Försvarsmaktsreform?

Jag deltog i måndags i en intressant övning i Helsingfors. På Hanaholmen anordnades ett seminarium om de förestående besparingarna på den finska Försvarsmakten.

De finska föredragshållarna betonade att det inte handlade om en försvarsreform utan blott om en försvarsmaktsreform. Grunderna; alliansfriheten, värnplikten och det territoriella försvaret skulle bestå. Likväl torde det vara uppenbart att nästan fyra miljarders besparing sätter sina avtryck också i själva försvarsförmågan. Allt annat hör det politiska önsketänkandet till.

De svenska talarna syntes medvetna om var de befann sig. Påfallande ödmjukt redogjorde man för de senaste femton åren av förändring och för den framtida insatsorganisationen. Både Michael Moore för försvarsdepartementet och Eva Haldén från Försvarshögskolan pekade bland annat ut NBF som ett misslyckande. Det var riktigt uppfriskande.

En hel del frågor rörde ländernas respektive flygvapen. Men medan Sverige angav sin styrka i antal stridsflygplan redovisade en finsk överste istället de senaste årens antal flygtimmar. Skillnaden i val av måttstock var knappast någon slump. Sverige har som bekant ett förhållandevis stort antal skrov (egentligen långt över ett hundra) men en låg nyttjandegrad (12 777 flygtimmar för 2010). För Finland gäller det omvända. Förvisso föll antalet finska flygtimmar från 9 275 år 2009 till 8 870 år 2010. Deras 55 stycken F 18 (Hornet) nyttjas dock fortfarande väsentligt hårdare.

Jag har någon gång tidigare hävdat att ett flygvapen är ett system av system. En producerad flygtimme trimmar - om inte alla - så de flesta av systemets delar. Stridsledning, sensorer och, viktigast av allt, flygförarna. Låt det - i termer av luftförsvarsförmåga - inte råda något tvivel om vilket mått jag anser mest rättvisande.

Seminariet avslutades med en politisk panel. I denna deltog den finske statssekreteraren för försvarsdepartementet, Marcus Rantala, ordföranden i Försvarsutskottet, Jussi Niinistö, och de grönas presidentkandidat, Pekka Haavisto. Förvisso var jag katten bland hermelinerna, men den intressanta frågan är om en motsvarande uppställning kunnat åstadkommas i Sverige?

Här hemma lämnar Socialdemokraternas skuggbudget försvarsanslaget oförändrat. Dock drar man ned på civil krisberedskap och internationella insatser. Förbandsverksamhet och materielanskaffning blir plus i ungefär motsvarande mån. Man har agendan klar. Det blir opposition på personalförsörjning och industripolitik.


Allan Widman