State of the nation

Så här veckorna före nästa inriktningsbeslut finns det skäl att fundera över var Försvarsmakten och försvarspolitiken i Sverige står.

På pappret kan 11 000 av det drygt 30 000 man starka försvaret bli insatsberett inom ett år.

Årsboksluten för Försvarsmakten, FMV, Pliktverket, FOI, FHS och Fortverket för 2007 ger vid handen att det då fanns 23 433 anställda vid dessa myndigheter. I den svenska försvarsindustrin fanns 14 681 anställda vid samma tidpunkt. Av dessa arbetade, enligt SOF:s statistik cirka 6 600 mot det svenska försvaret (ej export).

Sålunda arbetar inom FM, de s.k. stödmyndigheterna och industrin någonstans runt 30 600 personer för att generera insatsförmåga med drygt 11 000 soldater inom ett år.

Min beräkning är långt ifrån vetenskaplig. Ändå är bilden att svenskt försvar är ganska lite verkstad.

Dessvärre är tillståndet på den materiella sidan inte bättre.

Flygtidsproduktionen för vårt stolta JAS Gripen ökar nu markant. Samtidigt erkänner regeringen att det finns brister, kvalitativt och kvantitativt, ifråga om beväpning och sensorer. Inriktningspropositionen beskriver detta i mycket diplomatiska termer. Tyvärr är också skrivningarna om hur detta ska avhjälpas lika diplomatiskt formulerade.

Det handlar om mycket pengar och lång tid innan åren av försummelser kan avhjälpas. Uppgifter gör samtidigt gällande att det finns planer inom FM på att avveckla Robot 75 (Maverick). Till skillnad från BK 90 antar jag att detta precisionsvapen finns i ett mycket stort antal i det svenska försvaret.

Hur det står till med förmågan att över tid kunna leda våra stridsflygplan har diskuterats mycket på denna och andra bloggar. FML har i vart fall erkänt att vi var på väg mot ett "förmågeglapp", men påstår att man nu funnit alternativa vägar för att undvika detta. Även om tekniska och ekonomiska utmaningar kan överkommas finns den kritiska frågan om bemanning av denna funktion kopplat till myndighetens planer. Kommer skickliga flygstridsledare att flytta från Hästveda till Ronneby och sedan vidare till Bålsta och kanske Enköping?

I officerstidningens senaste nummer varnas för implosion vid minsta felsteg: I så fall kan det ta 10-20 år att bygga upp stridsledningen på nytt.

Just dessa vackra majdagar avgörs också huruvida stridsledningens öde enbart ska bli en intern angelägenhet för Försvarsmakten eller om de politiska instanserna ska ha ett ord med i laget. Oavsett utgång blir ansvaret för ett eventuellt misslyckande regeringens och riksdagens. När man känner till problemen och samtidigt själv kan bestämma var och hur besluten ska fattas spelar det mindre roll vem som håller i yxskaftet. Ansvarsfördelningen blir ändå tydlig.

Och så var det helikoptrarna. Det kanske mörkaste området. Senaste besked om Hkp 10 B är att den ska börja flyga vecka 33. Operativ sannolikt första kvartalet 2011. Den som lever får se.

Hkp 14 verkar ha fastnat i ett kommersiellt, tekniskt och politiskt ingenmansland. Sverige tar inte leverans på helikoptern och i avvaktan på detta tycks leverantören inte göra sig någon brådska. Vår helt unika lösning, som beställts i hela 18 exemplar, står ju för övrigt inte först i den långa kö av beställare som NHI buffrat upp. Intrycket är att alla inblandade parter låtsas som det regnar. Eller så väntar vi på det där klarsynta lilla barnet i HC Andersens saga om kejsarens nya kläder...

Hkp 4 står fortfarande infettad och inplastad på Kallinge. För ett år sedan skjöt vi Ksp från den och förflyttade i mörker en hel skvadron inom ramen för NBG 08. För var dag som nu går blir myndighetens beslut att avveckla alltmer irreversibelt. Underhållet släpar efter och den utbildade personalen skingras för vinden. Som någon på Försvarsdepartementet en smula ironiskt uttryckte saken: Det är klart att vi inte kan behålla en fungerande, beprövad och betald helikopter.

På den marina sidan återstår ännu för Visbykorvetterna att bli operativa. I augusti är det nio år sedan den första sjösattes. Beskedet nu är att Marinen tar över ett första fartyg i december. Innan dess ska det, enligt regeringen, skjutas ett provskott med Robot 15. Det blir spännande.

Nej, tillståndet i det svenska försvaret lämnar en del i övrigt att önska. Och orsakerna till problemen är naturligtvis många. Bland dessa utmärker sig dock fortfarande särintressena: Myndigheterna (inklusive FM), industrin, frivilligorganisationerna, kommunerna och regionerna, parterna på arbetsmarknaden har alla sina agendor för det svenska försvaret. Egentligen är det bara lobbyn för svensk försvarsförmåga som lyser med sin frånvaro.

Allan Widman