söndag 19 april 2015

Till detta ville FP inte medverka

Alla läser kanske inte säkerhetsrådet. För säkerhets skull:


Den uppgörelse som träffades mellan regeringspartierna och tre av fyra allianspartier saknar strategiska grepp och ekonomisk realism.

Det hade kunnat bli en Nato-utredning, men det blev det inte. Det blev ”en expert” som ska titta på Sveriges samtliga samarbeten med andra länder och organisationer. Därtill får experten inte utvärdera den militära alliansfriheten. Med andra ord en Bertelman II med ordentliga skygglappar påsatta. Det enda rätta vore istället att skicka just Bertelmans utomordentliga betänkande på remiss. Om den utredningen var trots allt samtliga ”uppgörelsepartier” överens i senaste försvarsberedningen.

Folkpartiet behöver ingen Nato-utredning. Vi vet vad vi vill. Andra politiska partier kan måhända få glädje av en konsekvensbeskrivning av svensk anslutning till Nato och underlätta en folklig debatt om våra säkerhetspolitiska alternativ. Men det som nu sjösätt av den nya majoritetsgrupperingen på försvars- och säkerhetsområdet kommer naturligtvis inte att leda till detta.

Ett annat möjligt, strategiskt grepp hade varit att besluta om återinförd grundutbildning med plikt för män och kvinnor. Folkpartiet framförde i förhandlingarna att det bara krävs ett enkelt regeringsbeslut för detta. Rekryteringsmyndigheten har planer och beredskap för att med mycket kort varsel kunna gå igång. Men, nej, nu blir det ännu en bred utredning av personalförsörjningen. Och visst är det bra att man ska ”studera Norge och Danmark”. Likväl kommer nu värdefull tid att gå förlorad.

Den helt frivilliga personalförsörjningen har havererat. Försvarsutskottets uppföljning av FB 09 visar att endast hälften av befattningarna i IO 14 kunnat bemannas på frivillig väg. Det Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna lyckas med klarar inte den övriga Försvarsmakten. Så enkelt är det. Av uppgörelsen framgår det också att pliktiga soldater (GSS/P) för överskådlig tid kommer att vara en viktig del av personalförsörjningen. Mot bakgrund av ett sådant konstaterande borde man också dragit slutsatsen att denna personalkategori borde säkras för framtiden genom direktutbildning med plikt.

Uppgörelsen präglas också i övrigt av att man tillsätter ett antal mer eller mindre kraftfulla utredningar. Detta vittnar om att man inte lyckats enas och väljer att hänskjuta tvistefrågan eller att man saknat betalningsvilja för att ta i problemen direkt. Ett exempel på det senare är den materiel-,  infrastruktur- och vidmakthållandeutredning som ska tillsättas. En del handlar om extrabeställningar av JAS 39 Gripen och NGU, men mycket är satsningar som fanns på FM:s behovslista och som man helt enkelt inte ville betala för. Här återfinns investeringar i krigsbaser, fasta sensorkedjan, fasta telenätet och så vidare. Men även så jordnära ting som omsättningen av Hemvärnets sambandsutrustning sorterades ner i denna ”att göra” låda.

Även integreringen av torped på Hkp 14 sköts på en oviss framtid. Det outtalade motivet till detta är förstås att man inte längre tror på att vår länge emotsedda ubåtsjaktshelikopter kommer att leverera. Inte heller denna gång fanns dock tillräckligt med politiskt mod och insikt att avbryta projektet. Folkpartiets ståndpunkt är anskaffning av Sea Hawk. Danmark tar nu leverans av sina SH-60 och Sverige hade här chansen till lite riktig pooling and sharing inom NORDEFCO. Men så blir det alltså inte. Försvarsministern och hans nyfunna vänner sätter sig istället ner och hoppas ännu mera innerligt att Hkp 14 ska komma. Och satsningen på ubåtsjakt blir därmed inte så mycket mer än just förhoppningar.

Sammantaget går vi nu mot ännu ett underfinansierat försvarsbeslut. Insatsorganisationen utökas med en manöverbataljon. Diverse godispåsar delas sedan ut till samtliga runt förhandlingsbordet. Viktiga investeringar överlämnas med varm hand till nästa generations politiker. Och man ger ÖB jämnt hälften av vad han begärt.

Till detta ville inte Folkpartiet medverka.

Allan Widman      

 

 

 

måndag 13 april 2015

Innehåll

Jag vet att utgångspunkten är att komma överens. Det är inte bara DÖ utan också en hävdvunnen, svensk tradition på det försvars- och säkerhetspolitiska området. Tiderna är dock sådana att vi nu också måste bry oss om innehållet i våra famösa överenskommelser.

Jag försöker vara objektiv när jag säger att inget av det som var träffbilden i de pågående försvarsförhandlingarna nådde upp till vad som kan beskrivas som en anständig nivå.

Det är verkligen inget fel på Peter Hultqvists reflexer och magkänsla. Men han får, på sin planhalva, litet gehör. Ett fenomen som flera av oss har upplevt.

Min bedömning är att vår tid knappast kan hanteras inom ramen för femåriga försvarsbeslut. Det krävs mer flexibilitet, högre beredskap på den politiska nivån. Det kommer en dag i morgon också.

Allan Widman

lördag 14 mars 2015

Försvarsförhandlingar


Ja, sådana pågår nu som bäst. Mot bakgrund av regeringens öppningsbud har jag idag skickat ut följande pressmeddelande:

Försvarsmakten har under flera år framhållit att inriktningsbeslutet 2009 varit underfinansierat med 3-4 miljarder. Med andra ord har den insatsorganisation riksdagen beslutat om inte varit möjlig att åstadkomma inom given ekonomisk ram. Myndighetens egen bedömning är att det krävs en förstärkning med fyra miljarder kronor per år under nästa inriktningsperiod.

I torsdag presenterade regeringen sitt bud i de pågående försvarsförhandlingarna. Förslaget innebär bland annat anställning av fler heltidssoldater, permanent militär närvaro på Gotland och ytterligare en manöverbataljon i insatsorganisationen. Dock är regeringen bara beredd tillskjuta en knapp miljard per år i ökat försvarsanslag.

De svenska försvarsbesluten har under lång tid lidit av underfinansiering. Skillnaden mellan beslutade ambitioner och ekonomiska medel har ofta varit betydande. För att vi – i ett mycket allvarligt säkerhetsläge – inte ska hamna i en situation där det kommande inriktningsbeslutet omedelbart havererar har jag idag meddelat Peter Hultqvist att Försvarsmakten nu bör ges möjlighet att yttra sig över regeringens framlagda förslag.

 
Allan Widman

måndag 9 februari 2015

Inget mer, inget mindre

Debuterade med nedanstående gästinlägg på SvD:s nya blogg "säkerhetsrådet" idag.


Omvärldssituationen är minst sagt tillspetsad. Medan myndighet och försvarspolitiker förbereder sig för ett eventuellt inriktningsbeslut kommer nya rapporter om ubåtar, siktade långt in på Sveriges inre vatten. Och i Ukraina verkar en direkt konfrontation mellan Ryssland och Nato alltmer oundviklig.

På ett sätt kan det då framstå som närmast irrelevant vad ett litet allianslöst land långt uppe i norr tar sig för. De krafter som nu är i rörelse är av en helt annan magnitud.

Under lång tid har det svenska försvaret fått förfalla. Det har inte varit något som aktivt åsyftats, utan konsekvensen av decenniers likgiltighet. Politiken har inte kravställt och försvarsmyndigheterna själva har sökt andra berättiganden för sin existens än den nationella dimensionen.

Att 2015 fatta ett inriktningsbeslut som länkar utvecklingen i rätt riktning blir svårt. Sikten är måttlig. Och varje realistiskt resurstillskott kommer i grunden att framstå som otillräckligt. För Folkpartiet liberalerna handlar det nu om att göra det som är enkelt, snålt och beprövat.

Personalförsörjningen har utvecklats till ett Sisyfos-arbete för Försvarsmakten. Rekryteringen till GMU fungerar nöjaktigt. Men både under GMU:n och den senare befattningsutbildningen ökar avhoppen från soldatyrket. Bedömningen; att man skulle kunna hålla kvar soldaterna i aktiv tjänst under 6-8 år, har kommit ordentligt på skam. Nu, när Insatsorganisation 2014 egentligen skulle ha varit klar, är endast cirka hälften av befattningarna bemannade med frivilligt rekryterad, anställd personal.

Det klena utfallet hindrar dock inte Försvarsmakten att vilja fortsätta på den inslagna vägen. I underlaget för inriktningsbeslutet äskas medel för anställande av ytterligare 900 soldater på heltid. Även om det skulle lyckas att rekrytera och behålla dessa ett par år blir det ett dyrt, men ytterligt begränsat tillskott till vårt försvar.

Det är dags att inse att Sverige behöver samma mix av plikt och frivillig rekrytering som finns i våra närmaste grannländer. I tider av omvärldsförsämring ger det oss möjlighet att snabbt bemanna ett större nationellt försvar till begränsade kostnader. Plikten förankrar försvaret i samhället och gör det möjligt att ta ut mycket dugliga män och kvinnor, som annars kanske inte övervägt militär utbildning.

Rapporterna om främmande undervattensverksamhet på svenska, inre vatten duggar tätt. Om de observationer som gjorts är korrekta (och det saknas skäl att anta något annat) tyder uppträdandet på stor oblyghet, för att inte säga fräckhet. Sverige har inget annat val än att nu återuppbygga den förmåga till avancerad ubåtsjakt som vi förfogade över på 80- och 90-talen. Den enskilt viktigaste brickan i detta är luftburen ubåtsjakt med helikopter.

Våra tidigare, väl beprövade ubåtsjaktshelikoptrar avvecklades innan ersättningen kommit på plats. Den nya helikoptern har blivit en mardröm för det svenska försvaret. Hopplöst försenad, hopplöst dyr och sannolikt alltför komplex för att leverera någon egentlig nytta. På grund av detta projekts tillkortakommande anskaffades förra mandatperioden amerikanska Black Hawk, bland annat för sjuktransporter i Afghanistan. På samma sätt bör Sverige nu anskaffa Sea Hawk för att snabbt återfå förmågan att jaga och bekämpa ubåtar från luften.

Gotland försvaras idag av ca 400 hemvärnssoldater beväpnade med kulsprutor och granatgevär. Detta är inte ett tillräckligt skydd för Sveriges mest strategiska landområde. Tack vare Folkpartiets envishet finns även ett stridsvagnskompani förrådsställt på ön. Och det är med tillfredsställelse vi har kunnat följa personalens övningar med dem på Gotland under hösten.

Men det behövs mer. Möjligheterna att i ett skymningsläge förstärka Gotland får bedömas som osäkra. I tillägg till det som nu finns krävs kontinuerlig närvaro av ytterligare markstridskrafter, också med långräckviddig bekämpningsförmåga. Mellan skål och väg påtalar i stort sett samtliga östersjöländer den underlåtenhetssynd som avsaknaden av försvar på ön innebär.

Vid ett väpnat angrepp ligger vår bästa chans i att möta en fiende tidigt och innan han stigit iland. Detta har i långa tider fått oss att prioritera våra flygstridskrafter. Det är dock inte tillräckligt att ha många stridsflygplan om inte våra flygförare är väl tränade och planen tillräckligt beväpnade. I ett inriktningsbeslut måste särskilda medel avsättas både för flygtid och flygstrid.

Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna är den mest tillgängliga och välbemannade delen av vårt försvar. Här ger också begränsade ekonomiska tillskott stor effekt. Hemvärnet bör tillföras ytterligare eldkraft genom bland annat Robot 70 och granatkastare. Till följd av den övriga insatsorganisationens litenhet kommer hemvärn att vara det enda som finns i stora delar av vårt land.

Sverige har en veteranpolitik för soldater. Dock är den otillräcklig och omfattar heller inte civila tjänstemän som arbetar tillsammans med soldater i internationella insatser eller under motsvarande omständigheter. Den nu sittande regeringen visar emellertid ingen vilja att utveckla den svenska veteranpolitiken trots att man fortsätter att skicka svenska män och kvinnor på riskfyllda internationella uppdrag. Politiken hänger inte ihop.

Försvarspolitik handlar till syvende och sist om pengar. Och denna gång flyger siffrorna i luften som aldrig förr. Min bedömning är att i förhållande till 2014 års nivå måste försvarsanslaget upp med cirka 10 miljarder årligen fram till 2024. Lejonparten bör komma så tidigt som möjligt. Detta kommer naturligtvis inte att ge oss en hållbar nationell säkerhet, men visar ändå på en vilja till självförsvar. Den signalen är viktig, både i förhållande till potentiella motståndare och våra vänner. I kombination med ett medlemskap i Nato under denna mandatperiod försätter det oss i väsentligt bättre läge. Inget mer, inget mindre.              

Allan Widman

torsdag 5 februari 2015

Ukrainas sak är också vår

Att Nato inrättar nya, mindre kommandocentraler i östra och centrala Europa, och att USA nu överväger att leverera vapen till ukrainarna, får Moskva att hota med inget mindre än krig. Putin vill pröva den västerländska demokratin. Han anar att den klemat bort oss, att folklig oro ska få främst  EU-ländernas ledare att tveka, om inte annat så av omvalsskäl.

Det är nu en prövningens tid. I den bästa av världar hade säkerhetsrådet i FN redan beslutat om en kapitel 7 insats och uppmanat alla medlemmar att ställa militära resurser till förfogande för ett land som drabbats av efterkrigstidens mest tydliga folkrättsbrott. Men FN - och särskilt dess säkerhetsråd -är till sin natur dysfunktionellt.

Min tro är att det inte blir lättare sedan. Det är nu som väst måste sätta hårt mot hårt. Eftergifter ökar bara insatserna när Ryssland tar nästa steg. Jag hoppas att USA går från ord till handling ifråga om materiellt stöd till Ukraina. Vi kan naturligtvis inte bidra i samma utsträckning, men vi kan stödja principen om att varje fri och självständig stat har rätt till självförsvar.

När vi under finska vinterkriget här hemma utbrast att "Finlands sak var vår" handlade det inte bara om våra gamla band. Det var också ett uttryck för att vi kunde drabbas på samma sätt som våra bröder, oaktat proklamerad neutralitet. I den meningen är Ukrainas sak just nu också vår.

Allan Widman

onsdag 31 december 2014

Inriktningsvår

Regeringen Löfven kvarblir tills vidare i Rosenbad. En överenskommelse har ingåtts mellan sex partier om hur Sverige ska kunna regeras när -som nästan alltid varit fallet - en majoritetsregering inte kunnat bildas. Överenskommelsen ersätter den praxis som tidigare funnits mellan partierna att rösta på sina egna budgetförslag, men inte på andras.

Man kan tycka vad man vill om överenskommelsen. Och många gör det, vilket är bra. Men den är nu ett faktum som, för åtminstone en tid, håller den nuvarande regeringen kvar vid makten. Och det i sin tur betyder att de förhandlingar som påbörjades redan före julen om den kommande inriktningspropositionen på visst allvar nu kan fortsätta.

Det är, enligt min bedömning, mycket tillfredsställande att arbetet med inriktningspropositionen inte blir en regeringsintern fråga. Försvarsfrågan ska inte utlämnas till förhandlingar mellan ministern å ena sidan samt Miljöpartiet och Vänstern å den andra.

För och under helgerna har det varit intressant att följa stridskraftschefernas bloggande. Marinchefens inlägg har tidigare kommenterats. Efter honom har flygvapenchefen nu i flera inlägg kommenterat olika aspekter av hans ansvarsområde. I skrivande stund återstår ännu ett, som jag förstår, framåtsyftande perspektiv.

Generalmajor Bydén fastslår redan inledningsvis att under 2015 ska Hkp 10 definitvt avvecklas. Därtill ska två Tp 84 (av totalt åtta) ställas i malpåse. Han uppehåller sig därefter länge kring svårigheterna för våra insatsdivisioner att ta sig ut på krigsbaserna. Ja, han konstaterar helt enkelt att det inte är något FV idag klarar...

Mycket utrymme får även övergången till Gripen E. De politiska nivåerna har öppnat upp för att E inte måste bygga på återanvändning av komponenter från C/D. Av flygvapenchefens resonemang framgår det dock tydligt att oron för att övergången kommer att leda till minskad tillgänglighet till spetsigt stridsflyg i en mycket osäker tid. Likväl ställer han sig, tolkningsvis, inte främmande för tanken att i närtid leasa ut ytterligare plan till Brasilien.

Jag uppskattar sannerligen när höga officerare är uppriktiga om försvarets bekymmer. Hur ska annars något kunna åtgärdas och ökade resurser motiveras? Det enda som förbryllar är väl hans sammanfattning "att FV aldrig varit bättre än nu".

Det finns nog skäl för riksdagens försvarsutskott att begära detaljerad information om hur stridsflyget ska kunna hållas kvantitativt och kvalitativt tillgängligt de närmaste tio åren.

Gott Nytt År


Allan Widman

onsdag 24 december 2014

Julefrid?

Det är med viss bävan man följer TT-nyheterna under denna helg.

Till en journalist sade jag häromdagen att innan sommaren hände det en incident eller kränkning en gång i månaden, under hösten en gång i veckan och den senaste tiden har det varit var och varannan dag. Det är mot den bakgrunden man inta kan befria sig från tanken att även jul- och nyårshelgerna kommer att bjuda på ovälkomna överraskningar.

Men så här långt tycks allt gott och väl. Låt oss hoppas att det fortsätter.

Förhandlingar pågår över blockgränserna. Det är väl eftertänksamhetens kranka blekhet som gör sig påmind. Inom en vecka kommer besked om nyval (tycker att "extraval" är ett knöligt ord) eller inte. Sannolikt har försvarsområdet lite att vinna på det. Och man kan väl generellt fråga sig vad som blir annorlunda efter ett sådant?

Med en tillönskan om en God och Fröjdefull Jul till Er alla

Allan Widman