Att ställa höga, teoretiska krav på varje individ som vill delta i försvaret av vårt land är fel. Att bli soldat, vare sig det är fråga om hemvärnet eller andra insatsförband, kräver duglighet och omdöme. Men att man är näst intill högskolebehörig utgör ingen garanti för detta.
Det förslag, som jag hoppas att ÖB nu lägger, syftar till att bredda rekryteringen. Avsikten är att göra försvaret av Sverige till en angelägenhet för hela samhället, även för dem som inte kunnat eller velat ta sig igenom ett nationellt gymnasieprogram med godkända resultat.
Enligt Skolverket hade var tredje elev som 2004 påbörjade en gymnasieutbildning ingen högskolebehörighet fyra år senare. Att ställa krav som exkluderar stora grupper och som saknar tydlig relevans för uppgiften stärker inte folkförankringen.
Den stora utmaningen är inte att klara rekryteringen till GMU. Den är att behålla kontinuerligt eller tidvis tjänstgörande soldater över tid. Även här spelar antagningskraven stor roll. Sannolikheten för avhopp och fortsatta civila studier torde vara högre bland ungdomar som redan kommit en bra bit på den teoretiska vägen. Jag misstänker att Försvarsmakten också insett detta.
Det handlar inte om att välja bort vare sig den ena eller andra kategorin. Ska försvaret vara representativt för samhället måste utgångspunkten vara att inkludera. Jag minns soldater i det gamla värnpliktsförsvaret som varken besökt ett gymnasium eller varit utomlands. Likväl kunde de ha andra kompetenser som vida överträffade sina teoretiskt skolade kamrater. En jur stud är inte alltid bäst när man ska byta motor på en CV 90 i tjugo minusgrader.
Allan Widman
måndag 30 januari 2012
onsdag 11 januari 2012
Ja, vi behöver en debatt...
Officersförbundets rapport om de strukturella obalanserna mellan uppgifter och anslag är ett välkommet bidrag till den försvarspolitiska debatten. I enskildheter var väl det mesta känt sedan förut, men sammanställningen av uppgifterna i en rapport skapar tyngd och förtroende.
Att märka är dock att den övertalighet avseende yrkesofficerare, som tydligt redovisas i rapportens diagram, förbigås med tystnad. Den synes inte, enligt Officersförbundet, utgöra något problem. Man får med andra ord inte glömma bort att förbundet är en facklig organisation och att man har särintressen att bevaka.
Rapportens slutsats är att det nu behövs en "stor försvarsutredning". Mellan raderna kan man förstå att förbundet har äldre tiders utredningar i tankarna. Då ministrar och ledande allmänpolitiker i riksdagen engagerade sig i planeringen av rikets försvar. Då kunde till och med en LO-bas som Gunnar Nilsson sitta i försvarsberedningen. Den tiden torde dock vara förbi.
Försvars- och säkerhetspolitiken är inte lika het som den en gång var. Det underliggande skälet är försvarets bristande förankring hos det svenska folket.
Nej, bättre då att Officersförbundets goda exempel får fler efterföljare. Det är i en öppen och frejdig försvarsdebatt som saker kan påverkas, inte i första hand bakom utredningarnas lyckta dörrar.
Allan Widman
Att märka är dock att den övertalighet avseende yrkesofficerare, som tydligt redovisas i rapportens diagram, förbigås med tystnad. Den synes inte, enligt Officersförbundet, utgöra något problem. Man får med andra ord inte glömma bort att förbundet är en facklig organisation och att man har särintressen att bevaka.
Rapportens slutsats är att det nu behövs en "stor försvarsutredning". Mellan raderna kan man förstå att förbundet har äldre tiders utredningar i tankarna. Då ministrar och ledande allmänpolitiker i riksdagen engagerade sig i planeringen av rikets försvar. Då kunde till och med en LO-bas som Gunnar Nilsson sitta i försvarsberedningen. Den tiden torde dock vara förbi.
Försvars- och säkerhetspolitiken är inte lika het som den en gång var. Det underliggande skälet är försvarets bristande förankring hos det svenska folket.
Nej, bättre då att Officersförbundets goda exempel får fler efterföljare. Det är i en öppen och frejdig försvarsdebatt som saker kan påverkas, inte i första hand bakom utredningarnas lyckta dörrar.
Allan Widman
söndag 8 januari 2012
Dansken kan
I helgen kom uppgifter om att den danska marinen räddat pakistanier och iranier som suttit gisslan på Afrikas horn. Ett motsvarande ingripande gjordes kort före även av den amerikanska marinen med följd att Ahmadinejad för ett ögonblick försökte uppföra sig som folk.
Den svenska marinens allmäntillstånd är som bekant inte det bästa. Visbykorvetterna och den sjöoperativa versionen av Hkp 14 tarvar väl ingen ytterligare förklaring, men även i övrigt ser det dystert ut. Vart NGU för ubåtsvapnet är väl osäkert, bortsett från att varje generationsväxling regelmässigt medför en minskande numerär.
Det nya stridsstödsfartyget (ibland benämnt L 10) har ändrat skepnad och syfte ett antal gånger, men känns kanske mer avlägset än någonsin. Och av det en gång så stolta kustartilleriet finns idag kvar en i huvudsak markoperativ amfibiebataljon.
HMS Carlskrona ligger på varv. I huvudsak är det fråga om att tillföra henne ytterligare stödförmåga när det gäller bränsle och förnödenheter. Som alltid är det osäkert när hon är tillbaka. Bedömningarna varierar alltifrån tidig vår till mitten av sommaren. Oaktat när detta sker måste beslut nu fattas om ytterligare insats för henne i Adenviken.
Piratverksamheten finns kvar och säkra handelsvägar är i allra högsta grad ett svenskt intresse. Vidare är de pågående operationerna optimala för den som söker marin interoperabilitet och säkerhetspolitisk integration. De stora och täta investeringar som skett i HMS Carlskrona kräver återbetalning i form av operativ leverans. Till sist råder det heller inget tvivel om att också Marinen som stridskraft behöver en insats.
Kanske hade Anders Silwer blivit insatschef Libyen förutan. Och kanske hade den schweiziska regeringen ändå föreslagit ett köp av Gripen. Men Unified Protector var i vart fall inget hinder på vägen.
Allan Widman
Den svenska marinens allmäntillstånd är som bekant inte det bästa. Visbykorvetterna och den sjöoperativa versionen av Hkp 14 tarvar väl ingen ytterligare förklaring, men även i övrigt ser det dystert ut. Vart NGU för ubåtsvapnet är väl osäkert, bortsett från att varje generationsväxling regelmässigt medför en minskande numerär.
Det nya stridsstödsfartyget (ibland benämnt L 10) har ändrat skepnad och syfte ett antal gånger, men känns kanske mer avlägset än någonsin. Och av det en gång så stolta kustartilleriet finns idag kvar en i huvudsak markoperativ amfibiebataljon.
HMS Carlskrona ligger på varv. I huvudsak är det fråga om att tillföra henne ytterligare stödförmåga när det gäller bränsle och förnödenheter. Som alltid är det osäkert när hon är tillbaka. Bedömningarna varierar alltifrån tidig vår till mitten av sommaren. Oaktat när detta sker måste beslut nu fattas om ytterligare insats för henne i Adenviken.
Piratverksamheten finns kvar och säkra handelsvägar är i allra högsta grad ett svenskt intresse. Vidare är de pågående operationerna optimala för den som söker marin interoperabilitet och säkerhetspolitisk integration. De stora och täta investeringar som skett i HMS Carlskrona kräver återbetalning i form av operativ leverans. Till sist råder det heller inget tvivel om att också Marinen som stridskraft behöver en insats.
Kanske hade Anders Silwer blivit insatschef Libyen förutan. Och kanske hade den schweiziska regeringen ändå föreslagit ett köp av Gripen. Men Unified Protector var i vart fall inget hinder på vägen.
Allan Widman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)