torsdag 23 oktober 2014

Så blev det...

Idag debattare på Aftonbladet. Kan inte säga att jag var synsk. Många ville berätta.

I dag presenteras nästa års budget för riksdagen. Vi försvarsvänner har högt ställda förväntningar på regeringen och den nye försvarsministern. Har man lyckats brotta ned Miljöpartiet? Kommer de 900 miljoner kronor som Peter Hultqvist före valet ville lägga till försvarsanslaget att aviseras, eller rent av budgeteras för 2015?
Men man kan inte bara stirra sig blind på själva anslaget. Sannolikt har Finansdepartementet varit en än tyngre och bättre förberedd motståndare än MP. Då gäller det att även ha ögonen på nivåer på påtvingat anslagssparande, hur regeringen har fredat Försvarsmakten för den dubblerade arbetsgivaravgiften på anställda under 25 år och vad som händer med Försvarsexportmyndighetens anslag efter nedläggning. Det som ser ut som ett höjt försvarsanslag kan annars lätt bli ett oförändrat eller till och med ett minskat sådant. Då riskerar den svenska förmågan till nationellt försvar att minska, och detta i en tid av snabbt accelererande osäkerhet.
Under tre års tid har Vladimir Putin och hans närmaste varnat Sverige och Finland för att närma sig Nato. Det skulle, enligt det ryska ledarskapet, generera ökade spänningar i Östersjöområdet. Det ligger nära till hands att koppla de incidenter och kränkningar som från rysk sida drabbat Sverige de senaste åren till dessa uttalanden.
Tyvärr tycks också MP ha tagit intryck. Regelbundet nämner dess företrädare risken för ökade spänningar som det främsta argumentet mot ett Nato-medlemskap. Då upprepar man inte bara det som Putin vill att svenska politiker ska säga. Dessutom är sådana uttalanden ägnade att flytta makten över våra säkerhetspolitiska vägval från svenska folket till Kreml: Vi kan inte välja Nato så länge Ryssland sätter sig emot.
Mot bakgrund av det tryck som Ryssland nu utövar mot det svenska luftrummet kan man inte utesluta att det som misstänks hända under ytan i Stockholms skärgård är en fortsättning på samma politik. Om så, måste Sverige ta höjd för något vi länge varit förskonade ifrån.

Att återfå en förmåga till ubåtsjakt motsvarande vad vi hade på 80-talet kommer att kräva lång tid och mycket pengar. Men vare sig detta, eller det faktum att det är svårt att nå framgång med sådana operationer, är giltiga argument för att vi inte gör vårt yttersta. Att försvara sitt territorium är inte bara en rättighet, utan också en skyldighet för stater som gör anspråk på att erkännas som självständiga.
Oavsett ett eventuellt framtida medlemskap i Nato måste vi se om vårt eget försvarshus. Då kan inte nästa års försvarsbeslut handla om de 5,5 miljarder i anslagsökning som Försvarsberedningen föreslog i våras. För den nivån är bäst före datum redan passerat. Ytterligare ett antal miljarder måste i närtid avdelas för det som tidigt levererar förmåga; övningar, utbildning, beväpning och ett försvar av Gotland.

De flesta politiska partier i Sverige talar gärna om hur vi skapar säkerhet genom samarbete med andra. Det kan gälla EU, Norden eller – som numera - bara Finland. Det som förenar dessa samarbeten är att de förutsätts upphöra om kriget kommer. Dessa partier är också i de flesta fall positiva till Nato, men bara så länge Sverige inte blir någon del av det kollektiva försvaret. Problemet är att samarbeten som inte binder parter såväl i fred som i krig, inte kommer att tas på allvar av omvärlden. Varken av våra nära vänner eller potentiella angripare.

Medlemskap i Nato är inte en tillräcklig, men förvisso nödvändig, förutsättning för svensk nationell säkerhet. Denna insikt är nog väl representerad i de flesta partier. Nu är det hög tid att ansvarskännande politiker också agerar på den.
Allan Widman

onsdag 15 oktober 2014

Pax Baltica?

Har idag publicerat följande i BLT.

Onsdag och torsdag samlas politiker, tjänstemän och massmedia till försvars- och säkerhetspolitisk konferens i Karlskrona. Som namnet antyder ligger tonvikten för detta mångåriga evenemang på säkerhet och utveckling i och runt Östersjön.

För fem år sedan hade jag förmånen att tala på Pax Baltica. Under rubriken ”måttlig till dålig sikt” varnade jag för utvecklingen i Ryssland och efterlyste såväl svenskt medlemskap i Nato som bättre insatsförmåga hos flygvapnet och marinen.

Allt eftersom åren har gått får man nog säga att sikten österut har klarnat. Kriget i Georgien 2008 har fått sin efterföljd i Ukraina och nu är hela Europa, för att inte säga hela västvärlden, djupt oroade över Rysslands strategiska avsikter.

Vladimir Putin har flera mål med sin aggressiva politik. Det mest uppenbara är att återskapa en rysk maktsfär som omfattar hela för detta Sovjetunionen och - kanske - delar av det som utgjorde den övriga Warszawa-pakten. Primärt handlar det inte om att erövra territorium, utan om att stoppa pågående integration med väst.



Med frusna konflikter som i t.ex. Ukraina, Georgien och Moldavien förhindras effektivt anslutning till EU och Nato. I ett nästa steg ökar sedan påtryckningarna om anslutning till den av Ryssland skapade Euroasiatiska handelsunionen. Denna har mycket lite att göra med frihandel och ekonomisk utveckling, men desto mer med påtvingat säkerhetssamarbete under rysk överhöghet.

Därtill syftar Putins politik till att säkra hans egen ställning i Ryssland. För något år sedan var det en minoritet av det ryska folket som ville se honom som återvald president 2018. Genom att måla upp fiender i väst och i Ukraina har detta helt förändrats. Varje steg som tagits på Krim och i Ukraina har ökat Putins popularitet. 
Den ryske presidentens uttalanden om att landet hotas av USA och Nato framstår i väst som absurda. Men denna världsbild har han på kort tid lyckats förankra hos stora delar av den ryska befolkningen. Och känslan av utsatthet nyttjas nu för att snabbt begränsa det som finns kvar av mänskliga rättigheter och öppenhet i det ryska samhället.

Den fientliga retoriken mot utlandet och allt som inte är ryskt har skapat stor handlingsfrihet för det ryska ledarskapet. Samtidigt kan inte heller Putin undgå att se att det är ett monster han skapat, ett monster som hela tiden måste utfodras med mer misstro, mer hat och fler konflikter. 
Med stor beslutsamhet har USA och EU riktat ekonomiska sanktioner mot Ryssland. Successivt kommer dessa öka trycket mot landet. Till sist blir frågan inte bara om Putin vill ändra sin politik, utan om han då kangöra det?

                    Allan Widman

onsdag 8 oktober 2014

Nya tider

Det har varit en något omtumlande vecka i svensk utnämningspolitik. Särskilt på försvarsområdet. Som bekant finns det olika filosofier. Leni Björklund handlade om att oväntat utse någon som saknar i stort sett varje erfarenhet av utgifstområde 6 och som därtill inte hade något intresse. Den rakt motsatta infallsvinkeln representeras utomordentligt väl av Mikael Odenberg. Hungrig, insatt och utan varje förutsättning att "pleed deniability". Jag gör inte anspråk på någon prognosförmåga, men vi vet hur det senare exemplet föll ut...

Generallöjtnant Jan Sahlestrand tillhör väl också veckans överraskningar. Han är extremt kunnig och energisk och har alla förutsättningar att skapa rådrum för Peter Hultqvist. Men samtidigt som FML måste vara en del av lösningen är den också - någonstans - en del av problemet. Det är många av Jan Sahlestrand undertecknade dokument i HKV som står i konflikt med det som nu förväntas av vår nye försvarsminister...

Jag vill gärna tacka för alla de lyckönskningar och gratulationer som jag erhållit från olika håll de senaste dagarna. Vet inte riktigt hur det gick till, men tänker fortsätta i tangentens riktning. Några har undrat om jag ska upprätthålla bloggandet? Mitt svar har varit; ja! Om försvar och säkerhet på allvar ska bli en angelägenhet för det svenska folket så behövs det mer av öppenhet och transparens, inte mindre. Bara om Putins metoder och avsikter blir kända kommer viljan och sedan förmågan till försvar att återställas.

Ja, det har varit en vecka av oväntade val och utnämningar. Sammantaget måste jag tolka det som att den djupa statens företrädare nu börjat inse att det finns ett verkligt hot mot vårt nationella oberoende.

Allan Widman

lördag 13 september 2014

Varje annan regering...

kommer att vara sämre för försvaret än den som nu sitter. Det är det enda som är riktigt säkert i valrörelsens sista timmar. S, eller rättare sagt Peter Hultqvist, må ha goda intentioner, men dessa kommer snabbt att malas ned av hans partikamrater och alla de olika ismer som krävs för att bilda en rödgrön regering.

Det blir ingen värnplikt, inget Nato och inga ökningar av försvarsanslaget. Jag brukar inte tala illa om mina politiska medtävlare och gör det inte nu heller. Det är ren och sakligt grundad produktupplysning.

Vi kan alla önska förändring. Och den önskan förvrider lätt vår verklighetsuppfattning. Vad som helst måste vara bättre? Men det är det inte. När Jonas Sjöstedt lovar höjda försvarsanslag sent i en valrörelse - vad är det som driver honom? Fruktan för fosterlandet eller doften av Rosenbad? Hans partivänner uttrycker "förståelse" för Rysslands känsla av omringing, vilket Lars Ohly (V) och Walter Mutt (MP) gjorde i Lund i onsdags. Eller, för att vara övertydlig, citerar jag Torbjörn Björlund (V), försvarspolitisk talesperson; "vi måste komma ihåg att inte ett enda skott föll vid annekteringen av Krim". Så talar man i oträngt mål.

Ni har säkert alla redan röstat. Men, om inte, tänk Er noga för. Önskan om förändring kan komma att slå in...

Allan Widman

tisdag 2 september 2014

Trojansk häst?

För tredje gången försöker Kronofogdemyndigheten visa det före detta ryska konsulatet i Stockholm för exekutiv försäljning, men blir inte insläppta. Vad innebär uttrycket suveränitet för en stat? Det är nog hög tid att visa vem som bestämmer innanför våra gränser och att svensk lag fortfarande gäller.

Allan Widman

måndag 1 september 2014

Gotland, värt att försvara!

I slutet på förra veckan besökte jag Gotland. Under ett knapp timmes besök på F 17 G hann jag se incidentroten och en rote Hkp 15 lyfta. I den livliga trafiken deltog även Kustbevakningen, när ett av deras Dash 8 Q-300 lågsniffade över Visby flygplats.

Översterlöjtnant Thomas Nilsson vittnade om ett numera mycket högt arbetstempo på detachementet och en brist på flygtekniker för tillsyn. Det är ju inte bara så att det generellt är ont om flygtekniker, det är nog än svårare att hitta denna vara just på Gotland. Min tro är att vi behöver öppna upp för lärlingsspåret på flygteknikersidan. Den nuvarande utbildningen är mycket lång och innehåller också många militära element.

Kanske vore det en möjlighet att låta gotländska ungdomar med viss teknisk utbildning börja med praktik på Kallax eller Såtenäs för att sedan återföras till ön. Detta strider säkert mot en mängd interna föreskrifter och mot kravet på utbildning i den militära disciplinen. Men mitt i vår nuvarande försvarsbyråkrati måste man ju fråga sig vad som är viktigast? Att vi flyger eller att vi fortsätter vår korrekta vandring mot akademisering och formalisering av det militära skrået?

Från Ronneby möts jag av nyheten att man nu begär att placera sex personer från flygverkstaden på specialistofficersbefattningar så att de även fortsatt kan komma försvaret till godo. Initiativet är lovvärt och nu får vi se vad HKV prioriterar. Kartan eller verkligheten?

Besökte även Slite. Har tidigare fått besked om att tillfällig basering av örlogsfartyg där äntligen skulle vara klar några efter att vi lämnade Fårösund. Dock kunde jag ej se några spår av Försvarsmakten. Byggnationen av övernattningsmöjligheter, vapenkasuner och stängsel hade inte påbörjats och stor osäkerhet om FM:s planer rådde. Är det bytet av bevakningsbåtarna som spökar, dvs att det i fortsättningen blir korvetter som ska sköta sysslan eller är det något annat som hindrar denna viktiga och utlovade etablering?

Av den nyss påbörjade GMU:n på Gotland är mindre än en handfull bofasta på ön. Detta är oroande, då det bästa försvaret på Gotland är det som bemannas av gotlänningar. I avvaktan på att de stora partierna bestämmer sig för att vi nu med plikt måste komplettera vårt militära försvar borde varje vapenför man och kvinna nu erbjudas GMU på Gottland. En sådan aktiv uppmaning borde ha viss effekt.

Valrörelsen går nu in i sitt slutskede. På onsdag besöker jag LSS i Uppsala och Signalregementet i Enköping. På torsdag försvarsdebatt på UI i Stockholm.


Allan Widman

 

fredag 29 augusti 2014

Ensam är inte stark

Före ett inlägg om Gotland följer här en artikel publicerad i dagens GP. Alla har kanske inte den tidningen. Medskribenter är mina goda vänner Adam Cwejman (FP), riksdagskandidat i Göteborg, och Jasenko Selimovic (FP), fd statssekreterare.

Från Fjärran Östern till Afrikas västkust pågår i dag krig. Det kan vara ett kallt krig med utprovning av massförstörelsevapen som på Koreahalvön. Det kan vara en huggsexa om olja och gas som i Sydkinesiska sjön. Eller det kan vara skoningslösa inbördeskrig som i Afghanistan, Irak, Syrien, Israel, Palestina, Libyen, Centralafrikanska Republiken, Mali och Ukraina. I dessa konflikter är grannländer i samtliga fall inblandade, på en eller flera sidor. För Sverige – som ett av världens mest globaliserade länder – innebär detta att säkerheten markant försämrats under de senaste åren.

Trots att hoten blivit fler och mera allvarliga lyser fundamentala frågor om vår nationella säkerhet med sin frånvaro i den politiska debatten. Särskilt gäller detta vårt beroende av Nato.

Folkpartiet är inte det enda partiet som vill att Sverige blir medlem i Nato. Det är i själva verket bara riksdagens två extrempartier: Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, som tydligt motsätter sig att Sveriges relation med Nato fördjupas. För alla övriga riksdagspartier ses Nato som svaret på snart sagt varje försvars- och säkerhetspolitisk utmaning. Om målet då inte är medlemskap framstår ju detta som en smula märkligt.

Folkpartiet är dock ensamt om att offentligt vilja diskutera Sveriges ökande beroende av Nato med dem som detta berör; nämligen väljarna. Övriga gör det bara när de är tvingade därtill. Inte ens händelserna i Georgien och Ukraina har kunnat förändra detta. Men om vi inte ens under ett valår berör Sveriges uppenbara behov av hjälp att bygga säkerhet, hur ska då ett långsiktigt och folkligt förankrat stöd för denna politik kunna upprätthållas?

Det är endast tillsammans med Nato:s medlemsstater som försvarsansträngningar, för Sveriges fortbestånd som fri och oberoende demokrati, är meningsfulla. Ensam är inte stark. EU är inte och kommer heller inte att bli en försvarsallians. Till och med innan Kol- och Stålunionen bildades fanns Nato på plats med ledningsresurser och försvarsplanering.

I bred parlamentarisk enighet förbereder nu Sverige för ett avtal om Host Nation Support med Nato. Det handlar om den rättsliga och praktiska grunden för att möjliggöra tillförsel av utländska militära resurser till Sverige i kris, beredskap och krig. Om detta står i överensstämmelse med vår alliansfrihet är närmast en akademiska fråga. Sveriges vägval är i dag att militärt försvara sig tillsammans med Nato:s medlemsstater och Finland. Detta bekräftas av gårdagens regeringsbeslut om ett avtal som gör det möjligt att förbereda för militär hjälp från Nato.

De stater som kan tänkas överföra militära resurser inklusive förband för att försvara Sverige och Finland ligger alla väster om oss, vid Nordsjön och på andra sidan Atlanten. Polen och Tyskland är resursstarka stater, som i första hand vid en kris kommer att behöva förstärka Baltikum till lands och i luften. Utan säkrad tillgång till vår största hamn i Göteborg kommer vi inte att kunna tillföras militära resurser i annat än närmast symbolisk omfattning.

Tillförsel av militär materiel och personal över havet förutsätter understöd. Det handlar både om baserat luftförsvar och luftburen ubåtsjakt i form av helikoptrar och flygplan. Utan att sådana resurser finns på plats – utländska och/eller svenska. I ljuset av ett förestående avtal om Host Nation Support med Nato behöver nödvändig infrastruktur för detta säkras. Bäst görs detta från Sävebasen som på nytt behöver bli en del av Försvarsmaktens krigsorganisation. I fredstid går det utmärkt för militärt och civilt flyg att samsas.

Göteborgs garnison har, trots nedläggningen av amfibieregementet 2004, fortsatt att växa. I grunden beror detta på stadens attraktivitet för unga människor, som numera frivilligt söker sig till det militära försvaret. Befolkningsunderlaget räcker gott och väl till att lokalisera ytterligare militär utbildning hit. Och från Handels, Chalmers och hela Göteborgs universitet finns goda möjligheter att också rekrytera reservofficerare till ett starkare västsvenskt försvar.

Göteborg ligger helt enkelt rätt i tiden.