måndagen den 21:e april 2014

Inte nu...

Men sedan blir det åka av...

Allan Widman

onsdagen den 16:e april 2014

Rysk påsk

Hemkommen för påskledigheten. Vi minns ju alla den senaste Påskens oegentligheter. Man kan ju hoppas att vi slipper en upprepning detta år, men hur sannolikt är detta?

Världen har förändrats. Det brinner ifrån Nordafrika till bortre Mellanöstern. Från Libyen till Afghanistan. I Kinesiska sjön konfronterar Japan, Kina, Nord- och Sydkorea varandra i allt mer brutala termer.

Ovanpå detta Ukraina. På ena sidan en Västvärld med transparens, fria marknader och politisk känslighet. På den andra en strategiskt målmedveten, auktoritär regim i avsaknad av sociala reflexer. Stum, döv och närmast autistisk.

Samtidigt strävar en försvarsberedning i det allianslösa Konungariket Sverige för att skapa någon politiskt kommunicerbar ordning i en mer otyglad omvärld. Det är svårt. Tvåhundra år av fred och ständig tillväxt skapar både förväntningar och utesluter domedagskalkyler. Till sist diskuterar vi ändå om solbränna är hjälp eller stjälp för oss över femtio.

Med all rätta frågar sig nu eventuella läsare vad detta ska leda till. Svaret är tämligen enkelt: vi måste höja blicken från naveln och fråga oss själva om allt är som förr? Och konstatera att så inte är fallet.

Inget hindrar att den strategiska reserven omedelbart förläggs till Gotland, att den regionala staben i Stockholm får ett detachement i Visby och att kajen i Slite äntligen förbereds för förstörelse.

Det är kanske osannolikt att morgondagens nyheter handlar om separatistiska ockupanter i Narva, men det är inte omöjligt. Varför, om så en enda gång, kunde vi i så fall inte vara förutseende.

Allan Widman

söndagen den 30:e mars 2014

Vad väntar vi på?

Det har berättats för mig att det finns tre fordonslavettage till tung kustrobot i behåll. Något på museum, annat i Bergslagen. Placerade på Gotland och i ständig rörelse i de låga, men tättvuxna, gotländska tallskogarna, skulle de utgöra en verklig tröskel mot varje potentiell angripare.

Man kan med fog ställa sig frågan varför vår Överbefälhavare inte redan kommenderat ut dessa show-stoppers på vår mest strategiska ö? Vore det eskalerande? Vore det provokativt? Vore det budgetöverskridande? Nej, knappast.

Min bedömning är att vår Försvarsmyndighet mera blivit en svaghet, snarare än en tillgång. Inte ens de enklaste och billigaste åtgärder till vårt försvar tycks längre försvarbara. Kajen i Slite är ett annat exempel. Att borra hål för nedläggning av materiel som skulle kunna göra kajen obrukbar tycks vara alltför komplicerat.

Jag vet att jag framstår som magsur, men det kan vara bråttom nu. Skulle hata att jag inte fick detta skrivet innan det var för sent.

Idag skriver SVT att Gripen 39 C/D slaktas för att kunna hålla sina bröder i luften. Välkänt faktum. Vad PRIO och export gör mot vår egen förmåga har jag länge försökt uppmärksamma - utan större framgång.

Ja, det var dystert, men dessvärre rättvist.

torsdagen den 13:e mars 2014

Flykten mot framtiden


Läser i dagens SvD att hemvärnet på Gotland sedan några år tillbaka övar mot en möjlig, fientlig landstigning i Slite. Det är en Mistral som försöker angöra Apotekarkajen. Ett närmast identiskt händelseförlopp utspelar sig, som bekant, i Lars Wilderängs roman Midvintermörker.

Det är snart fem år sedan min skriftliga fråga till försvarsminister Sten Tolgfors angående vilka åtgärder han var beredd vidta för att kajen i Slite skulle förberedas för förstörelse. Jag har sedan dess gång på gång återkommit till denna uteblivna sprängkammare.

Det märkliga när Apotekarkajen kommer upp är att alla frågor tycks vara av intresse, förutom hur detta förbiseende ur försvarsförberedelsesynpunkt ska rättas till. När skedde detta? Vem hade asnvaret? Fick Försvarsmakten verkligen yttra sig när kajen planerades? Finns det ett politiskt ansvar, eller är detta uteslutande myndighetens avgörande? Ingen, säger ingen, har gjort en ansats att fundera över hur detta uppenbara misstag ska rättas till.

Ja, jag vet att man istället kan minera hamninloppet. Men kommer detta att hinnas med? Finns det en plan? Vad händer när mineringen röjs?

En framträdande kollega i branschen påminde häromdagen om försvarspolitikens ständiga flykt mot framtiden. Exemplen är ju många och alla deltar, mer eller mindre: Nej; det är inte bra idag, men när reformen väl är genomförd, när HKp 14 till sist levereras och PRIO till slut är i mål, då kommer vi få se på annat...

Men så slår det mig att den framtid vi alltid kunnat ösa ur snart kan ta slut. När kommer en öppen infallsport att ses som ett verkligt problem? Och finns då tiden att göra det som är den enklaste av åtgärder för vårt försvar?

Allan Widman
  

torsdagen den 6:e mars 2014

Nej och åter nej

Överbefälhavare Sverker Göranson anser inte att det krävdes någon beredskapshöjning i anledning av den ryska beredskapsövningen i södra och centrala militärdistrikten. Trots händelseutvecklingen på Krim och i Östra Ukraina. Inte heller finns enligt honom något skäl att på förhand placera militära resurser på Gotland, vare sig personellt eller materiellt.

Samtidigt ser Överbefälhavaren inte heller några skäl för en ändrad militärdoktrin. Den fördelning som nu råder mellan kontinuerligt och tidvis tjänstgörande - 2 mot 1 - är väl anpassad för de internationella uppgifter som vi ser framför oss.

Det militära rådet har noterats.


Allan Widman


måndagen den 10:e februari 2014

Carl af Forsell

Knappt halva verkstaden i Kallinge fick en nådatid om ett år. Så länge det finns liv finns det hopp.

Mina kontakter angående denna anonyma - men ack så nödvändiga - del av luftförsvaret har varit många. FM, FMV, Fö, ATO och media lyssnade uppmärksamt, men inget fick riktigt fäste förrän jag nämnde exporten. Om Brasilien nu skulle kräva tio praktikplatser för utbildning av flygtekniker, kommer detta behov att kunna mötas? Först då darrade manchetterna.

Och är inte detta den svenska säkerhetspolitikens tragiska dimension? Att Kallinge (enligt SVT text)står för 92 procent av incidentberedskapen spelar uppenbart ingen roll. Eller att det är en av våra ynka två insatsflottiljer. Men om exportaffärerna hotas, blir nervositeten påtaglig,

Jag trodde att svensk export inte bara handlade om kostnadseffektiva flygtimmar i en billig plattform. Utan också om att vi sålde ett seriöst koncept bestående av taktisk skicklighet och trovärdig, egen förmåga. Om Sverige i luftarenan skulle bli ett "säkerhetspolitiskt vakuum" torde det knappast vara en säljfördel.

Igen måste jag fråga; var finns det operativa allvaret? Vi är ändå militärt allianslösa. Innebörden av detta är att vi ska ha förmåga att på egen hand lösa varje utmaning mot vår säkerhet, oavsett hur allvarlig eller omfattande den är. Den nu pågående omvärldsutvecklingen borde verkligen mana till besinning. Likväl tycks det vara pekunjära och kortsiktiga intressen som styr.

Just nu diskuteras borggårdstalet och bondetåget på Wisemans blogg. Nästan etthundra år tidigare, den 19 februari 1821, skrev översten Carl af Forsell ett brev till Per Adam Wallmark om att det är "blott vi själva som äro i okunnighet om våran styrka eller svaghet". På den fronten, inget nytt.

Flygtidsmiljard och flygstridsmiljard.


Allan Widman

fredagen den 31:e januari 2014

Att orka ända fram

Igår på Folk och Försvars seminarium om det svenska försvarets förmåga var frågan vilken arena som framgent borde prioriteras; mark, luft eller sjö. För egen del ansåg jag att beslutet redan var fattat. Ställer man den investering som nu sker i stridsflygets förmågelyft i relation till de kommande tio årens materielanslag blir detta mer än tydligt.

Problemet är ju bara att förmågelyftet på själva plattformen också kräver andra förmågelyft, främst avseende flygtidsuttag och beväpning. Den höjning av försvarsanslaget som blir oundviklig vid nästa års försvarsbeslut måste därför innehålla en "flygtidsmiljard" och en "flygstridsmiljard". Ännu mer till Flygvapnet? Ja, om inte de snart 200 miljarder som sammanlagt investerats i Gripen ska bli helt bortkastade krävs det också att vi kan hålla flottan i luften och att vi, bland annat, får tillgång till långräckviddig, tung och precis attackförmåga. Taurus KEPD är redan utprovad på Gripen och tillräckligt bra.

Flygtidsraset handlar om reservdelar och flygtekniker. Har de senaste veckorna ägnat betydande tid och kraft åt flygverkstaden i Kallinge. Denna oansenliga beståndsdel av det svenska försvaret illustrerar verkligen problematiken. Vi betalar vad som helst för en plattform, men orkar inte med de sista miljonerna till verkstaden. Det är politikens natur.

På gårdagens seminarium pekade Stefan Ring ut de nordiska ländernas viktigaste områden för incidentberedskap. För Sveriges del handlade det om egentliga Östersjön; söder om Åland och öster om Bornholm. Den flottilj som ligger närmast till föreslås dock förlora sin flygverkstad, oaktat att bristen på flygtekniker inom det främre underhållet tycks vara störst just där.

I veckan läste jag att Hans Majestät Konungen förlänat medaljer av olika slag till bland annat Thomas von Brömssen, Joakim Berg i Kent och Pär Nuder. Det fick mig att tänka på den medalj för utomordentlig internationell insats som regeringen för snart fyra år sedan beslutade skulle inrättas för våra veteraner. Den har ännu inte sett dagens ljus.

Hur länge ska Översten 1 Ulf Henricsson behöva vänta på den?