Kungliga Krigsvetenskapsakademien

Så har jag nu fått årsredovisningen från rubricerade institution. Den avslutas med följande:

I slutet av 1960-talet genomfördes en luftförsvarsutredning, LFU 67, för att ge ett bättre beslutsunderlag. Behovet att på nytt analysera de utmaningar som luftförsvaret står inför kräver en ny satsning på en utredning som behandlar dagens frågeställningar: Anskaffning och utveckling av försvarsmateriel, ett nationellt luftförsvar i en nordisk kontext, behovet av robotluftvärn och balansen mellan uppgifter och tilldelade resurser.

Territoriellt luftförsvar är sammanfattningsvis inte en nordisk fråga i sig, det är en förmåga som varje självständigt land måste kunna garantera sina medborgare. Samtidigt kan ett samarbete mellan de nordiska länderna öka den nationella säkerheten och stabiliteten i vårt närområde. Den som väljer att inte ta ansvar för sitt territoriella försvar skickar en tydligt negativ säkerhetspolitisk signal som förr eller senare riskerar att utnyttjas av andra aktörer, vilket kommer att påverka alla länder i regionen.

Det är lätt att instämma. Redovisningen uppehåller sig i övrigt mycket kring det nordiska försvarssamarbetet. Med hänsyn till den uppmärksamhet som detta fått är fokuset inte opåkallat. Dock har, såvitt undertecknad kunnat iaktta, våra solidaritetsförklaringar inte mötts av några officiella reaktioner. Vare sig från Norge, Danmark eller Finland. Kanske brister vår sjävinsikt?

Allan Widman