Jo, det blir precis lika dyrt att trimma RM 12 som att köpa helt nya F 414- motorer till Gripen. Och om någon ställer sig frågande till detta kan man vända sig till FMV. Det är på deras beräkningar som Försvarsmakten har gått.
Att 75 procent av flygtiden återstår i de gamla, betalda motorerna är ju irrelevant vid en strikt kostnadsjämförelse. Sunken cost!
Det här med markbaserat luftvärn är väl bra. Räckvidderna är ju ganska långa, men de saknar naturligtvis den flexibilitet som finns hos jaktrobotar på ett stridsflygplan. Vadå; uthållighet? Det vet vi inget om.
Om de övriga JAS-länderna är med på ett förmågelyft? Ja, det är inte utrikesministerns sak. Och inte heller försvarsministerns. Av ett skriftligt frågesvar jag erhöll denna vecka framgår att det är SAAB:s sak. Att det i samtliga fall rör sig om affärer "government to government" tycks sakna betydelse.
En annan fråga som jag nu erhållit svar om rör ersättningen för Robot 75 Maverick. Den framtida förmågan till nationell markmålsbekämpning kommer att återfinnas i SDB (Small Diameter Bomb). Stridsdelen väger hela 23 kilo, men kan - som också påpekas i frågesvaret - i ett större antal än ett släppas mot en fiende. Om vi jämför med våra finska bröder, som just anskaffat AGM-158 JASSM, är det fråga om lite mindre sprängkraft. Deras stridsdel är på 450 kilo.
Jag har sagt det förut: Ett flygvapen är inte bara flyg, det är också vapen.
Allan Widman
lördagen den 17:e mars 2012
fredagen den 16:e mars 2012
Anden ur flaskan
Vänner,
det är mer än två veckor sedan jag skrev nedanstående. Har förstått att ÖB vill förklara sig på Newsmill, men undrar så varför detta ska göras offentligt? Hyser han tvivel om sitt ställningstagande? Jag vet inte.
Vid ÖB:s presskonferens under gårdagen (29 februari) betonades två förutsättningar för svenskt deltagande i förmågelyftet: En annan strategisk partner som på ett rimligt sätt kan dela utvecklingskostnaderna med Sverige och en objektsram som anger ett tydligt pristak. Men med detta på plats ser uppenbarligen inte Försvarsmakten någon alternativ väg för att höja vår förmåga än den som försvarsindustrin själv har fått föreslå.
Analysen är att med dessa besked så har anden släppts ur flaskan. Om några dagar kommer ingen att minnas de villkor som uppställts, men väl att ÖB inte sett någon annan utväg än att knappa tre år efter att den senaste versionen av Gripen slutlevererats föreslå anskaffning av ett helt nytt stridsflygplan.
Nedmonteringen av svensk försvarsförmåga har haft sina lågvattenmärken. Avvecklingen av kustartilleriet och avskaffandet av förmågan att hemligt och säkert leda vårt stridsflyg är bara ett par exempel på detta. Knappast någon minns dock vilka som inom myndigheten varit ansvariga för dessa förslag. Vare sig formellt, eller i den efterföljande historieskrivningen, har därför något personligt ansvarsutkrävande skett.
Eftersom ingen av de generaler som nu tecknat firma på ett nytt stridsflyg kommer att vara i tjänst när det första flygplanet beräknas bli levererat, är det viktigt att redan nu slå fast vilka som bär det främsta ansvaret.
Överst på den listan står självfallet landets Överbefälhavare, general Sverker Göransson. Han uttrycker övertygelse om att det bara finns en väg att gå, trots att han inte kan säga något om den slutliga kostnaden. Den ÖB som för några veckor (nu två månader) sedan i Sälen krävde ekonomiska tillskott på grund av ”materielberget” menar nu att det nya stridsflyget kommer att rymmas inom ram. Det vi ska tro är alltså att det största anskaffningsbeslutet i vår tid inte på något sätt påverkar mark- och sjöstridskrafter, personalförsörjning eller andra funktioner inom flygvapnet.
Pressen på Sverker Göransson har säkert varit skoningslös. Likväl är han inte vilken generaldirektör som helst, utan landets Överbefälhavare. Han hade makten att göra annorlunda, men valde att låta bli.
Chefen för Försvarsmaktens Högkvarter, generallöjtnant Jan Salestrand, är en politiskt mycket insiktsfull officer. På ett seminarium den 30 november förra året på Folk och Försvar pekade han på riskerna med en ”myndighet som vill ha allt och politiker som inte kan säga nej till något”. Han måste bättre än de flesta förstå hur Försvarsmaktens förslag kommer att tas emot av politikerna och att det knappast blir majoritet för höjt anslag i nästa försvarsbeslut. Dessa insikter, tillsammans med Jan Salestrands bakgrund i flygvapnet och ledande ställning, konstituerar ett särskilt ansvar.
Därtill måste officerare ur alla stridskrafter, liksom jag, fråga sig vad man kunde gjort annorlunda. Det var knappast en blixt från klar himmel. Annspänningen har under flera år byggts upp, och ingen kunde tvivla om allvaret. Att 2012 teckna kontrakt om en högteknologisk produkt som slutlevereras om arton år är inget annat än ett stolleprov. Att förutse de närmaste arton månaderna av utveckling är numera inget annat än djärvt.
Allan Widman
det är mer än två veckor sedan jag skrev nedanstående. Har förstått att ÖB vill förklara sig på Newsmill, men undrar så varför detta ska göras offentligt? Hyser han tvivel om sitt ställningstagande? Jag vet inte.
Vid ÖB:s presskonferens under gårdagen (29 februari) betonades två förutsättningar för svenskt deltagande i förmågelyftet: En annan strategisk partner som på ett rimligt sätt kan dela utvecklingskostnaderna med Sverige och en objektsram som anger ett tydligt pristak. Men med detta på plats ser uppenbarligen inte Försvarsmakten någon alternativ väg för att höja vår förmåga än den som försvarsindustrin själv har fått föreslå.
Analysen är att med dessa besked så har anden släppts ur flaskan. Om några dagar kommer ingen att minnas de villkor som uppställts, men väl att ÖB inte sett någon annan utväg än att knappa tre år efter att den senaste versionen av Gripen slutlevererats föreslå anskaffning av ett helt nytt stridsflygplan.
Nedmonteringen av svensk försvarsförmåga har haft sina lågvattenmärken. Avvecklingen av kustartilleriet och avskaffandet av förmågan att hemligt och säkert leda vårt stridsflyg är bara ett par exempel på detta. Knappast någon minns dock vilka som inom myndigheten varit ansvariga för dessa förslag. Vare sig formellt, eller i den efterföljande historieskrivningen, har därför något personligt ansvarsutkrävande skett.
Eftersom ingen av de generaler som nu tecknat firma på ett nytt stridsflyg kommer att vara i tjänst när det första flygplanet beräknas bli levererat, är det viktigt att redan nu slå fast vilka som bär det främsta ansvaret.
Överst på den listan står självfallet landets Överbefälhavare, general Sverker Göransson. Han uttrycker övertygelse om att det bara finns en väg att gå, trots att han inte kan säga något om den slutliga kostnaden. Den ÖB som för några veckor (nu två månader) sedan i Sälen krävde ekonomiska tillskott på grund av ”materielberget” menar nu att det nya stridsflyget kommer att rymmas inom ram. Det vi ska tro är alltså att det största anskaffningsbeslutet i vår tid inte på något sätt påverkar mark- och sjöstridskrafter, personalförsörjning eller andra funktioner inom flygvapnet.
Pressen på Sverker Göransson har säkert varit skoningslös. Likväl är han inte vilken generaldirektör som helst, utan landets Överbefälhavare. Han hade makten att göra annorlunda, men valde att låta bli.
Chefen för Försvarsmaktens Högkvarter, generallöjtnant Jan Salestrand, är en politiskt mycket insiktsfull officer. På ett seminarium den 30 november förra året på Folk och Försvar pekade han på riskerna med en ”myndighet som vill ha allt och politiker som inte kan säga nej till något”. Han måste bättre än de flesta förstå hur Försvarsmaktens förslag kommer att tas emot av politikerna och att det knappast blir majoritet för höjt anslag i nästa försvarsbeslut. Dessa insikter, tillsammans med Jan Salestrands bakgrund i flygvapnet och ledande ställning, konstituerar ett särskilt ansvar.
Därtill måste officerare ur alla stridskrafter, liksom jag, fråga sig vad man kunde gjort annorlunda. Det var knappast en blixt från klar himmel. Annspänningen har under flera år byggts upp, och ingen kunde tvivla om allvaret. Att 2012 teckna kontrakt om en högteknologisk produkt som slutlevereras om arton år är inget annat än ett stolleprov. Att förutse de närmaste arton månaderna av utveckling är numera inget annat än djärvt.
Allan Widman
torsdagen den 8:e mars 2012
Utan debatt; ingen demokrati.
Det har varit en intensiv vecka. Mycket lite har blivit skrivet, men desto mera sagt. Saudi Arabien. Har det egentligen någon betydelse för oss själva vilket samarbete vi har? Ja, jag vill påstå det. Som något nyhetsprogram nyss hävdade verkar vapnen i Mellanöstern dyka upp i olämpliga sammanhang.
Anwar Sadat blev faktiskt avrättad av en licenstillverkad Kpist 45. Ingen hade förutsett detta, men det blev likväl följden. Villka som kunde drabbats av de vapnen som skulle produceras i Saudi Arabien kan vi bara spekulera om.
Likväl gäller att varje diktatur som erhåller leveranser av oss kommmer, förr eller senare, att vända dessa vapen mot sin egen befolkning. Eller - Gud förbjude - mot våra soldater. Detta ska vi inte vara en del av.
Oavsett export eller inhemska anskaffningar är det tid att de folkvalda i offentlighet bestämmer var gränsen ska gå. Försvarsindustrins längtan efter vinster kräver ståndaktighet och integritet. Det är fler än jag som behöver delta i denna debatt.
Jag har inget emot vapen, tvärtom. Helst ska de dock finnas i våra plattformar.
Allan Widman
Anwar Sadat blev faktiskt avrättad av en licenstillverkad Kpist 45. Ingen hade förutsett detta, men det blev likväl följden. Villka som kunde drabbats av de vapnen som skulle produceras i Saudi Arabien kan vi bara spekulera om.
Likväl gäller att varje diktatur som erhåller leveranser av oss kommmer, förr eller senare, att vända dessa vapen mot sin egen befolkning. Eller - Gud förbjude - mot våra soldater. Detta ska vi inte vara en del av.
Oavsett export eller inhemska anskaffningar är det tid att de folkvalda i offentlighet bestämmer var gränsen ska gå. Försvarsindustrins längtan efter vinster kräver ståndaktighet och integritet. Det är fler än jag som behöver delta i denna debatt.
Jag har inget emot vapen, tvärtom. Helst ska de dock finnas i våra plattformar.
Allan Widman
tisdagen den 28:e februari 2012
REMO?
Ikväll uppger Rapport att Försvarsmakten kommer föreslå att Sverige anskaffar 70 stycken E/F till en kostnad som kan komma att bli drygt 30 miljarder.
Försvarsmakten har, i brist på Luftförsvarsutredning, utlovat ett antal alternativ. Dels för att ge utrymme åt den politiska handlingsfriheten och dels för att ge regeringen möjlighet att skriva en välgrundad proposition till riksdagen. Det ska bli intressant att ta del av de övriga alternativen...
Allan Widman
Försvarsmakten har, i brist på Luftförsvarsutredning, utlovat ett antal alternativ. Dels för att ge utrymme åt den politiska handlingsfriheten och dels för att ge regeringen möjlighet att skriva en välgrundad proposition till riksdagen. Det ska bli intressant att ta del av de övriga alternativen...
Allan Widman
söndagen den 19:e februari 2012
PRIO-rader till detachement Gotland
Samtidigt som förmågelyftet i 50-miljarders klassen rycker allt närmare planerar Arméinspektören att förstärka ledningsfunktionen på Gotland med en handfull officerare. Kontrasterna mellan dessa utvecklingsspår är slående, för att inte säga gripande.
Någon officiell debatt om E/F finns inte. Försvarspolitiken förhåller sig till förmågelyftet som starkt troende till Gud. Någon förklaring, eller mycket mindre bevisning, anses inte erforderlig. Däremot kommer Berndt Grundeviks förslag säkert att leda till tvivel och rentav misstro. Vadå förstärka Gotland? Rysshets!
Ett annat betraktelsesätt handlar om proportionerna. E/F är vad jag kallar en vision och i jämförelse blir några stabsofficerare i Visby bara patetiskt. I schlagertider blir det som när Loreen möter Björn Ranelid. En megastjärna och en lite äldre, brunkrämsbakad herre som måste få hjälp att hitta upp på scenen.
Likväl är Arméinspektörens planer uttryck för en genomtänkt, kostnadseffektiv och försiktig förmågeallokering till försvarets fromma. Jag bara älskar Ranelid...
I veckan har jag ställt följande fråga till utrikesminister Carl Bildt:
"HMS Carlskrona har tidigare bidragit till att öka säkerheten i Adenviken. Inom kort kommer marinen åter att ha handlingsfrihet med henne.
Vilka åtgärder är utrikesministern beredd att vidta för ett svenskt deltagande i den Natoledda Operation Ocean Shield under 2012"?
Uppgifterna om en uppsägning av våra sista, fattiga kajmetrar i Fårösund inspirerar denna vecka till ytterligare frågor om vårt nationella försvar.
Allan Widman
Någon officiell debatt om E/F finns inte. Försvarspolitiken förhåller sig till förmågelyftet som starkt troende till Gud. Någon förklaring, eller mycket mindre bevisning, anses inte erforderlig. Däremot kommer Berndt Grundeviks förslag säkert att leda till tvivel och rentav misstro. Vadå förstärka Gotland? Rysshets!
Ett annat betraktelsesätt handlar om proportionerna. E/F är vad jag kallar en vision och i jämförelse blir några stabsofficerare i Visby bara patetiskt. I schlagertider blir det som när Loreen möter Björn Ranelid. En megastjärna och en lite äldre, brunkrämsbakad herre som måste få hjälp att hitta upp på scenen.
Likväl är Arméinspektörens planer uttryck för en genomtänkt, kostnadseffektiv och försiktig förmågeallokering till försvarets fromma. Jag bara älskar Ranelid...
I veckan har jag ställt följande fråga till utrikesminister Carl Bildt:
"HMS Carlskrona har tidigare bidragit till att öka säkerheten i Adenviken. Inom kort kommer marinen åter att ha handlingsfrihet med henne.
Vilka åtgärder är utrikesministern beredd att vidta för ett svenskt deltagande i den Natoledda Operation Ocean Shield under 2012"?
Uppgifterna om en uppsägning av våra sista, fattiga kajmetrar i Fårösund inspirerar denna vecka till ytterligare frågor om vårt nationella försvar.
Allan Widman
onsdagen den 8:e februari 2012
Ekonomisk balans
HMS Carlskrona ligger i docka. Enligt pålitliga uppgifter gäller det dock ingen ombyggnad utan enbart årlig översyn. Man kan ha olika syn på detta. Det kan beklagas att stridsstödfunktionerna inte utreras eller kan man, å andra sidan, glädjas åt att den svenska, kungliga flottan inom kort åter har handlingsfrihet med henne. Jag lutar åt det senare.
Samtidigt kommer signaler om att investeringarna i nya hangarer åt Hkp 14 i Kallinge hålls tillbaka. Överväganden görs om huruvida dessa verkligen är nödvändiga när Malmen nu vill göra plats åt Hkp 16? Jag vet bara att investeringarna i Linköping för några år sedan måste kostat skjortan. Gladeligen hade jag kunnat dinera på golvet i dessa spatiösa, hypermoderna och transparenta lokaler.
Därtill görs nu gällande att SWEDEC ska integreras i Ingenjörsregementet i samma stad. Förslaget dyker upp i BU 13. Ett stort antal befattningar dras in. Det verkar som den politiska flykten från Afghanistan nu får sin basorganisatoriska efterbörd. Eller finns det andra skäl?
Jag har tidigare skrivit om ett stort antal inställda övningar och GMU-utbildningar under andra halvan av 2011. Tecknen på att FM befinner sig "i ekonomisk balans" bara hopar sig...
Samtidigt fortsätter dock myndigheten att driva både NBF och PRIO vidare. I jämförelse är allt annat (förmågelyftet undantaget) kaffepengar.
Uppfattar att defaitismen sprider sig. Till och med bland bloggande kollegor. I nådens år 2012 tvivlas det på folkförankring, västerlandet och förmågan att skapa en bättre värld. Måtte det snart bli vår.
Allan Widman
Samtidigt kommer signaler om att investeringarna i nya hangarer åt Hkp 14 i Kallinge hålls tillbaka. Överväganden görs om huruvida dessa verkligen är nödvändiga när Malmen nu vill göra plats åt Hkp 16? Jag vet bara att investeringarna i Linköping för några år sedan måste kostat skjortan. Gladeligen hade jag kunnat dinera på golvet i dessa spatiösa, hypermoderna och transparenta lokaler.
Därtill görs nu gällande att SWEDEC ska integreras i Ingenjörsregementet i samma stad. Förslaget dyker upp i BU 13. Ett stort antal befattningar dras in. Det verkar som den politiska flykten från Afghanistan nu får sin basorganisatoriska efterbörd. Eller finns det andra skäl?
Jag har tidigare skrivit om ett stort antal inställda övningar och GMU-utbildningar under andra halvan av 2011. Tecknen på att FM befinner sig "i ekonomisk balans" bara hopar sig...
Samtidigt fortsätter dock myndigheten att driva både NBF och PRIO vidare. I jämförelse är allt annat (förmågelyftet undantaget) kaffepengar.
Uppfattar att defaitismen sprider sig. Till och med bland bloggande kollegor. I nådens år 2012 tvivlas det på folkförankring, västerlandet och förmågan att skapa en bättre värld. Måtte det snart bli vår.
Allan Widman
torsdagen den 2:e februari 2012
Hur borde vi göra?
Frågan från "undrande" fick mig att utlova en mer utförlig syn på förmågelyftet. Man måste hela tiden ta in och bearbeta ny information, men detta är nuvarande ståndpunkt.
Låt mig inleda med att jag alltid trott mer på det evolutionära än det revolutionära. Det vill säga hellre fler och kortare steg än stora tekniska och ekonomiska språng.
Tillämpat på ett förmågelyft blir det då inte ett (1) avtal om framställning av 100 E/F med ny motor, nytt skrov och ny radar. Istället bör vi, grundat på gedigna och öppna beslutsunderlag, börja i rätt ände. Sett till de nationella, operativa behoven, vilka brister blir kritiska på kort sikt?
Jag är av uppfattningen att det man hänger på stridsflygplan i form av vapen och sensorer successivt blivit viktigare än plattformens flygprestanda. För mig framstår därför AESA-radar som det kanske mest prioriterade. Det torde finnas goda möjligheter att köpa in ett mindre antal för integrering på Gripen C/D. Om fem år - när vi har beprövad erfarenhet och bättre kan överblicka den fortlöpande miniatyriseringen och annan utveckling - kan vi fatta beslut om ytterligare nyanskaffning.
Vad beträffar dragkraft får detta betydelse inte bara i dog-fighter utan även ifråga om räckvidd och vapenverkan. På motsvarande sätt bör vi snart kunna fatta beslut om anskaffning av ett antal F 414. Parallellt med detta kan nuvarande motorer trimmas och eventuellt byggas om till högre prestanda. Modularitet för maximalt utnyttjande av tidigare investeringar har jag redan skrivit om.
Ifråga om om- eller nybyggnad (?) av skrovet känner jag viss osäkerhet. Längre räckvidd är en uppenbar fördel i moderna, internationella luftoperationer - oavsett tillgång till lufttankningsresurser. Det sammantagna, nationella perspektivet talar kanske för att detta ska vägas mot en återuppbyggnad av det sorgligt hopkrympta krigsbassystemet (som ju också har andra fördelar). Det känns som om en mer utförlig utredning och avvägning måste till på denna punkt.
Viktigt är också att ett förmågebeslut innefattar framtida beväpning av Gripen. Som bekant består fortfarande både kvalitativa och kvantitiva brister. Och det är ett och samma ekonomiska utrymme!
Som politiker ska man naturligtvis ge fan i att diskutera enskildheter i komplexa, militära spörsmål. Likväl kan jag konstatera att detta en gång till och med varit en svensk tradition. På våren 1990 kallade dåvarande Försvarsutskottet industri och berörda myndigheter till en hearing om JAS 39 Gripen. Den som är intresserad av hur det kunde gå till kan använda följande länk (protokollet från hearingen ligger sist i betänkandet):
http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=3322&dok_id=GD01FöU7
Allan Widman
Låt mig inleda med att jag alltid trott mer på det evolutionära än det revolutionära. Det vill säga hellre fler och kortare steg än stora tekniska och ekonomiska språng.
Tillämpat på ett förmågelyft blir det då inte ett (1) avtal om framställning av 100 E/F med ny motor, nytt skrov och ny radar. Istället bör vi, grundat på gedigna och öppna beslutsunderlag, börja i rätt ände. Sett till de nationella, operativa behoven, vilka brister blir kritiska på kort sikt?
Jag är av uppfattningen att det man hänger på stridsflygplan i form av vapen och sensorer successivt blivit viktigare än plattformens flygprestanda. För mig framstår därför AESA-radar som det kanske mest prioriterade. Det torde finnas goda möjligheter att köpa in ett mindre antal för integrering på Gripen C/D. Om fem år - när vi har beprövad erfarenhet och bättre kan överblicka den fortlöpande miniatyriseringen och annan utveckling - kan vi fatta beslut om ytterligare nyanskaffning.
Vad beträffar dragkraft får detta betydelse inte bara i dog-fighter utan även ifråga om räckvidd och vapenverkan. På motsvarande sätt bör vi snart kunna fatta beslut om anskaffning av ett antal F 414. Parallellt med detta kan nuvarande motorer trimmas och eventuellt byggas om till högre prestanda. Modularitet för maximalt utnyttjande av tidigare investeringar har jag redan skrivit om.
Ifråga om om- eller nybyggnad (?) av skrovet känner jag viss osäkerhet. Längre räckvidd är en uppenbar fördel i moderna, internationella luftoperationer - oavsett tillgång till lufttankningsresurser. Det sammantagna, nationella perspektivet talar kanske för att detta ska vägas mot en återuppbyggnad av det sorgligt hopkrympta krigsbassystemet (som ju också har andra fördelar). Det känns som om en mer utförlig utredning och avvägning måste till på denna punkt.
Viktigt är också att ett förmågebeslut innefattar framtida beväpning av Gripen. Som bekant består fortfarande både kvalitativa och kvantitiva brister. Och det är ett och samma ekonomiska utrymme!
Som politiker ska man naturligtvis ge fan i att diskutera enskildheter i komplexa, militära spörsmål. Likväl kan jag konstatera att detta en gång till och med varit en svensk tradition. På våren 1990 kallade dåvarande Försvarsutskottet industri och berörda myndigheter till en hearing om JAS 39 Gripen. Den som är intresserad av hur det kunde gå till kan använda följande länk (protokollet från hearingen ligger sist i betänkandet):
http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=3322&dok_id=GD01FöU7
Allan Widman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)