Julkort från Försvarsmakten

Den 16 november hade jag så slutligen fått blanketten rätt ifylld och lämnat in passfoton. Den 9 december när jag kom hem till bostaden låg Försvarsmaktens tjänstekort och väntade på mig. Jag vet inget om den normala handläggningstiden för utfående av tjänstekort, men för mig kändes den mycket överkomlig.

Efter samtal med andra reservofficerare har jag förstått att det funnits svårigheter att få ut tjänstekort eller militärt identitetskort. Det kort jag nu bär är dock ett prejudikat, både såvitt avser själva utfåendet liksom handläggningstiden.

En del har hänt under den tid som bloggen legat för fäfot. Mest spännande är väl kanske propån från den schweiziska regeringen om köp av 22 JAS Gripen. Sveriges riksdag har ju under ett par år bemyndigat regeringen att för svenskt vidkommande anskaffa upp till tio E/F för det fall Brasilien eller annat land går vidare med förhandlingar om att beställa flygplanet.

Alldeles oavsett utgången i Schweiz kan regeringen nog redan nu argumentera för att bemyndigandet aktiverats. Vad Schweiz angår får man förmoda att de vill ha ”det senaste” om bara priset är det rätta. Och det blir det nog.

Rent försvarsintellektuellt kanske man kan ifrågasätta exportstyrda anskaffningar. Nu är väl frågan vilken relevans FM:s underlag den 1 mars nästa år kommer att få. I herremän faren icke så fort…

En för mig mycket glädjande nyhet är att jag ska fortsätta utreda veteranpolitiken på regeringens uppdrag. Om detta lär jag återkomma.


Allan Widman

Det gör ont

Som sagt fanns det för mig en KFÖ inplanerad i Boden. Denna avhölls förra veckan mellan tisdag och torsdag. Bara någon timme efter att personlig utrustning avhämtats stod undertecknad jämte 38 andra reservofficerare på skjutvallen iförda stridsväst, kroppsskydd och M 90. Målet var kompetensprov med AK 5 C, vilket påbörjades mer eller mindre omedelbart.

Kvällstjänsten ägnades åt utbildning i användning av torniquet. Först torrt och sedan under spelade stridsfall med full utrustning och lösplugg. Nästa dag vidtog skarpskjutning på nytt innan vi så småningom avrustade.

Inför den s.k. KFÖ:n antog jag en smula blåögt att jag var på väg till en gentlemannamässig SÖB av gammalt snitt. Artilleriregementet överraskade dock med en mycket intensiv och jordnära (i ordets samtliga bemärkelser) övning i personlig strid. Dagarna före hade motsvarande övningar hållits med regementets YO och sedan GSS/T. De senare hade kallats in för att avge s.k. avsiktsförklaringar.

Såvitt angår reservofficerarna kan man fundera över avsikterna med övningen. Sant är att de nya, mer personalglesa, stridsförbanden kräver större personlig färdighet av samtliga. Samtidigt fanns det säkert en undran hos de många, gravt medelålders, reservare som inte behövts på så många år…

A 9 ska ha all heder, både för själva övningen och den goda viljan. Likväl kommer de reservare som utbildades under 80- och 90-talen i blygsam utsträckning att vara utvecklingsbara mot IO 14. Reservofficerare är ett närmast utdött begrepp i det svenska språket. Att nu försöka skaka liv i denna institution kan komma att visa sig omöjligt hur gärna man än vill.

Jag har idag ställt följande fråga till försvarsminister Sten Tolgfors:

Regeringen beslutade den 18 december 2008, genom regleringsbrevet för 2009, att "Försvarsmakten ska utveckla reservofficerssystemet utgående från
insatsorganisationens kompetensbehov. Grundläggande reservofficersutbildning ska genomföras under 2009".

I nämnda regleringsbrev tillhölls myndigheten även att återrapportera beträffande utbildningens innehåll, långsiktiga elevvolymer och så vidare. Till dags dato har Försvarsmakten inte anordnat någon grundläggande reservofficersutbildning.

Vilka åtgärder avser försvarsministern vidta för att den av regeringen beslutade utbildningen ska komma till stånd?


Allan Widman

Kontrareplik

Erik Lagersten redovisar utdrag ur Försvarsmaktens underlag till regeringen utvisande att full bemanning enligt den nya personalförsörjningen först inträffar 2019. Detta menar han att regeringen ”kvitterat” genom budgetpropositioner och regleringsbrev.

Det finns två problem med Lagerstens resonemang.

För det första är det mot bakgrund av de dokument regeringen lämnat ifrån sig svårt att hitta några belägg för att leveranstidpunkten förskjutits. I det inriktningsbeslut för Försvarsmakten 2010-2014 som regeringen beslutade om den 14 januari 2010 nämns inte år 2019. Där anges istället att insatsorganisationen jämte förbandsreserv ska ha utvecklats ”senast till utgången av 2014”. Till detta regeringsbeslut hänvisar både budgetpropositionen för 2012 och det nu gällande regleringsbrevet för Försvarsmakten.

I mina kontakter med försvarsmaktsledningen under åren har jag alltid framhållit betydelsen av formaliserade relationer med regering och riksdag. Dokumentation är nödvändig för tydlighet och fördelning av eventuellt ansvar. Mot den bakgrunden är det naturligtvis av stort intresse vilka formella ”kvittenser” myndigheten de facto erhållit?

Det andra problemet är att ”kvittenser” på att budskapet nått fram inte heller är tillräckligt för att avbörda myndigheten ansvar. Därtill krävs också att regering och/eller riksdag aktivt ändrar sina tidigare beslut i denna riktning. Jag har ännu inte funnit några sådana beslut, men känner samtidigt respekt för att besluten är många och alla inte öppna för allmänheten.

Däremot är det korrekt att samtliga beslut föreskriver att insatsorganisation och personalförsörjning bara får utvecklas i den takt ekonomin tillåter. Att budgetramar ska hållas är dock inget unikt vare sig för Försvarsmakten eller den pågående omställningen. Ekonomin har väl hittills inte heller utpekats som ett särskilt bekymmer. Att medel saknas efter 2014 har inte undgått någon. Men så här långt under innevarande försvarsbeslutsperiod har Försvarsmakten sammantaget redovisat årliga överskott samtidigt som det betonats att myndigheten är i ekonomisk balans.

Om ekonomin varit ett absolut hinder för uppgiftens fullgörande hade det ålegat myndighetens ledning att tydligt anmäla detta innan 2009 års inriktningsbeslut fattades. Någon sådan anmälan har jag inte uppfattat.

I slutet av sin replik slår Erik Lagersten fast att ”insatsorganisation 2014 (IO 14) kommer att vara intagen målåret 2014”. Jag uppfattar innebörden av detta som att samtliga förband kommer vara uppfyllda, utrustade och beredskapssatta med antingen frivillig eller pliktig personal. Gott så.

Avslutningsvis är det glädjande att intresset för tidvis tjänstgörande soldater ökat mycket påtagligt de senaste månaderna. KFÖ:er genomförs nu runt om i landet och förändringen återspeglas även i myndighetens centrala marknadsföring.

Ansvaret för att det formella regelverket för tidvis tjänstgörande inte var på plats vid försvarsbeslutet faller bland annat på mig som riksdagsledamot. Samtidigt ska de praktiska problemen inte överdrivas. Sannolikt hade det för Officersförbundet inte varit svårare att teckna kollektivavtal om tidsbegränsade anställningar för deltidare än det var för heltidare, bara frågan lyfts vid förhandlingsbordet. I lagen om anställningsskydd finns också en uppsättning av tidsbegränsade anställningsformer som står varje arbetsgivare till buds.

Att man också ser kvaliteter hos soldater, som har eller planerar för en parallell, civil karriär, ökar på ett avgörande vis möjligheterna för att insatsorganisationen kan levereras på tid och inom ramen för ekonomisk balans.

Allan Widman

2014 gäller

Idag har jag följande artikel på Newsmill.


Redan några månader efter riksdagens inriktningsbeslut i juni 2009 förklarade dåvarande chefen för Högkvarteret att övergången till ett frivilligt rekryterat försvar inte skulle vara fullt genomförd förrän vid slutet av innevarande årtionde.

Utskottet å sin sida hade pekat på behovet av att krigsplacerade värnpliktiga initialt skulle vidmakthållas i insatsorganisationen för att inte vår nationella beredskap skulle nedgå innan det nya var på plats.

Under det senaste året har uttalandena från Försvarsmakten dock fått en annan innebörd. Det som ursprungligen handlade om personalreformen i sin helhet blandas nu samman med vid vilken tidpunkt den nya insatsorganisationen ska vara intagen. Här får det inte råda någon tvekan.

I riksdagens inriktningbeslut godkändes regeringens förslag till insatsorganisation 2014 och de förband som skulle ingå. Årtalet 2019 nämns överhuvudtaget inte i beslut eller betänkande. Detsamma gäller för det inriktningsbeslut för Försvarsmakten som regeringen tog den 14 januari 2010 gällande 2010-2014. Under rubriken ”insatsorganisation 2014, m.m.” anges att ”Försvarsmakten ska senast till utgången av 2014 ha utvecklat en insatsorganisation och en förbandsreserv som framgår av tabellerna nedan”. Därefter följer en uppräkning av förband som är identisk med den som återfanns i riksdagsbeslutet.

Längre ned i regeringsbeslutet framhålls att samtliga förband 2014 ”över tiden ska vara kompletta ifråga om materiel och utbildad personal samt vara välövade”. Vidare beslutade regeringen att vid höjd beredskap ska tillgängligheten ”inte för något förband överstiga en vecka”.

Dessa mycket tydliga ingångsvärden ska nu jämföras med ÖB:s uttalanden och artiklar på senare tid. På Kungliga Krigsvetenskapsakademin den 4 oktober i år sade Sverker Göransson att ”den organisation vi nu skapar, Försvarsmaktsorganisation 2014, kommer att vara färdigbyggd 2019, dvs bemannad, materielsatt och övad”. Detta upprepades ordagrant i ÖB:s artikel här på Newsmill under gårdagen.

Försvarsmaktsorganisation är ett nytt uttryck, som för övrigt inte ger några träffar på sökmotorn på Försvarsmaktens hemsida. Att det handlar om en materielsatt och övad organisation leder emellertid till slutsatsen att det är just insatsorganisationen som avses.

Riksdagens förmåga att följa upp fattade beslut har med viss rätt ifrågasatts. Därför är det nu viktigt att påminna om vilka beslut riksdag och regering fattat och när dess ska vara uppfyllda. Detta är inte enbart en garanti gentemot skattebetalarna utan kan också bidra till ett hälsosamt reformtryck i Försvarsmakten.

Med visst perspektiv på försvarspolitiken uppfattar jag den eviga omställningen av vårt militära försvar som ett allvarligt problem. I kombination med en snabb omsättning av både chefer i myndigheten och försvarspolitiker leder den till att vi alltid är på väg. Att det viktiga inte är själva målgången eller vår förmåga över tid. Sådant är underordnat resan mot nästa, underbara vision. Det får vara slut med det nu. Leveransdatum på nästa insatsorganisation framgår till och med av namnet.


Allan Widman

Snabb transition i Afghanistan

Idag meddelar afghanska myndigheter att säkerhetsansvaret i nästa fas ska lämnas över i 17 av landets totalt 34 provinser. Samangan, Balkh och Sar-i-Pol är tre av dessa provinser som, enligt uppgifter, föreslås överlämnas i sin helhet. Det är tre av de totalt fyra provinser som Sverige har huvudansvaret för.

Nyheterna är glädjande, men inte särskilt överraskande. Även om överlämnandet sker tidigt 2012 ger inte detta utrymme för några snabba neddragningar av det svenska bidraget. Vi har varit underbemannade redan från början.

Samtidigt ger hastigheten i och omfattningen av transitionen ett intryck av brådska. Detta är nog inte bara förorsakat av afghanernas vilja att ta ansvar för sitt land...


Allan Widman

Tänt var det här...

Ja, FMV:s provskjutning av Rbs 15 har ju redan kommenterats på andra bloggar. Provet, som genomfördes under våren, ska följas av skjutning ombord på en Visbykorvett redan under 2012. Det handlar naturligtvis om att avleda värme och tryck inombords vid avfyrningen. Såvitt bekant har FMV ännu inte offentliggjort erfarenheterna av provskjutningen men det membran, som ska släppa ut rökgaser och samtidigt hindra vatteninträngning, lär man, enligt ögonvittnen, ha fått leta länge efter…

Ibland funderar man över hur förmågeambitioner bestäms i praktiken. Någon måste ju en gång målat dit de där åtta robottuberna på Visbykorvetten. Var det ett infall, ett önsketänkande eller rentav en produkt av intellektuell ansträngning?

ÖB var i förra veckan på utskottet. Återigen bekräftades ambitionen att snarast efter hemkomst från Afghanistan avveckla Hkp 10 B, åren av ombyggnad, kostnader och upparbetad kompetens till trots. De senaste tio åren har vi redan avvecklat Hkp 11, 4och 9. Alla betalda och fungerande helikoptrar. Ingen behöver längre tvivla om varför dessa ständiga offer är nödvändiga.

En annan sorglig nyhet var att det tekniska stöd som Sverige lämnat den norska helikopterinsatsen i Afghanistan upphör från och med årsskiftet. Låt vara att bristen på helikoptertekniker inom FM är välkänd. Icke desto mindre var detta ett av de mest tydliga uttrycken för samordning och solidaritet mellan de nordiska länderna. Med vad ska nu NORDEFCO fyllas?

Även i övrigt handlar det nu mycket om Afghanistan. Länder tillhörande Natos kärna som USA, Storbritannien, Tyskland, Belgien och Frankrike har aviserat neddragningar de kommande åren. Andra, som Nederländerna och Kanada, har redan beslutat åka hem. Samtidigt tycks motståndarens energi öka trots att ”surgen” nu nått (och kanske passerat) sin kulmen.

Om ett par veckor börjar riksdagens beredning av Sveriges fortsättning i Afghanistan. På sikt kan vi som litet land inte välja en egen väg. Men bilaterala samarbeten, som det med Norge, får i detta läge en särskild betydelse.


Allan Widman

Vända blad

Så lämnar då Generallöjtnanten Anders Lindström Försvarsmakten och posten som insatschef. När han var rikshemvärnschef fick han bland annat utreda en eventuell nedläggning av de dåvarande Militärdistrikten. Liksom i flera senare utredningar levererade Anders Lindström.

Inför debatten om Militärdistriktens vara eller inte vara reste jag personligen till Uppsala och frågade honom om landets dåvarande 60 hemvärnsbataljoner skulle kunna ledas direkt av insatsledningen? Utan att darra på epauletten svarade han ja. Något år efter att Militärdistrikten beslutades försvinna tog Anders steget upp som insatschef och generallöjtnant.

Nu ska nya regionala staber se dagens ljus år 2013. Uppgiften är bland annat just att kunna leda våra hemvärnsförband under insats. Och när Försvarsmakten - som det numera heter - vänder blad, är det kanske också logiskt att Anders Lindström drar vidare?

På Försvarsmaktens hemsida skrivs det att det är regeringen "som formellt" utser insatschef. Ja, läser man 25 § i Förordningen (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten är det regeringen som, både formellt och i praktiken, beslutar om vem som ska anställas som insatschef. Låt vara att Försvarsmakten ska lämna förslag på namn.

Den så kallade utnämningsmakten är en av få möjligheter för en svensk regering till direkt inflytande över våra självständiga, statliga förvaltningsmyndigheter. Insatschefens makt är stor och han eller hon har det yttersta ansvaret att leda våra soldater i strid. Och även om någon insatschef ännu inte tagit steget upp till ett förordnande som Överbefälhavare, kan den möjligheten inte uteslutas. Med andra ord finns det all anledning för ett aktiv och genomtänkt val från regeringens sida.

Allan Widman

Försvarsmaktsreform?

Jag deltog i måndags i en intressant övning i Helsingfors. På Hanaholmen anordnades ett seminarium om de förestående besparingarna på den finska Försvarsmakten.

De finska föredragshållarna betonade att det inte handlade om en försvarsreform utan blott om en försvarsmaktsreform. Grunderna; alliansfriheten, värnplikten och det territoriella försvaret skulle bestå. Likväl torde det vara uppenbart att nästan fyra miljarders besparing sätter sina avtryck också i själva försvarsförmågan. Allt annat hör det politiska önsketänkandet till.

De svenska talarna syntes medvetna om var de befann sig. Påfallande ödmjukt redogjorde man för de senaste femton åren av förändring och för den framtida insatsorganisationen. Både Michael Moore för försvarsdepartementet och Eva Haldén från Försvarshögskolan pekade bland annat ut NBF som ett misslyckande. Det var riktigt uppfriskande.

En hel del frågor rörde ländernas respektive flygvapen. Men medan Sverige angav sin styrka i antal stridsflygplan redovisade en finsk överste istället de senaste årens antal flygtimmar. Skillnaden i val av måttstock var knappast någon slump. Sverige har som bekant ett förhållandevis stort antal skrov (egentligen långt över ett hundra) men en låg nyttjandegrad (12 777 flygtimmar för 2010). För Finland gäller det omvända. Förvisso föll antalet finska flygtimmar från 9 275 år 2009 till 8 870 år 2010. Deras 55 stycken F 18 (Hornet) nyttjas dock fortfarande väsentligt hårdare.

Jag har någon gång tidigare hävdat att ett flygvapen är ett system av system. En producerad flygtimme trimmar - om inte alla - så de flesta av systemets delar. Stridsledning, sensorer och, viktigast av allt, flygförarna. Låt det - i termer av luftförsvarsförmåga - inte råda något tvivel om vilket mått jag anser mest rättvisande.

Seminariet avslutades med en politisk panel. I denna deltog den finske statssekreteraren för försvarsdepartementet, Marcus Rantala, ordföranden i Försvarsutskottet, Jussi Niinistö, och de grönas presidentkandidat, Pekka Haavisto. Förvisso var jag katten bland hermelinerna, men den intressanta frågan är om en motsvarande uppställning kunnat åstadkommas i Sverige?

Här hemma lämnar Socialdemokraternas skuggbudget försvarsanslaget oförändrat. Dock drar man ned på civil krisberedskap och internationella insatser. Förbandsverksamhet och materielanskaffning blir plus i ungefär motsvarande mån. Man har agendan klar. Det blir opposition på personalförsörjning och industripolitik.


Allan Widman

What doesn't go up, has to come down...

Jag uppskattar att Art Reg gör vad de kan. Men ska de verkligen ensamma handlägga principiella och prejudicerande ärenden?


Hej Allan vi återkommer så snart som möjligt angående ID kort förhoppningsvis nästa vecka

09-26 Leveransförsening tjänstekort

Leveranser av beställda tjänstekort har tyvärr blivit försenade.
Förseningen beror på att kortämnena tagit slut hos leverantören. Gemalto som är Försvarsmakten leverantör av tjänstekort har meddelat att leverans av nya kortämnen kommer vecka 40. Leverans av färdiga tjänstekort kommer att ske snarast därefter.




mvh

S 1 92 haubbat A 9

Vi har i alla fall PRIO...

Försvarsstrukturutredningen (FSU) föreslog att PRIO genomförande 3 interimistiskt skulle stoppas tills dess samordningen av den "bakre logistiken" genomförts. I budgetpropositionen fanns emellertid inte någon begränsning avseende utvecklingstakten i PRIO.

Statskontoret fick, liksom vid införandet av NBF, uppdraget att följa upp PRIO:s utveckling inom Försvarsmakten. I slutrapporten i juni 2010 skrev man att enligt "Statskontorets bedömningar är därmed den totala kostnaden för införandet av PRIO närmare 4 miljarder kronor fram till och med 2017.

FM har enligt årsredovisningen 2010 17 266 anställda (inräknat aktiv RO). Det innebär att myndigheten, bedömt, satsar närmare en kvarts miljon kronor per anställd i personaladministrativ mjukvara. Och de siffrorna är knappast längre aktuella.

Mj Peter Neppelberg har föredömligt skrivit på Wiseman om GLI/NOC. Detta är en militäroperativ motsvarighet till PRIO som ännu inte erhållit regeringens definitiva gillande. Där handlar det om att i realtid kunna möta strategiska, taktiska och stridstekniska utmaningar inom ramen för bibehållen säkerhet i verksamheten. Vad kan detta kosta? Och vad måste vi välja bort i termer av beprövad, stridsduglig bekämpningsförmåga?

Vid ett studiebesök under gårdagen på Ravlunda skjutfält bekräftades att RO, YO och HV måste välja. I miljardsystemet PRIO kan man bara ha en rad. Att vara YO och samtidigt bekläda posten som bat chef i en hemvärnsbataljon är inte möjligt. Jag visste detta sedan tidigare, men det minskar knappast bedrövelsen.

På flottans fartyg finns inte heller möjligheten att kommunicera med PRIO. Något så enkelt som att beställa biljetter för hemresan blir nu en svår prövning för matroserna.

Det är sant att PRIO valts av många myndigheter och företag. Kanske hade det också fungerat i Försvarsmakten om inte precis alla äggen lagts i samma korg.

Allan Widman

Militärt identitetskort för reservofficerare

Jag har idag tillställt Försvarsmakten följande:

Till
Försvarsmakten

Malmö den 23 september 2011



Ansökan om militärt identitetskort

Undertecknad är reservofficer vid Artilleriregementet i Boden. Efter att jag accepterat att även tjänstgöra internationellt har mitt kontrakt som reservofficer förnyats. I november månad deltar jag vid en KFÖ på mitt förband.

Enligt Försvarsmaktens interna bestämmelser (FIB 2001:4) 4 kapitlet 4 § skall militärt identitetskort utfärdas bl.a. för reservofficer som har anställts i Försvarsmakten för en tid av minst sex månader och som inte har tilldelats tjänstekort.

Ett militärt identitetskort är ägnat att stärka min tillhörighet till myndigheten och bekräfta min ställning som tjänsteman, med allt vad det innebär i form av rättigheter och skyldigheter.

Med stöd av vad som ovan anförts ansöker jag om att militärt identitetskort utfärdas för mig.


Med vänlig hälsning


Allan Widman
pnr

TMS kan inte försvaras

Idag kom så slutligen budgetpropositionen. Nyheterna på försvarssidan får betecknas som blygsamma. Förvisso fördelas ytterligare medel över från materiel- till förbandsanslaget. Mot bakgrund av att Sverige oftast är det land som enligt EDA lägger störst andel av försvarsanslaget på just materiel är detta logiskt.

Samtidigt kommer förändringen att sätta tydlig press på en utvecklingsberoende hemmaindustri. Den mest kritiska, försvarspolitiska avvägningen det kommande året blir därför att kalibrera våra åtaganden på materielsidan mot en tillräcklig och uthållig förbands- och insatsverksamhet. Vi får inte försätta oss i en situation där vi, till följd av bindande utvecklings- och anskaffningsavtal, enbart kan spara på förband, övningar och insatser.

Idag rapporterade Ekot att SAAB gjort avskrivningar avseende utvecklingsinsatser om 1,8 miljarder. Industrin varken bekräftar eller dementerar att detta avser TMS (ledningssystemet till 18 stycken svenska NH 90, varav fem exemplar har den sjöoperativa modulen). Om så är fallet kan man dock konstatera att det ursprungliga priset för TMS redan har ätits upp. Då är frågan bara om industrin nu ska jobba ideellt eller om vi ska fortsätta betala de nästa tio åren av utveckling?

Att i efterhand försöka integrera ett ledningssystem i det flygsäkerhetskritiska systemet på världens första, serietillverkade fly-by-wire-helikopter är dömt att bli historiens mest underfinansierade utvecklingsprojekt. Kanske vore det bäst för alla inblandade parter att sätta punkt åtminstone för denna del?

Somliga påstår att avbeställning skulle stå de svenska skattebetalarna dyrt. Det är min uppfattning, som advokat inom affärsjuridiken, att skadeståndsskyldighet snarare måste åvila den som är elva år i dröjsmål med leverans, än den som till följd härav tvingats avveckla förmågan till luftburen ubåtsjakt.

För några veckor sedan satt jag i en radiodebatt om Helikopter 14. En ung flygförare från Malmen fanns med per telefon. Han fick två frågor av programledaren. Den första gällde hur han skulle påverkas av att helikoptern avbeställdes. Han svarade att han då skulle behöva tio till femton veckor att flyga in sig på en ny helikoptertyp. Programledaren tog ny sats och frågade då vad det skulle innebära för det samlade försvaret. Det lakoniska svaret blev att det var en politisk fråga. Jag tror inte att budskapet under givna förutsättningar kunde uttryckas tydligare. Den unge officeren hedrade sin kår.

Jag har fått synpunkter från personer som omnämndes i mitt förra helikopterinlägg. För den skull vill jag förtydliga att jag enbart citerar ur de dokument som myndigheten själv upprättat.

Idag fick jag förmånen att delta i en landning med Helikopter 15 ombord på HMS Carlskrona. Båda dessa plattformar levererade tillsammans utomordentlig nytta i Adenviken under förra året. Både sjömännen och helikopterpersonalen försäkrade att de inget hellre ville än att komma ut igen. HMS Carlskrona och Hkp 15 är gripbara här och nu med samma förmåga.

Allan Widman

Gotland - demilitariserad zon?

Ett nytt riksdagsår står för dörren. Redan innan det innevarande tar slut på torsdag lunch kommer dock försvarsutskottet att ha ett "urtima" sammanträde gällande personalförsörjningen. Frågor kommer ställas till såväl FML som Försvarsdepartementet om de oklarheter som dykt upp under sommaren. Tips om relevanta frågeställningar mottages tacksamt.

I den kristna tidningen Inblick (www.inblick.se) skrivs det en del om Folkpartiets förslag att erbjuda varje vapenför man och kvinna folkbokförd på Gotland Grundläggande Militär Utbildning (GMU). Förslaget tas inte emot väl av de rödgröna företrädarna på ön. De avvisar samtliga tanken på att Gotland i första hand ska försvaras av gotlänningar. Detta trots att den frivilliga lokalförsvarstanken har sitt ursprung just här.

Även OF:s förbundsordförande, Lars Fresker, och den i övrigt förträfflige Bo Pellnäs känner också tveksamhet inför förslaget. Den förre anser att det vore orättvist med en gotländsk gräddfil till GMU. Den senare ser politiska svårigheter och sätter frågetecken för den gotländska ungdomens försvarsvilja.

Och så är det naturligtvis att alla förslag till återuppbyggd, nationell försvarsförmåga inte kan vara optimala. Men det ankommer på dem som kritiserar att själva föreslå alternativ.

Min tes är enkel. Det går inte att på bredden återföra Sverige till ett tillräckligt och avskräckande militärt försvar. Jag tror på exemplets makt och anser att vi ska börja i rätt ände. Alla erbjuds GMU enligt ovan. Robot 15 tillförs med mobila lavetter och markbaserat luftvärn. Strv 122 är redan på väg. Det behöver inte vara svårare än så.

Allan Widman

Menlöst?

Så poppade Hkp 14 på nytt upp i debatten. Förra veckan hade Ekot nästan dagligen nya turer kring hur upphandlingen gick till, hur myndigheten tillämpar sekretessbestämmelser m.m. Detta gav mig anledning att under helgen gå igenom utredningsgruppens (MUST) ”dokumentation av helikopteraffären” (2003-04-24), FMV:s rekommendation avseende Hkp 14 (2001-04-24) och en tidigare hemligstämplad handling benämnd ”Händelseöversikt våren 2001” (odaterad). Sistnämnda är kortfattade minnesanteckningar från FM:s samordningsgrupp för anskaffningen av helikoptern. De upprättades trots uttryckligt förbud om dokumentation.

De flesta har väl redan tillgodogjort sig huvuddragen via media. Som att FM uppfattade sig utsatt för ”politiskt tryck” och att FMV förordade Sikorsky S 92 framför NH 90. Likväl finns det en del annat i materialet för den som är intresserad.

Redan tre dagar efter det första mötet i samordningsgruppen slog dåvarande C STRA, generallöjtnant Johan Kihl, fast att NH 90 är den ”enda nordiska lösningen”.

Frågan om ledningssystemet för helikoptern synes ha varit mycket central. Den 14 februari 2001 lämnade dåvarande försvarsministerns militära rådgivare, brigadgeneralen Michael Moore, en PM till samordningsgruppen benämnd ”tankepapper kring lednings- och informationssystem för transporthelikoptrar”. På ett möte dagen innan hade företrädare för SAAB gjort föredragningar om sitt ledningssystem. Det mötet hade, enligt minnesanteckningarna, också ”föregåtts av samtal” mellan samordningsgruppens ordförande och SAAB-representanterna. Senare blev det ytterligare möten med SAAB - månader innan upphandlingen skulle avgöras.

Under våren 2001 dominerades diskussionerna helt av ledningssystemet. Den 22 februari hölls ett generalsmöte i frågan. Dåvarande chefen OPIL, sedermera generallöjtnanten Jan Johnsson, ska då ha förordat ”hkp med rätt ledningssystem före ett stort antal hkp”. Vid denna tid är samordningsgruppen ibland också förstärkt med lite andra namn, som till exempel Jan Petersson och Per Nilsson…

Det var måhända viktigt för en och annan att Hkp 14 blev en nordisk lösning, men långt viktigare var naturligtvis att ledningssystemet blev svenskt. Samma dag som regeringsbeslutet offentliggjordes den 18 september 2001 skrev SAAB i en pressrelease att man ”kommer att ansvara för utveckling och anskaffning av det taktiska systemet för den nya svenska enhetshelikoptern, Helikopter 14. Ett nytt ledningssystem kommer att utvecklas som en del av det taktiska avioniksystemet. Detta blir en viktig del i Försvarsmaktens framtida struktur och ledningsfilosofi”.

Ja, det var sannerligen NBF-tider. Inget var omöjligt. Inte ens att integrera ett svenskt, taktiskt ledningssystem i det flygsäkerhetskritiska systemet på världens första serietillverkade fly-by-wire helikopter. Det bedömdes dock kosta ca 2 miljarder att utrusta de arton svenska helikoptrarna med systemet; cirka en tredjedel av det uppskattade anskaffningsvärdet.

Tio år senare är utvecklingen och integrationen ännu långt ifrån slutförd, men industrin kämpar oförtrutet vidare.

Fortsättning följer.


Allan Widman

Pappersförband

En blogg skapar förväntningar. Både hos den som läser och den som förväntas blogga. Stig Dagerman skrev någon gång att hans begåvning belastade honom till sådan grad att han inte längre kunde skriva. Sådana jämförelser är naturligtvis alltför pretentiösa, men det underliggande fenomenet är detsamma. Jag skriver när det finns något jag tycker värt skriva om, denna sommaren inte så mycket.

Jag bedrövades under veckor av Anders Breiviks "bedrifter". Osannolikt, obegripligt och vidrigt.

Idag bloggar Sten Tolgfors om att FM tagit fel på antal kontrakterade, tidvist anställda soldater. Det som skulle vara 2 700 är egentligen bara 300. Stor skillnad. Sten Tolgfors är besviken över att han använt felaktiga uppgifter på Brännpunkt, men frågan är om han borde vara förvånad. Myndigheten har redovisat sina prioriteringar i många tabeller: Det har varit viktigare att anställa heltidare än att välja den försvarsekonomiskt mer förmånliga reservisten.

En och annan må anse att våra tidigare krigsförband bara var på "pappret". Men medan striden i luften kan beskrivas som en "materielsport" handlar kriget på mattan också om kvantiteter. IO 2014 är en vision och frågor måste nu ställas om dess möjlighet att realiseras.

Allan Widman

Riksdagens problem

Riksdagen har allvarliga problem. Ett av dem är att vårt google-konto inte längre medger att vi kan kommentera våra bloggar. Vår helpdesk hänvisar till blogspot.com och vice versa.

Har läst alla kommentarer om supermakters försvarssatsningar och tror inte Sverige är berett till något motsvarande. Av det nuvarande anslaget under utgiftsområde 6 går mindre än tio procent till internationella insatser. Deras betydelse för vår nationella förmåga taxerar jag långt högre än så.

Min kommande tjänstgöring är inte särskilt dramatisk. Jag ska informeras om IO 14. Vackert så.

Mvh


Allan Widman

Kraft att försvara vårt land

Jag nås av rykten om att den nationella dimensionen på sina håll skapar oro i Försvarsmakten. En del tycks uppfatta de nya tongångarna som att intresset för internationella insatser är i avtagande och att man inte orkar fler ominriktningar.

Folkpartiet är förvisso inte ensamt om att driva frågor med koppling till nationell försvarsförmåga. Dock är det viktigt för mig att understryka att den ömsesidigt förstärkande effekten av internationell insats och nationell förmåga är långt större än den exkluderande.

FL 01 är ett lysande exempel som jag gärna återkommer till. Länk 16 används i Libyen. Det är ett steg på vägen mot att avveckla det förmågeglapp som uppstått i flygstridsledningen. SPK 39 tycks också börja fungera, efter att ha varit under utveckling sedan sent 80-tal. Lufttankningsförmåga och generell interoperabilitet är andra tydliga landvinningar.

Men även Afghanistan erbjuder motsvarande exempel. När FS 20 nu roterat hem så tillförs ju insatsorganisationen åtminstone en stomme till en kompetent och beprövad bataljon. Luftburen MEDEVAC är inte enbart av intresse i internationella sammanhang. Och vem tror att arbetet med reglementen för våra lägsta förband och förbandsenheter på markstridssidan hade påbörjats med sådan intensitet om inte behoven identifierats i ett skarpt operationsområde?

Slutsatsen är att de internationella insatserna snarare behöver öka. De bidrar till vår och andras säkerhet samtidigt som både solidaritet och interoperabilitet är viktiga ingredienser i ett litet lands allmänna värnkraft. Motsatsvis skapar det starka folkliga stödet för ett nationellt försvar, direkt och indirekt, ett utrymme för uppträdande på den internationella arenan.

Apropå uppträdande, infann sig idag insatschefen Generallöjtnant Anders Lindström i Försvarsutskottet för att redogöra för vår förmåga här och nu. På min uttryckliga fråga svarade han att "den strategiska time outen nu är över". Låt vara att detta, än så länge, kanske mera är ett uttryck för en sinnesstämning än något annat. Likväl inger det visst hopp.

Måhända är det också ett tecken att undertecknad, i egenskap av reservofficer, i dagarna kallats in till en kort tjänstgöring. Det var inte heller igår.


Allan Widman

Varken Bryssel eller Bagram

Riksdagsårets final står för dörren. En del av den kommer att handla om Libyen och den svenska stridsflygsinsatsen.

Som tippat blev det en bred uppgörelse med den operativa leveransen intakt. Vi har flugit två roteuppdrag om dagen och kommer fortsätta att göra så i ytterligare 90 dagar, om så krävs. Särskilt positivt är det naturligtvis att spaningen nu får genomföras utan begränsningar till enbart NFZ. Därmed har Sverige goda förutsättningar att bidra till kärnan i resolution 1973; skyddet av civilbefolkningen.

Socialdemokraternas påhittighet belönas inte så tydligt i propositionen: "Regeringen kommer att inleda samtal med Nato om möjligheten att bidra med en maritim bordningsförmåga...". Insatsen kan också "komma att innefatta personal för informationsoperationer i enlighet med vad som efterfrågas".

(V) och (SD) går emot förslaget. Les extrèmes se touchent!

Besöket i Papa för snart tio dagar sedan var kort men lärorikt. De drygt tjugo svenskar som deltar i bemanningen av Heavy Airlift Wing lyfte två intressanta veteranpolitiska aspekter. Den ena gällde långa tjänstgöringstider (mellan två och fyra år) i kombination med svagt stöd till tjänstgörande och anhöriga ifråga om skola, sjukvård och annan samhällsservice. Den andra handlade om de särskilda påfrestningar som kan ligga i att närmast dagligen pendla mellan en trygg och ordnad familjetillvaro samt världens farligaste krigzoner. Överste Fredrik Hedén uttryckte saken som att det "varken är Bryssel eller Bagram."

I veteransoldatutredningen diskuterades just hur tjänstgöring utomlands, utan koppling till skarpa insatser, skulle bedömas. Slutsatsen blev att det särskilda skyddet skulle tillkomma alla tjänstgörande som befinner sig i samt är på väg till eller ifrån ett insatsområde. Den svenska C 17-personalen åtnjuter således skydd som veteransoldater när de t.ex. landar i Kandahar.

Många veteransoldater upplever "leaverna" som jobbiga och traumatiska. Att var och varannan dag röra sig mellan trygghet och fara, mellan hem och krig kan naturligtvis skapa en särskild utsatthet. På Sigonella försökte man öka förståelsen mellan livet på basen och verkligheten i Libyen genom bildspel. En delvis parallell problematik.

Förra veckan fick norrmännen reda på att notan för anskaffning av JSF ökat från 18 till 72 miljarder norska kronor. Idag avslöjades att den årliga underhållskostnaden för planen uppgår till 3,4 miljarder. Det är mer än vad hela den norska marinen kostar. Norska försvarsexperter talar nu om anskaffningen som ett dråpslag mot hela försvaret. Ja, förmågelyft kan bli kostsamma.

Allan Widman

Hardship

Ja, Ni har redan sett bilderna på Flygvapenbloggen. Utskottet var på Sigonella under onsdagen förra veckan. Några ur Riksdagens Nato-delegation fortsatte sedan resan till Papa i Ungern för att stifta närmare bekantskap med C 17-poolen och dess svenska deltagare.

Den svenska insatsen över Libyen har varit mycket omtalad: Den politiska cirkusen, dess historiska betydelse och det svenska flygvapnets förmåga att möta den väpnade striden.

I sistnämnda del kan man konstatera att mycket gjorts för att höja den operativa effekten. Trots att ledning med Länk 16 enbart övats vid ett enda tillfälle här hemma (mars 2011) åtnjuter insatsen nu de möjligheter till förbättrad omvärldsuppfattning som systemet ger. Även förmågan att kommunicera säkert och skyddat med egna och andras plattformar har förbättrats under resans gång. Och lufttankning sker nu regelmässigt från den tidigare "demonstratorn". Även spaningskapseln, SPK 39, som under lång tid varit ett sorgebarn för flygvapnet, levererar nu högupplöst och eftertraktat underrättelsematerial till dem som har den politiska viljan att bekämpa mål till skydd för civila och mål relaterade till NFZ. Så mycket mer än detta kan de politiska instanserna knappast kräva med givna förutsättningar.

Överstelöjtnant Stefan Wilson har anledning att vara nöjd. Intrycket är att det råder god ordning inom den svenska missionen. På liten (och mycket sliten) yta har svenskarna kommit till rätta och etablerat operativa rutiner. Det kanske inte alltid går så fort, men minimerat risktagande och förutsägbarhet inger förtroende i en multinationell och synnerligen komplex insatsmiljö. Det är helt enkelt kvalitet.

Libyen är inget övningsfält. Varje dag dödas många oskyldiga av en hänsynslös despot och FN:s säkerhetsråd har, efter mycken tvekan, åberopat skyldigheten att skydda dem. Ändå kommer man inte ifrån att det operativa tryck som genererats medverkat till ett snabbt och omfattande förmågelyft i det svenska flygvapnet. Det betyder mycket för möjligheten att framgent göra nytta i motsvarande operationer.

Apropå motsvarande operationer så överväger nu socialdemokraterna att med regeringen ta upp frågan om eventuellt svenskt deltagande i insatser både i Syrien och Södra Sudan. Min tolkning är att Juholt fortfarande försöker kompensera för de obegripliga piruetter som gjorts kring insatsen i Libyen. Men vill han återvinna partiets trovärdighet borde han istället aktualisera vår beredskap att efter Gaddafis fall följa upp med fredsfrämjande trupp på marken i Libyen. Förr eller senare kommer den frågan att ställas. Att då kunna svara upp skulle vittna om både långsiktighet och solidaritet.

Det är min övertygelse att en bred majoritet i Sveriges riksdag inom kort ställer sig bakom en förlängning av den svenska insatsen. Det är min förhoppning att så sker utan att vi förminskar eller förändrar det nuvarande uppdraget. Visst kan man på marginalen tillföra marin förmåga, men inte på bekostnad av det som levererar här och nu.

Återkommer om Papa.


Allan Widman

Öppen spelomgång

Försvarspolitiken har på ett indirekt plan en stor allmänpolitisk betydelse. Den nuvarande Alliansen bildades kring en gemensam linje inför försvarsbeslutet 2004. Centern bröt loss från sitt mångåriga samarbete med Socialdemokraterna i säkerhetsfrågor. Två år senare fick Göran Persson överlämna regeringsmakten till Fredrik Reinfeldt.

Under Socialdemokraternas sista tid släpptes bland annat Miljöpartiet och Vänstern in i försvars- och säkerhetspolitiken och Rosenbad. Sannolikt blev det en förutsättning för ett gemensam röd-grönt regeringsalternativ 2010.

Samtidigt blev insatsen i Afghanistan ett tillfälle för Mona Sahlin att frigöra sig från Lars Ohly när nederlaget i förra årets val var ett faktum. Ett samarbete som påtvingades Sahlin i mitten av förra mandatperioden.

Snart påörjas samtal partierna emellan om en förlängning av insatsen i Libyen. Socialdemokraterna kan ha målat in sig i ett hörn. Det utesluter väl ändå inte möjligheten av en blocköverskridande uppgörelse. Vilka långsiktiga och allmänpolitiska konsekvenser som kan bli följden står det var och en fritt att spekulera om.

Försvars- och säkerhetspolitikens roll som vågbrytare skulle kunna vara frågornas centrala betydelse för nationen. En annan tolkning är att det förhåller sig lite tvärt om. De flesta partier har kanske inte längre en knivskarp profil på området. Omkast och överraskningar är därmed ganska riskfria, samtidigt som överenskommelser har en starkt positionerande verkan.

Det finns ett folkligt stöd för Sveriges insats för Libyen. I en öppen spelomgång borde det båda gott för en fortsättning efter den 22 juni.

Åker nu på ett par intressanta studiebesök. Återkommer om dem inom kort.


Allan Widman

Här och nu?

Gång efter annan ställs frågan om vilka förband som Sverige har tillgängliga och som är organiserade med personal och materiel. Sten Tolgfors fick frågan i Sälen. Några dagar efteråt ställde jag samma fråga till HKV. I förra veckan ställde jag på nytt frågan i försvarsutskottet till våra främsta militära befattningshavare. Jag har fått flera löften om svar, men ännu inget besked.

Frågan är principiellt intressant. Såvitt kan bedömas finns inget överhängande krigshot mot riket. Men att vid varje given tidpunkt kunna redogöra för sina förmågor är ett grundläggande ansvar för varje myndighet, inte bara den militära. Men när det gäller Försvarsmakten antyder tystnaden att det intressanta alls inte är var man står, utan vart man är på väg.

Ett välvilligt perspektiv på detta är ju att myndigheten är framtidsinriktad och förändringsbenägen. Problemen är dock två: För det första kommer man förmodligen alltid att vara under omställning. Oavsett hotbilder. För det andra är det svårare, för att inte säga omöjligt, att skapa något ur vettigt ur ingenting.

Igår besökte jag Hemvärnets insatsövning i sydvästra Skåne. Solen sken ikapp med Rikshemvärnschefen själv. Insatsförband ur det svenska, danska respektive norska hemvärnet rensade terräng både söder och öster om Barsebäcks kärnkraftverk (före detta).

Hemvärnet ställer som bekant också om. Men här är utvecklingen snarare evolutionär än revolutionär. Istället för att "blåsa kåken" är det fråga om en försiktig renovering. Man lägger till, men är noga med att hålla grunden intakt. Den kraftiga reduktionen av antalet hemvärnsbataljoner sker samtidigt som förmågorna vässas. Och hela tiden har man koll på både personal och materiel.

Mot mitt resonemang kan man invända att övergången till frivillighet inte kan jämföras med reformeringen av Hemvärnet. Men i lika hög grad som detta kan ses som en ursäkt är det ett skäl till särskild uppmärksamhet på att förmåga vidmakthålls under resans gång.

Frågan om vilka militära resurser Sverige de facto förfogar över kommer inte att glömmas bort.

I Barsebäck frågade någon om riksdagen 2009 verkligen slog fast att personalen i förbandsreserven skulle vara krigsplacerad. I riksdagsbeslutet återfinns följande text: "Personal ska vara krigsplacerad och förbandsbestämmande materiel förrådsställd för förbandsreserven". Det blir inte tydligare än så.

Det är nu Hemvärnet som visar vägen. Ordning och reda samt en tydlig affärsidé. För några år sedan var jag kritisk mot att man inte bytte namn till nationella skyddsstyrkorna. Först nu börjar jag förstå varför...

Allan Widman

Folkförankring

Jodå, Håkan Juholt upptäckte den blotta hans förra uttalande om tillbakadragande av FL 01 skapade visavi MP. Igår var väl tanken att markera fortsatt solidaritet med det libyska folket och samtidigt inte helt behöva ta tillbaka det besked som gavs så tydligt på 1 maj. Med lite tur kunde MP desarmeras, S framstå som fortsatt solidariskt och Sveriges militära engagemang avvecklas.

För någon marin insats är knappast aktuell. Att byta ut ett bidrag mot ett helt annat är inte direkt kostnadseffektivt och skulle ta sådan tid att sannolikheten för verkstad skulle vara mycket liten. Därför fortsatte Juholt att "stå fast vid" att på nytt ändra uppfattning om Libyen...

Det är i grunden sorgligt när kortsiktiga, partitaktiska ställningstaganden blir ledstjärna för vårt utrikes- och säkerhetspolitiska agerande. Att Juholt nu definitivt spelat bort Socialdemokratins speciella ställning på dessa politikområden är ställt utom allt tvivel.

Parallellt med Libyen händer också en del annat. Försvaret av Gotland kom väl lite i skuggan av Juholts piruetter. Men seminariet var lyckat så tillvida att samtliga närvarande politiker nog ansåg att ön skulle försvaras, även om en del för sitt liv inte kunde förstå mot vad. Jan Mörtberg, Bo Pellnäs och även Ove Bring gav nya och tankeväckande perspektiv på problematiken. Om någon, mot förmodan, skulle vara intresserad finns det möjlighet att ta del i efterhand på Folk och Försvars hemsida.

Intressant var att generalmajor Michael Moore (för dagen ombud för både FM och Försvarsdepartementet) halvvägs in i sitt anförande bjöd in ombudsmannen för hemvärnet att berätta om deras verksamhet, med tonvikt på Gotland. Hans redogörelse var saklig och vittnade om en rörelse på frammarsch. Jag har sagt det tidigare; det är nu hemvärnet som visar vägen i en myndighet som dignar alltmer under den egna reformeringsbördan. Avser återkomma till ett särskilt inlägg om hemvärnet inom kort.

En annan del av frivilligrörelsen gästade jag i helgen. Sjövärnskåren tog mig ut i en av sina vedettbåtar på Öresund. Efter att bevakningskompaniet i Malmö nu avvecklats har kåren tagit över i Klagshamn. Efter en kort och effektiv brief stampade "Östhammar" ut på sundet för att identifiera och rapportera. Besättningen, som själva svarade för vedettbåtens iordningsställande och underhåll, dominerades av välutbildade civilingenjörer med ett starkt patos för svenskt försvar. Varenda minut av den dryga timmen i Flintrännan kändes operativ. Folkförankring.

Allan Widman

I kavajhytten

Samtidigt som Flygvapenbloggen blir alltmer frispråkig om flygstridskrafternas förmågor och begränsningar nås vi av nyheten att Mj Peter Neppelbergs gästinlägg här på Strilaren II nu blivit föremål för sekretessgranskning. En smula sent påkommet kan man tycka, men det är väl bra att saken prövas. Sannolikt är det mera sammanställningen av kända fakta till spännande slutsatser som skakar om. Men sekretesslagen omfattar väl inte den analytiska förmågan i sig?

Håkan Juholt får det allt svårare. Hans ställningstagande om Libyen i oträngt mål får nu stark kritik, både inom det egna partiet och bland de gröna. Peter Eriksson (fortfarande språkrör) menar att Juholt förhastat sig och hänvisar till Carl Bildts inbjudan till förhandling.

Socialdemokraterna har i säkerhetspolitiska frågor tillskansat sig någon form av veto de facto. Det gäller förhållandet till Nato och i hög grad också Sveriges deltagande i internationella insatser. Men frågan är om inte Juholt nu börjat spela bort denna position. Hans lappkast i Libyenfrågan inger inte förtroende någonstans och kanske finns det nu utrymme för en överenskommelse som inte inkluderar det tidigare så statsbärande partiet.

Den sista (eller senaste) goda nyhet som jag en tid känt till gäller en av regeringen tillsatt utredning om gränserna för det svenska havsterritoriet. Bland många folkrättsliga frågor som ska utredas finns också den om inrättande av en angränsande zon runt våra kuster.

Som bekant hävdar Sverige ett havsterritorium som sträcker sig tolv nautiska mil från den s.k. baslinjen. Havsrättskonventionen ger emellertid kuststater rätt att också inrätta en angränsande zon som sträcker sig ytterligare tolv nautiska mil ut från land.

Inom en angränsande zon kan kuststaten utöva nödvändig kontroll av exempelvis ingående fartyg för att i preventivt syfte och på ett mer effektivt sätt förhindra överträdelser mot kuststatens lagar och förordningar vad avser invandring, skatter, tullar och hälsovård. Vidare kan kuststaten förfölja och ingripa mot utgående fartyg vid misstanke om att brott skett inom kuststatens territorium eller territorialhav mot sådana lagar och förordningar.

Frågan om en svensk, angränsande zon har beretts i Regeringskansliet under ett årtionde. En förutsättning har bland annat varit ommätning av baslinjerna som sedan 1960-talet ändrats till följd av landförhöjningen. Men nu är detta äntligen på gång.

Att ha viss, nationell överhöghet i angränsande vatten ger myndigheterna möjligheter att ingripa mot vissa säkerhetsproblem. Detta är inte utan betydelse. Sjövägarna blir alltmer strategiska och Arctic Sea påminner om att inte heller Östersjön står vid sidan av säkerhetsproblematiken.

Särskilt värdefullt är det naturligtvis att en angränsande zon inrättas runt Gotland och Gotska Sandön. Öster om dessa öar dras nu en gasledning som kan behöva särskild uppmärksamhet. För en riksdagsledamot, som redan för tre år sedan motionerade om angränsande zon, är regeringens utredning en god nyhet.

Nästa onsdag arrangerar Folkpartiet Liberalerna samt Folk och Försvar ett seminarium om Gotland och dess betydelse för försvaret av Sverige. Intresserade hälsas välkomna.

Allan Widman

Oddsen för att bli synad

Just nu är den stora snackisen varför Juholt först driver och överenskommer om ett svenskt deltagande och några veckor senare, i oträngt mål, kräver att insatsen avslutas. Spekulationerna kring det, som utåt sett framstår som en obegriplig politisk strategi, är ändlösa.

Som vanligt bedömer jag att det finns flera samverkande skäl.

Sedan Juholt blev en tydlig partiledarkandidat har hans försvarspolitiska företräden ständigt framhållits. " Vi vet att Håkan Juholt är en oerhört skicklig försvarspolitiker, men vad tycker han egentligen om RUT, betyg i sexan och jobbskatteavdrag?" Så har det låtit, om och om igen.

Håkan Juholt måste vara införstådd med att socialdemokratin knappast har några förutsättningar att bli ett starkt försvarsparti. Följaktligen har han valt att i första hand profilera sig som kulturpolitiker och den svenska barnfattigdomens argaste kritiker. En förutsättning för detta, och sannolikt för själva partiledarskapet i sig, är att han tar ut avståndet till sitt förflutna. Det kan befaras att tillbakadragandet från Libyen heller inte blir den enda markeringen.

Samtidigt inbillar jag mig någonstans att "den djupa staten" aldrig ville åka till Libyen. Man togs på sängen och stretade emot så gott man förmådde. Trycket blev dock sådant att det till sist inte fanns något val. Men nu är man på banan igen. Och det finns så många andra viktiga ändamål med verksamheten. Ger insatsen valuta för pengarna? Underminerar den inte "stabiliteten"? Finns det verkligen uthållighet i de svenska flygstridskrafterna för en fortsättning? Frågorna är plötsligt så många.

Mot resonemanget kan naturligtvis invändas att Socialdemokraterna själva drev på ett insatsbeslut. Jo, men vilket oppositionsparti kunde i den uppkomna sitationen undvika frestelsen och vad var egentligen oddsen för att bli synad?

Före insatsbeslutet förde Urban Ahlin ordet - nu är det Håkan Juholt och Peter Hultkvist som talar.

Allan Widman

Obama got Usama!

Alldeles riktigt; detta är ingen nyhetsblogg. Men det ger en fattig riksdagsledamot möjlighet att senkommet reflektera över stort och smått. Usamas hädanfärd kanske inte tillhör vare sig den förra eller senare kategorin, men har ju fått en oerhörd massmedial uppmärksamhet.

Min bedömning är att konsekvenserna blir begränsade, i all synnerhet på fältet i Afghanistan. al-Qaida och talibanerna är ju två vitt skilda rörelser. Självklart kommer även motståndet i Afghanistan att addera det nya martyrskapet till retoriken, men på det hela taget kommer det inte att göra varken till eller ifrån.

Möjligen är den politiska betydelsen större i en del europeiska förorter. Lars Nicander skriver idag på Brännpunkt om "homegrown terrorism". Hos en politiskt mer medveten och uppdaterad extremism i den utvecklade världen hade Usama bin Laden helt andra förutsättningar att utveckla ikon-status. Hans kamp var ju dessutom global i den meningen att all västerländsk "imperialism" var måltavla; inte bara den som uppträder i det bredare mellanöstern.

De operativa effekterna är sannolikt också små. Hans sista tid i Pakistan påminner mer om isolering och gisslanhållande än om ett genuint ledarskap. Hans möjligheter att verka som stöd för sitt platta nätverk och "fundraiser" måste ha varit ytterligt begränsade.

Störst betydelse får Usama bin Ladens död för amerikansk inrikespolitik. Obama har, med viss heder i behåll, både lyckats avveckla insatsen i Irak och straffat den ytterst ansvarige för "9-11". Det kommer amerikanerna inte att hinna glömma till nästa års presidentval.

Om bin Laden dödats för fem eller sex år sedan hade saken haft större dimensioner. Nu blev det ett föga överraskande slut på någon som i praktiken redan spelat ut sin roll.


Allan Widman

Sist in och först ut

Ja, dagens stora nyhet är att efter en knapp månad har de rödgröna tröttnat på en insats i enlighet med resolution 1973. Vi har nu som litet land gjort vår insats och betalat "vår del av kostnaden". Så säger Håkan Juholt, numera underordnad ledarskapet för vårt största politiska parti. Den konservative Werner von Heidenstam ansåg för redan ett sekel sedan att medborgarrätt inte borde heta pengar, men i vår tid ska säkerhet till person tydligen nagelfaras utifrån belastningen på vår statsbudget. Inbillar mig att första maj-talet kommer att handla om vår alliansfrihet och speciella förutsättningar att höjas över varje misstanke om ställningstaganden i andra länders inre angelägenheter. Inte nytt, men sorgligt.

På Flygvapenbloggen uppfattar jag att Silwer söker stöd för ett mandat som även innebär att vi bekämpar mål på marken. Det som är själva kärnan i FN:s resolution; nämligen att skydda civilbefolkningen mot Khaddafis urskiljningslösa våld. Han blev inte direkt bönhörd idag, trots att vi i planerade operationer mot markmål är väsentligt bättre rustade. Därtill kommer vår förmåga att höjas när FL 01 inom tre veckor också får L 16.

Minns tydligt Juholts ord om internationella insatser i Sälen för något år sedan: "Går vi in tillsammans med andra länder, ska vi också gå ut tillsammans". Tomma ord. Just nu är socialdemokratin lika statsbärande som Miljöpartiet under Birger Schlaug och Eva Goes. Vi ska vara sist in och först ut.


Allan Widman

Alltings föränderlighet

Ja, Dokument Inifrån sände ju det bästa man hittat. Känslan är dock att man inte riktigt nådde till det absoluta djupet. Elborgs PM och den sammanlagda bilden är ju att några, eller någon, officer försökt att mörka omfattningen, ekonomiskt, tekniskt och organisatoriskt, av det som skulle bli GLC/NOC. När uppenbart; är det verkligen rättsenligt?

Insatsen i Libyen fortsätter att gäckas av den nationella, politiska tvångströjan. Idag rapporterar SvD att vi "inte aktivt" spanar mot markmål som inte relaterar till upprätthållande av NFZ. Således spanar vi mot markbaserat luftvärn, men bryr oss egentligen inte om artilleri eller stridsvagnar som hotar civila. För det måste andra flygplan användas, även om vi ser både och. Sedan vår första flygning, uppger SvD, så har vi enbart utfört, just spaning.

Min uppfattning är att national caveats innebär osäkerheter. Både på vårt håll och på andras. För en myndighet blir det då bättre att ta det säkra före det osäkra. Men konsekvensen är orimlig; olika flygförband som studerar olika markmål. Jag inbillar mig att den praktiska olägenheten kan vara ringa, men det visar på polititkens otillräcklighet. Och jag är den förste att beklaga.

Allan Widman

Så kan det gå

Peter Neppelberg redovisar i sitt inlägg att arbetstakten ökar när det gäller införandet av viktiga delfunktioner i stridsflyget. Han betonar att det med hänsyn till säkerheten finns gränser som måste iakttas.

Samtidigt undgår det naturligtvis ingen att det operativa trycket är välgörande för utvecklingen av vår förmåga. Lufttankning är ett exempel. Den förmågan har dragits med svårigheter de senaste åren. För några veckor sedan kallades vårt enda plan för lufttankning "demonstrator". Nu benämns den av FVI som utbildningsplattform och i realiteten levererar den operativ nytta både på väg till och från Sicilien. Min tro är att det kommer att hända mer de kommande tre månaderna än vad som skett här hemma de senaste tre åren.

Ja, så är ännu en nyhet ute. En majoritet i Försvarsutskottet gav igår regeringen tillkänna att en parlamentarisk LFU nu ska tillsättas. Ehuru Folkpartiet drivit frågan rätt många år saknas enighet inom Alliansen. Därför är det de rödgröna och SD som nu, med bifall till en motion av MP, driver igenom saken i riksdagen. Så kan det gå.

Många av dem som hör av sig med anledning av LFU-beslutet betonar vikten av helhetsgrepp, tydliga ingångsvärden och skyndsamhet. Det är lätt att instämma. Inte minst den utredning av vår militära helikopterförmåga som genomfördes för ett par år sedan visar hur också de allra bästa av intentioner kan leda ner i diket.

Det finns en god nyhet kvar, men den kan dröja.


Allan Widman

Gästinlägg Peter Neppelberg

Have Quick II (HQII) är inte Secure Voice utan hoppfrekvensradio, dvs störskyddad radio eller det som allmänt kallas radio med trafikskydd.

JAS 39 C/D är förberedd för HQII, dvs har radioburkar som medger denna facilitet. För att få det fungera mot t.ex. en stridsledningscentral på marken fordras att man gör en "radio och frekvensplan" (dvs kommer överens med övriga enheter på backen och luften om vilka moder, frekvenser och tidssynkningar radiosystemen skall ha). Detta är ett omfattande arbete och leds normalt av någon central NATO-stab.

FMV har provat ut HQ II på JAS39 och mot ASC 890. FM har dock inte övat än mindre utbildat sin personal på systemet förutom möjligtvis personal på Taktisk Utprovning -TUJAS. Det handlar inte bara om utbildning av piloter utan även tekniker och sambandsledare samt personal på Mission Support Cell (stödenhet till division för företagsplanering) Det är m.a.o. inte förbandsintroducerat på insatsdivisionerna.

Till HQ II kan man dessutom ansluta kryptoutrustning (SY 100) och använda en kryptoladdare med en tilldelad kryptonyckel t.ex. från NATO för insatsen i operationsområdet. I princip kan kryptoutrustning anslutas till vilken vanlig hederlig radioburk som helst för fixfrekvenssändning t.ex. till den flygradio Sverige dagligen använder i JAS 39. Detta kallas för textskydd eller inom NATO för Secure Voice.

Inget av ovanstående har Sverige just nu mer än för prov och utvärdering med tilldelade kryptonycklar från USA. Förbandsintroduktionen är precis som tidigare sagt inte genomförd.

Det som finns internt inom JAS-förbandet är en svensk krypterad datalänk SECOS som Sten Tolgfors redogjorde för i talarstolen i Sveriges riksdag om "stridsledningslänk". Med den kan man datakommunicera (skicka mållägen och egenpositioner) internt inom det svenska flygförbandet men inte med någon egen eller annat lands stridsledningscentral eller flygförband.

Denna datalänk är möjlig att användas inom det svenska flygförbandet för "krypterat tal" men är mig veterligt inte godkänd för detta.

Sist men inte minst så har vi Link 16, dvs NATO:s standarddatalänk för luftoperationer. Sverige har genomfört den första övningen i TU JAS regi i Norrland under v 108-109 med fyra inlånade JAS 39 med L16 från FMV. Flygande spaningsradarn ASC 890 och stridsledningscentralen C2StriC Norr deltog och bildade ett L16-nätverk med en radiokulle på backen. Luftlägesinformation flödade i nätverket om vän, fiender, civila flygplan och datakommandon skickades till insatta enheter.

Att i JAS 39 kunna presentera ett korrekt omvärldsluftläge i insatsområdet från t.ex. en av NATO:s flygande stridsledningscentraler – AWACS - hade självklart varit ett stort stöd för de svenska piloterna.

Antalet pass och erfarenheterna i FM med L16 är dock ytterst begränsade. Förbandsintroduktion och utbildning med insatsdivisioner, bas och sambandspersonal är inte genomförd. Antalet JAS som fått L16 (US MIDS-terminaler med kryptoutrustning och kryptoladdare) är begränsad p.g.a. förseningar i beställningsförfarandet inom HKV gentemot FMV.

Ombyggnaden av JAS39 C/D med L16 sker alltefter tillförsel av utrustning.


För att bli interoperabel med luftstridskrafterna fordras dessutom en "vän/fiende" identifieringsutrustning i flygplanen - IFF. Den finns installerad i JAS39.

Jag tänker ytterst kort kommentera att Sverige inte heller har något "interoperabelt" ledningssystem med för insatsen, tex NATO ICC, något FV förordat i flera år, för att hantera företagsordrar, luftrumskoordinering eller andra ordrar och rapporter från det NATO Combined Air Operation Center som leder operationen.

En variant av NATO ICC för PfP-länder, som t.ex. Sverige, finns att tillgå.

FM har dock valt att istället satsa på en utveckling av det inhemska operativa/högre taktiska ledningsystemet SWECCIS. Om och när NATO ICC kan fogas in i ett svenskt system är oklart.

Vi har en svensk "laptoplösning" A3A som i grund och botten är till för att planera TP84-missionerna, men som förhoppningsvis duger som planeringsverktyg för JAS-förbandet tillsammans med ett fredsplaneringssystem för flygande division som heter WING.

I huvudsak får FL01 förlita sig på papper, penna, fax, telefon och en bra whiteboardtavla!

Man kan fundera på lämpligheten dels ur ett insatsperspektiv, men definitivt ur flygsäkerhetsperspektiv när nu röster höjs för att "snabbt fixa situationen" genom att på plats "snabbinstallera och snabbutbilda" flygplan och personal med det vi saknar för interoperabilitet.

Devisen "fight as you train, train as you fight" äger sin giltighet. Bör Sverige överge det mantrat bara för att bli "bäst i klassen"?

Det finns inget farligare ur ett flygsäkerhetsperspektiv än att mitt under brinnande insats överge det man kan och lärt sig för att pröva någon ny förmåga man inte till fullo behärskar.

Sist men inte minst så har vi princip inga godkännande, dvs Beslut Om Användning (BOA) i försvarsmakten för att använda tex Secure Voice eller Link 16 i JAS 39 för annat än utbildning och övning i Sverige. Det fordras därför att en auktorisations och ackrediteringsprocess genomförs inom FM för att slutligen godkänna våra vapenplattformar att använda tidigare nämnda förmågorna i den NATO-koalition som är uppsatt.


Slutsats

Sveriges interoperabla förmåga med luftstridskrafterna är ytterst begränsad men förhoppningsvis till 2012 Q4 har vi uppnått det som kallas Initial Operativ Förmåga med våra luftstridskrafter. Slutlig Förmåga uppnås 2013 Q4 enligt den ambition FM utlovat till Försvarsdepartement och Försvarsutskott.

Förutsättningen för detta är att "roadmapen" för luftstridskrafterna utveckling bibehålls.
Att än en gång omprioritera medel till högriskprojekt inom det "Nätverksbaserade försvaret" kan allvarligt riskera den ambitionen.


Vänligen


Peter Neppelberg

Alltför snälll

Scipio hade rätt. Vi har tillräckligt många "censorer". Nu slås en slöja av patriotism runt FL 01. Varje ifrågasättande eller synpunkt stämplas som "underminerande" av den personal som vågar livet för de svenska färgerna. Det är politiskt slugt, men bidrar knappast till att bristande förmågor blottläggs och avhjälps.

Och då spelar det ingen roll om man redan för två år sedan ifrågasatte det rimliga i att våra enda marmålskrobotar valdes bort vid ensningen. Eller att vi har ett fortfarande pågående förmågeglapp när det gäller stridsledning. Have Quick är bättre än inget, men lägesbilden?

I denna anda av nationell uppslutning hörs nu märkliga ställningstaganden. En mycket auktoritativ källa säger till media att "vi ska få L 16 till Libyen". En ännu mer auktoritativ källa säger att "nej, L 16 ska vi ju bruka här hemma, inte i Libyen". Snart vet jag inte ut eller in.

När jag startade den här bloggen för drygt två år sedan refererade jag till min företrädare som försvarspolitisk talesman, Hans Lindblad. Han ansåg sig alltför snäll. Trots löften om motsatsen har jag också blivit det. Bättring utlovas.


Allan Widman

Hästveda

Ja, så kom då den officiella bekräftelsen på att regeringen idag beslutar att Hästveda ska vara kvar. Få saker har glatt mig mer under min tid i försvarspolitiken.

Trots glädjen är det på sin plats att erinra om att NBF-kamraterna inte kommer att ge upp i första taget och att Kobran nu måste följas noga såvitt avser rekryteringsmöjligheter, arbetsmiljö och karriärutveckling för medarbetarna. Regeringens intentioner är goda, men euforin delas inte av alla.

Det finns många som ska hedras för utgången. Peter Neppelberg, Ingela Mathiasson, Lennart Elborgh, Wiseman och CI är några. Andra kan inte ens nämnas vid namn eller pseudonym. Särskilt inte den som jag vet betytt allra mest.

Det kommer fler goda nyheter så småningom.


Allan Widman

God min i elakt spel

Det är inte ofta som den djupa staten överrumplas. Men lite blev det nog fallet när en svensk insats med spetsigt stridsflyg till sist blev oundviklig. Nu är Griparna på plats och rentav på första parkett. Jag hoppas att de förmår bidra till att uppfylla intentionerna i resolution 1973 samt att lärdomarna blir många och viktiga.

Som en följd av att det sammansatta utskottet i betänkandet skrev in statsministerns uttalande, om att Sverige inte skulle bekämpa mål på marken, aktualiserade jag frågan om rätt till självförsvar mot hot från detta håll. När undantaget från rätten till våldsanvändning kodifierades fann jag det logiskt att detsamma också skedde med undantaget från undantaget. För detta fanns dock inget stöd.

Under helgen har rätten till och medlen för självförsvar diskuterats. Till utskottet redovisades att en oinskränkt rätt till självförsvar skulle gälla, vilket jag upprepade vid debatten i kammaren. Snart adderades den faktiska beväpningen av flygplanen till denna diskussion. Till slut slog generalmajor Anders Silwer fast att man bipackat precisionsbomber (GBU 12 (eller PWS 39))för självförsvar. Chefsingenjören har därefter gjort invändningar mot denna frifallande bombs ändamålsenlighet i sammanhanget. Invändningar som det nog finns visst utrymme för.

Samtidigt är man ju alltid hänvisad till det som finns tillgängligt. Robot 75 Maverick avvecklades ju administrativt vid övergången till ensad flotta JAS 39 Gripen C/D. I juli 2008 frågade jag försvarsministern vilka åtgärder han var beredd vidta för att svenska flygstridskrafter också framgent med precision skulle kunna bekämpa rörliga och luftvärnsförsvarade markmål?

Svaret blev att "Försvarsmakten bedömer att en integrering av den svenska versionen av robot 75 i JAS 39 C/D inte är ekonomiskt försvarbar med hänsyn till dess prestanda och livslängd. Robotsystemet saknar bland annat allvädersförmåga och skjutavståndet är förhållandevis kort. Försvarsmakten planerar i stället att införa förmåga till bekämpning av rörliga markmål genom en kompletteringsanskaffning".

Jag vet naturligtvis inte i vilka mängder vi förfogade över Robot 75, men jag misstänker att det fanns (finns?) en hel del. Med hänsyn till att de svenska robotarna var korrusionsskyddade både på ut- och insidan kunde kanske vi - liksom en rad andra länder - kunnat uppgradera våra robotar.

Samtidigt kan man på forsvarsmakten.se läsa om det intensiva arbetet med införande av Länk 16: "I början av mars övade flygvapnet för första gången med systemet. Arbetet med att införa Länk 16 har varit krävande och pågått under lång tid. Därför är det extra skönt att vi äntligen kan börja använda systemet så som det är avsett". I klartext; även på denna punkt är vi tydligen fortfarande hänvisade till vad vi har.

Till vår faktiska lufttankningsförmåga hade jag vid tillfälle tänkt återkomma.

Vad som är politiskt beslutade respektive faktiska, materiella begränsningar är nog inte alldeles enkelt att reda ut. Men på förmågan att hålla god min i elakt spel lider vi ingen brist.

Ännu en god nyhet var ju Hkp 10 B:s länge emotsedda ankomst till Afghanistan. Vi gör nu nytta med en dyr och komplex förmåga. Värdet i termer av solidaritet med andra och operativ erfarenhet kan inte överskattas.


Allan Widman

Anden ur flaskan

Jo, en av de goda nyheterna tidigare i veckan var att Sverige äntligen beslutat bidra till insatsen i Libyen. In i det sista trodde jag även att Socialdemokraterna skulle acceptera ett deltagande på samma villkor som gäller för andra länder. Men inte så.

Om någon timma möts det sammansatta Försvars- och Utrikesutskottet. Hanteringen av regeringens proposition genomförs så snabbt som riksdagsordningen tillåter. Sannolikt tangeras i vart fall det rekord som sattes i samband med beslutet om deltagande i UNIFIL II i Libanon 2006. Redan i morgon bitti väntar debatt och beslut i kammaren.

Samtidigt finns det anledning att ställa frågor kring hur uppdraget avgränsas i termer av tillåten våldsanvändning för den svenska styrkan. Riksdagen föreslås godkänna deltagande "i den internationella militära insatsen i Libyen för att upprätthålla en flygförbudszon i enlighet med beslut i FN:s säkerhetsråd". Något uttryckligt förbud mot attacker av markmål finns inte i propositionen som förhandlats fram mellan regeringen och Socialdemokraterna.

Ett antal frågor måste ställas:

1. Finns det inom ramen för ett upprätthållande av flygförbudszonen utrymme för att bekämpa sådant som kan utgöra förutsättningar för att Khadaffi på nytt ska kunna bli luftburen? Jag tänker på radaranläggningar, flygbränsledepåer, plan på marken etc.

2. Kan spaningsinsatser från svensk sida ligga till grund för andra länders bekämpning av markmål? Kan belysning av mål i samma syfte utföras?

3. Hur ska en nödvärns- eller nödsituation definieras? Är det definitioner enligt brottsbalken eller ska varje åtgärd, tillåten enligt resolutionen, också vara straffri för den enskilde? Ponera att svenska stridspiloter blir föremål för annan nations CSAR (Combat Search And Rescue) med helikopter. Kan vi behörigen ingripa mot den som försöker att från marken bekämpa en sådan undsättning?

Det är angeläget med klara insatsregler. Den enskilde soldaten eller officeren ska inte behöva sväva i tvivelsmål om våldsanvändningens gränser. För oklarheter måste de politiska uppdragsgivarnas ta ansvar.

Visst finns det anledning att beklaga de begränsningar som gjorts för det svenska bidraget. Den passivitet som soldater tvingades till både i Rwanda och Srebrenica har kastat långa skuggor över FN och många enskilda har vittnat om det trauma det innebar att inte kunna ingripa när blodbadet pågick. Icke desto mindre deltar nu Sverige för första gången på femtio år och vårt bidrag kommer att ge effekt, både direkt och indirekt.

Anden är ute ur flaskan. Även Sverige kan bidra med flygstridskrafter.

Allan Widman

Värdet av vetskap?

Vetande har många aspekter. Ibland vet man inget. Och inget är enklare för en politiker än att spekulera; det är riskfritt och lämnar utrymme både för kreativitet och uppvisningar i deduktiv förmåga. Värre är att veta och inte kunna få ge besked. Inte minst på försvars- och säkerhetsområdet är detta en allmän åkomma. Information om priser, leveransförseningar, nedläggningar och insatsbeslut ges villigt, med tillägget att sekretess gäller. Pyramidaliskt enerverande! Likväl vänjer man sig. Trots att det är få upplysningar som man på allvar tror skulle skada rikets säkerhet om de kom ut. På försvars- och säkerhetsområdet har den djupa staten i detta en given fördel. Ibland är det kommersiell sekretess. Vid nästa tillfälle gäller det våra förbindelser med utlandet. Någon gång skojar en tjänsteman på departementet till det och använder båda lagrummen på en gång. För säkerhets skull... Just nu finns det goda nyheter att förtälja, men det får trots allt anstå lite till. De senaste dagarna har massmedia vilt spekulerat i att insatser i Libyen bara är aktuella som ett led i marknadsföringen av JAS 39 Gripen. På denna punkt vill jag - om än spekulativt - göra en tydlig dementi. Industrin har knappast något intresse av dyrbara insatser utomlands. Varje krona som spenderas på operativ nytta är en krona mindre till våra kostbara utvecklingsavdelningars strävan att åstadkomma något helt unikt. Allan Widman

Demokratins vapensmedja

Förr eller senare kommer varje vapen vi levererar till en diktatur att användas mot dess egna befolkning. Det är närmast en naturlag.

Samtidigt måste vi, som själva i demokratisk ordning beslutat att ha ett väpnat försvar, tillåta andra demokratier samma möjlighet. Att vara demokratins vapensmedja är inget att skämmas för.

Allan Widman

Vill inget hellre

Det är spännande tider. Socialdemokraternas riksdagsgrupp öppnar upp för en svensk medverkan om en flygförbudszon beslutas över Libyen. Överraskande, men mycket glädjande. Inte minst för någon som påpekat att den senaste svenska insatsen med spetsigt flyg utomlands inträffade på 60-talet och som tror det finns risker för verktyg som inte kommer till tydlig och skarp användning. Det handlar inte bara om att verktygen kan bli slöa - förr eller senare kan deras existens också att ifrågasättas.

Får man tro TT så har utrikesministern redan kläm på en ungefärlig insatskostnad: Cirka en halv miljard för en halv division Gripar. Ja, det är dyrt, men hur mycket står inte att vinna i termer av minskat lidande och internationell säkerhet?

Efter en begäran från FN den 23 september 1961 beslöt den svenska regeringen att några jaktplan skulle ställas till ONUC:s förfogande i Kongo. En vecka senare flög fem J 29, den s.k. Flygande Tunnan, till Léopoldville (källa Armémuseum). Förvisso en annan tid och en annan värld, men exemplet visar att allt är möjligt.

Det finns säkert många praktiska förberedelser som skulle behöva göras. Stridsledning och lufttankning är viktiga utmaningar. Men å andra sidan har ju en hel del resurser satsats på just dessa områden de senaste åren. Vi står inte tomhänta.

Nu till något mer jordnära. Rykten gör gällande att provskott ska genomföras med RBS 15 ombord på en Visbykorvett under året. I den förre Marininspektörens avskedstal till KÖMS nyligen så skulle man "nu visa Allan Widman". Jag vill inget hellre.

Allan Widman

Reglementsenligt

Nej, något reglemente motsvarande Inf R Sk Plut eller dito Grp finns inte fastställt. Bara någon dag efter torsdagens utskott fick jag emellertid en av Arméinspektören Grundevik signerad förhandsutgåva av Reglemente för Markoperationer (RMO). För säkerhets skull påpekas dock redan i förordet att denna är avsedd för ”försöksvis tillämpning”. Vidare anförs att ”målbilden är att under 2013 kunna fastställa RMO med alla ingående delar”.

Det görs ingen hemlighet av att RMO är avsett att belysa markoperationers planering, genomförande och utvärdering på högre taktisk nivå. Om jag förstått intentionerna rätt så kommer efter ett eventuellt fastställande 2013 RMO att brytas ned även på de allra lägsta förbandsnivåerna i markstridskrafterna. Men när ett sådant arbete är slutfört kan man väl bara sia om…

Det ankommer knappast på politiker att döma över soldaters och officerares agerande i enskilda situationer. Styrningen, inte minst från riksdagen, ska vara övergripande och till sin natur strukturellt inriktad. Bland annat av dessa skäl och av hänsyn till anhöriga och kamrater har jag och de flesta av mina kollegor de senaste veckorna avstått från att kommentera händelserna den 7 februari förra året.

Viktigast nu är att blicka framåt och se till att alla behövliga redskap kommer på plats. ÖB missar aldrig ett tillfälle att påpeka omfattningen av den nu pågående förändringen inom personalförsörjningen. ”Samhällsreform” är ett ofta använt uttryck. Bland annat förväntas ju cirka 3 500 idag taktiska officerare ta steget ner till specialistnivån. För många innebär det utbildning och truppföring på kompani-, plutons- och gruppnivå. Ska enhetligt och rationellt uppträdande säkras, såväl vid manöverkrigföring som i mer irreguljära situationer, kommer en konkret och genomtänkt vägledning att vara nödvändig. Sådana är nog krigets krav.

Apropå asymmetriskt motstånd blir Håkan Juholt sannolikt ny ledare för socialdemokraterna. Med folklig charm och glimten i ögat kan han bli en svår nöt för reserverade och intellektuellt orienterade motståndare.

I politiken är det viktigt att skilja på sak och person. Till och från under sjutton år har Juholt varit tongivande i svensk försvars- och säkerhetspolitik. Utan så många namns nämnande har Vilhelm Agrell recenserat förändringen av svensk, nationell försvarsförmåga under motsvarande period. Även detta ingår i Juholts CV.

Allan Widman

Det med mest kanoner

Igår ännu ett Gripen-seminarium i Folk och Försvars regi. Man lyckades nog nästan göra om succén från januari. Denna gång var det inte så mycket FM utan de politiska partierna som skulle klämmas på ställningstaganden. Beträffande förmågelyftet var enigheten total om att utgångspunkten bör vara Gripen. Johan Tunberger spelade i en artikel förra veckan in tanken på en nyanskaffning från annat håll och detta följdes upp av Ulf Henricsson på seminariet. Även om jag inte delar uppfattningen är det intellektuellt välgörande att det lyfts på alla stenar.

Att ett förmågelyft borde föregås av en bred luftförsvarsutredning ställde sig sju av åtta partier bakom. Statssekreteraren Håkan Jevrell (M) ansåg dock inte detta aktuellt. Trots, får man väl säga, att Odd Werin nu förde in ideér med helt ny räckvidd i diskussionen. Det handlade bland annat om satsningar på markbaserat luftvärn och fler (enkom ?) tvåsitsiga Gripar. Det förra är väl ett uttryck för ambitionen att åstadkomma en helhetssyn och balans i luftförsvaret. Det senare är en insikt om att allt fler avancerade vapen och sensorer skapar en stridsmiljö som inte optimalt kan hanteras av en enda person, med tillikauppgiften att samtidigt manövrera stridsflygplanet.

Apropå debatten om förmågelyftet läste jag nyligen en minnesvärd anekdot om en blott femårig Gustav (II) Adolf. Vid ett besök i Kalmar sekelskiftet 1500/1600 tillfrågades han av sin äldre halvbror om vilket av alla örlogsfartyg i hamnen han tyckte mest om. Utan någon tvekan svarade han; det med flest kanoner...

Den senaste tiden har jag funderat mycket på vad som hänt med utvecklingen av reglementen på armésidan sedan 90-talet? Ja, ni minns dem; Inf R Skyttepluton och Inf R Skyttegrupp. Har dessa uppdaterats i takt med att vi behövt komplettera manöverkrigsföringen med COIN (Counter Insurgency) i t.ex. Afghanistan? I avsaknad av ett centralt boot-camp förblir GMU:n en decentraliserad uppgift. Det ställer särskilda krav på verktyg som säkrar ett rationellt och enhetligt uppträdande i våra lägsta förbandsenheter. Detta kommer jag att titta närmare på.

Om några minuter kommer ÖB till Försvarsutskottet.

Mvh


Allan Widman

Tycker vad jag vill

I budgetunderlaget för 2012 nämns inte ordet veteransoldat eller veteranpolitik. Svårt att förstå vad detta betyder för själva implementeringen av ett nytt, bättre omhändertagande av veteransoldater och deras anhöriga. Dock finns det rätt bistra skrivningar om myndighetens tillkortakommanden avseende attraktionskraft, varumärke och rekryteringsförmåga. Att ett fullgott veteranstöd härvid skulle kunna göra skillnad föll dock aldrig författarna in.

Ej heller finns det något förslag om omfattande och långsiktigt förmågelyft av stridsflyget. Både FM och FMV anser att mer tid behövs. Gott så. En och annan kanske är besviken också över detta, men viktiga beslut måste ha fullgoda underlag.

På sid 9 i BU 12 anges att "försvarsplanering omvandlar politisk inriktning, via militärstrategiska bedömanden, till operativa och taktiska planer för genomförande av såväl nationella som internationella insatser". Så sant. Och lite längre ned anges även att försvarsplanen, som först sägs vara användbar om några år, ska ligga till grund för förmågeutvecklingen. Det är med andra ord fullt förståeligt om ÖB vill invänta detta planeringsverktyg innan han fattar ett av vår tids mest betydelsefulla utvecklingsbeslut.

Under tiden finns det säkert en del självklara "hemtagningar" som kan och bör göras. Omfattningen av dem måste naturligtvis, tillsammans med ytterligare exportansträngningar, medge handlingsfrihet med industrins utvecklingsförmåga.

Till sist dock en jobspost. På Försvarsmaktens hemsida finns bilder av den sista flygningen med Helikopter 4. "Y70" tog sig från Kallinge till Säve och blir nu en flygande museihelikopter med 100 friska timmar till nästa D-service. Helikopterflottiljens chef, Magnus Westerlund, uttalade att man kan tycka vad man vill om avvecklingsbeslutet, men för sin del var han var övertygad om att alla kunde förenas i kärlek till denna speciella helikopter.

På bägge punkter har han rätt. Kärleken är stor och jag tycker vad jag vill om avvecklingen...

Allan Widman

Skillnaden mellan Sverker och Mats?

Om DN:s påståenden är riktiga så kommer Försvarsmakten i sitt budgetunderlag idag inte att föreslå ett omfattande och långsiktigt förmågelyft för stridsflyget.

För ett sådant beslut finns det säkert många skäl.

Ett av dem är att beredningstiden, givet beslutets effekter på flygvapnet och försvarsekonomin i stort, varit mycket kort. Enligt industrin har åtminstone ett av alternativen för vidareutveckling av Gripen endast beretts under några månaders tid. Och alla vet förstås att en bredare översyn, inbegripet sensorer, vapen, flygtid, stridsledning och baseringsmöjligheter, är nödvändig.

Men man kan heller inte bortse från att det just nu finns många bollar i luften för ÖB. Personalförsörjningen torde vara den enskilt viktigaste. Genom den lilla bok om den nya förbandsproduktionen som Försvarsmakten gav ut för ett par år sedan är Sverker Göransson personligen knuten till frågan. På Folk och Försvars seminarium om Gripen i januari inledde även Odd Werin sitt anförande med att påpeka att IO 14 var myndighetens första prioritering. Underförstått var detta mål också överordnat ett beslut om Super JAS.

Därtill väntar ÖB på en del leveranser från den politiska nivån. En av dem gäller omfördelning av budgetmedel i miljardklassen från stödmyndigheterna till Försvarsmakten. Allt i enlighet med 2009 års inriktningsbeslut. En annan gäller den nya grund- eller basorganisationen. FML tror sig kunna rationalisera genom ytterligare förbandsnedläggningar, men har än så länge inte något klartecken från regeringen.

Mycket ligger just nu i potten och ÖB vill naturligtvis inte sitta utan kort på hand. Måhända är det därför som Super JAS nu kan komma att ligga till sig ytterligare en tid?

Utan betydelse är det nog inte heller att ÖB kommer från markstridskrafterna. Där finns en utbredd oro för konsekvenserna av att försvaret nu skulle binda sig för tiotals år framöver för en utveckling som kostar dito miljarder.

Valet av ny ÖB stod mellan Mats Nilsson och Sverker Göransson. Dagens budgetunderlag från Försvarsmakten kan vara ett uttryck för skillnaden mellan dem.

Allan Widman

En fågel i handen

Det är ingen djärv gissning att den svenska, militära flygindustrin befinner sig i ett kritiskt skede. JAS-ramen är tömd. Både leveranserna till Sydafrika och konverteringsprogrammet (A2C) avslutas de närmaste åren. Thailand i all ära, men något stort och långsiktigt krävs för att hålla flyktbenäget riskkaptial på plats.

På det Gripenseminarium som strax före Sälen avhölls på Folk och Försvars redogjorde Konteramiral Odd Werin för två alternativ med olika ambitionsnivåer:

Det ena handlade om Gripen E/F. Definierat som nytt skrov, ny motor och ny radar. Detta skulle bland annat medge längre räckvidd och mer dragkraft. Med ett nytt, större skrov följer naturligtvis också bättre möjligheter att stuva in sensorer och motmedel samtidigt som plattformens kapacitet att bära vapen ökar.

Det andra alternativet var så kallad chip-trimning av motorn och en mindre variant av AESA-radar.

Utan att det uttryckligen nämndes antydde Odd Werin att det handlade om skillnader i kostnader. Men sannolikt innebär en blygsammare utvecklingsinsats nu också mindre risker, både med avseende på de tekniska utmaningarna och den operativa inriktningen. Med sistnämnda menas att ju färre definitiva val som görs i närtid desto större blir våra möjligheter att anpassa oss till de krav som den framtida stridsmiljön ställer. Ingen vet vilka sensorer eller vapen som finns om fem eller tio år och vad detta kräver av plattformen.

Inom ramen för en sådan handlingsfrihet kan även hänsyn tas till bilaterala samarbeten. Såvitt bekant har den norska staten fortfarande inte juridiskt bundit sig till anskaffning av JSF.

Försvarsmakten gör mycket klokt i att presentera olika alternativ för de beslutande, politiska instanserna. Självklart kommer myndigheten att också peka på det alternativ man föredrar, men detta måste vägas mot den ekonomiska verkligheten och andra faktorer inom den samlade försvars- och säkerhetspolitiken.

Om folkets företrädare ställs utan reella valmöjligheter finns alltid risken att det inte blir något alls. Och en fågel i handen kommer ju alltid att vara bättre än tio i skogen...


Allan Widman

Osvuret alltid bäst

Försvarsmakten inkom till sist med svar på den framställan regeringen gjorde beträffande GLI/NOC i somras. Trots att man erhållit uppskov med tre månader finns det enligt uppgifter fortfarande frågetecken i underlagen.

Frågan om den framtida stridsledningen har nu bollats under tre års tid mellan regering och Försvarsmakt. Likväl synes ytterligare beredning nu nödvändig. Det kan inte vara rimligt att satsa miljarder på något som enbart kan beskrivas i termer av vad det inte är.

Ja, jag skriver miljarder. Den svenska riksdagen delges förvisso inte några detaljer på prislappar i materielplanen. Men till bland annat OSSE görs det årligen mer utförliga redovisningar.

Under rubriken "Electronics and communications", som väl i och för sig utgörs av en hel del annat än ledningssystem och ledningscentraler, redovisar Sverige följande kostnader i sin senaste rapport:

År 2008 2 697 milj kr
År 2009 1 944 milj kr
År 2010 2 562 milj kr
År 2011 3 050 milj kr

Till detta ska å andra sidan sannolikt läggas avvecklingskostnader bland annat för Hästvedaberget. Enligt uppgifter ska Fortverket ha börjat räkna på detta. Även här tycks beloppen vara minst sagt substantiella.

Regeringen och riksdagen har uttryckligen kommenderat ett stopp för vidare NBF-utveckling, men osvuret är alltid bäst...


Allan Widman

Thank You, but we'll take it from here...

I Sälen fick även veteransoldatpolitiken ett utrymme. Fredsbaskrarnas Bo Wranker, Översten Peter Öberg och undertecknad fick en sammanlagd kvart på oss för insäljande. Naturligt, inte minst på tanke att den nya lagstiftningen just trätt ikraft med livslångt ansvar för skadade soldater, rätt till stöd även om arbetsskada inte kunnat bevisas och, för första gången, en självständig rätt till information och hjälp för anhöriga.

Peter Öberg satt med i utredningen som Försvarsmaktens sakkunnige. Han är en oförvitlig och mycket begåvad person. Finns det någon objektiv rättvisa kommer även han en dag att vara flaggofficer i våra väpnade styrkor. Han hade vänligheten att å myndighetens vägnar tacka för undertecknads engagemang för den goda saken. Sådant värmer. Likväl kan jag inte undgå känslan av att det handlade om att nu tar vi befälet: Thank You, but we'll take it from here...

Det är naturligtvis känsligt att utomstående blandar sig i myndighetens "inre angelägenheter". Mikael Odenbergs beslut att tillsätta en veteransoldatutredning var i sig oortodoxt. På något sätt implicerade det ju att soldaters väl och ve också kunde vara en politisk angelägenhet.

Min uppfattning är att Försvarsmakten behöver sina politiker. Om inte annat brukar just det som politiker vill ha få kosta pengar. Just nu befinner vi oss också i en anda när svenska soldaters hälsa, kanske för första gången någonsin, blivit ovärderlig. Därtill kanske det finns någon sorts ledarskap hos de folkvalda; representanterna för vår demokrati. Folkförankring?

Försvarsmakten har nu att implementera den nya lagstiftningen och svara upp mot regeringens regleringsbrev på området. Det handlar om anhörigpolicy, förbättrad rekrytering och personlig uppföljning samt veteranadministrativ enhet i Högkvarteret. En förutsättning för att detta ska ge avsedd effekt är också att det politiska trycket består. Sverige behöver en politiskt utsedd veterandelegation som värnar dem som satt sin säkerhet på spel för andras.

Allan Widman

Tillväxt

Det talas en del om mängden generaler i den svenska Försvarsmakten. Den nya rullan från den 1 december 2010 ger besked.

Generals- och amiralspersonerna är nu uppe i 41 jämfört med 38 den 1 april 2007. Således en ökning med knappt åtta procent.

Antalet överstar och kommendörer har under samma tid ökat från 145 till 169. Det är en ökning med drygt 16 procent.

Värt att notera är att Tony Stigsson inte längre upptas i förteckningen.

ÖB, Sverker Göransson, var den 1 april 2007 generalmajor. Som numera fyrstjärnig tycks han ha gjort den snabbaste karriären mellan aktuella år.

En gång i tiden kunde vi slå upp varje svensk yrkes- och reservofficer i Försvarsmaktens rulla. Själv har jag fortfarande ett ex från 1999. Kanske kan PRIO en dag återskapa en liknande källa till kunskap om dagens och framtidens officerare.

Allan Widman

Förklara!

Just nu sprider sig ett nytt mantra uppe på Lidingövägen 24: "Klart att det inte går med så få heltidsanställda soldater". Mantrat syftar på den uppenbara stollighet som präglar riksdagens beslut om att minst tre fjärdedelar av soldaterna inom markstridskrafterna ska vara periodvis tjänstgörande.

Hög som låg inom försvaret har för mig försökt att förklara varför det inte går med mindre än nästan hälften heltidsanställda. Ingen har lyckats. Om det beror på mina bristande utförsgåvor eller undermålig pedagogik kan naturligtvis diskuteras.

För bara två år sedan hade vi i princip inga soldater anställda förutom dem i utlandsstyrkan. Likväl kunde vi jaga ihop folk till Battle Groupen och en hel del andra insatta eller beredskapssatta förband. Vi hade i princip samma personalförsörjning när Ulf Henricsson på 90-talet med några månaders förberedelser kunde stampa fram en bataljon till Bosnien. Den behövde heller inte skämmas för sig vid en jämförelse med andra länder.

Man kunde tycka att reservister med beredskapstillägg skulle vara ett steg framåt. Att det skulle ge väsentligt mer "gripbara" förband än tidigare. Men inte så; det måste förstås vara heltidsanställda.

Vad jag förstår siktar man på ett op-tempo ca 1/6 generellt och lite högre för insatsförbandens soldater och officerare. Gott så. Frågan är dock hur personalen ska kunna utvecklas och hållas igång däremellan? Övningar är ju bra, men hur mycket klarar vi att planera för och har vi råd med? Risken finns att de vi vill behålla söker sig någon annanstans och att mindre utvecklingsbar personal blir kvar.

Jag håller med om att lagstiftningen borde haft större framförhållning. Samtidigt kan man ju inte blunda för att det finns en hel del möjligheter i den generella arbetsrätten. Om nu inte alla regler träder ikraft förrän den 1 januari 2012 varför kan man inte anställa blivande periodvis tjänstgörande och grundutbilda dem under innevarande år. Därefter kan de ju på de villkor som erbjuds få bestämma om de vill fortsätta eller inte. Det lär finnas något som heter överenskommen visstidsanställning...

Jag antar att av de ca 16 000 soldater som ska anställas kommer ca 10 000 att tjänstgöra i markstridskrafterna. Skillnaden mellan 25 procent anställda på heltid och drygt 40 procent innebär då ytterligare kanske 1 500 heltidslöner. Dessa kommer att tränga undan övningsverksamhet, materielanskaffning och mycket annat utan att någon hittills kunnat visa den försvars- eller säkerhetspolitiska vinningen därav.

Var vänlig och förklara!


Allan Widman

En dagordning börjar växa fram..

De senaste veckorna har jag försökt att få igång en debatt om det mer betydande förmågelyft som förberetts avseende Gripen. För mig som liberal är öppenhet en förutsättning för debatt som, om den förs sakligt, kan leda till en mer ändamålenlig investering.

På denna och andra bloggar har man under lång tid ondgjort sig över för dåligt flygtrim, äventyrligheter med stridsledning, nedmontering av bassystemet samt kvantitativa och kvalitativa brister när det gäller sensorer och beväpning. I den bästa av världar skulle naturligtvis allt detta rättas till och Gripen samtidigt lyftas vad beträffar dragkraft, räckvidd, låg signatur och allt annat.

Ni får dock ursäkta; inget talar för att tillräckliga resurser för detta kommer på plats. Även om ansvariga politiker inte förstår det, kommer det lilla landets ekonomiska verklighet att påminna oss. Och de facto är det ju det som redan inträffat och förorsakat obalanser i systemet.

Slutsatsen är att avvägningar måste ske och gedigna beslutsunderlag tas fram. Detta kan inte uteslutande göras, vare sig av den militära eller politiska linjeorganisationen. Om detta tycktes många av dagens debattörer och åhörare vara överens. Det måste till ett samlat tänk där både strategiska, tekniska, ekonomiska, kommersiella och politiska aspekter vägs samman. Ja, det kommer att ta sin tid, men vare sig statssekreterare Jevrell eller FöU:s ordförande Juholt ville tumma på detta.

SAAB:s invändning om att man väntade ett långsiktigt beslut redan i år bemöttes med att industrin kunde få hjälp med överbryggning. Det som till vardags benämns skedmatning och som förvisso redan några år varit en viktig del i dieten.

Inte minst Gunnar Lindqvist (själv verksam i LFU 67) betonade betydelsen av att skynda långsamt: "De första åren förbrukas mycket lite medel i ett projekt som detta, men de beslut som då fattas får stor betydelse för kostnader och resultat".

Odd Werin, som leder FM:s arbete med underlaget till regeringen, talade om två huvudsakliga alternativ. Ett utgick från ny motor (F 414), AESA-radar med krav på ombyggnad av skrovet och mera inre bränsle. Det andra handlade om "chip-trimning" av existerande motor och en lite mindre AESA-radar. Detta kanske inte var så överraskande, men det var däremot Werins avslutande kommentar om att IO 14 nu var fokus och att myndigheten inte förrän denna var på plats kunde samla sig till ett stort och långsiktigt beslut. Slutsumman blev egentligen att alla (utom möjligen delar av industrin) tonade ned brådskan med att fatta ett sådant.

Undertecknad uttryckte sina förhoppningar om fler exportaffärer för SAAB, men ansåg att förväntningarna borde präglas av mer realism. Jag bedömer det inte som särskilt sannolikt att vare sig Brasilien eller Indien i slutändan väljer Gripen. Å andra sidan ger det oss ett tillfälle att låta de svenska försvarsbehoven prägla vidareutvecklingen av stridsflyget. En utveckling som säkert inte kommer i strid med önskemålen i det kundsegment där Gripen haft framgångar; små- och medelstora länder med begränsade ekonomiska resurser.

Jag har säkert både förvrängt och glömt delar av seminariets innehåll. Enligt Folk och Försvar följde 600 personer det hela på webben. För den som vill bilda sig en egen uppfattning står samma möjlighet till buds.


Allan Widman

Luftförsvarsutredning

Idag har jag publicerat en liten debattartikel i Expressen om de stora, förestående besluten rörande vårt luftförsvar. Publicerar den också här och avser att ikväll kommentera intrycken från Gripen seminariet på Folk och Försvar med deltagande av SAAB, Volvo Aero, Håkan Jevrell, Anna Dahlberg, Gunnar Lindqvist och mig själv.

"Både inom regeringskansliet och Försvarsmakten finns nu arbetsgrupper som ska lämna underlag för beslut om utveckling av ett nytt, svenskt stridsflygplan. I respektive grupp har detta arbete två givna utgångspunkter: För det första att stridsflygplan kommer att vara ryggmärgen i varje luftförsvar även efter år 2025. För det andra att Sverige också i framtiden ska ha den exklusiva rollen som leverantör av sådana farkoster. Som grund för ett av de mest strategiska och kostnadskrävande utvecklingsprojekten i vår tid är dessa antaganden vare sig tillräckliga eller givna.
Under lång tid har det svenska luftförsvaret utmärkts av en tilltagande brist på balans och helhetssyn. Mycket uppmärksamhet har ägnats antalet plattformar. Samtidigt har andra delar i detta "system av system" monterats ned eller glömts bort.
Sverige har under de senaste årtiondena i princip avvecklat hela organisationen med krigsbaser. Möjligheten till spridd och därmed skyddad gruppering i händelse av angrepp är borta. Beväpningen av stridsflyget motsvarar inte heller krigets krav. Fortfarande har vi färre moderna radarjaktrobotar än vi har flygplan. Vi har också underlåtit att integrera befintliga och betalda vapen när stridsflyget uppgraderats. I termer av förmåga här och nu är situationen idag sämre än för tio år sedan.
Flygvapnet lider brist på moderna, fungerande sensorer. Den svenska spaningskapseln till Gripen, som började utvecklas 1985 (!), beskrivs lite raljant som "operativ, när den fungerar". Med övergången från Gripen A/B till C/D upphör möjligheterna till hemlig och säker ledning via det svenska stridsledningssystem som byggts ut under ett halvsekel. Knappast ens pliktskyldigt nämns det markbaserade luftvärnets roll i ett samlat, nationellt luftförsvar.
Varje land, icke minst dem som vill kunna hävda militär alliansfrihet, måste ha en sammanhållen vision om hur det egna luftrummet ska värnas över tid. Den måste beskriva helheten och innebära en rimlig avvägning mellan det operativt önskvärda samt det politiskt och ekonomiskt genomförbara.
Det är mer än fyrtio år sedan Sverige försökte formulera en långsiktig vision om utformningen av luftförsvaret. Även om stora delar av den utredningen var - och kanske ännu är - hemlig, så kunde huvuddragen ändå publiceras och debatteras.
Kostnaderna för utveckling och anskaffning av ett nytt stridsflyg uppgår till mellan 30 och 50 miljarder. Det är bland annat mot denna bakgrund som Folkpartiets Liberalernas landsmöte den 21 november 2009 enhälligt ställde sig bakom kravet på att vårt luftförsvar på nytt skulle bli föremål för offentlig utredning.
Av alla de militära och industriella direktiv som måste vara utgångspunkten för en sådan utredning bör ett särskilt framhållas: Utredningen ska sammanhållet beskriva ett framtida, nationellt luftförsvar med ingående delsystem. Kvantitativa beroenden och avvägningar ska redovisas. Och även om vi liberaler arbetar för ett svenskt medlemskap i Nato måste beskrivningen göras med antagande om fortsatt militär alliansfrihet. Något annat vore självbedrägligt.
Folkpartiet Liberalerna har vilja och beredskap att säkra de ekonomiska förutsättningarna för ett fullgott försvar av svenskt luftrum, såväl i fred som i händelse av krig. I detta ligger även att utveckla ett nytt stridsflyg.
Men det är för tidigt att redan nu ge grönt ljus för utvecklingen av ett nytt Super-Jas. Beslutsunderlagen präglas av helhet och öppenhet för att särintressena ska hållas stången och kostnadseffektiv försvarsförmåga säkerställas".


Allan Widman