torsdag 3 november 2016

Inget gästinlägg

Försvarets Forum är en källa till underrättelse som de flesta nog underskattat. Mats Helgesson delger i senaste numret följande:


- Sverige skulle kunna ha 500 stycken JAS 39 E, men om man inte har ett stridsledningssystem så hjälper det inte. Har man inte ett bassystem fungerar det inte heller. Man måste se det ur ett helhetsperspektiv. Att ha ammunition, ledning, logistik, baser. När man har allt detta på plats, ja då kan man börja leverera...

Vad säger Flygvapenchefen egentligen? Ingen stridsledning, inte tillräckligt med baser, inte nog med basförband och inte tillräckligt med ammunition.

Likväl förbrukar just flygvapnet en ansenlig del av vårt försvarsanslag de kommande tio åren.


Allan Widman

söndag 16 oktober 2016

Gästinlägg

Förmågeglappet inom luftstridskrafterna kvarstår

Bakgrund

Luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan beslutet om att införa interoperabla förmågor togs 2004, dvs Försvarsmakten skulle överge väl fungerande nationella lösningar till förmån för tekniska system som fungerar i en internationell insatsmiljö.
Försvarsmakten försökte att under 00-talets slut införa de nya interoperabla förmågorna i samband med att konceptet för det nätverksbaserade försvaret (NBF) utvecklades.
I december 2008 startade Allan Widman en debatt i SvD Brännpunkt, ”JAS 39 Gripen har många brister däribland förmågan till hemlig datastridsledning”.
Ganska snart uppmärksammades det att utvecklingen och införande av de nya interoperabla förmågorna inte gick som planerat inom ledningssystemen, dvs ett Förmågeglapp hade uppstått inom luftstridskrafterna framförallt förmågan att leda den interoperabilitetsanpassade JAS 39 C/D.
Därefter rullade debatten på i medier och bloggar och inte minst inom Försvarsutskottet och på Försvarsdepartementet under perioden runt 2009-2011.

Bristerna i luftförsvarets interoperabla förmåga, dvs att över hela riket ha en godtagbart antal data-, radio- och igenkänningsutrustningar skall vara lösta till 3:e kvartalet 2011 enligt Försvarsmaktens deklarationer  till Försvarsdepartement och Försvarsutskott våren 2009. Detta ”förmågeglapp” har inte kunnat täppas till såsom försvarsmaktsledningen utlovat regering och riksdag utan klartidpunkten har flyttats fram åtskilliga gånger.  Att införa interoperabla förmågor har tagit betydligt längre tid än beräknat. Än idag 2016 är inte förmågeglappet fullständigt tilltäppt.

För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommenderahttp://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem 



Interoperabilitet

Vad menas då med interoperabel flygstridsledning? Det finns ett antal hörnpelare och dessa är (Nato benämning):

-          krypterat datastridsledningssystem (Link 16) mellan fartyg, luftvärn, markbundna och flygburna stridsledningscentraler samt stridsflygplan.

-          krypterat radaridentifieringssystem (Identification friend or foe, IFF) som kan skilja på egna och andra flygplan

-          störskyddat och/eller krypterat radiokommunikationsnät (HQII and Secure Voice) mellan stridsledningscentraler och flygplan.

-          system för högre taktisk ledning av luftstridskrafterna omfattande resursplanering, insatsorder och rapportering (ICC).



Vilket är då läget i Försvarsmakten idag vad gäller interoperabel förmåga:

-          Link 16 är infört och datastridsledning utförs såväl vid incidentberedskap och dagliga övningar mellan stridsledningscentral C2StriC den flygande spaningsradarn ASC 890 och JAS 39 C/D med godtagbar täckning över Sverige och dess närområde.
Utbyte av länkinformation sker även med våra grannländers stridskrafter månatligen vid gemensamma övningar, Cross Boarder Training (CBT). Vid lämpliga övningar sker även utbyte av information med marinens kustkorvetter. Avsaknaden av en luftvärnscentral (LvC/GBADOC) som har operativ L16 förmåga är besvärande men bedöms kunna uppnås under 2018 i samband med de satsningar som görs på nytt luftvärnsrobotsystem.
Sammantaget är FM operativa förmåga med L16 god.

-          det krypterade markbundna radaridentifieringssystem (Identification friend or foe, IFF) som kan skilja på egna och andra flygplan är inte till fullo implementerat pga att upphandlingsprocessen dragit ut på tiden och att infrastrukturella förutsättningar brister. Inom det närmaste året bedöms IFF-systemet vara infört.

-          ett störskyddat och/eller krypterat markbundet radiokommunikationsnät (HQII and Secure Voice) mellan stridsledningscentraler och flygplan är infört men ännu inte slutförd i alla delar av landet. Den störskyddade delen (HQII) används frekvent och med gott resultat. Den krypterade delen (Secure Voice) används sparsamt och här återstår en hel del arbete med taktisk utprovning innan den sistnämnda förmågan är operativ.

-          ett system för högre taktisk ledning av luftstridskrafterna omfattande resursplanering, insatsorder och rapportering (ICC) saknas fortfarande. Ett sådant system har utlovats länge och skulle vara inrymt inom det försvarsmaktsgemensamma ledningssystemet SWECCIS.
Omtag görs nu med SWECCIS ”ny” vilket enligt optimistiska prognoser skall vara färdigt 2017 med driftstart våren 2018. Om det innehåller det för Försvarsmakten nödvändiga delarna för ledning av luftstridskrafter (ICC) är höljt i dunkel.


Systemsamordning och FM IP-nät
Att beställa och införa system med en utbyggd rikstäckning är omfattande projekt som innebär stora krav på systemsamordning såväl inom FM som FMV. Inte bara integrering mot stridsledningscentraler, radarstationer, radiosändare osv måste ske utan hela Försvarsmaktens infrastruktur i form av telenät och IP-nät påverkas och måste byggas ut. Därefter skall omfattande verifierings- och valideringsarbeten genomföras för att hela funktionskedjan ska kunna godkännas (inkluderat flyg- och IT-säkerhet), en omständlig och tidsslukande process.

Avsaknaden av en fungerande ”högre” systemsamordning - dvs ”på system av system nivån” och dessutom mellan vapengrenarna - är besvärande vilket har fått till följd att komponenter eller hela system som är vitala för att en funktionskedja skall vara operativ inte är införda eller brister i en mängd olika avseenden.

Bristerna i systemsamordning beror till mångt och mycket på att man organiserade om Försvarsmakten i mitten på 00-talet. En ledningsinspektör tillsattes som chef över en produktionsorganisation som inte bara skulle utveckla högre försvarsmaktsgemensamma ledningssystem och infrastruktur utan även utveckla och samordna de ”naturliga” vapenslagen sjö, flyg och marks taktiska och stridstekniska ledningssystem. Resultatet har varit allt annat än lyckat.

FM system kommunicerar idag, precis som alla andra system civilt som militärt, över IP-nät. För att erhålla en operativ förmåga med de enskilda systemen och för att bära alla tjänster fordras ett väl utbyggt, avbrottsfritt, skadetåligt, underhållet, intrångssäkert, driftsatt och dygnet runt övervakat IP-nät i Försvarsmakten. Dessutom är det viktigt att säkerställa att tidskritisk och flygsäkerhetskritisk information har prioritet mot annan mindre angelägen information vid skador eller utslagning.



Sammanfattning

I dagens oroliga omvärld har Sverige inte till fullo uppnått de förmågor som efterfrågas för luftstridskrafterna och som FM tidigare utlovat regering och försvarsutskott. Bristerna i FM organisation, systemsamordning och infrastruktur är besvärande.

Till ”syvende og sidst" ankommer det på Försvarsmaktens uppdragsgivare dvs svenska folket och dess valda ombud i Sveriges Riksdag och Regering att försäkra sig om att landet har nödvändig och tillräcklig förmåga med luftstridskrafterna.

Peter Neppelberg

måndag 9 maj 2016

Arméchefen lämnar...

Hade följande krönika i Blekinge Läns Tidning i veckan. Publicerar även på denna slumrande blogg.


I princip är det upp till varje myndighet att organisera sig efter eget huvud. I fallet Försvarsmakten har just den interna organisationen nyligen fått särskild uppmärksamhet genom arméchefen, Anders Brännströms, avgång. Han anser att den interna organisationen omöjliggör en rationell ledning av stridskrafterna och hela det militära försvaret.

 

Det är mer än tio år sedan den nu avgående riksdagsledamoten, Håkan Juholt, liknade det svenska försvaret vid ett mumintroll. En skapelse som han menade ”hade stort huvud, men små fötter”. Och så är det nog fortfarande att cheferna i myndigheten är ovanligt många sett till antalet soldater i den blygsamma krigsorganisationen.

 

Det stora problemet är dock inte främst antalet chefer, utan att dessa är grupperade både vertikalt och horisontellt genom organisationen. Det är väl inte ovanligt att enskilda funktioner som chefsstaber eller controllers är sidoordnade i till exempel näringslivet. Men i Försvarsmakten har matrisorganisationen varit själva utgångspunkten och enheterna där styrs inte bara av en utan flera andra chefer.

 

Stridskrafterna i försvaret; flygvapnet, marinen och armén, lyder således inte uteslutande under sina stridskraftchefer. Ifråga om till exempel ledning, logistik, personalfrågor och utbildning sker styrningar från andra håll i myndigheten. Inte ens cheferna för regementen och flottiljer är underställda sina respektive stridskraftschefer utan lyder under produktionschefen i högkvarteret. Och det är där, i högkvarteret, som i princip alla chefer och sidofunktioner återfinns.

 

Och vem som helst förstår att i en sådan organisation är arméchefen bara chef just till namnet. Möjligheterna att styra över och utveckla den egna stridskraften får betecknas som synnerligen begränsade. Anders Brännström menar dock att flygvapnet och marinen, bättre än armén, lyckats freda sig från den komplexa, externa styrningen. Det stämmer nog. Dessa stridskrafter är numerärt mindre, lokaliserade till färre ställen i landet och framstår, jämfört med armén, som mer tekniskt specialiserade. Detta är egenskaper som ger visst skydd mot inblandning utifrån.

 

Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna är också en del av krigsorganisationen och till delar av Försvarsmakten. Rikshemvärnschefen, Roland Ekenberg, verkar dock mycket framgångsrikt ha navigerat undan eventuella försök till styrningar från högkvarterets matrisorganisation. Hemvärnet framstår som tydligt avskilt och effektivt administrerat av en liten, egen ledningsstab.

 

Men är då otydligheten i Försvarsmaktens ledningsstruktur i fredstid ett problem? Enligt arméchefen så försvårar den utvecklingen av våra stridskrafter. Och för utomstående framstår den onekligen som tungrodd.

 

Jag vill hävda att otydligheten även är ett problem för den politiska styrningen av Försvarsmakten. När ansvaret för olika delar av försvarsverksamheten inte är fördelat på ett tydligt och transparent sätt blir också ansvarsutkrävande omöjligt. Det gäller både på funktions- och individnivå.

 

Försvarsmaktens högkvarter befinner sig närmast konstant under omorganisation. Med något eller ett par års mellanrum flyttas även de högsta cheferna runt mellan olika befattningar. Inte heller detta gynnar uppföljning och tydlig ansvarsfördelning.

 

Anders Brännström kommer att saknas av hela armén. Han har gjort viktiga insatser internationellt och förtjänstfullt medverkat till ominriktningen mot nationellt försvar. De iakttagelser han gjort gällande Försvarsmaktens organisation tjänar som en viktig tankeställare både för myndighet och politik.      

 
Allan Widman

tisdag 16 februari 2016

Trång sektor?

Ja, det är glest mellan inläggen. Lika glest är det uppenbarligen inte mellan aktörerna i försvarssektorn. Idag rapporteras det om att förutvarande Överbefälhavaren Generalen Sverker Göransson fått ny anställning hos SAAB AB.

Jag hade förmånen att ett år före Sverkers avgång fråga honom om en eventuell övergång till försvarsindustrin. Han sade att han aldrig skulle göra detta. Några veckor före att hans förordnande skulle avslutas sade han att han skulle bli "fristående konsult i ledarskapsutbildning". Idag kom beskedet att han anställs på SAAB.

Att höga officerare efter tjänstgöring byter till andra sidan av förhandlingsbordet direkt efter avslutad tjänstgöring ger upphov till många frågor. Visste man vad man skulle göra innan tjänstgöringen avslutades? Vilka kunskaper om myndighetens planering och vilka personliga förbindelser kunde vara värdefulla?

Märker att jag skriver om det som torde vara uppenbart. Det är en trång sektor, men styrs den verkligen av viljan att åstadkomma största möjliga fara för en fiende till minsta möjliga kostnad?

Allan  Widman

måndag 11 januari 2016

Om ingenting

Visst kan väl en blogg också var ett forum för lösa och närmast osammanhängande funderingar? Jag har nu lämnat Högfjällshotellet bakom mig och är tillbaka i huvudstaden. Någonstans inbillar jag mig ändå att det är här i riksdagen allt till sist avgörs. Åtminstone nu, när de parlamentariska förhållandena är djupt oförutsägbara.

Sälen är i första hand en tummelplats för av stunden ingivna utspel. Utspel som knappast har ambitionen att förändra något i sak, men som kanske i bästa fall skapar en illusion av en sådan vilja.

Svensk politik är fortfarande en form av demokratiskt hantverk. Motioner skickas till partistämmor, prövas och diskuteras, för att sedan komma till ett avgörande. Det är i alla fall min föreställning. När beslut väl fattats kan dessa partier sedan med visst förtroende kommunicera budskapen med allmänheten.

Liberalerna har fattat beslut om återupprättande av en selektiv, könsneutral värnplikt för grundutbildning av soldater. Ända sedan 1999 att Sverige ska söka medlemskap i Nato. Vid det senaste landsmötet kunde jag, som ordförande i utskottet för utrikespolitik och försvar, konstatera att ett enigt parti också ställde sig bakom att Sverige på sikt bör uppnå att minst två procent av BNP avsätts för det militära försvaret.

I utspelens Sälen tycks långt mindre förankrade budskap saluföras. Det är min tro att detta undergräver en folkligt förankrad, och därmed trovärdig, försvars- och säkerhetspolitik.

När jag nära midnatt vandrade mot mitt övernattningsrum på Riksdagen såg jag en tämligen välgödd brunråtta springa från Helgeandsholmen över Riksbron mot Rosenbad på Drottninggatan. Under snart fjorton år i Riksdagen har jag aldrig sett detta förut. Som naturintresserad förstår jag naturligtvis att man inte ska utläsa något alls av detta, men det var en sällsam iakttagelse. Som jag vill dela med eventuellt kvarvarande läsare.

Allan Widman




söndag 8 november 2015

Ordning och reda?

Flyktingströmmen till Sverige ser inte ut att avta. Regeringen signalerar - åtminstone genom socialdemokratiska statsråd - att vi nått vägs ände. Samtidigt begär man hjälp av EU, både ekonomiskt och med omfördelning av flyktingar till andra medlemsländer.

Det är naturligtvis bra att regeringen vädjar till EU:s solidaritet, även om förhoppningarna om avlastning kanske inte är så stora. Danmarks utrikesminister Kristian Jensen lämnade följande kommentar till det svenska nödropet: "De har valt sin kurs och nu får de hantera det som de vill".

Men det finns också åtgärder som vi själva kan vidta här och nu. Ett exempel är att vi börjar tillämpa inre gränskontroll. Det innebär att de som kommer till Sverige, huvudsakligen med färjor och tåg, kontrolleras och registreras före inresa i landet.

Det har inte talats så mycket om saken, men det finns inresande som valt att inte legalisera sin vistelse i Sverige. Bedömningarna om hur många det handlar om varierar, men det finns nu ett stort antal människor i landet som valt att inte söka asyl. Vi vet inte vilka de är, vad de gör eller var de kommer ifrån.

Självklart har en del av dem som söker sig hit från till exempel Syrien slagits mot IS, men vi kan heller inte utesluta att en del av dem också varit en del av terrororganisationen. En gränskontroll, eller ens en asylprövning, ger inte svar på alla frågor, men för mig är det märkligt att svenska staten inte ens tar den möjlighet att kontrollera våra gränser som EU:s regler ger.

Stefan Löfven brukar med viss envishet upprepa att det ska vara "ordning och reda" i flyktingmottagandet, men varför låter regeringen då människor fritt och helt utan kontroll resa in i och vistas i vårt land? Detta förhållande utgör en risk för vår säkerhet och kan i längden inte accepteras.

Det nuvarande mottagandet leder också till en princip om att "först till kvarn får mala". Migrationsverket menar att uppemot en tredjedel av dem som kommer inte har tillräckliga skäl för att få stanna. Likväl mättar även dessa människor nu mottagningssystemet. Och om det stämmer, som migrationsministern påstår, att Sverige nu saknar möjlighet att erbjuda boende till dem som kommer, blir ju risken att de som har starka skäl för en fristad till sist inte kan beredas plats.

Sveriges handlingsfrihet minskar nu vecka för vecka. Den migrationsöverenskommelse som nyligen ingicks kommer inte att räcka och är i princip redan överspelad. Regeringen måste agera.

Allan Widman

torsdag 29 oktober 2015

Finland



Gästinlägg: Den svenska rättsliga grunden för finländsk-svenskt försvarssamarbete

a) Anställda i Försvarsmakten har i sitt anställningskontrakt en skyldighet att tjänstgöra utomlands. En sådan svensk statstjänsteman kan på riksdagens uppdrag tjänstgöra i Finland.

b) Både Finland och Sverige kommer ratificera värdlandsavtal med Nato. Sådana avtal om "Host Nation Support (HNS)" avses utgöra grunden för till exempel amerikanska och norska gästande förband i våra bägge länder och gäller i såväl fred, kris som krig. Självklart står det Finland samt Sverige fritt att behandla varandras närvaro på det egna territoriet på samma sätt och med samma villkor som Nato-stater avses behandlas. Det är då ingen formell rättslig skillnad på om ett finländskt eller tyskt örlogsfartyg anlöper en svensk hamn. I bägge fallen ska de vara välkomna och erbjudas ett fullgott värdskap.

c) Sverige godkänner dubbla medborgarskap. Förutvarande finländske försvarsministern Carl Haglund, ledare för Svenska folkpartiet och nyvald ordförande för Mittengruppen i Nordiska rådet, som samlar de nordiska centerpartierna, liberala, kristdemokratiska och gröna partierna föreslår automatiskt nordiskt dubbelmedborgarskap i en motion till Nordiska rådet. Bakom förslaget står också ålänningen Anders Eriksson, representant för partiet Ålands framtid, svensken Jan Lindholm, Miljöpartiet, finländaren Johanna Karimäki, De gröna, finländaren Katri Kulmuni, Centern, dansken Marcus Knuth, Venstre, och islänningen Róbert Marshall, Björt framtíð.

Praktiska saker i vardagen, som att skaffa sig ett mobilabonnemang eller öppna ett bankkonto i annat nordiskt land, skulle förenklas betydligt. I dag följer en slags rundgång när en person exempelvis söker få ett mobilabonnemang, vilket kräver personnummer i landet i fråga – och ett sådant får inte den som saknar fast adress, och en fast adress kräver ett hyreskontrakt, som man – igen – inte kan få utan personnummer.
– Det här och flera andra gränshinder kan avskaffas med en gång om vi får till stånd ett automatiskt nordiskt dubbelmedborgarskap, säger Carl Haglund. Låt mig tillägga att det onekligen också underlättar för soldater och sjömän vid insats på andra sidan Bottenhavet.
Gustav Wasa