måndag 9 februari 2015

Inget mer, inget mindre

Debuterade med nedanstående gästinlägg på SvD:s nya blogg "säkerhetsrådet" idag.


Omvärldssituationen är minst sagt tillspetsad. Medan myndighet och försvarspolitiker förbereder sig för ett eventuellt inriktningsbeslut kommer nya rapporter om ubåtar, siktade långt in på Sveriges inre vatten. Och i Ukraina verkar en direkt konfrontation mellan Ryssland och Nato alltmer oundviklig.

På ett sätt kan det då framstå som närmast irrelevant vad ett litet allianslöst land långt uppe i norr tar sig för. De krafter som nu är i rörelse är av en helt annan magnitud.

Under lång tid har det svenska försvaret fått förfalla. Det har inte varit något som aktivt åsyftats, utan konsekvensen av decenniers likgiltighet. Politiken har inte kravställt och försvarsmyndigheterna själva har sökt andra berättiganden för sin existens än den nationella dimensionen.

Att 2015 fatta ett inriktningsbeslut som länkar utvecklingen i rätt riktning blir svårt. Sikten är måttlig. Och varje realistiskt resurstillskott kommer i grunden att framstå som otillräckligt. För Folkpartiet liberalerna handlar det nu om att göra det som är enkelt, snålt och beprövat.

Personalförsörjningen har utvecklats till ett Sisyfos-arbete för Försvarsmakten. Rekryteringen till GMU fungerar nöjaktigt. Men både under GMU:n och den senare befattningsutbildningen ökar avhoppen från soldatyrket. Bedömningen; att man skulle kunna hålla kvar soldaterna i aktiv tjänst under 6-8 år, har kommit ordentligt på skam. Nu, när Insatsorganisation 2014 egentligen skulle ha varit klar, är endast cirka hälften av befattningarna bemannade med frivilligt rekryterad, anställd personal.

Det klena utfallet hindrar dock inte Försvarsmakten att vilja fortsätta på den inslagna vägen. I underlaget för inriktningsbeslutet äskas medel för anställande av ytterligare 900 soldater på heltid. Även om det skulle lyckas att rekrytera och behålla dessa ett par år blir det ett dyrt, men ytterligt begränsat tillskott till vårt försvar.

Det är dags att inse att Sverige behöver samma mix av plikt och frivillig rekrytering som finns i våra närmaste grannländer. I tider av omvärldsförsämring ger det oss möjlighet att snabbt bemanna ett större nationellt försvar till begränsade kostnader. Plikten förankrar försvaret i samhället och gör det möjligt att ta ut mycket dugliga män och kvinnor, som annars kanske inte övervägt militär utbildning.

Rapporterna om främmande undervattensverksamhet på svenska, inre vatten duggar tätt. Om de observationer som gjorts är korrekta (och det saknas skäl att anta något annat) tyder uppträdandet på stor oblyghet, för att inte säga fräckhet. Sverige har inget annat val än att nu återuppbygga den förmåga till avancerad ubåtsjakt som vi förfogade över på 80- och 90-talen. Den enskilt viktigaste brickan i detta är luftburen ubåtsjakt med helikopter.

Våra tidigare, väl beprövade ubåtsjaktshelikoptrar avvecklades innan ersättningen kommit på plats. Den nya helikoptern har blivit en mardröm för det svenska försvaret. Hopplöst försenad, hopplöst dyr och sannolikt alltför komplex för att leverera någon egentlig nytta. På grund av detta projekts tillkortakommande anskaffades förra mandatperioden amerikanska Black Hawk, bland annat för sjuktransporter i Afghanistan. På samma sätt bör Sverige nu anskaffa Sea Hawk för att snabbt återfå förmågan att jaga och bekämpa ubåtar från luften.

Gotland försvaras idag av ca 400 hemvärnssoldater beväpnade med kulsprutor och granatgevär. Detta är inte ett tillräckligt skydd för Sveriges mest strategiska landområde. Tack vare Folkpartiets envishet finns även ett stridsvagnskompani förrådsställt på ön. Och det är med tillfredsställelse vi har kunnat följa personalens övningar med dem på Gotland under hösten.

Men det behövs mer. Möjligheterna att i ett skymningsläge förstärka Gotland får bedömas som osäkra. I tillägg till det som nu finns krävs kontinuerlig närvaro av ytterligare markstridskrafter, också med långräckviddig bekämpningsförmåga. Mellan skål och väg påtalar i stort sett samtliga östersjöländer den underlåtenhetssynd som avsaknaden av försvar på ön innebär.

Vid ett väpnat angrepp ligger vår bästa chans i att möta en fiende tidigt och innan han stigit iland. Detta har i långa tider fått oss att prioritera våra flygstridskrafter. Det är dock inte tillräckligt att ha många stridsflygplan om inte våra flygförare är väl tränade och planen tillräckligt beväpnade. I ett inriktningsbeslut måste särskilda medel avsättas både för flygtid och flygstrid.

Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna är den mest tillgängliga och välbemannade delen av vårt försvar. Här ger också begränsade ekonomiska tillskott stor effekt. Hemvärnet bör tillföras ytterligare eldkraft genom bland annat Robot 70 och granatkastare. Till följd av den övriga insatsorganisationens litenhet kommer hemvärn att vara det enda som finns i stora delar av vårt land.

Sverige har en veteranpolitik för soldater. Dock är den otillräcklig och omfattar heller inte civila tjänstemän som arbetar tillsammans med soldater i internationella insatser eller under motsvarande omständigheter. Den nu sittande regeringen visar emellertid ingen vilja att utveckla den svenska veteranpolitiken trots att man fortsätter att skicka svenska män och kvinnor på riskfyllda internationella uppdrag. Politiken hänger inte ihop.

Försvarspolitik handlar till syvende och sist om pengar. Och denna gång flyger siffrorna i luften som aldrig förr. Min bedömning är att i förhållande till 2014 års nivå måste försvarsanslaget upp med cirka 10 miljarder årligen fram till 2024. Lejonparten bör komma så tidigt som möjligt. Detta kommer naturligtvis inte att ge oss en hållbar nationell säkerhet, men visar ändå på en vilja till självförsvar. Den signalen är viktig, både i förhållande till potentiella motståndare och våra vänner. I kombination med ett medlemskap i Nato under denna mandatperiod försätter det oss i väsentligt bättre läge. Inget mer, inget mindre.              

Allan Widman

torsdag 5 februari 2015

Ukrainas sak är också vår

Att Nato inrättar nya, mindre kommandocentraler i östra och centrala Europa, och att USA nu överväger att leverera vapen till ukrainarna, får Moskva att hota med inget mindre än krig. Putin vill pröva den västerländska demokratin. Han anar att den klemat bort oss, att folklig oro ska få främst  EU-ländernas ledare att tveka, om inte annat så av omvalsskäl.

Det är nu en prövningens tid. I den bästa av världar hade säkerhetsrådet i FN redan beslutat om en kapitel 7 insats och uppmanat alla medlemmar att ställa militära resurser till förfogande för ett land som drabbats av efterkrigstidens mest tydliga folkrättsbrott. Men FN - och särskilt dess säkerhetsråd -är till sin natur dysfunktionellt.

Min tro är att det inte blir lättare sedan. Det är nu som väst måste sätta hårt mot hårt. Eftergifter ökar bara insatserna när Ryssland tar nästa steg. Jag hoppas att USA går från ord till handling ifråga om materiellt stöd till Ukraina. Vi kan naturligtvis inte bidra i samma utsträckning, men vi kan stödja principen om att varje fri och självständig stat har rätt till självförsvar.

När vi under finska vinterkriget här hemma utbrast att "Finlands sak var vår" handlade det inte bara om våra gamla band. Det var också ett uttryck för att vi kunde drabbas på samma sätt som våra bröder, oaktat proklamerad neutralitet. I den meningen är Ukrainas sak just nu också vår.

Allan Widman

onsdag 31 december 2014

Inriktningsvår

Regeringen Löfven kvarblir tills vidare i Rosenbad. En överenskommelse har ingåtts mellan sex partier om hur Sverige ska kunna regeras när -som nästan alltid varit fallet - en majoritetsregering inte kunnat bildas. Överenskommelsen ersätter den praxis som tidigare funnits mellan partierna att rösta på sina egna budgetförslag, men inte på andras.

Man kan tycka vad man vill om överenskommelsen. Och många gör det, vilket är bra. Men den är nu ett faktum som, för åtminstone en tid, håller den nuvarande regeringen kvar vid makten. Och det i sin tur betyder att de förhandlingar som påbörjades redan före julen om den kommande inriktningspropositionen på visst allvar nu kan fortsätta.

Det är, enligt min bedömning, mycket tillfredsställande att arbetet med inriktningspropositionen inte blir en regeringsintern fråga. Försvarsfrågan ska inte utlämnas till förhandlingar mellan ministern å ena sidan samt Miljöpartiet och Vänstern å den andra.

För och under helgerna har det varit intressant att följa stridskraftschefernas bloggande. Marinchefens inlägg har tidigare kommenterats. Efter honom har flygvapenchefen nu i flera inlägg kommenterat olika aspekter av hans ansvarsområde. I skrivande stund återstår ännu ett, som jag förstår, framåtsyftande perspektiv.

Generalmajor Bydén fastslår redan inledningsvis att under 2015 ska Hkp 10 definitvt avvecklas. Därtill ska två Tp 84 (av totalt åtta) ställas i malpåse. Han uppehåller sig därefter länge kring svårigheterna för våra insatsdivisioner att ta sig ut på krigsbaserna. Ja, han konstaterar helt enkelt att det inte är något FV idag klarar...

Mycket utrymme får även övergången till Gripen E. De politiska nivåerna har öppnat upp för att E inte måste bygga på återanvändning av komponenter från C/D. Av flygvapenchefens resonemang framgår det dock tydligt att oron för att övergången kommer att leda till minskad tillgänglighet till spetsigt stridsflyg i en mycket osäker tid. Likväl ställer han sig, tolkningsvis, inte främmande för tanken att i närtid leasa ut ytterligare plan till Brasilien.

Jag uppskattar sannerligen när höga officerare är uppriktiga om försvarets bekymmer. Hur ska annars något kunna åtgärdas och ökade resurser motiveras? Det enda som förbryllar är väl hans sammanfattning "att FV aldrig varit bättre än nu".

Det finns nog skäl för riksdagens försvarsutskott att begära detaljerad information om hur stridsflyget ska kunna hållas kvantitativt och kvalitativt tillgängligt de närmaste tio åren.

Gott Nytt År


Allan Widman

onsdag 24 december 2014

Julefrid?

Det är med viss bävan man följer TT-nyheterna under denna helg.

Till en journalist sade jag häromdagen att innan sommaren hände det en incident eller kränkning en gång i månaden, under hösten en gång i veckan och den senaste tiden har det varit var och varannan dag. Det är mot den bakgrunden man inta kan befria sig från tanken att även jul- och nyårshelgerna kommer att bjuda på ovälkomna överraskningar.

Men så här långt tycks allt gott och väl. Låt oss hoppas att det fortsätter.

Förhandlingar pågår över blockgränserna. Det är väl eftertänksamhetens kranka blekhet som gör sig påmind. Inom en vecka kommer besked om nyval (tycker att "extraval" är ett knöligt ord) eller inte. Sannolikt har försvarsområdet lite att vinna på det. Och man kan väl generellt fråga sig vad som blir annorlunda efter ett sådant?

Med en tillönskan om en God och Fröjdefull Jul till Er alla

Allan Widman


onsdag 17 december 2014

Svar på frågan


Ja, så levererar den pålitilige försvarsministern ett klart besked från regeringens sida:


Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att klargöra att IKFN fullt ut gäller och att Försvarsmakten inte fått några begränsade instruktioner för ingripande mot främmande ubåtar på svenskt inre vatten.

Jag kan konstatera att IKFN-förordningen gäller enligt sin lydelse. Det är Försvarsmakten som har ansvaret att tillämpa regelverket. Enligt grundlagen får varken jag eller regeringen bestämma hur en förvaltningsmyndighet ska tillämpa gällande regelverk.

Stockholm den 17 december 2014


Peter Hultqvist
 
 
Detta svar är helt i enlighet med det konstitutionella regelverket. Peter Hultqvist anger tydligt att från regeringens sida har inte getts några begränsande instruktioner. Gott så.

I den senare delen av texten finner man möjligen ändå ett svar på hur försvarsministern för sin del ser på den tolkning som han inte får göra på förvaltningsmyndighetens vägnar: Han konstaterar att "IKFN-förordningen gäller enligt sin lydelse".

Från någon officiell företrädare för FM föreligger ännu inget svar. Kan vi med vapenmakt endast "tvinga upp" ubåtar eller kan vi vapenmakt, och utan föregående varning, hindra den "från att bedriva verksamhet"?

På mängder av försvarsbloggar diskuteras frågor om vår förmåga att motstå antagonistiskt, militärt våld. Ämnet är mångfacetterat och mycket intressant. Men om man ska vara nogräknad är det nog så att en sådan diskussion blir subsidiär i förhållande till frågan om när, hur och var ett sådant försvar får upptas?

Allan Widman

fredag 12 december 2014

Förståsigpåare

Marinchefen Jan Thörnqvist skriver i sitt Julbrev till Marinens personal om  att ”Förståsigpåare”, journalister och självutnämnda experter kommer försöka så tvivel i vår verksamhet. Eftersom Julbrevet avslutas med en fotnot som länkar till IKFN Handbok 2014 och Marinchefen ger läsanvisning till; "skrivningen under punkt 66 – 70 på sidan 27 och 28, som handlar om Ubåt inom svenskt territorium, Ubåt inom territorialhavet och Ubåt inom inre vatten" antar jag att bland annat undertecknad är tänkt som adressat.

Tråkigt nog hänvisar Marinchefen inte till bilagorna i slutet av handboken. På sidan 125-126 står nämligen följande att läsa just där:

"IKFN-förordningen ger Försvarsmakten mandat att använda våld/vapenmakt mot personer,
vilket innebär att lagen om europakonventionens tillämpning är relevant i sammanhanget.
Lagtext (som beslutas av Regeringen) är överordnad förordningstext (som beslutas av Regeringen).
Detta innebär att IKFN-förordningens bestämmelser måste tolkasi ljuset av relevant lagtext, i det
här fallet

lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Ingripanden enligt IKFN-förordningen som syftar till avvisning eller kvarhållande av ett
utländskt statsfartyg, statsluftfartyg, militärt fordon eller militär personal kan betraktas
som en form av frihetsberövande. Vad avser ett fartyg eller luftfartyg som ska avvisas från
territoriet så

är det frihetsberövat på så sätt att det har förlorat sin rörelsefrihet, och är
skyldiga att följa anvisad kurs från Försvarsmakten. Vid tillämpningen av IKFN-förordningens
bestämmelser om användande av vapenmakt i fredstid (dvs. inte vid ett väpnat
angrepp mot riket, se nedan) innebär detta bl.a. att:

Vapenmakt vid ingripanden som riskerar att medföra dödlig utgång får endast tillgripas

om det är absolut nödvändigt i syfte att:


– omhänderta utländsk militär personal eller kvarhålla utländska militära fordon eller
kvarhålla utländskt statsluftfartyg som landat inom svenskt territorium i strid mot
tillträdesförordningen (10, 12 och 27 §, IKFN-förordningen),


– tvinga upp en ubåt från undervattensläge på inre vatten, liksom för att hindra sådan
ubåt från att avvika under färd till ankarplats eller avvika från ankarplats, för att i ett
senare skede kunna vidta rättsliga åtgärder (15 § 1 stycket, IKFN-förordningen".

Det tycks således som om handboken menar att Europakonventionen om mänskliga rättigheter ska tillämpas på främmande, militära farkoster på svenska inre vatten. Och att nämnda konvention (som förvisso utgör svensk grundlag) kan sätta IKFN ur spel.

Ja, jag är inte någon expert på området. Kanske ska främmande militär som kränker svenskt territorium åtnjuta skydd av Europakonventionen?

Det som är helt klart är dock att IKFN:s 15 §, om att ubåten ska hindras från att bedriva verksamhet och att vapenmakt får tillgripas utan förvarning, skiljer sig från konstaterandet i handboken sid 126, att ingripanden som riskerar medföra dödlig utgång endast får tillgripas om det är "absolut nödvändigt i syfte att tvinga upp en ubåt från undervattemnsläge på inre vatten".

Jag ställer inte frågor i riksdagen för att misstänkliggöra Försvarsmakten. Jag är intresserad av att det blir kristallklart vilka åtgärder vår militära personal får tillgripa för att freda vårt lands gränser. Och ett sådant förtydligande av Sveriges regering synes på sin plats.

Allan Widman

tisdag 9 december 2014

Interoperabilitet - ett svenskt dilemma


Gästinlägg:


Allan Widman ställde i november en fråga till Peter Hultqvist rörande kommande JAS 39 E förmåga att bära svenskkrypterad kommunikationsutrustning:

- Vad avser statsrådet vidta för åtgärder, så att till Försvarsmakten levererade exemplar av stridsflygplanet JAS 39E innehåller telekommunikation, som sekretesskyddas med nationell rådighet över medlen härför?
Peter Hultqvist svar är:
- Försvarsmaktens kravställning på JAS 39 E innehåller bland annat förmåga till interoperabel krypterad flygstridsledning. Specifika detaljer som rör sådana förmågor omfattas av försvarssekretess.
Jag förstår både Försvarsutskottets ordförandes fråga och Försvarsministerns svar. Frågans svar sitter i detaljerna och är därför inte heller lätt att svara på.
Som tidigare försvarsministrar, borgerliga som socialdemokratiska, är det lättast att undvika ett problem, som tex att ge ett fullödigt svar på en fråga, genom att hävda försvarssekretess.
Jag skall försöka ge svar på vissa delar av frågan utifrån de debattinlägg jag och andra tidigare har skrivit under årens lopp.
Bakgrund

Frågan om luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan beslutet om att införa interoperabla förmågor togs 2004, dvs Försvarsmakten skulle överge väl fungerande nationella lösningar till förmån för tekniska system som fungerar i en internationell insatsmiljö.
Tidigt valde Försvarsmakten dessutom en väg, som visade sig bli en återvändsgränd, att de nya interoperabla förmågorna inte skulle utvecklas i befintliga stridsledningscentraler utan i ett ny gemensam ledningscentral, GLC/NOC, sprungen ur ”landvinningarna” av det nätverksbaserade försvaret NBF. De gamla centralerna skulle avvecklas innan den nya var färdig …

Ganska snart uppmärksammades det att utvecklingen och införande av de nya interoperabla förmågorna inte gick som planerat. I december 2008 skrev Allan Widman en debattartikel i SvD Brännpunkt, ”JAS 39 Gripen har många brister däribland förmågan till hemlig datastridsledning”, dvs ett förmågeglapp hade uppstått inom luftstridskrafterna.
Därefter rullade debatten på i medier och bloggar och inte minst inom Försvarsutskottet och på Försvarsdepartementet.

Bristerna i luftförsvarets interoperabla förmåga, dvs att över hela riket ha en godtagbart antal data-, radio- och igenkänningsutrustningar skall vara lösta till 3:e kvartalet 2011 enligt Försvarsmaktens deklarationer  till Försvarsdepartement och Försvarsutskott våren 2009. Detta ”förmågeglapp” har inte kunnat täppas till såsom försvarsmaktsledningen utlovat regering och riksdag utan klartidpunkten har flyttats fram åtskilliga gånger.  Än idag 2014 är inte förmågeglappet tilltäppt.
För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommendera http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem 

Interoperabilitet
Försvarsministern hänvisar till interoperabel flygstridsledning och vad är då det? Det finns ett antal hörnpelare och dessa är (Nato benämning):

-          krypterat datastridsledningssystem (Link 16) mellan fartyg, luftvärn, markbundna och flygburna stridsledningscentraler samt stridsflygplan.

-          krypterat radaridentifieringssystem (Identification friend or foe, IFF) som kan skilja på egna och andra flygplan

-          störskyddat och/eller krypterat radiokommunikationsnät (HQII and Secure Voice) mellan stridsledningscentraler och flygplan.

-          system för högre taktisk ledning av luftstridskrafterna omfattande resursplanering, insatsorder och rapportering (ICC).
Alla dessa förmågor var nödvändiga för den NATO-koalition som genomförde insatsen över Libyen 2011 där även Sverige deltog med ett förband (JAS 39 C/D). Problemet för svensk del var att en mängd av dessa förmågor ännu inte var implementerade i de tekniska system som ingick i det svenska förbandet. En mängd problem löstes dock efterhand på plats med stöd av koalitionspartners bla Link 16. De största problemen för svensk del var avsaknaden till ett ledningssystem (ICC) och möjligheten till störskyddat och krypterat tal (HQII/Secure Voice).
Vilket är då läget i Försvarsmakten idag vad gäller interoperabel förmåga:

-          Link 16 är infört och datastridsledning utförs med begränsning pga underhåll- och driftsorganisationen inte varit dimensionerad för uppgiften. Operativ förmåga bedöms kunna uppnås under 2015 med godtagbar täckning över Sverige och dess närområde.

-          det krypterade markbundna radaridentifieringssystem (Identification friend or foe, IFF) som kan skilja på egna och andra flygplan saknas pga att upphandlingsprocessen avstannat. I bästa fall kan ett sådant system vara infört under 2015.

-          ett krypterat och/eller störskyddat markbundet radiokommunikationsnät (HQII and Secure Voice) mellan stridsledningscentraler och flygplan är försenat och under utbyggnad. Beslut om drift bedöms ligga i närtid och förhoppningsvis uppnås operativ förmåga under 2015.

-          ett system för högre taktisk ledning av luftstridskrafterna omfattande resursplanering, insatsorder och rapportering (ICC) saknas. Ett sådant system har utlovats länge och skulle vara inrymt inom det försvarsmaktsgemensamma ledningssystemet SWECCIS. När detta bedöms realiserat är ytterst oklart.
Parallell svensk kommunikationslösning

Innan de äldre svenska JAS 39 A/B landade ner för sista gången 2012 hade Försvarsmakten under en kortare period parallella system dvs både en nationell länk under avveckling och en internationell länk under införande. Problemet med detta var i första hand inte tekniska utan mer metodmässiga och procedurella samt inte minst IT-säkerhetsrelaterade. I de svenska kommunikationslösningarna för det som benämndes FV2000 används svenska kryptoutrustning och krypton och här gällde svenskt regelverk. I de interoperabla lösningarna används annan nation eller organisations kryptolösningar, krypton och dess regelverk.
Att samtidigt ha parallella system i drift och från stund till annan växla mellan dessa är ingen enkel ekvation att lösa. Regelverk och avtal tillåter inte detta. Att ha två olika systemkonfigurationer, oavsett om det gäller JAS 39C/D, luftvärnsförband, fartyg och stridsledningscentraler som skall samverka, är fullt möjligt men är besvärligt att hantera och förmodligen mycket kostnadsdrivande att realisera.

Den inriktning som försvarsmakten haft sedan interoperabilitetsbeslutet togs 2004 är gamla svenska system som inte uppfyller interoperabla krav skall avvecklas. Så görs och tyvärr oftast innan nya interoperabla system är på plats och driftsatta.
Idag tilldelas Försvarsmakten krypton från annat land eller organisation till de system vi använder. Detta gäller även vid nationell verksamhet med enbart svenska stridskrafter, t.ex. vid övning och utbildning, men även vid hävdande av rikets gränser - det vi ofta kallar incidentberedskap. Gällande avtal innebär att vi inte äger rätt att tillverka eller använda egna kryptonycklar. För en helt nationell operation med svenska stridskrafter i t.ex. Östersjön innebär det att risken för sekretessförluster ökar markant, då länder eller organisationer som har tilldelats samma kryptonyckel som vi kan ”avlyssna” de använda systemen.

Jag har full förståelse att man från Försvarsmaktens uppdragsgivare dvs svenska folket och dess valda ombud i Sveriges Riksdag och Regering kan anse det nödvändigt, med hänsyn till den omvärldsbild som vi står inför, att åter införa nationella svenska lösningar i Försvarsmaktens system.
Problemen och kostnaderna för detta skall dock inte underskattas.

Vänligen

Peter Neppelberg