söndag 19 september 2010

Något säger mig

att Sverige snart har en ny försvarsminister. Alliansregeringen fortsätter, men kommer sannolikt att ombildas.

Folkpartiet kommer knappast att få nya ministerposter, men från den skånska bänken kommer inte kritiken mot förslappning och operativ distraktion att minska.

Det har varit en lång dag och en mycket intensiv valrörelse.

Detta blir mitt kortaste inlägg.


Allan Widman

fredag 17 september 2010

Förundras gör jag...

...över att svenska trupper varit i strid närmast oavbrutet de senaste veckorna utan att detta givit upphov till någon uppmärksamhet i en pågående valrörelse. Hellre diskuterar vi värdet av en oförändrad arbetsrätt och huruvida Ohly verkligen borde fråga om Åsas hand i direktsändning?

Är vi ett land på låtsas eller tillhör vi verklighetens folk?

När svenska liv står på spel, långt från våra gränser, trodde man att det skulle övertrumfa allt. Icke så. I vårt land är ROE inget för den politiska nivån. Våldsanvändningens gränser är uppenbart en förvaltningsfråga. Liksom omhändertagandet av våra soldater. En lag stiftas och sedan är bollen tillbaka hos myndigheten. Finns det någon som överraskas av att de röd-gröna inte identifierar sig med vårt uppdrag i Afghanistan? Att det är så enkelt att dra ett streck över alla stolta utfästelser?


En ny mandatperiod står för dörren. Det ser ut som om Alliansen får fortsatt förtroende. Jag vet att björnen ska skjutas innan skinnet delas, men även jag följer oddsen på nätet...

Idag läste jag en kommentar från Volvo Aero om Gripen NG. Det handlade om vilka operativa behov som styr våra utvecklingssatsningar. Författaren ville inte beskriva "järntriangeln" som korruption, utan mera som en samfälligt överdriven entusiasm. Jag tror han har rätt. Det finns inga explicita konspirationer, inga kontanter som byter ägare. Bara en underförstådd, uniform förväntan.

Sveriges riksdag behöver partier och ledamöter som på allvar ifrågasätter sakernas tillstånd. Som också vill göra sig omaket att läsa på. Inte bara i lagda propositioner, utan också genom att ta del av användarnas beprövade erfarenhet.

På Lantbruksakademien i Stockholm står följande att läsa på en vällingklocka i mässing: Tiden gror kornet, men den plöjer inte åkern.

Folkpartiet begär ödmjukt förtroende.


Allan Widman

tisdag 14 september 2010

Försvaret av Skåne

Ibland utgår man från att alla läser vad man skriver. Så är det ju inte, oavsett var man publiceras. Efter att ha fått en del frågor om varför jag inte engagerat mig för P7 och försvaret i Skåne ser jag mig därför föranledd att återge en debattartikel som inte för så länge sedan var inför i Sydsvenskan. Den beskriver varför några ytterligare nedläggningar inte bör ske, vare sig i Skåne eller det övriga landet.

På fredag avser jag att skriva både om den verklighet som just nu möter våra soldater i Afghanistan och vad som kan vänta försvaret efter söndagens val.

"Samma månad som amfibiekåristen Håkan Syrén utsågs till ÖB i november 2003 avvecklades det rörliga kustartilleriet. Några månader senare skulle han också tvingas stå bakom nedläggningen av ett av de två kvarvarande amfibieregementena, Amf 4 i Göteborg. Upphöjelser kan ha sitt pris.

När Försvarsmaktens högkvarter nu driver frågan om nedläggning av ytterligare förband är det kanske ingen given fördel att den nuvarande ÖB:n - lundensaren Sverker Göranson - utbildats och verkat vid ett skånskt pansarregemente.

Sedan Försvarsmakten lämnade sitt underlag för det förra försvarsbeslutet har envisa uppgifter gjort gällande att det är just P 7 i Revingehed som pekats ut för nedläggning. Ryktena har fått sina bekräftelser. För två år sedan fråntogs regementet uppgiften att sätta upp en brigadstab och från och med i år upphör stridsvagnsutbildningen.

Samtidigt driver högkvarteret i Stockholm en avveckling av stridsledningscentralen i Hästveda från 2014. Om man lyckas i sitt uppsåt kommer Skåne, en av Sveriges mest befolkningstäta regioner, att helt sakna militär verksamhet. Utan plattformar för militär utbildning kommer det skånska hemvärnet sedan långsamt att förtvina.

Förvisso är Skåne tillräckligt dynamiskt och expansivt för att klara betydande påfrestningar på den regionala arbetsmarknaden. Däremot klarar knappast det svenska försvaret att välja bort Skåne som rekryteringsunderlag. Bara tanken att man, i samband med övergången till frivillig rekrytering och tidsbegränsade anställningar av unga soldater, vill lägga ned landets största universitetsgarnison gränsar till det befängda.

P 7 i Revingehed har utomordentliga övnings- och skjutfält. Samverkansmöjligheterna med det danska och polska försvaret är goda, liksom med den intilliggande Räddningsskolan i Revinge.

Hästveda svarar för hälften av stridsledningen och luftövervakningen i det svenska flygvapnet. Om denna väl skyddade anläggning avvecklas blir konsekvenserna för vårt luftförsvar långtgående. Kompetensen och den befintliga infrastrukturen låter sig inte återställas.

Att lita till de rödgröna är inte möjligt. Från den 1 januari 2011 kommer de att spara två miljarder årligen i huvudsak på just förbandsverksamheten. Istället måste det före valet ges tydliga besked från Alliansens riksdagskandidater att raden av nedläggningar i försvaret nu nått vägs ände. De senaste tjugo åren har visat att det inte blir bättre och billigare. Det enda som uppnås är dyra investeringar på annat håll samt att dugliga soldater och officerare försvinner.

Folkförankring kan heller aldrig vara att utrymma landets befolkade områden och lämna dem oförsvarade".


Allan Widman

lördag 11 september 2010

Jag höll på att få dåndimpen...

...över de här jävla Visbykorvetterna, de måste vi stoppa, sade den avgångne försvarsministern Mikael Odenberg till Dagens Nyheter. Ord och inga visor.

Samtidigt tycks det alltid vara så att endast före detta försvarsministrar och överbefälhavare förmår tala klartext. Det må gälla svenskt medlemskap i Nato eller prisvärdheten i multifunktionella, egenutvecklade vapenplattformar.

För drygt ett och ett halvt år sedan lyckades jag till slut förklara för en tongivande journalist att hemlig och säker ledning av JAS Gripen C/D inte var möjlig. Jag hade då två gånger skrivit det på Brännpunkt och till slut fick Dagens Eko bekräftelse på uppgiften direkt av Högkvarteret.

Efter avslöjandet intensifierades diskussionen flygofficerare emellan bland annat på en lång rad av bloggar. Sedan dess har alltfler förmågeglapp och missförhållanden nått offentligheten. Varje journalist verksam på försvarsområdet känner sig idag tvungen att följa de tongivande försvarsbloggarna. Och som en följd därav gäller samma sak för Försvarsmaktens informationsavdelning och de flesta av våra generaler.

Var hade vi utan avslöjandet stått när det gäller stridsledningen av våra Gripar? Hade uppmärksamheten på att täppa till förmågeglappet varit lika stor? Eller hade ovetskapen lockat till passivitet?

Bloggarna har blivit försvars- och säkerhetspolitikens okända makthavare. Om detta kan man ha olika uppfattningar. Som liberal anser jag dem dock vara av godo. Även om det finns säkerhetsrisker i en alltför öppenhjärtig debatt är alternativet; förtigande av misslyckanden och förmågeglapp, långt värre.

Det undgår mig dock inte att våra flygstridskrafter tycks dominera bland bloggarna. Vakthavande; som höll den marina fanan högt, har t.ex. inte haft ett inlägg sedan mitten av april. Både armé- och marinstridskrafterna bör begrunda debattens för- och nackdelar.


Allan Widman

torsdag 9 september 2010

Samverkande orsaker

Att våra berganläggningar är mer pålitliga ur driftsfunktion kan väl knappast komma som en överraskning. Förmågeutvecklingen och pålitligheten där är ett resultat av årtiondens möda, professionell försiktighet och stora investeringar. Det som inte kontinuerligt används och prövas, också under skarpa förhållanden, kommer att underprestera. Än värre blir det naturligtvis att skapa driftsäkerhet i mobila enheter för stridsledning.

Våra välbetalda konsulter är inte intresserade vare sig av Kobran eller Björnen. Utvecklingspotentialen är för liten. Men om vår förmåga bringas på fall genom nedläggning av Hästveda öppnas helt nya möjligheter...

Men sedan handlar det väl också om oklar ansvarsfördelning. Många myndigheter och nivåer har ett finger med i Örnen. Verksamheten där står ju under chefen LSS i Uppsala. FM Log, FMV och F 21 är andra aktörer.

En trend i försvaret har varit att klä av våra flottiljer. Transportflyg, stridsledning och förslag om centraliserad utbildning av basförband. Kanske tror man att det leder till kostnadseffektivitet att göra om flottiljerna från sammanhållna insatsförband till uppställningsplatser för stridsflyget. Jag tror det inte. Följden blir dessutom att ansvaret för misslyckanden blir allas och därmed ingens.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen avvisat förslag till centralisering. Berörda riksdagsledamöter måste nu ge väljarna besked. Ska Hästveda finnas kvar eller ej? Om svar anhålles på denna blogg före den 19 september!


Allan Widman

tisdag 7 september 2010

Handlingsprogram nationella skyddsstyrkorna

I valda delar publiceras nedan det handlingsprogram som i söndags presenterades i Växjö.

Hemvärnsgrupperna kvar

Folkpartiet motsätter sig nedläggning av de tjugotvå s.k. hemvärnsgrupperna. Dessa stödjer och utbildar de nationella skyddsstyrkorna. Både av militärgeografiska och rekryteringspolitiska skäl är de väl spridda över landet. Av betydelse för rekrytering och utbildning är även förbanden inom grundorganisationen. Folkpartiet kommer att verka för att nuvarande regementen och flottiljer behålls.

Hemvärnsgrupperna måste dock leverera mot de högre kraven och större volymerna. Det duger inte att det regelmässigt uppstår "anslagssparande" på grund av att tillräckligt med övningar och utbildning planerats.

Nya uppgifter - infanteribataljoner

Vi anser att de nationella skyddsstyrkorna bör göras om till förband som kan lösa mer kvalificerade uppgifter. Sverige förfogar över ett omfattande materiellt arv. Många av soldaterna i nationella skyddsstyrkorna har lång militär utbildning. Att med detta som utgångspunkt skapa infanteribataljoner är inte bara möjligt utan också lämpligt. Det innebär vissa kompletteringar vad avser understödsvapen, fordon och utbildning.

I dagens nationella skyddsstyrkor är plutonen den mest centrala förbandsenheten inom bataljonen. Om förbanden ska lösa uppgifter som t.ex. fördröjningsstrid behövs ytterligare samövning på kompaninivå.

Direktanskaffning av materiel till nationella skyddsstyrkorna

Hemvärnet är en allt viktigare del av insatsorganisationen, inte minst i det nationella beredskapsperspektivet. Tillsammans med det faktum att arvet inte på sikt kommer att räcka för att materielförsörja förbanden ställer också krav på direktanskaffning.

Beredskapspolisen – en uppgift för nationella skyddsstyrkorna

Möjligheterna till deltagande i den civila krishanteringen kräver nya befogenheter och kanske också kompletterande utbildning, t.ex. motsvarande beredskapspolisen. Rikspolisstyrelsen (RPS) har föreslagit regeringen att avveckla beredskapspolisen. Som skäl anges att antalet ordinarie poliser i Sverige ökat från 16 000 till 20 500 sedan vi på 90-talet inrättade våra 1 500 beredskapspoliser. Därför bedöms de nu som överflödiga.

Den svenska poliskåren kommer, oavsett storlek, att i varje given stund vara uppbunden av ordinarie verksamhet. Beredskapspolisen ska användas när exceptionella händelser kräver en kraftig förstärkning. Så har också skett i samband med det första Gulfkriget på 90-talet och under Gudrun. Eftersom RPS finner uppgiften att administrera beredskapspoliserna som betungande kan detta uppdrag med fördel överföras på Hemvärnet, även om utbildning och beslut om insats förblir hos polisen.

Försvarsmaktens stöd till samhället

Försvarsmaktens möjligheter att stödja polisens arbete blev för några år sedan föremål för ny lagstiftning. Trots andra avsikter synes de nya reglerna ha motverkat en god samverkan och ett effektivt resursutnyttjande. Möjligheterna att på ett mer effektivt sätt använda t.ex. nationella skyddsstyrkorna i civil krishantering bör på nytt ses över.

Inget tak för nationella skyddsstyrkorna

Rekryteringen till nationella skyddsstyrkorna bygger just på lokala initiativ och stor öppenhet. Personliga kontakter, korta ledtider och individuellt mottagande har givit goda resultat. Tidigare har storleken på nationella skyddsstyrkorna vid varje försvarsbeslut bestämts av hur många soldater som för tillfället bedömts genomföra tjänstgöring enligt sina kontrakt. Dessa styrkors ökade betydelse för vår samlade försvars- och krishanteringsförmåga gör emellertid att någon övre gräns för numerären inte ska sättas. Kan man rekrytera fler än de cirka 22 000 soldater som var ambitionen i 2009 års beslut ska man få göra det.

Gotland

Gotlands betydelse för försvaret av Sverige kan inte överskattas och soldater som inte behöver transporteras till Gotland vid en kris är extra värdefulla. Vilket betyder att samtliga gotlänningar i vapenför ålder ska erbjudas militär utbildning till nationella skyddsstyrkorna eller insatsförband på ön.


Allan Widman

lördag 4 september 2010

Någon ställde frågan...

...om det sätt på vilket FM adresserade sina anställda under semestern verkligen skulle hålla, förutsatt ett mål i Arbetsdomstolen.

Utgångspunkten är att arbetsbrist skulle anges som grund för uppsägning av dem som inte tecknade nytt kontrakt. Det brev jag fick var odaterat, utan diarienummer och inte undertecknat. Inte heller skickades det med mottagningsbevis. Självklart kan inte passivitet vid mottagande av ett sådant brev grunda uppsägning av officerare, vare sig de är YO eller RO. Mycket mindre försöker man ens att leda arbetsbrist i bevis.

Uppgifter är i svang om avgångar bland dem som företräder myndigheten vid förhandlingar. Mot bakgrund av tillvägagångssätt förefaller ryktena välgrundade.

Det fanns en tid då vi gick till våra postkontor och med legitimation samt eget undertecknande utfick vår krigsplaceringsorder. Nu, när frivillighet ska vara utgångspunkten, är metoderna slappare och mer likgiltiga inför den enskilde. Ska vi blott vara tacksamma över att bli tillfrågade?

Ikväll anmäler jag mig som frivillig att bli ställföreträdande kompanichef vid 1 bataljonens andra kompani i förbandsreserven. För mig, som åldrande reservare, vore möjligheten att vara back-up för vårt nationella försvar ära nog.


Allan Widman

onsdag 1 september 2010

Helikopter och korvett har blivit magplask

Krönika publicerad i Blekinge Läns tidning den 1 september

I dagarna har den första besättningen från ME 02 återvänt från Adenviken. Att hundratals mil från egna vatten leda en omfattande och multinationell sjöoperation inger respekt. HMS Carlskrona, dess officerare och matroser har gjort livsviktig nytta. De är en heder för Sverige.

För bara ett par år sedan förbereddes ett förslag inom högkvarteret att göra henne till signalspaningsfartyg. Hon skulle efterträda Orion och trampa Östersjön istället för de öppna haven. Förslaget stoppades till sist och sedan började hon förberedas för den nu pågående uppgiften.

Solskenshistorien är ett tydligt exempel på hur de skarpa uppgifterna har en välgörande inverkan på vårt väpnade försvar. När allvaret inställde sig räddades vårt största örlogsfartyg. Det var viktigare att kunna stödja och leda insatsen i Adenviken. Signalspaning är i och för sig en angelägen uppgift, men den kan minst lika bra och billigare lösas av mindre fartyg.

HMS Carlskronas tjänstgöring innebär också att vi bygger upp verklig förmåga. De erfarenheter hon gjort bör användas för ytterligare anpassningar av fartyget inom stöd- och ledningssidan. I ett sammanhang där ålder har ganska liten betydelse är hon ett kostnadseffektivt och tillräckligt bra alternativ under lång tid till.
Det är viktigt att erinra sig att all teknisk och kompetensmässig utveckling är evolutionär. Med det menas att man hela tiden måste bygga vidare på den teknik och de insikter man förvärvat och prövat. Att bygga något bättre från ingenting går inte. Principen är i högsta grad giltig också ifråga om militära förmågor.

Av detta skäl utgör till exempel både de nya Visbykorvetterna och den sjöoperativa helikopter 14 stora risktagningar för örlogsflottan. I det förra fallet har Försvarsmakten tagit leverans av fartygen oaktat att de inte kan lösa någon av tre uppgifter på sätt som specificerats: Inte ubåtsjakt, inte ytstrid och inte minröjning. I det senare fallet talar vi om en helikopter som i dagsläget bedöms operativ år 2020. Om den, mot all förmodan, skulle bli färdig då har all kompetens inom luftburen ubåtsjakt redan gått förlorad.

Marinledningen har under tjugo års tid drivit egenutveckling av multifunktionella plattformar. Det har inte burit frukt. Visbykorvetterna och Hkp 14 är exempel på försök till tekniksprång som slutat i rejäla magplask. Utan hänsyn till behovet av successiv utveckling och utprovning är de misslyckanden som inte bara fört oss bakåt i evolutionen utan också allvarligt skadat tilltron till sjöstridskrafterna.

Vår förre statsminister, Göran Persson, lär vid besök i Karlskrona ha uppmanat lokala politiker att hålla ögonen på varvet. Därmed gav han uttryck för en länge omfattad föreställning att utan respektive industri lever vapengrenar och förband farligt. Han hade säkert rätt till del. Men omslagspunkten är passerad. Den existentiella grunden, både för industri och förband, är numera beprövad stridsduglighet.

Varken Visbykorvetterna eller Hkp 14 har förmåga att legitimera örlogsflottan. För försvarssektorn i Blekinge vore det därför bäst om de lämnades därhän.

Allan Widman