onsdag 17 december 2014

Svar på frågan


Ja, så levererar den pålitilige försvarsministern ett klart besked från regeringens sida:


Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att klargöra att IKFN fullt ut gäller och att Försvarsmakten inte fått några begränsade instruktioner för ingripande mot främmande ubåtar på svenskt inre vatten.

Jag kan konstatera att IKFN-förordningen gäller enligt sin lydelse. Det är Försvarsmakten som har ansvaret att tillämpa regelverket. Enligt grundlagen får varken jag eller regeringen bestämma hur en förvaltningsmyndighet ska tillämpa gällande regelverk.

Stockholm den 17 december 2014


Peter Hultqvist
 
 
Detta svar är helt i enlighet med det konstitutionella regelverket. Peter Hultqvist anger tydligt att från regeringens sida har inte getts några begränsande instruktioner. Gott så.

I den senare delen av texten finner man möjligen ändå ett svar på hur försvarsministern för sin del ser på den tolkning som han inte får göra på förvaltningsmyndighetens vägnar: Han konstaterar att "IKFN-förordningen gäller enligt sin lydelse".

Från någon officiell företrädare för FM föreligger ännu inget svar. Kan vi med vapenmakt endast "tvinga upp" ubåtar eller kan vi vapenmakt, och utan föregående varning, hindra den "från att bedriva verksamhet"?

På mängder av försvarsbloggar diskuteras frågor om vår förmåga att motstå antagonistiskt, militärt våld. Ämnet är mångfacetterat och mycket intressant. Men om man ska vara nogräknad är det nog så att en sådan diskussion blir subsidiär i förhållande till frågan om när, hur och var ett sådant försvar får upptas?

Allan Widman

fredag 12 december 2014

Förståsigpåare

Marinchefen Jan Thörnqvist skriver i sitt Julbrev till Marinens personal om  att ”Förståsigpåare”, journalister och självutnämnda experter kommer försöka så tvivel i vår verksamhet. Eftersom Julbrevet avslutas med en fotnot som länkar till IKFN Handbok 2014 och Marinchefen ger läsanvisning till; "skrivningen under punkt 66 – 70 på sidan 27 och 28, som handlar om Ubåt inom svenskt territorium, Ubåt inom territorialhavet och Ubåt inom inre vatten" antar jag att bland annat undertecknad är tänkt som adressat.

Tråkigt nog hänvisar Marinchefen inte till bilagorna i slutet av handboken. På sidan 125-126 står nämligen följande att läsa just där:

"IKFN-förordningen ger Försvarsmakten mandat att använda våld/vapenmakt mot personer,
vilket innebär att lagen om europakonventionens tillämpning är relevant i sammanhanget.
Lagtext (som beslutas av Regeringen) är överordnad förordningstext (som beslutas av Regeringen).
Detta innebär att IKFN-förordningens bestämmelser måste tolkasi ljuset av relevant lagtext, i det
här fallet

lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Ingripanden enligt IKFN-förordningen som syftar till avvisning eller kvarhållande av ett
utländskt statsfartyg, statsluftfartyg, militärt fordon eller militär personal kan betraktas
som en form av frihetsberövande. Vad avser ett fartyg eller luftfartyg som ska avvisas från
territoriet så

är det frihetsberövat på så sätt att det har förlorat sin rörelsefrihet, och är
skyldiga att följa anvisad kurs från Försvarsmakten. Vid tillämpningen av IKFN-förordningens
bestämmelser om användande av vapenmakt i fredstid (dvs. inte vid ett väpnat
angrepp mot riket, se nedan) innebär detta bl.a. att:

Vapenmakt vid ingripanden som riskerar att medföra dödlig utgång får endast tillgripas

om det är absolut nödvändigt i syfte att:


– omhänderta utländsk militär personal eller kvarhålla utländska militära fordon eller
kvarhålla utländskt statsluftfartyg som landat inom svenskt territorium i strid mot
tillträdesförordningen (10, 12 och 27 §, IKFN-förordningen),


– tvinga upp en ubåt från undervattensläge på inre vatten, liksom för att hindra sådan
ubåt från att avvika under färd till ankarplats eller avvika från ankarplats, för att i ett
senare skede kunna vidta rättsliga åtgärder (15 § 1 stycket, IKFN-förordningen".

Det tycks således som om handboken menar att Europakonventionen om mänskliga rättigheter ska tillämpas på främmande, militära farkoster på svenska inre vatten. Och att nämnda konvention (som förvisso utgör svensk grundlag) kan sätta IKFN ur spel.

Ja, jag är inte någon expert på området. Kanske ska främmande militär som kränker svenskt territorium åtnjuta skydd av Europakonventionen?

Det som är helt klart är dock att IKFN:s 15 §, om att ubåten ska hindras från att bedriva verksamhet och att vapenmakt får tillgripas utan förvarning, skiljer sig från konstaterandet i handboken sid 126, att ingripanden som riskerar medföra dödlig utgång endast får tillgripas om det är "absolut nödvändigt i syfte att tvinga upp en ubåt från undervattemnsläge på inre vatten".

Jag ställer inte frågor i riksdagen för att misstänkliggöra Försvarsmakten. Jag är intresserad av att det blir kristallklart vilka åtgärder vår militära personal får tillgripa för att freda vårt lands gränser. Och ett sådant förtydligande av Sveriges regering synes på sin plats.

Allan Widman

tisdag 9 december 2014

Interoperabilitet - ett svenskt dilemma


Gästinlägg:


Allan Widman ställde i november en fråga till Peter Hultqvist rörande kommande JAS 39 E förmåga att bära svenskkrypterad kommunikationsutrustning:

- Vad avser statsrådet vidta för åtgärder, så att till Försvarsmakten levererade exemplar av stridsflygplanet JAS 39E innehåller telekommunikation, som sekretesskyddas med nationell rådighet över medlen härför?
Peter Hultqvist svar är:
- Försvarsmaktens kravställning på JAS 39 E innehåller bland annat förmåga till interoperabel krypterad flygstridsledning. Specifika detaljer som rör sådana förmågor omfattas av försvarssekretess.
Jag förstår både Försvarsutskottets ordförandes fråga och Försvarsministerns svar. Frågans svar sitter i detaljerna och är därför inte heller lätt att svara på.
Som tidigare försvarsministrar, borgerliga som socialdemokratiska, är det lättast att undvika ett problem, som tex att ge ett fullödigt svar på en fråga, genom att hävda försvarssekretess.
Jag skall försöka ge svar på vissa delar av frågan utifrån de debattinlägg jag och andra tidigare har skrivit under årens lopp.
Bakgrund

Frågan om luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan beslutet om att införa interoperabla förmågor togs 2004, dvs Försvarsmakten skulle överge väl fungerande nationella lösningar till förmån för tekniska system som fungerar i en internationell insatsmiljö.
Tidigt valde Försvarsmakten dessutom en väg, som visade sig bli en återvändsgränd, att de nya interoperabla förmågorna inte skulle utvecklas i befintliga stridsledningscentraler utan i ett ny gemensam ledningscentral, GLC/NOC, sprungen ur ”landvinningarna” av det nätverksbaserade försvaret NBF. De gamla centralerna skulle avvecklas innan den nya var färdig …

Ganska snart uppmärksammades det att utvecklingen och införande av de nya interoperabla förmågorna inte gick som planerat. I december 2008 skrev Allan Widman en debattartikel i SvD Brännpunkt, ”JAS 39 Gripen har många brister däribland förmågan till hemlig datastridsledning”, dvs ett förmågeglapp hade uppstått inom luftstridskrafterna.
Därefter rullade debatten på i medier och bloggar och inte minst inom Försvarsutskottet och på Försvarsdepartementet.

Bristerna i luftförsvarets interoperabla förmåga, dvs att över hela riket ha en godtagbart antal data-, radio- och igenkänningsutrustningar skall vara lösta till 3:e kvartalet 2011 enligt Försvarsmaktens deklarationer  till Försvarsdepartement och Försvarsutskott våren 2009. Detta ”förmågeglapp” har inte kunnat täppas till såsom försvarsmaktsledningen utlovat regering och riksdag utan klartidpunkten har flyttats fram åtskilliga gånger.  Än idag 2014 är inte förmågeglappet tilltäppt.
För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommendera http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem 

Interoperabilitet
Försvarsministern hänvisar till interoperabel flygstridsledning och vad är då det? Det finns ett antal hörnpelare och dessa är (Nato benämning):

-          krypterat datastridsledningssystem (Link 16) mellan fartyg, luftvärn, markbundna och flygburna stridsledningscentraler samt stridsflygplan.

-          krypterat radaridentifieringssystem (Identification friend or foe, IFF) som kan skilja på egna och andra flygplan

-          störskyddat och/eller krypterat radiokommunikationsnät (HQII and Secure Voice) mellan stridsledningscentraler och flygplan.

-          system för högre taktisk ledning av luftstridskrafterna omfattande resursplanering, insatsorder och rapportering (ICC).
Alla dessa förmågor var nödvändiga för den NATO-koalition som genomförde insatsen över Libyen 2011 där även Sverige deltog med ett förband (JAS 39 C/D). Problemet för svensk del var att en mängd av dessa förmågor ännu inte var implementerade i de tekniska system som ingick i det svenska förbandet. En mängd problem löstes dock efterhand på plats med stöd av koalitionspartners bla Link 16. De största problemen för svensk del var avsaknaden till ett ledningssystem (ICC) och möjligheten till störskyddat och krypterat tal (HQII/Secure Voice).
Vilket är då läget i Försvarsmakten idag vad gäller interoperabel förmåga:

-          Link 16 är infört och datastridsledning utförs med begränsning pga underhåll- och driftsorganisationen inte varit dimensionerad för uppgiften. Operativ förmåga bedöms kunna uppnås under 2015 med godtagbar täckning över Sverige och dess närområde.

-          det krypterade markbundna radaridentifieringssystem (Identification friend or foe, IFF) som kan skilja på egna och andra flygplan saknas pga att upphandlingsprocessen avstannat. I bästa fall kan ett sådant system vara infört under 2015.

-          ett krypterat och/eller störskyddat markbundet radiokommunikationsnät (HQII and Secure Voice) mellan stridsledningscentraler och flygplan är försenat och under utbyggnad. Beslut om drift bedöms ligga i närtid och förhoppningsvis uppnås operativ förmåga under 2015.

-          ett system för högre taktisk ledning av luftstridskrafterna omfattande resursplanering, insatsorder och rapportering (ICC) saknas. Ett sådant system har utlovats länge och skulle vara inrymt inom det försvarsmaktsgemensamma ledningssystemet SWECCIS. När detta bedöms realiserat är ytterst oklart.
Parallell svensk kommunikationslösning

Innan de äldre svenska JAS 39 A/B landade ner för sista gången 2012 hade Försvarsmakten under en kortare period parallella system dvs både en nationell länk under avveckling och en internationell länk under införande. Problemet med detta var i första hand inte tekniska utan mer metodmässiga och procedurella samt inte minst IT-säkerhetsrelaterade. I de svenska kommunikationslösningarna för det som benämndes FV2000 används svenska kryptoutrustning och krypton och här gällde svenskt regelverk. I de interoperabla lösningarna används annan nation eller organisations kryptolösningar, krypton och dess regelverk.
Att samtidigt ha parallella system i drift och från stund till annan växla mellan dessa är ingen enkel ekvation att lösa. Regelverk och avtal tillåter inte detta. Att ha två olika systemkonfigurationer, oavsett om det gäller JAS 39C/D, luftvärnsförband, fartyg och stridsledningscentraler som skall samverka, är fullt möjligt men är besvärligt att hantera och förmodligen mycket kostnadsdrivande att realisera.

Den inriktning som försvarsmakten haft sedan interoperabilitetsbeslutet togs 2004 är gamla svenska system som inte uppfyller interoperabla krav skall avvecklas. Så görs och tyvärr oftast innan nya interoperabla system är på plats och driftsatta.
Idag tilldelas Försvarsmakten krypton från annat land eller organisation till de system vi använder. Detta gäller även vid nationell verksamhet med enbart svenska stridskrafter, t.ex. vid övning och utbildning, men även vid hävdande av rikets gränser - det vi ofta kallar incidentberedskap. Gällande avtal innebär att vi inte äger rätt att tillverka eller använda egna kryptonycklar. För en helt nationell operation med svenska stridskrafter i t.ex. Östersjön innebär det att risken för sekretessförluster ökar markant, då länder eller organisationer som har tilldelats samma kryptonyckel som vi kan ”avlyssna” de använda systemen.

Jag har full förståelse att man från Försvarsmaktens uppdragsgivare dvs svenska folket och dess valda ombud i Sveriges Riksdag och Regering kan anse det nödvändigt, med hänsyn till den omvärldsbild som vi står inför, att åter införa nationella svenska lösningar i Försvarsmaktens system.
Problemen och kostnaderna för detta skall dock inte underskattas.

Vänligen

Peter Neppelberg

 

 

 


onsdag 3 december 2014

Eskalering

I ett för Alliansen måhända oförmånligt läge kommer expeditionsministären Löfven att kalla till extraval den 22 mars.

På mitt politikområde har de rödgröna ännu inte riktigt behövt bekänna färg. Peter Hultqvist säger rätt saker och utstrålar desamma. Att han indirekt minskar FMs budget med 150 Mkr nästa år till följd av slopade rabatter på ungdomsarbetsgivaravgifter har inte riktigt trängt in. Inte heller att
Finansdepartementet avser att ta FXMs anslag och springa. Med följden att FM, inom ram, återfår ansvaret för exportstödet.

Visst, det är några ynka hundra miljoner, men som alla vet är FMs rörliga kostnader begränsade. Effekten på övningsverksamhet och incidentberedskap kommer att bli betydande.

Den nu sittande regeringen har haft begränsad tid. Det medges. Likväl har den på utgiftsområde 6 så här långt bara inneburit ytterligare sten på bördan. Retoriken till trots.

Extraval innebär med all sannolikhet ett stando. Försenad inriktningsproposition. Radioskugga över de föga valvinnande försvarsfrågorna. Och totalt förakt för en växande Nato-opinion.

Ja, nu blir det återigen Ni som avgör.

Allan Widman


torsdag 27 november 2014

The jury is still out...


Just hemkommen från Finland. På Hanaholmen utanför Helsingfors debatterade det svenska och finska försvarsutskotten ett fördjupat samarbete länderna emellan rörande försvar och säkerhet. Det gick väl sådär.

För två veckor sedan sade Peter Hultqvist på Medelhavsmusseét i Stockholm att Finland skulle kunna utnyttja svenska krigsbaser och krigsförtöjningsplatser inom ramen för svenskt-finskt samarbete. Jag frågade om den möjligheten skulle finnas även för den händelse Finland befann sig i krig? På detta svarade försvarsministern tydligt att "detta är ett fredstida samarbete".

Min tro är att Finland inte avser att satsa ett vitten på ett samarbete som förutsätts upphöra i händelse av krig. Och kanske är det innerst inne så att Sverige vill allt samarbete, utom just detta. I så fall kan ju den uppblåsta retoriken avskrivas som luftpastejer. Något som knappast ens duger till att lura den svenska menigheten att det finns alternativ till Nato...

På samma konferens svarade den svenska och den finske marinchefen att den stora svårigheten för länderna att inte vara med i Nato bestod i att man under övningar inte fick tillgång till krypteringsnycklarna till ombord på örlogsmännen installerade Länk 22. Svensk och finsk kommunikation skulle alltid matas in av behörig personal från annat Nato-land.

På samma tema skrev jag en enkel fråga i förra veckan:

Svensk statsmakt beställer utveckling och serieleverans av JAS 39E.

Som varande ett modernt stridsflygplan fungerar JAS 39E som ett komplext system av system. Delarna bygger upp helheten avseende både hård- och mjukvara också för funktionen krypterad kommunikation för stridsledning av flygplan i luften från marken, varför kravställning också i detta avseende bör tas med redan från början.

- Vad avser statsrådet vidta för åtgärder, så att till Försvarsmakten levererade exemplar av stridsflygplanet JAS 39E innehåller telekommunikation, som sekretesskyddas med nationell rådighet över medlen härför?

Allan Widman

Igår fick jag följande svar:


Allan Widman har frågat mig vad jag avser vidta för åtgärder, så att till Försvarsmakten levererade exemplar av stridsflygplanet JAS 39 E innehåller telekommunikation, som sekretesskyddas med nationell rådighet över medlen härför.

Stridsflygsystemet är av stor betydelse för Försvarsmaktens samlade förmåga och som Försvarsberedningen konstaterat, är flygstridskrafterna prioriterade under den kommande inriktningsperioden.

Försvarsmakten har uppgiften att upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. Grunden för detta ska vara förmågan till väpnad strid. Kravställning av såväl förband som för materielsystem är därmed en fråga för Försvarsmakten. Försvarsmakten har beställt utveckling och anskaffning av JAS 39 E av Försvarets materielverk. Försvarsmaktens kravställning på JAS 39 E innehåller bland annat förmåga till interoperabel krypterad flygstridsledning. Specifika detaljer som rör sådana förmågor omfattas av försvarssekretess.

Den solidariska säkerhetspolitiken är grunden för den svenska försvars-och säkerhetspolitiken. Som Försvarsberedningen skriver omfattar den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen medlemmar i Europeiska unionen samt Norge och Island. Hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige är inte med i någon militär allians. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige ska därför kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd.

Sverige bygger sin säkerhet tillsammans med andra med utgångspunkt i den solidariska säkerhetspolitiken. Det gör vi genom gemensamma övningar, insatser och annan verksamhet i exempelvis Norden, Förenta nationerna, Europeiska unionen och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, liksom vårt samarbete med Nato.

Stockholm den 26 november 2014

 

Peter Hultqvist
 
 
 Min fråga blir ju inte direkt besvarad, men den omkringliggande argumentationen känns inte direkt uppmuntrande. Ska Sveriges ensidiga beroende av en organisation vi inte tillhör, och vår regering inte heller vill tillhöra, bara förstärkas?


Allan Widman

torsdag 20 november 2014

Akademin

I förra veckan fick jag möjligheten att hålla högtidstalet på Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Det följer här.

Ärade akademiledamöter,

Insatsorganisation 2014 dras med flera problem. Ett uppenbart och allvarligt sådant är att den vid utgången av detta år enbart till hälften är rekryterad, utbildad och nödtorftigt övad. Ett annat att den mest sannolikt aldrig kommer att bli klar.

Men det finns även skäl att fråga sig hur relevant dess konstruktion någonsin var för försvaret av Sverige? De flesta torde vara beredda att erkänna att kvantitativa brister i stor utsträckning kan kompenseras av eld, skydd och rörelse. Ja, Ni vet; ”man behöver inte binda resurser på Gotland, sådana kan föras dit när och om de behövs”.

Låt oss börja med rörelse. Under det sena 90-talet drev delar av det dåvarande försvarsutskottet tanken på en luftburen bataljon. Det skulle vara ett lätt utrustat infanteriförband med hög taktisk rörlighet. Medeltunga transporthelikoptrar som skyddades av eskorterande attackhelikoptrar, som även kunde understödja bataljonens markstrid.

Som de flesta vet existerade luftburen bataljon som insatsförband några år under 00-talets andra hälft, men redan 2009 fattades beslut om avveckling. Några attackhelikoptrar blev det aldrig tal om och själva avvecklingsbeslutet av förbandet får nog kopplas till Helikopter 14:s ständiga förseningar. 2009 hade beslut om avveckling av Hkp 4 i princip redan fattats, medan tankarna på Black Hawk ännu inte tagit form. Utan plattformar för såväl transport som eskort blev det helt enkelt svårt att argumentera för en ”luftburen bataljon”.

Men våra åtta manöverbataljoner är ju i alla fall väl försedda med splitterskyddade fordon, det medger väl rörlighet? Nja, givet en motståndares sannolika luftherravälde samt moderna vapens räckvidd och precision kommer nog taktiska förflyttningar att bli starkt beroende av eget, omfattande luftvärn på marken och i luften.

Det markbaserade luftvärnet har under lång tid behandlats styvmoderligt. Två ynka bataljoner återstår nu. De medelräckviddiga luftvärnsrobotarna är starkt föråldrade och – av någon obegriplig anledning – ska den svenska bästsäljaren Robot 70 ersättas med någon ännu inte utvecklad, korträckviddig variant av en jaktrobot.

Flygstridskrafternas möjlighet att stödja markstridskrafternas taktiska rörlighet synes också begränsad. Liksom alla generationsskiften blir övergången från ensad flotta C/D till dito E en känslig historia. Varje svårighet som uppstår i utvecklingen av det nya grundflygplanet riskerar att finansieras genom forcerad avveckling av betalda och fungerande plattformar. Ingen utveckling sker i ett vakuum.

Samtidigt väntar vi ju på nya radarjaktrobotar och hemlig, säker stridsledning från marken. Till detta ska läggas en minskande numerär och en alltmer begränsad infrastruktur för spridd gruppering. Bedömningsvis måste markstridskrafternas taktiska rörlighet vara högt prioriterad för att resurser från det spetsiga stridsflyget ska avdelas för att skydda dessa under känsliga delar av en taktisk förflyttning.

Motsatsvis har betydande investeringar gjorts i den strategiska rörligheten de senaste tio åren. Sverige har engagerat sig i såväl SALIS som SAC. Men även strategisk MEDEVAC har handlats upp och kompletterats med taktiska sjuktransporter i våra internationella operationsområden. Det var väl närmast i sistnämnda hänseende som anskaffningen av Black Hawk aktualiserades. Sammantaget har dessa ansträngningar varit helt nödvändiga. Både operativt och – inte minst – moraliskt.

Det är för mig oklart om IO 14 har en annan stridsteknik, taktik samt metodik jämfört med invasionsförsvarets plutoner, kompanier och bataljoner. I och med avskaffandet av truppslagsinspektörerna och deras staber år 2000, så utges inte längre några generella reglementen för lägre förband. Något som naturligtvis är ytterligare en utmaning för den grundläggande militära utbildningen utspridd, som den är, på trettiotalet organisationsenheter.

När insatsorganisation 2014 beslutades 2009 hette det att vi nu skulle ha samma förband både hemma som borta. De skulle vara flexibla, tillgängliga och användbara. Dessa beskrivningar var ägnade att måla upp bilden av en liten, men modern och vass insatsorganisation. Något som var långt bättre än ett stort och orörligt invasionsförsvar. En av mina slutsatser är att IO 2014 varken har förutsättningar att bli det ena eller det andra. Liten? Ja, men knappast inte mera rörlig än det större försvar vi hade under tidigt 90-tal. Vad beträffar skydd och eldkraft utfaller en jämförelse knappast heller till fördel för den nya insatsorganisationen.

Talet om samma förband borta som hemma har även gjort avtryck i personalförsörjningen. Sålunda ska såväl kontinuerligt, som tidvis tjänstgörande soldater och gruppbefäl, kunna delta i internationella insatser med sina stående respektive kontrakterade förband. Förutom att detta initialt lett till mycket höga ambitioner avseende tjänstgöringen för tidvis anställda har också de teoretiska kompetenskraven höjts. För att kunna antas till GMU krävs nu godkända betyg i svenska, samhällskunskap, matematik och engelska från gymnasiets A-kurser. Ribban har lagts högt i den myndighet som, för inte så länge sedan, utbildade i stort sett varje svensk man och som erbjöd officersaspiranter att komplettera sina studier vid Försvarets läroverk.

Och det är naturligtvis inriktningen mot krävande, internationella insatser som drivit fram de höga kraven på den enskildes färdigheter, vilket i sin tur lett till att Sverige idag har dubbelt så många heltidsanställda soldater, som tidvis tjänstgörande. I en tid när den nationella dimensionen pockar på uppmärksamhet och nya, omfattande operationer utomlands inte synes stå för dörren, måste ju också frågan ställas hur mycket stående förband svensk försvars- och säkerhetspolitik har avsättning för? Och vad innebär denna avvägning för de kvalitativa och kvantitativa val som måste göras i andra delar av försvaret?

Jag delar ÖB:s oro över att soldater slutar i förtid. Men detta är inte enbart en konsekvens av låga löner utan även en indikation på att våra soldater inte finner arbetsuppgifterna tillräckligt utmanande över tid. Och kanske att man inte uppfattar att livet som enskild är ett långsiktigt hållbart yrkesval.

Min slutsats är att insatsorganisation 2014 – materiellt och personellt – i huvudsak dimensionerats för internationella insatser. Därför har strategisk rörlighet prioriterats framför den taktiska. Därför har brigadformatet blivit ett tabu. Och därför försöker vi med alla medel pressa fram ett synnerligen kompetent, men i nationellt hänseende nu otillräckligt försvar. Ehuru flexibel och modulär medger insatsorganisationen inte ett utfallsrum som omfattar väpnat angrepp.   

Visst har vi gjort skillnad och fått värdefulla erfarenheter i den internationella krishanteringen. Och visst ska svenskt deltagande ske även framöver. Men det går heller inte att blunda för ett antal negativa biverkningar. Förmågor som har haft svårt att passa in på den fredsfrämjande arenan, som t.ex. indirekt eld, luftförsvar och manöverkrigföring, har fått stryka på foten. Vår logistik har blivit alltmer fredsmässig och civilförsvaret har i rask takt tillintetgjorts.

Officersförbundets ordförande, Lars Fresker, har sagt att inget växer på den åker som ständigt plöjs. Han har naturligtvis helt rätt. På ett sätt är det dock en ironi, att just då den internationella dimensionen fått sitt absoluta genomslag i insatsorganisation 2014, så är det nu helt andra krav som tornar upp sig över horisonten.

Inför försvarsbeslutet 2004 hette det att Sverige fortsättningsvis skulle ta årliga försvarsbeslut. Tiden för de fyra eller fem år långa inriktningsperioderna sades vara över. Det är osäkert varför detta inte kom att genomföras. Vi kan blott konstatera att den nuvarande försvarsministern avser att i mars nästa år lägga en försvarsproposition som i princip inriktar försvaret för återstoden av detta decennium.

Givet den snabba försämringen i vår nära omvärld och vår resoluta vägran att ge upp allianslösheten blir det därför nödvändigt att ifrågasätta den insatsorganisation som byggts på helt andra förutsättningar. I sin tur kommer detta att leda till långtgående effekter på personalförsörjning, materiell förnyelse och en lång rad andra avvägningar i det som brukar kallas system av system.

Nej, inget växer på den åker som ständigt plöjs. Ändå tvingas man ibland, när vädret slår om och grödan inte växer till. 
 
Allan Widman       

 

torsdag 6 november 2014

Trappan städas uppifrån

För ett drygt år sedan motionerade jag om behovet av att även öva Riksdagens krigsdelegation. Det avslag min motion fick gick i stort ut på att någon krigsrisk inte förelåg och att övningar därför föreföll överflödiga.

Jag påpekade att försvarsplanering nu återupptagits inom FM och att riksdagen kunde tjäna som ett högre föredöme. Dock föll motionen på det s.k. hälleberget. Av den anledningen blev det naturligt att med en ny mandatperiod och, mot bakgrund av det sistlidna årets händelseutveckling, upprepa motionen. Till min stora glädje har nu krigsdelegationen bestämt sig för att just öva.

Detta måste välkomnas. Det osannolika, väpnade angreppet inom överskådlig tid, framstår inte längre som lika osannolikt,

Allan Widman