måndag 11 augusti 2014

Användbart försvar...

I veckan som gick skrev jag även en artikel i Blekinge Läns Tidning tillsammans med vårt kommunalråd i Karlskrona, Börje Dovstad. Även denna artikel publiceras nu här:

Just nu rasar skogsbränder runtom i Sverige. Glädjande nog bidrar Försvarsmakten med resurser både på marken och från luften. Det är hemvärnssoldater och helikopterflottiljen som lämnar ett avgörande stöd till brandbekämpningen.

Som en konsekvens av, bland annat, att värnplikten förklarats vilande, tas alltmer av den försvarspolitiska debatten upp av frågan om hur vårt militära försvar ska förankras hos det svenska folket.

Med rätta lyfter man upp de frivilliga försvarsorganisationerna, Hemvärnet, tidvis anställda soldater och veteransoldater som viktiga broar mellan försvaret och samhället.

En minst lika relevant aspekt handlar om Försvarsmaktens stöd till samhällets krishantering. I försvarsberedningen fick Folkpartiet gehör för att de rättsliga förutsättningarna för ett ökat stöd skulle utredas. Minst lika viktigt är att Försvarsmakten har den praktiska förmågan att också kunna leverera detta.

De helikoptrar, från F17 i Kallinge som nu deltar i släckningsarbetet, föreslogs avvecklas bara för ett par år sedan. Frågan om deras vara eller inte vara kommer inom kort upp igen.

Bakgrunden är att Försvarsmakten fortfarande väntar på nya, medeltunga helikoptrar. Dessa har kraftigt försenats och fortsätter att kosta stora utvecklingspengar, som tränger undan annan verksamhet i helikoptervapnet.

Det har blivit en ovana i det svenska försvaret, att avveckla fungerande och betalda plattformar innan ersättning är på plats. Det har lett till både glapp och tapp i våra förmågor.

Om de Superpumor som nu släcker bränder i Bergslagen försvinner, minskar försvarets möjligheter att bidra med släckningsinsatser från luften radikalt. Sak samma gäller förmågan att medverka vid sjöräddning på det sätt som skedde i samband med Estonias förlisning 1994.

Det är mycket bra att det nu finns en tydlig vilja till försvarssatsningar både i Karlskrona och i Ronneby. Regeringen investerar i nya helikopterhangarer i Kallinge och de satsar på nya och livstidsförlängda ubåtar i Karlskrona.

Det bådar för en ljus framtid för försvaret i Blekinge. Likväl finns det skäl att erinra sig om att leveransen av kontinuerlig, operativ förmåga är av minst samma existentiella vikt.

Den som ständigt kan ge relevant stöd i krissituationer, civila såväl som militära, förtjänar sin plats. Därför ska vi inte bara glädja oss åt vad framtiden kan komma att ge, utan också vad vi klarar här och nu. Det är själva innebörden av ett användbart försvar.

 
Allan Widman
 

fredag 8 augusti 2014

Branden

Tillsammans med de goda vännerna Mikael Juul Sörensen och Torbjörn Ekelund publicerade jag följande artikel i förrgår. För ordnings skull kommer den nu också här:


Den omfattande branden i Västmanland har skapat en engagerad debatt om samhällets krishanteringsförmåga.
Major Carl Bergqvist, alias Wiseman, framför på SVT Opinion att den samlade krisberedskapen på ett antal punkter försämrats under det senaste årtiondet. Det är lätt att instämma i mycket av detta.
Sålunda har avskaffandet av beredskapspolisen allvarligt begränsat möjligheterna att vid en kris utöka samhällets resurser för upprätthållande av lag och ordning.
Om en evakuering av Norberg över fyratusen invånare verkligen genomförts hade det naturligtvis varit svårt, eller nästintill omöjligt, att hantera detta med ordinarie polismän. Och det trots att regeringen de senaste åtta åren utbildat och anställt tusentals nya poliser.
Några debattörer framförde nyligen uppfattningen att i sådant fall skulle hemvärnet kunna sättas in. Under nu gällande lagstiftning är det dock inte möjligt att använda militär personal för sådana pågående insatser som i Västmanland.
Att genomföra de lagändringar som krävs för detta får nog bedömas som ett mycket äventyrligt politiskt projekt i vårt land. Hos lagstiftarna lever ännu minnet av Ådalen.
När beredskapspolisen för några år sedan avskaffades skedde det under tryck av fackliga intressen. Likväl var beslutet till sist politiskt. Ett misstag som behöver rättas till.
Samtidigt är det inte Försvarsmaktens fel att helikoptertyperna Blackhawk eller NH-90 inte försetts med möjlighet till tunnor för brandbekämpning från luften. I försvarsbesluten år 2000 och 2004 fasades stödet till det civila samhället ut som en av Försvarsmaktens huvuduppgifter.
Att bidra till civil krishantering fick inte längre ”dimensionera” vårt militära försvar. Att då köpa in utrustning för räddningstjänst skulle vara ett brott mot givna politiska direktiv.
Effekten av besluten att begränsa det militära försvarets stöd till samhället har blivit omfattande, både för vår samlade förmåga att hantera kriser och för Försvarsmaktens egen, militära kompetens.
Så länge som till exempel militära helikoptrar mer eller mindre regelbundet användes för att hämta patienter i ytterskärgården, sjöräddning eller skogsbrandsläckning hölls både materiel och personal i gott trim.
När beredskapen för skarpa insatser var hög, höjdes också förmågan.
Men det finns också exempel på hur medvetna glapp eller tapp i den militära förmågan spiller över i den andra riktningen. Luftburen ubåtsjakt är ett mycket talande sådant exempel.
Så länge som denna djupt försvarsrelaterade kompetens vidmakthölls fick man nästan förmågan till luftburen brandbekämpning på köpet.
Att uthålligt och med stor vapenlast jaga ubåtar över öppet hav uppvisar stora likheter med de krav som ställs vid skogsbrandsläckning.
Nu är sedan länge förmågan till luftburen ubåtsjakt blott ett minne i det svenska försvaret och det begränsar det stöd som civilsamhället de facto kan erbjudas.
Folkpartiet har i den senaste försvarsberedningen med framgång drivit kravet på att förutsättningarna för Försvarsmaktens stöd till samhället ska utredas och vidgas. En sådan förändring har nästan bara vinnare och ingen förlorare.
Men vi liberaler har också kritiserat att viktiga militära förmågor gått förlorade. Här har dock debattörer med rötterna i Försvarsmakten inte varit lika snabba att instämma. Faktum är dock att sådana kompetensförluster drabbar både militärt och civilt.
Att Sverige för hemlig kommunikation och ledning av sina viktigaste stridskrafter gjort sig beroende av andra är en potentiell hämsko både för vårt försvar och vår krisberedskap. 
 
Allan Widman

onsdag 23 juli 2014

Men alltför länge sen...

Alla läser inte Sydsvenska Dagbladet. Publicerade följande artikel där idag:


När värnplikten gjordes vilande för snart fem år sedan angav riksdagen att den kunde införas på nytt om omvärldsläget så krävde eller om försvaret inte kunde bemannas på frivillig väg. Det är ingen överdrift att påstå att båda dessa förutsättningar nu är uppfyllda.

Rysslands militära aggression i Georgien och Ukraina har kastat Europa tillbaka i spänningar och instabilitet. Dessvärre framstår Östersjön och Norra Europa alltmer som ett centrum för den utvecklingen. Fortsatt rysk upprustning i kombination med ett ökat internt förtryck talar för att läget kommer att försämras än mer de närmaste åren. De ryska vapnen står inte längre under demokratisk kontroll.

Samtidigt är det uppenbart att den krigsorganisation Sverige beslutade om år 2009 inte kan bemannas på frivillig väg. Det skulle ha skett vid utgången av detta år. Beskedet från Försvarsmakten är nu år 2023.

I ren desperation har Försvarsmakten framfört förslag om att Sveriges mycket begränsade krigsorganisation ska minskas än mer. Att ett litet, allianslöst land i tider som dessa ska stå utan militärt försvar, utgör ett oacceptabelt risktagande.

När värnplikten förklarades vilande hade den vanvårdats under lång tid. Trots bred kritik omfattade den enbart landets manliga befolkning och efter grundutbildning återkom soldaterna aldrig i tjänst. Några repetitionsövningar genomfördes inte. Befälsutbildningen för värnpliktiga var avskaffad och den vanligaste uppgiften var att gå vakt vid kaserner och förråd. Medan många som ville göra lumpen nekades, tvingades ett fåtal in med plikt. Fokus var heller inte längre det nationella försvaret, utan insatser långt från Sveriges gränser.

Mot denna bakgrund blev beslutet att förklara plikten vilande en logisk slutpunkt i en lång utförsbacke. Även jag tillhörde dem som trodde och hoppades att frivilligheten skulle vara tillräcklig.

Nu är läget ett helt annat. Sverige är i skriande behov av ett nationellt, militärt försvar. Det kommer att kräva fler soldater, ett jämt och tillräckligt flöde av personal in i försvaret och att de som tjänstgör där väljer att stanna kvar. Genom frivillig rekrytering har omkring hälften av de förband som Sverige ska ha tillgängliga i händelse av krig kunnat bemannas så här långt. Det duger inte. Nu måste riksdagen, regeringen och försvarsmakten se sanningen i vitögat och med plikt komplettera återstoden.

Överste Anders Emanuelson föreslår en allmän och könsneutral medborgarplikt för att tillgodose inte bara försvarets, utan också vårdens och omsorgens behov av personal (Aktuella frågor 21/7). Tanken är på många sätt tilltalande. En medborgarplikt skulle ge unga människor arbetslivserfarenhet, göra att de utvecklas, och samtidigt innebära en nyttig förstärkning inom viktiga samhällsområden.

För mig som liberal är ett offentligt tvång alltid problematiskt. Det är ett nödvändigt ont mot en enskild som kan tillgripas för att försvara våra gränser och vårt nationella oberoende. Att även använda plikt i fråga om skola, vård och omsorg framstår som mer våld än vad nöden kräver.

Och att uppväcka värnplikten ska inte ersätta, utan komplettera den rekrytering som nu sker på frivillig grund. 

Norge och Danmark har under lång tid haft frivilligt rekryterade och anställda soldater. Trots det har de fortsatt att vårda och vidmakthålla värnplikten som en viktig del i sitt militära försvar. Sverige gör klokt i att lära av deras exempel. Med ett blandsystem kan Sverige återuppbygga ett tillräckligt uthålligt och omfattande nationellt försvar för att avskräcka från väpnade angrepp. Vid ytterligare försämringar i omvärldsläget kan Sverige förhållandevis snabbt öka landets förmåga än mer. Samtidigt finns det också anställda soldater som svarar för hög beredskap och som på FN:s uppdrag kan göra insatser för fred och säkerhet i andra länder.

Vi lever i en osäker tid. Jämnt hundra år efter det första världskrigets utbrott har konflikter blossat upp, ända från Kinesiska sjön i öster till Mali i väst. Och mörka moln hopar sig även i vår närhet. Rysslands president Vladimir Putin har med eftertryck visat att han har en långsiktig politisk plan som syftar till att återskapa Sovjetunionens maktsfär. Det är på nytt tid att rusta sig mot despotins nycker och begär.
 
Allan Widman  

tisdag 20 maj 2014

Självbilden



Alla kanske inte läser den artikel som idag publicerats i annat fora.


Miljöpartiets språkrör Åsa Romson hävdar att utveckling och leverans av JAS Gripen E blir 20 miljarder dyrare efter att Schweiz i söndagens folkomröstning gjort tummen ned för det svenska stridsflygsystemet. Sanningen är att ingen idag vet vilka slutliga kostnader som projektet kommer att generera. De tekniska och ekonomiska osäkerheterna är stora, liksom flygplanets exportpotential.

Vi kan idag bara beklaga det schweiziska beslutet. Med ett positivt resultat hade Sverige för första gången lyckats att sälja nya exemplar av JAS Gripen till en västeuropeisk demokrati. Att i öppen konkurrens med andra moderna stridsflygsystem gå vinnande ur en sådan upphandling hade inte bara stärkt Gripens möjligheter i Brasilien utan också i en rad andra viktiga länder.

I den nu uppkomna situationen måste politiken utgå från realiteter. En av dessa är att vi redan gjort tunga investeringar i utvecklingsprojektet på grund av det pressade leveransschema som schweizarna krävde. Bedömt har den svenska staten redan ingått avtal om utveckling med industrin uppgående till tvåsiffriga miljardbelopp. Att nu avbryta och betrakta dessa pengar som ”sunken cost” kommer naturligtvis inte på fråga, även om Sverige formellt har en option att avbryta.

Ett beslut om utveckling av ett nytt stridsflygsystem är sannolikt ett av de största investeringsbeslut en nationalstat kan företa sig. Anskaffningen och driften av JAS Gripen E till det svenska flygvapnet handlade redan i utgångsläget om minst 90 miljarder. Beslutet bereddes i praktiken under sex till åtta års tid innan det fattades. Det föregicks av en bred politisk och byråkratisk mobilisering som knappast påverkas av det i och för sig dystra folkomröstningsresultatet.

Vad bör då Sverige göra? Det bästa, enligt min uppfattning, är att svenska staten helt enkelt övertar det kontrakt som förhandlades fram mellan Försvarets Materielverk och Schweiz. Och det utan att ändra ett enda kommatecken i avtalstexten. Dels är det svenska försvaret i behov av fler stridsflygplan än de sextio som redan beställts. Dels visar erfarenheten att utländska kunder ofta lyckas få bättre villkor än industrins eget hemland. Att vid ändrade omständigheter omförhandla avtal med egen industri har erfarenhetsmässigt visat sig bli både sämre och dyrare.

På grund av ett hastigt försämrat omvärldsläge har det svenska luftförsvaret kommit under press. Under de senaste två åren har den svenska incidentberedskapen i timmar räknat i stort sett fördubblats varje år. Därtill har de operativa kraven höjts som en följd av återstartad försvarsplanering och en tydligare nationell dimension. Övningarna svårighetsgrad ökar och ställer krav på högre kompetens hos enskilda flygförare. Sverige behöver faktiskt inte bara en bättre beväpning och stridsledning, utan också fler flygtimmar – och därmed flygplan - för att verka avskräckande mot potentiella motståndare.

Andra små och mellanstora länder, utan egen förmåga till utveckling av spetsigt stridsflyg, kan ha ett mer okomplicerat förhållande till sina flygstridskrafter. Man köper i princip skrov och flygtid rakt över disk. Sverige har fortfarande en militär flygindustri med förmåga att slutleverera komplexa plattformar för luftstrid. Detta ställer krav på uthållig politisk och ekonomisk beredskap samt offervilja. JAS Gripen är förvisso den enskilt viktigaste komponenten i vårt militära försvar, men också en del av den nationella självbilden, för att inte säga stoltheten. Det som nu hänt i Schweiz förändrar inte detta.
 

Allan Widman (FP)

Försvarspolitisk talesperson         

torsdag 15 maj 2014

Beredningen


Avvikande mening Allan Widman (FP)

Försvarsberedningens majoritet betecknar den svenska säkerhetspolitiken som solidarisk. Sverige ska, utan närmare precisering, bygga säkerhet "tillsammans med andra". Att ha allmänt inkluderande och mycket vida mål för det säkerhetspolitiska samarbetet kan naturligtvis uppfattas som ett uttryck för solidaritet. Problemet är dock att nationell säkerhet och länders relationer kring detta förutsätter fasthet och tydlighet. Om inte förpliktelser och garantier mellan bestämda parter på förhand är utklarade vinner den deklarerade solidariteten inte tilltro.

Ett samarbete om försvar, som förutsätts upphöra vid övergången från fred till krig är inget försvarssamarbete, utan ett förvaltningssamarbete.

Nato är det främsta multilaterala säkerhetssamarbetet mellan fria och demokratiska länder. Tillsammans förfogar medlemsländerna över de mest kvalificerade försvars- och säkerhetsresurser som världen känner. I förening med den organisation, färdighet och tydliga förpliktelser som präglar samarbetet är Nato det helt givna alternativet. Att försvarsberedningens majoritet, i en tid av snabbt accelererande osäkerhet, inte tar avgörande steg mot, eller ens framhåller ett svenskt medlemskap i Nato som en option, framstår inte som ansvarsfullt. Om det inte nu är tid, kan man med fog fråga när denna för vår säkerhet helt avgörande fråga ska aktualiseras?

Ett svenskt medlemskap i Nato skulle skapa förutsättningar för ett djupt och förtroendefullt samarbete med de övriga nordiska och baltiska länderna. Det skulle även garantera de svenska stridskrafterna tillgång till den ledning och de kommunikationer som vi redan idag är beroende av. Vi skulle kunna forma vårt militära försvar med utgångspunkt från andras bidrag, istället för att utsiktslöst försöka upprätthålla en komplett förmågebredd på egen hand. Vi skulle vara en röst vid bordet istället för att vänta på besked ute i hallen.

I andra internationella samarbeten där Sverige deltar som medlem sker regeringens förhandlingar med full parlamentarisk insyn och påverkan. Vårt utanförskap förhindrar en sådan ordning i förhållande till Nato. Som medlem av EU stadgar regeringsformen att regeringen fortlöpande ska informera och samråda om samarbetet med riksdagen. Därmed stärks inte bara den demokratiska förankringen, utan också den svenska positionen vid förhandlingar i Bryssel.

Medlemskap eller inte måste Sverige alltid ha en egen, substantiell försvarsförmåga. Som en del av kollektiv säkerhet kan man inte bara lita till andra utan måste också själv bidra. Valet står inte mellan Nato eller ett eget, starkt försvar. Det krävs både och.

Stockholm den 15 maj 2014
 

Allan Widman

 

 

 

 

söndag 4 maj 2014

Fifteen minutes of fame...

På onsdag överlämnar jag som veteranutredare mitt slutbetänkande till försvarsministern. Det är det fjärde betänkandet i ämnet och bildar måhända slutet på en nästan sju år lång process.

Nästa vecka är det tänkt att försvarsberedningen ska gå i mål. Man trillade ju nästan av stolen när kvällens partiledardebatt inleddes med femton minuter om försvar och säkerhet. När hände detta senast, om någonsin?

Det är väl upplagt för en riktigt bred överenskommelse. Socialdemokraterna måste ju komma undan både Vänsterpartiet och Miljöpartiet i denna fråga. Och för att göra det är de nog beredda att gå Alliansen till mötes i snart sagt varje hänseende. Hade varit intressant om även ett svenskt medlemskap i Nato hade kastats in i potten när Alliansledarna presenterade sitt "beslut i stort" precis efter påsk. Kanske hade det förmått Lövfen till stordåd även på det säkerhetspolitiska området?

För så är det ju, trots allt, att försvar och säkerhet i mycket varit en signalbärare i svensk politik. Det var i denna fråga som Centerpariet övergav varje samarbete med Socialdemokraterna 2004. För att istället bilda en "Allians för Sverige". Måhända kan nu en bred uppgörelse om förstärkt försvarsekonomi leda till att V och MP hängs av som samarbetspartners på området.

För Löfven är väl det viktigaste att i den kommande valrörelsen inte behöva tyngas av antydningar om att Lars Ohly eller Åsa Romson kan bli försvars- eller utrikesministrar i en ny regering. Vad man sedan gör efter valet är ju som bekant ofta en helt annan sak. Personligen tror jag att hur V och MP landar i försvarsberedningen kommer att få stor betydelse för hur en röd-grön regering kan komma att se ut vid en eventuell valseger.

Från F 17 rapporteras nu att FM inom kort föreslår en nedläggning av flygbasjägarkompaniet därstädes. Efter det tidigare beslutet att lägga ned flygverkstaden råder nu föga tvivel om FM:s avsikt att så småningom också lägga ned flottiljen i sin helhet. Inte nog med att detta skulle stå i överensstämmelse med budgetunderlaget från 2008, det skulle även leda till en definitiv avmilitarisering av Gotland om F 17 G får följa med.

Nej, FML vill inte ha några permanenta, militära resurser på vår mest strategiska ö. Det militära rådet ligger fast och vem skulle våga att utmana det?


Allan Widman



måndag 21 april 2014

Inte nu...

Men sedan blir det åka av...

Allan Widman