Till det som i övrigt stod om stridsledningssystem i propositionen tillfogade utskottet följande rader:

Inom Försvarsmakten pågår en utredning om en gemensam lägescentral (GLC). Eventuella, genomgripande förändringar av dagens organisation kopplat till detta bör ske efter godkännande av regeringen.

Försvarsmakten har för utskottet redovisat att enligt gällande planering kommer något avbrott i förmågan att säkert leda våra stridsflygplan inte att uppstå. Utskottet, som avser följa utvecklingen noga, delar Försvarsmaktens syn att förmågan att säkert leda våra stridsflygplan ska finnas över tid.

Innebörden av detta är bland annat att Hästveda inte får avvecklas utan att Försvarsmakten slutfört sin utredning och regeringen med ett formellt beslut godkänt de förändringar som föreslås. Inga andra genomgripande förändringar får heller företas utan att dessa villkor är uppfyllda.

Det andra stycket handlar om förmågan att säkert leda våra stridsflygplan. Utskottet understryker här att något avbrott i denna förmåga inte får uppstå. Den ska finnas över tid. Undertecknad anar att detta kan komma att minska "reformtakten" hos myndigheten. Vilket inte är mer än rätt. Vi har aldrig tidigare stängt ner fungerande STRIL-system utan att vi förvissat oss om att de nya fungerar. Så agerar ett ansvarsfullt försvar när det gäller vidmakthållande av centrala förmågor.

Innebörden av ovanstående är inte att GLC och andra planer definitivt avskrivits. Med fog kan man dock påstå att försöken att huvudstupa kasta sig in i det okända och rasera fungerande strukturer tillfälligtvis är avvärjda. Det fick vara gott nog denna gång.


Allan Widman

I morgon nyheter

I morgon kommer Försvarsutskottet att justera sitt betänkande om Inriktningspropositionen. Det är i år fem år sedan ett lika brett beslut om svensk försvars- och säkerhetspolitik fattades.

Betänkandet behandlar både stort och smått. Och de som väntar på stril-nyheter blir inte helt lottlösa. I morgon, på en blogg nära Dig!

Allan Widman

State of the nation

Så här veckorna före nästa inriktningsbeslut finns det skäl att fundera över var Försvarsmakten och försvarspolitiken i Sverige står.

På pappret kan 11 000 av det drygt 30 000 man starka försvaret bli insatsberett inom ett år.

Årsboksluten för Försvarsmakten, FMV, Pliktverket, FOI, FHS och Fortverket för 2007 ger vid handen att det då fanns 23 433 anställda vid dessa myndigheter. I den svenska försvarsindustrin fanns 14 681 anställda vid samma tidpunkt. Av dessa arbetade, enligt SOF:s statistik cirka 6 600 mot det svenska försvaret (ej export).

Sålunda arbetar inom FM, de s.k. stödmyndigheterna och industrin någonstans runt 30 600 personer för att generera insatsförmåga med drygt 11 000 soldater inom ett år.

Min beräkning är långt ifrån vetenskaplig. Ändå är bilden att svenskt försvar är ganska lite verkstad.

Dessvärre är tillståndet på den materiella sidan inte bättre.

Flygtidsproduktionen för vårt stolta JAS Gripen ökar nu markant. Samtidigt erkänner regeringen att det finns brister, kvalitativt och kvantitativt, ifråga om beväpning och sensorer. Inriktningspropositionen beskriver detta i mycket diplomatiska termer. Tyvärr är också skrivningarna om hur detta ska avhjälpas lika diplomatiskt formulerade.

Det handlar om mycket pengar och lång tid innan åren av försummelser kan avhjälpas. Uppgifter gör samtidigt gällande att det finns planer inom FM på att avveckla Robot 75 (Maverick). Till skillnad från BK 90 antar jag att detta precisionsvapen finns i ett mycket stort antal i det svenska försvaret.

Hur det står till med förmågan att över tid kunna leda våra stridsflygplan har diskuterats mycket på denna och andra bloggar. FML har i vart fall erkänt att vi var på väg mot ett "förmågeglapp", men påstår att man nu funnit alternativa vägar för att undvika detta. Även om tekniska och ekonomiska utmaningar kan överkommas finns den kritiska frågan om bemanning av denna funktion kopplat till myndighetens planer. Kommer skickliga flygstridsledare att flytta från Hästveda till Ronneby och sedan vidare till Bålsta och kanske Enköping?

I officerstidningens senaste nummer varnas för implosion vid minsta felsteg: I så fall kan det ta 10-20 år att bygga upp stridsledningen på nytt.

Just dessa vackra majdagar avgörs också huruvida stridsledningens öde enbart ska bli en intern angelägenhet för Försvarsmakten eller om de politiska instanserna ska ha ett ord med i laget. Oavsett utgång blir ansvaret för ett eventuellt misslyckande regeringens och riksdagens. När man känner till problemen och samtidigt själv kan bestämma var och hur besluten ska fattas spelar det mindre roll vem som håller i yxskaftet. Ansvarsfördelningen blir ändå tydlig.

Och så var det helikoptrarna. Det kanske mörkaste området. Senaste besked om Hkp 10 B är att den ska börja flyga vecka 33. Operativ sannolikt första kvartalet 2011. Den som lever får se.

Hkp 14 verkar ha fastnat i ett kommersiellt, tekniskt och politiskt ingenmansland. Sverige tar inte leverans på helikoptern och i avvaktan på detta tycks leverantören inte göra sig någon brådska. Vår helt unika lösning, som beställts i hela 18 exemplar, står ju för övrigt inte först i den långa kö av beställare som NHI buffrat upp. Intrycket är att alla inblandade parter låtsas som det regnar. Eller så väntar vi på det där klarsynta lilla barnet i HC Andersens saga om kejsarens nya kläder...

Hkp 4 står fortfarande infettad och inplastad på Kallinge. För ett år sedan skjöt vi Ksp från den och förflyttade i mörker en hel skvadron inom ramen för NBG 08. För var dag som nu går blir myndighetens beslut att avveckla alltmer irreversibelt. Underhållet släpar efter och den utbildade personalen skingras för vinden. Som någon på Försvarsdepartementet en smula ironiskt uttryckte saken: Det är klart att vi inte kan behålla en fungerande, beprövad och betald helikopter.

På den marina sidan återstår ännu för Visbykorvetterna att bli operativa. I augusti är det nio år sedan den första sjösattes. Beskedet nu är att Marinen tar över ett första fartyg i december. Innan dess ska det, enligt regeringen, skjutas ett provskott med Robot 15. Det blir spännande.

Nej, tillståndet i det svenska försvaret lämnar en del i övrigt att önska. Och orsakerna till problemen är naturligtvis många. Bland dessa utmärker sig dock fortfarande särintressena: Myndigheterna (inklusive FM), industrin, frivilligorganisationerna, kommunerna och regionerna, parterna på arbetsmarknaden har alla sina agendor för det svenska försvaret. Egentligen är det bara lobbyn för svensk försvarsförmåga som lyser med sin frånvaro.

Allan Widman