onsdag 23 juli 2014

Men alltför länge sen...

Alla läser inte Sydsvenska Dagbladet. Publicerade följande artikel där idag:


När värnplikten gjordes vilande för snart fem år sedan angav riksdagen att den kunde införas på nytt om omvärldsläget så krävde eller om försvaret inte kunde bemannas på frivillig väg. Det är ingen överdrift att påstå att båda dessa förutsättningar nu är uppfyllda.

Rysslands militära aggression i Georgien och Ukraina har kastat Europa tillbaka i spänningar och instabilitet. Dessvärre framstår Östersjön och Norra Europa alltmer som ett centrum för den utvecklingen. Fortsatt rysk upprustning i kombination med ett ökat internt förtryck talar för att läget kommer att försämras än mer de närmaste åren. De ryska vapnen står inte längre under demokratisk kontroll.

Samtidigt är det uppenbart att den krigsorganisation Sverige beslutade om år 2009 inte kan bemannas på frivillig väg. Det skulle ha skett vid utgången av detta år. Beskedet från Försvarsmakten är nu år 2023.

I ren desperation har Försvarsmakten framfört förslag om att Sveriges mycket begränsade krigsorganisation ska minskas än mer. Att ett litet, allianslöst land i tider som dessa ska stå utan militärt försvar, utgör ett oacceptabelt risktagande.

När värnplikten förklarades vilande hade den vanvårdats under lång tid. Trots bred kritik omfattade den enbart landets manliga befolkning och efter grundutbildning återkom soldaterna aldrig i tjänst. Några repetitionsövningar genomfördes inte. Befälsutbildningen för värnpliktiga var avskaffad och den vanligaste uppgiften var att gå vakt vid kaserner och förråd. Medan många som ville göra lumpen nekades, tvingades ett fåtal in med plikt. Fokus var heller inte längre det nationella försvaret, utan insatser långt från Sveriges gränser.

Mot denna bakgrund blev beslutet att förklara plikten vilande en logisk slutpunkt i en lång utförsbacke. Även jag tillhörde dem som trodde och hoppades att frivilligheten skulle vara tillräcklig.

Nu är läget ett helt annat. Sverige är i skriande behov av ett nationellt, militärt försvar. Det kommer att kräva fler soldater, ett jämt och tillräckligt flöde av personal in i försvaret och att de som tjänstgör där väljer att stanna kvar. Genom frivillig rekrytering har omkring hälften av de förband som Sverige ska ha tillgängliga i händelse av krig kunnat bemannas så här långt. Det duger inte. Nu måste riksdagen, regeringen och försvarsmakten se sanningen i vitögat och med plikt komplettera återstoden.

Överste Anders Emanuelson föreslår en allmän och könsneutral medborgarplikt för att tillgodose inte bara försvarets, utan också vårdens och omsorgens behov av personal (Aktuella frågor 21/7). Tanken är på många sätt tilltalande. En medborgarplikt skulle ge unga människor arbetslivserfarenhet, göra att de utvecklas, och samtidigt innebära en nyttig förstärkning inom viktiga samhällsområden.

För mig som liberal är ett offentligt tvång alltid problematiskt. Det är ett nödvändigt ont mot en enskild som kan tillgripas för att försvara våra gränser och vårt nationella oberoende. Att även använda plikt i fråga om skola, vård och omsorg framstår som mer våld än vad nöden kräver.

Och att uppväcka värnplikten ska inte ersätta, utan komplettera den rekrytering som nu sker på frivillig grund. 

Norge och Danmark har under lång tid haft frivilligt rekryterade och anställda soldater. Trots det har de fortsatt att vårda och vidmakthålla värnplikten som en viktig del i sitt militära försvar. Sverige gör klokt i att lära av deras exempel. Med ett blandsystem kan Sverige återuppbygga ett tillräckligt uthålligt och omfattande nationellt försvar för att avskräcka från väpnade angrepp. Vid ytterligare försämringar i omvärldsläget kan Sverige förhållandevis snabbt öka landets förmåga än mer. Samtidigt finns det också anställda soldater som svarar för hög beredskap och som på FN:s uppdrag kan göra insatser för fred och säkerhet i andra länder.

Vi lever i en osäker tid. Jämnt hundra år efter det första världskrigets utbrott har konflikter blossat upp, ända från Kinesiska sjön i öster till Mali i väst. Och mörka moln hopar sig även i vår närhet. Rysslands president Vladimir Putin har med eftertryck visat att han har en långsiktig politisk plan som syftar till att återskapa Sovjetunionens maktsfär. Det är på nytt tid att rusta sig mot despotins nycker och begär.
 
Allan Widman  

tisdag 20 maj 2014

Självbilden



Alla kanske inte läser den artikel som idag publicerats i annat fora.


Miljöpartiets språkrör Åsa Romson hävdar att utveckling och leverans av JAS Gripen E blir 20 miljarder dyrare efter att Schweiz i söndagens folkomröstning gjort tummen ned för det svenska stridsflygsystemet. Sanningen är att ingen idag vet vilka slutliga kostnader som projektet kommer att generera. De tekniska och ekonomiska osäkerheterna är stora, liksom flygplanets exportpotential.

Vi kan idag bara beklaga det schweiziska beslutet. Med ett positivt resultat hade Sverige för första gången lyckats att sälja nya exemplar av JAS Gripen till en västeuropeisk demokrati. Att i öppen konkurrens med andra moderna stridsflygsystem gå vinnande ur en sådan upphandling hade inte bara stärkt Gripens möjligheter i Brasilien utan också i en rad andra viktiga länder.

I den nu uppkomna situationen måste politiken utgå från realiteter. En av dessa är att vi redan gjort tunga investeringar i utvecklingsprojektet på grund av det pressade leveransschema som schweizarna krävde. Bedömt har den svenska staten redan ingått avtal om utveckling med industrin uppgående till tvåsiffriga miljardbelopp. Att nu avbryta och betrakta dessa pengar som ”sunken cost” kommer naturligtvis inte på fråga, även om Sverige formellt har en option att avbryta.

Ett beslut om utveckling av ett nytt stridsflygsystem är sannolikt ett av de största investeringsbeslut en nationalstat kan företa sig. Anskaffningen och driften av JAS Gripen E till det svenska flygvapnet handlade redan i utgångsläget om minst 90 miljarder. Beslutet bereddes i praktiken under sex till åtta års tid innan det fattades. Det föregicks av en bred politisk och byråkratisk mobilisering som knappast påverkas av det i och för sig dystra folkomröstningsresultatet.

Vad bör då Sverige göra? Det bästa, enligt min uppfattning, är att svenska staten helt enkelt övertar det kontrakt som förhandlades fram mellan Försvarets Materielverk och Schweiz. Och det utan att ändra ett enda kommatecken i avtalstexten. Dels är det svenska försvaret i behov av fler stridsflygplan än de sextio som redan beställts. Dels visar erfarenheten att utländska kunder ofta lyckas få bättre villkor än industrins eget hemland. Att vid ändrade omständigheter omförhandla avtal med egen industri har erfarenhetsmässigt visat sig bli både sämre och dyrare.

På grund av ett hastigt försämrat omvärldsläge har det svenska luftförsvaret kommit under press. Under de senaste två åren har den svenska incidentberedskapen i timmar räknat i stort sett fördubblats varje år. Därtill har de operativa kraven höjts som en följd av återstartad försvarsplanering och en tydligare nationell dimension. Övningarna svårighetsgrad ökar och ställer krav på högre kompetens hos enskilda flygförare. Sverige behöver faktiskt inte bara en bättre beväpning och stridsledning, utan också fler flygtimmar – och därmed flygplan - för att verka avskräckande mot potentiella motståndare.

Andra små och mellanstora länder, utan egen förmåga till utveckling av spetsigt stridsflyg, kan ha ett mer okomplicerat förhållande till sina flygstridskrafter. Man köper i princip skrov och flygtid rakt över disk. Sverige har fortfarande en militär flygindustri med förmåga att slutleverera komplexa plattformar för luftstrid. Detta ställer krav på uthållig politisk och ekonomisk beredskap samt offervilja. JAS Gripen är förvisso den enskilt viktigaste komponenten i vårt militära försvar, men också en del av den nationella självbilden, för att inte säga stoltheten. Det som nu hänt i Schweiz förändrar inte detta.
 

Allan Widman (FP)

Försvarspolitisk talesperson         

torsdag 15 maj 2014

Beredningen


Avvikande mening Allan Widman (FP)

Försvarsberedningens majoritet betecknar den svenska säkerhetspolitiken som solidarisk. Sverige ska, utan närmare precisering, bygga säkerhet "tillsammans med andra". Att ha allmänt inkluderande och mycket vida mål för det säkerhetspolitiska samarbetet kan naturligtvis uppfattas som ett uttryck för solidaritet. Problemet är dock att nationell säkerhet och länders relationer kring detta förutsätter fasthet och tydlighet. Om inte förpliktelser och garantier mellan bestämda parter på förhand är utklarade vinner den deklarerade solidariteten inte tilltro.

Ett samarbete om försvar, som förutsätts upphöra vid övergången från fred till krig är inget försvarssamarbete, utan ett förvaltningssamarbete.

Nato är det främsta multilaterala säkerhetssamarbetet mellan fria och demokratiska länder. Tillsammans förfogar medlemsländerna över de mest kvalificerade försvars- och säkerhetsresurser som världen känner. I förening med den organisation, färdighet och tydliga förpliktelser som präglar samarbetet är Nato det helt givna alternativet. Att försvarsberedningens majoritet, i en tid av snabbt accelererande osäkerhet, inte tar avgörande steg mot, eller ens framhåller ett svenskt medlemskap i Nato som en option, framstår inte som ansvarsfullt. Om det inte nu är tid, kan man med fog fråga när denna för vår säkerhet helt avgörande fråga ska aktualiseras?

Ett svenskt medlemskap i Nato skulle skapa förutsättningar för ett djupt och förtroendefullt samarbete med de övriga nordiska och baltiska länderna. Det skulle även garantera de svenska stridskrafterna tillgång till den ledning och de kommunikationer som vi redan idag är beroende av. Vi skulle kunna forma vårt militära försvar med utgångspunkt från andras bidrag, istället för att utsiktslöst försöka upprätthålla en komplett förmågebredd på egen hand. Vi skulle vara en röst vid bordet istället för att vänta på besked ute i hallen.

I andra internationella samarbeten där Sverige deltar som medlem sker regeringens förhandlingar med full parlamentarisk insyn och påverkan. Vårt utanförskap förhindrar en sådan ordning i förhållande till Nato. Som medlem av EU stadgar regeringsformen att regeringen fortlöpande ska informera och samråda om samarbetet med riksdagen. Därmed stärks inte bara den demokratiska förankringen, utan också den svenska positionen vid förhandlingar i Bryssel.

Medlemskap eller inte måste Sverige alltid ha en egen, substantiell försvarsförmåga. Som en del av kollektiv säkerhet kan man inte bara lita till andra utan måste också själv bidra. Valet står inte mellan Nato eller ett eget, starkt försvar. Det krävs både och.

Stockholm den 15 maj 2014
 

Allan Widman

 

 

 

 

söndag 4 maj 2014

Fifteen minutes of fame...

På onsdag överlämnar jag som veteranutredare mitt slutbetänkande till försvarsministern. Det är det fjärde betänkandet i ämnet och bildar måhända slutet på en nästan sju år lång process.

Nästa vecka är det tänkt att försvarsberedningen ska gå i mål. Man trillade ju nästan av stolen när kvällens partiledardebatt inleddes med femton minuter om försvar och säkerhet. När hände detta senast, om någonsin?

Det är väl upplagt för en riktigt bred överenskommelse. Socialdemokraterna måste ju komma undan både Vänsterpartiet och Miljöpartiet i denna fråga. Och för att göra det är de nog beredda att gå Alliansen till mötes i snart sagt varje hänseende. Hade varit intressant om även ett svenskt medlemskap i Nato hade kastats in i potten när Alliansledarna presenterade sitt "beslut i stort" precis efter påsk. Kanske hade det förmått Lövfen till stordåd även på det säkerhetspolitiska området?

För så är det ju, trots allt, att försvar och säkerhet i mycket varit en signalbärare i svensk politik. Det var i denna fråga som Centerpariet övergav varje samarbete med Socialdemokraterna 2004. För att istället bilda en "Allians för Sverige". Måhända kan nu en bred uppgörelse om förstärkt försvarsekonomi leda till att V och MP hängs av som samarbetspartners på området.

För Löfven är väl det viktigaste att i den kommande valrörelsen inte behöva tyngas av antydningar om att Lars Ohly eller Åsa Romson kan bli försvars- eller utrikesministrar i en ny regering. Vad man sedan gör efter valet är ju som bekant ofta en helt annan sak. Personligen tror jag att hur V och MP landar i försvarsberedningen kommer att få stor betydelse för hur en röd-grön regering kan komma att se ut vid en eventuell valseger.

Från F 17 rapporteras nu att FM inom kort föreslår en nedläggning av flygbasjägarkompaniet därstädes. Efter det tidigare beslutet att lägga ned flygverkstaden råder nu föga tvivel om FM:s avsikt att så småningom också lägga ned flottiljen i sin helhet. Inte nog med att detta skulle stå i överensstämmelse med budgetunderlaget från 2008, det skulle även leda till en definitiv avmilitarisering av Gotland om F 17 G får följa med.

Nej, FML vill inte ha några permanenta, militära resurser på vår mest strategiska ö. Det militära rådet ligger fast och vem skulle våga att utmana det?


Allan Widman



måndag 21 april 2014

Inte nu...

Men sedan blir det åka av...

Allan Widman

onsdag 16 april 2014

Rysk påsk

Hemkommen för påskledigheten. Vi minns ju alla den senaste Påskens oegentligheter. Man kan ju hoppas att vi slipper en upprepning detta år, men hur sannolikt är detta?

Världen har förändrats. Det brinner ifrån Nordafrika till bortre Mellanöstern. Från Libyen till Afghanistan. I Kinesiska sjön konfronterar Japan, Kina, Nord- och Sydkorea varandra i allt mer brutala termer.

Ovanpå detta Ukraina. På ena sidan en Västvärld med transparens, fria marknader och politisk känslighet. På den andra en strategiskt målmedveten, auktoritär regim i avsaknad av sociala reflexer. Stum, döv och närmast autistisk.

Samtidigt strävar en försvarsberedning i det allianslösa Konungariket Sverige för att skapa någon politiskt kommunicerbar ordning i en mer otyglad omvärld. Det är svårt. Tvåhundra år av fred och ständig tillväxt skapar både förväntningar och utesluter domedagskalkyler. Till sist diskuterar vi ändå om solbränna är hjälp eller stjälp för oss över femtio.

Med all rätta frågar sig nu eventuella läsare vad detta ska leda till. Svaret är tämligen enkelt: vi måste höja blicken från naveln och fråga oss själva om allt är som förr? Och konstatera att så inte är fallet.

Inget hindrar att den strategiska reserven omedelbart förläggs till Gotland, att den regionala staben i Stockholm får ett detachement i Visby och att kajen i Slite äntligen förbereds för förstörelse.

Det är kanske osannolikt att morgondagens nyheter handlar om separatistiska ockupanter i Narva, men det är inte omöjligt. Varför, om så en enda gång, kunde vi i så fall inte vara förutseende.

Allan Widman

söndag 30 mars 2014

Vad väntar vi på?

Det har berättats för mig att det finns tre fordonslavettage till tung kustrobot i behåll. Något på museum, annat i Bergslagen. Placerade på Gotland och i ständig rörelse i de låga, men tättvuxna, gotländska tallskogarna, skulle de utgöra en verklig tröskel mot varje potentiell angripare.

Man kan med fog ställa sig frågan varför vår Överbefälhavare inte redan kommenderat ut dessa show-stoppers på vår mest strategiska ö? Vore det eskalerande? Vore det provokativt? Vore det budgetöverskridande? Nej, knappast.

Min bedömning är att vår Försvarsmyndighet mera blivit en svaghet, snarare än en tillgång. Inte ens de enklaste och billigaste åtgärder till vårt försvar tycks längre försvarbara. Kajen i Slite är ett annat exempel. Att borra hål för nedläggning av materiel som skulle kunna göra kajen obrukbar tycks vara alltför komplicerat.

Jag vet att jag framstår som magsur, men det kan vara bråttom nu. Skulle hata att jag inte fick detta skrivet innan det var för sent.

Idag skriver SVT att Gripen 39 C/D slaktas för att kunna hålla sina bröder i luften. Välkänt faktum. Vad PRIO och export gör mot vår egen förmåga har jag länge försökt uppmärksamma - utan större framgång.

Ja, det var dystert, men dessvärre rättvist.