fredag 27 augusti 2010

De tre desertörerna

Så är nu de tre rödgröna partierna överens. Återtåget börjar i inledningen av 2011. Bara månader från nu. Alla ska vara hemma senast under 2013.

Socialdemokraterna beslutade i regeringsställning för drygt fyra år sedan att Sverige skulle ta ansvar för PRT MES. Åtagandet sades vara "långsiktigt". Vad man vill och inte i politiken kan alltid diskuteras, men i vart fall accepterade båda stödpartierna till regeringen Persson att detta skedde.

Beskedet om ett definitivt slutdatum för den svenska insatsen spelar talibanerna rätt i händerna. De får nu veta att bara man håller ut ytterligare ett par år kommer den svenska truppen att försvinna. Finns det någon bättre utgångspunkt för att öka rekryteringen och intensifiera striderna mot just svenskarna? De risker och svårigheter detta medför för svenska soldater kan de rödgröna inte förstå. Eller struntar man helt enkelt i dem.

Än värre blir det naturligtvis när hemtagningen ska börja redan om några månader. För att mätta den egna retoriken och symboliken struntar man blankt i de nu pågående striderna. Även om förstärkning vore det rätta är den snabba neddragningen av insatsen ett sätt att markera att man menar allvar med uttåget. Politiken frikopplas från fakta på marken och från ansvaret för soldaternas säkerhet.

Beskedet från de rödgröna innebär också ett avsked till planerna på svenska helikoptrar. Hur ska vi kunna tillföra dessa kritiska resurser i ett läge när det viktigaste är att netto minska numerären?

Och vem vill låta sig rekryteras till framtida FS-missioner? Vem vill ombord på ett skepp som är dömt att sänkas? Kommer SIDA:s ständiga bemanningsbekymmer att underlättas?

Oppositionen är uppenbart oförmögen till strategiska bedömningar. Visst kan och ska svensk närvaro i Afghanistan diskuteras, även i olika tidsperspektiv. Men ultimativa ställningstaganden binder bara ris åt den egna ryggen. Mona Sahlin säger idag att "lillebror någon gång måste klara sig på egen hand". Formuleringen ska väl ursäkta sveket mot dem vi lovat skydda, men blir inget annat än en cynism.

Vissa dagar i politiken är mörkare än andra. Vi kan nu konstatera att Vänsterpartiet på punkt efter punkt triumferar i den rödgröna försvars- och säkerhetspolitiken. Lars Ohly som utrikes- eller försvarsminister har länge varit ett underförstått skämt, men är det fortfarande så?


Allan Widman

fredag 20 augusti 2010

Som man ropar vill man ha svar

Mitt under sommaren fick jag som reservofficer ett odaterat brev från ÖB. Han ställde fråga om deltagande i insatser, nationellt eller utomlands. Den som avböjde skulle anses övertalig. Svara skulle jag senast den 25 september och hur skulle framgå av brev från mitt regemente. Idag, den 20 augusti, har något brev från Artilleriregementet ännu inte anlänt.

En lång rad av överbefälhavare och försvarsministrar har sjungit reservofficerarnas lov. Vi har även inrättat en enhet vid Högkvarteret med överste och överstelöjtnat för särskild bevakning av frågan. Trots det är utbildningen av nya reservare i praktiken nedlagd sedan mer än tio år. Sverige har uppenbarligen inget behov av "dubbla kompetenser" som avlönas enbart när de tjänstgör.

Inriktningsbeslutet 2009 angav att minst tre fjärdedelar av arméns insatsorganistaion skulle bestå av periodvis tjänstgörande. Min bedömning är att vi inte når det målet. Heltidsanställda kommer att prioriteras, med resultatet att volymerna inte kan uppfyllas.

Förutom åtta bataljoner ska vi senast 2014 kunna sätta upp en förbandsreserv om ytterligare fyra bataljoner. Åtminstone initialt ska de bemannas av personal som utbildats med stöd av totalförsvarsplikten. Här, om någonstans, borde befälet sökas bland ännu aktiva och vitala reservare. Om dessa befattningar viks för just denna befälskategori finns en möjlig framtid för utbildning av dem som vill kombinera ett civilt arbete med försvaret av säkerhet och nationellt oberoende.

Brevet från ÖB antyder dock motsatsen. Som man ropar vill man ha svar.


Allan Widman

onsdag 11 augusti 2010

Jag kandiderar

Ja, jag kandiderar för en ny mandatperiod. En del mailar och ringer med påståenden om att jag borde sikta högre än omval till riksdagen. Även en del tidningar anser att mitt ansvar borde fördjupas inom ramen för en ny Alliansregering.

Men som alla kandidater är jag naturligtvis bara offer för min kontext. Folkpartiet är det enda politiska alternativ som ser behovet av en nationell försvarsdimension. Jag vet att moderater, centerpartister och andra plöjer samma fåra, men hur djupt är egentligen engagemanget? Vilka konkreta förslag finns ifråga om stärkt, nationell försvarsförmåga? Och var fanns dessa åsikter för två år sedan?

Vem säger nej till ytterligare nedläggningar av regementen och flottiljer? Vem ställer besvärliga frågor om nationell ubåtsjaktförmåga? Vem ifrågasätter visdomen i att växla ut berganläggningar mot kontorspaviljonger ovan mark?

Jag har har använt min tid i försvarsutskottet till att stärka jämväl nationell som internationell förmåga. För mig finns inga motstående intresssen. Min strävan har varit stridsdugliga insatsförband och inget annat.

Den 19 september går Sverige till val. Min enda önskan är att man jämför alternativen.

Allan Widman