onsdag 30 mars 2011

Anden ur flaskan

Jo, en av de goda nyheterna tidigare i veckan var att Sverige äntligen beslutat bidra till insatsen i Libyen. In i det sista trodde jag även att Socialdemokraterna skulle acceptera ett deltagande på samma villkor som gäller för andra länder. Men inte så.

Om någon timma möts det sammansatta Försvars- och Utrikesutskottet. Hanteringen av regeringens proposition genomförs så snabbt som riksdagsordningen tillåter. Sannolikt tangeras i vart fall det rekord som sattes i samband med beslutet om deltagande i UNIFIL II i Libanon 2006. Redan i morgon bitti väntar debatt och beslut i kammaren.

Samtidigt finns det anledning att ställa frågor kring hur uppdraget avgränsas i termer av tillåten våldsanvändning för den svenska styrkan. Riksdagen föreslås godkänna deltagande "i den internationella militära insatsen i Libyen för att upprätthålla en flygförbudszon i enlighet med beslut i FN:s säkerhetsråd". Något uttryckligt förbud mot attacker av markmål finns inte i propositionen som förhandlats fram mellan regeringen och Socialdemokraterna.

Ett antal frågor måste ställas:

1. Finns det inom ramen för ett upprätthållande av flygförbudszonen utrymme för att bekämpa sådant som kan utgöra förutsättningar för att Khadaffi på nytt ska kunna bli luftburen? Jag tänker på radaranläggningar, flygbränsledepåer, plan på marken etc.

2. Kan spaningsinsatser från svensk sida ligga till grund för andra länders bekämpning av markmål? Kan belysning av mål i samma syfte utföras?

3. Hur ska en nödvärns- eller nödsituation definieras? Är det definitioner enligt brottsbalken eller ska varje åtgärd, tillåten enligt resolutionen, också vara straffri för den enskilde? Ponera att svenska stridspiloter blir föremål för annan nations CSAR (Combat Search And Rescue) med helikopter. Kan vi behörigen ingripa mot den som försöker att från marken bekämpa en sådan undsättning?

Det är angeläget med klara insatsregler. Den enskilde soldaten eller officeren ska inte behöva sväva i tvivelsmål om våldsanvändningens gränser. För oklarheter måste de politiska uppdragsgivarnas ta ansvar.

Visst finns det anledning att beklaga de begränsningar som gjorts för det svenska bidraget. Den passivitet som soldater tvingades till både i Rwanda och Srebrenica har kastat långa skuggor över FN och många enskilda har vittnat om det trauma det innebar att inte kunna ingripa när blodbadet pågick. Icke desto mindre deltar nu Sverige för första gången på femtio år och vårt bidrag kommer att ge effekt, både direkt och indirekt.

Anden är ute ur flaskan. Även Sverige kan bidra med flygstridskrafter.

Allan Widman

måndag 28 mars 2011

Värdet av vetskap?

Vetande har många aspekter. Ibland vet man inget. Och inget är enklare för en politiker än att spekulera; det är riskfritt och lämnar utrymme både för kreativitet och uppvisningar i deduktiv förmåga. Värre är att veta och inte kunna få ge besked. Inte minst på försvars- och säkerhetsområdet är detta en allmän åkomma. Information om priser, leveransförseningar, nedläggningar och insatsbeslut ges villigt, med tillägget att sekretess gäller. Pyramidaliskt enerverande! Likväl vänjer man sig. Trots att det är få upplysningar som man på allvar tror skulle skada rikets säkerhet om de kom ut. På försvars- och säkerhetsområdet har den djupa staten i detta en given fördel. Ibland är det kommersiell sekretess. Vid nästa tillfälle gäller det våra förbindelser med utlandet. Någon gång skojar en tjänsteman på departementet till det och använder båda lagrummen på en gång. För säkerhets skull... Just nu finns det goda nyheter att förtälja, men det får trots allt anstå lite till. De senaste dagarna har massmedia vilt spekulerat i att insatser i Libyen bara är aktuella som ett led i marknadsföringen av JAS 39 Gripen. På denna punkt vill jag - om än spekulativt - göra en tydlig dementi. Industrin har knappast något intresse av dyrbara insatser utomlands. Varje krona som spenderas på operativ nytta är en krona mindre till våra kostbara utvecklingsavdelningars strävan att åstadkomma något helt unikt. Allan Widman

fredag 18 mars 2011

Demokratins vapensmedja

Förr eller senare kommer varje vapen vi levererar till en diktatur att användas mot dess egna befolkning. Det är närmast en naturlag.

Samtidigt måste vi, som själva i demokratisk ordning beslutat att ha ett väpnat försvar, tillåta andra demokratier samma möjlighet. Att vara demokratins vapensmedja är inget att skämmas för.

Allan Widman

onsdag 16 mars 2011

Vill inget hellre

Det är spännande tider. Socialdemokraternas riksdagsgrupp öppnar upp för en svensk medverkan om en flygförbudszon beslutas över Libyen. Överraskande, men mycket glädjande. Inte minst för någon som påpekat att den senaste svenska insatsen med spetsigt flyg utomlands inträffade på 60-talet och som tror det finns risker för verktyg som inte kommer till tydlig och skarp användning. Det handlar inte bara om att verktygen kan bli slöa - förr eller senare kan deras existens också att ifrågasättas.

Får man tro TT så har utrikesministern redan kläm på en ungefärlig insatskostnad: Cirka en halv miljard för en halv division Gripar. Ja, det är dyrt, men hur mycket står inte att vinna i termer av minskat lidande och internationell säkerhet?

Efter en begäran från FN den 23 september 1961 beslöt den svenska regeringen att några jaktplan skulle ställas till ONUC:s förfogande i Kongo. En vecka senare flög fem J 29, den s.k. Flygande Tunnan, till Léopoldville (källa Armémuseum). Förvisso en annan tid och en annan värld, men exemplet visar att allt är möjligt.

Det finns säkert många praktiska förberedelser som skulle behöva göras. Stridsledning och lufttankning är viktiga utmaningar. Men å andra sidan har ju en hel del resurser satsats på just dessa områden de senaste åren. Vi står inte tomhänta.

Nu till något mer jordnära. Rykten gör gällande att provskott ska genomföras med RBS 15 ombord på en Visbykorvett under året. I den förre Marininspektörens avskedstal till KÖMS nyligen så skulle man "nu visa Allan Widman". Jag vill inget hellre.

Allan Widman

tisdag 15 mars 2011

Reglementsenligt

Nej, något reglemente motsvarande Inf R Sk Plut eller dito Grp finns inte fastställt. Bara någon dag efter torsdagens utskott fick jag emellertid en av Arméinspektören Grundevik signerad förhandsutgåva av Reglemente för Markoperationer (RMO). För säkerhets skull påpekas dock redan i förordet att denna är avsedd för ”försöksvis tillämpning”. Vidare anförs att ”målbilden är att under 2013 kunna fastställa RMO med alla ingående delar”.

Det görs ingen hemlighet av att RMO är avsett att belysa markoperationers planering, genomförande och utvärdering på högre taktisk nivå. Om jag förstått intentionerna rätt så kommer efter ett eventuellt fastställande 2013 RMO att brytas ned även på de allra lägsta förbandsnivåerna i markstridskrafterna. Men när ett sådant arbete är slutfört kan man väl bara sia om…

Det ankommer knappast på politiker att döma över soldaters och officerares agerande i enskilda situationer. Styrningen, inte minst från riksdagen, ska vara övergripande och till sin natur strukturellt inriktad. Bland annat av dessa skäl och av hänsyn till anhöriga och kamrater har jag och de flesta av mina kollegor de senaste veckorna avstått från att kommentera händelserna den 7 februari förra året.

Viktigast nu är att blicka framåt och se till att alla behövliga redskap kommer på plats. ÖB missar aldrig ett tillfälle att påpeka omfattningen av den nu pågående förändringen inom personalförsörjningen. ”Samhällsreform” är ett ofta använt uttryck. Bland annat förväntas ju cirka 3 500 idag taktiska officerare ta steget ner till specialistnivån. För många innebär det utbildning och truppföring på kompani-, plutons- och gruppnivå. Ska enhetligt och rationellt uppträdande säkras, såväl vid manöverkrigföring som i mer irreguljära situationer, kommer en konkret och genomtänkt vägledning att vara nödvändig. Sådana är nog krigets krav.

Apropå asymmetriskt motstånd blir Håkan Juholt sannolikt ny ledare för socialdemokraterna. Med folklig charm och glimten i ögat kan han bli en svår nöt för reserverade och intellektuellt orienterade motståndare.

I politiken är det viktigt att skilja på sak och person. Till och från under sjutton år har Juholt varit tongivande i svensk försvars- och säkerhetspolitik. Utan så många namns nämnande har Vilhelm Agrell recenserat förändringen av svensk, nationell försvarsförmåga under motsvarande period. Även detta ingår i Juholts CV.

Allan Widman

onsdag 9 mars 2011

Det med mest kanoner

Igår ännu ett Gripen-seminarium i Folk och Försvars regi. Man lyckades nog nästan göra om succén från januari. Denna gång var det inte så mycket FM utan de politiska partierna som skulle klämmas på ställningstaganden. Beträffande förmågelyftet var enigheten total om att utgångspunkten bör vara Gripen. Johan Tunberger spelade i en artikel förra veckan in tanken på en nyanskaffning från annat håll och detta följdes upp av Ulf Henricsson på seminariet. Även om jag inte delar uppfattningen är det intellektuellt välgörande att det lyfts på alla stenar.

Att ett förmågelyft borde föregås av en bred luftförsvarsutredning ställde sig sju av åtta partier bakom. Statssekreteraren Håkan Jevrell (M) ansåg dock inte detta aktuellt. Trots, får man väl säga, att Odd Werin nu förde in ideér med helt ny räckvidd i diskussionen. Det handlade bland annat om satsningar på markbaserat luftvärn och fler (enkom ?) tvåsitsiga Gripar. Det förra är väl ett uttryck för ambitionen att åstadkomma en helhetssyn och balans i luftförsvaret. Det senare är en insikt om att allt fler avancerade vapen och sensorer skapar en stridsmiljö som inte optimalt kan hanteras av en enda person, med tillikauppgiften att samtidigt manövrera stridsflygplanet.

Apropå debatten om förmågelyftet läste jag nyligen en minnesvärd anekdot om en blott femårig Gustav (II) Adolf. Vid ett besök i Kalmar sekelskiftet 1500/1600 tillfrågades han av sin äldre halvbror om vilket av alla örlogsfartyg i hamnen han tyckte mest om. Utan någon tvekan svarade han; det med flest kanoner...

Den senaste tiden har jag funderat mycket på vad som hänt med utvecklingen av reglementen på armésidan sedan 90-talet? Ja, ni minns dem; Inf R Skyttepluton och Inf R Skyttegrupp. Har dessa uppdaterats i takt med att vi behövt komplettera manöverkrigsföringen med COIN (Counter Insurgency) i t.ex. Afghanistan? I avsaknad av ett centralt boot-camp förblir GMU:n en decentraliserad uppgift. Det ställer särskilda krav på verktyg som säkrar ett rationellt och enhetligt uppträdande i våra lägsta förbandsenheter. Detta kommer jag att titta närmare på.

Om några minuter kommer ÖB till Försvarsutskottet.

Mvh


Allan Widman

torsdag 3 mars 2011

Tycker vad jag vill

I budgetunderlaget för 2012 nämns inte ordet veteransoldat eller veteranpolitik. Svårt att förstå vad detta betyder för själva implementeringen av ett nytt, bättre omhändertagande av veteransoldater och deras anhöriga. Dock finns det rätt bistra skrivningar om myndighetens tillkortakommanden avseende attraktionskraft, varumärke och rekryteringsförmåga. Att ett fullgott veteranstöd härvid skulle kunna göra skillnad föll dock aldrig författarna in.

Ej heller finns det något förslag om omfattande och långsiktigt förmågelyft av stridsflyget. Både FM och FMV anser att mer tid behövs. Gott så. En och annan kanske är besviken också över detta, men viktiga beslut måste ha fullgoda underlag.

På sid 9 i BU 12 anges att "försvarsplanering omvandlar politisk inriktning, via militärstrategiska bedömanden, till operativa och taktiska planer för genomförande av såväl nationella som internationella insatser". Så sant. Och lite längre ned anges även att försvarsplanen, som först sägs vara användbar om några år, ska ligga till grund för förmågeutvecklingen. Det är med andra ord fullt förståeligt om ÖB vill invänta detta planeringsverktyg innan han fattar ett av vår tids mest betydelsefulla utvecklingsbeslut.

Under tiden finns det säkert en del självklara "hemtagningar" som kan och bör göras. Omfattningen av dem måste naturligtvis, tillsammans med ytterligare exportansträngningar, medge handlingsfrihet med industrins utvecklingsförmåga.

Till sist dock en jobspost. På Försvarsmaktens hemsida finns bilder av den sista flygningen med Helikopter 4. "Y70" tog sig från Kallinge till Säve och blir nu en flygande museihelikopter med 100 friska timmar till nästa D-service. Helikopterflottiljens chef, Magnus Westerlund, uttalade att man kan tycka vad man vill om avvecklingsbeslutet, men för sin del var han var övertygad om att alla kunde förenas i kärlek till denna speciella helikopter.

På bägge punkter har han rätt. Kärleken är stor och jag tycker vad jag vill om avvecklingen...

Allan Widman