måndag 23 april 2012

Tager vad man haver

Arméinspektören, generalmajor, Berndt Grundevik föreslår ökat skydd och större eldkraft i en underdimensionerad krigsorganisation. Det är inte fel.

Det tillhör inte vanligheterna att en stridskraftsföreträdare öppnar för att finansiera vidmakthållandet av betalda och välfungerande plattformar med avstående från materiell förnyelse. Även om ekonomin på lång sikt inte går jämnt upp lägger AI:s förslag tyngden på "här och nu". Inte heller detta ser vi för mycket utav.

En och annan på bloggarna antyder att en avgående inspektör inte har så mycket att förlora. Det må vara sant. Likväl är det inte första gången som Grundevik stuckit ut hakan. Han var en av krafterna bakom CV 90 i Afghanistan. För en tid sedan lämnade han förslag på ett detachement Gotland. Något som nu följs upp av den klockrena tanken att bemanna stridsvagnskompaniet därstädes med tidvis tjänstgörande gotlänningar.

Även om han av höga kollegor fått "underkänt med guldkant" ska han hedras för viljan att med enkla medel stärka vår förmåga till väpnat försvar. Särskilt som han säkert förstod att den illa skulle lönas.

Allan Widman

tisdag 17 april 2012

Utan förmågeglapp - inga förmågetapp...

Vid Sjövärnskårernas Riksförbunds årsstämma i Karlskrona i helgen framkom att FM:s förhyrning av kaj i Fårösund upphör den 1 juli. Någon alternativ baseringsmöjlighet på Gotland är ännu inte klar. Slite och Kappelhamn sägs vara heta kandidater.

Sjövärnskåren på Gotland stannar dock kvar i Fårösund med sina två båtar. Kåren anser att baseringen möjliggör snabbt agerande både på öns västra och östra sida.

Ja, demilitariseringen av Gotland riskerar fortsätta. Visst skulle en samgruppering med t.ex. Kustbevakningen i Slite ge samordningsfördelar, men varför ser man i så fall inte till att detta är klart innan man lämnar Fårösund? Utan förmågeglapp - inga förmågetapp.

På årsstämman talade MI även om Marinens framtida plattformar. Några direkta nyheter gavs inte, men konteramiralen argumenterade envist för sina stridsstödsfartyg, ungefär på samma sätt som Flygvapnet inför förmågelyftet: Då vi numera saknar den gamla, täta basstrukturen tvingas vi i större utsträckning bunkra till sjöss. Det påstås också bli mer flexibelt.

Med en örlogsflotta som i första hand ska verka i vårt närområde är det svårt att se fördelarna. I det begränsade vatten som Östersjön utgör blir större fartyg mycket exponerade. Samtidigt är vi ett av världens mest hamntäta länder med starkt vidhängande vägnät. Att köra till med tankbilar och andra förnödenheter borde inte vara någon större utmaning, men väl så flexibelt.

Förhoppningsvis är inte flytten från Fårösund en del i en övergripande strategin för att erhålla nya stödfartyg. För utsikterna att en sådan anskaffning ska överleva Gripens förmågelyft och det övriga materielberget är inte stora.

Och för Adenviken duger HMS Carlskrona länge än…

Allan Widman

måndag 9 april 2012

Strategin för exit?

Jag noterar, med reservation för att jag inte läst allt på bloggarna, att få debattörer menar att Afghanistan de senaste fem åren förändrats till det bättre, eller att ett svenskt deltagande till utgången av 2014, kommer att innebära en betydande skillnad. Det som stör tycks vara att någon som tidigare talat för insatsen och för ökade svenska resurser nu påtalar det som borde vara uppenbart: Världssamfundets samlade insats har misslyckats och mot den bakgrunden står inte längre nyttan av det svenska bidraget i proportion till riskerna.

Om Sverige, som bland annat jag förespråkade, för tre eller fyra år sedan förstärkt det svenska insatsområdet på ett sätt som t.ex. motsvarade Norge hade det inte betytt skillnad mellan framgång eller misslyckande i landet som helhet. Sannolikt hade det gjort tillvaron lite säkrare, både för svenska soldater och de boende i våra fyra provinser. Kanske hade det till och med kunnat kopplas mot konkreta politiska ambitioner i termer av tidtabeller för överlämnande eller säkrande av nästa val i landet.

Sverige valde inte den vägen. Istället valde, främst den politiska oppositionen, att markera sin tveksamhet med att kräva truppneddragningar, när säkerhetsläget egentligen krävde motsatsen. Detta trots att det var samma partier som i mars 2006 iklädde Sverige ansvaret för de fyra provinserna. Och detta utan tydliga mål för verksamheten eller strategi för exit.

Men främst är naturligtvis misslyckandet eller missbedömningen kollektivt. USA, FN och Nato skapade inte ett hållbart, politiskt ramverk. Regionens stormakter kunde inte bindas samman i en plan att stabilisera Afghanistan. Det land som aldrig haft en fungerande centralmakt, och som är djupt geografiskt och etniskt splittrat, skulle primärt ledas från Kabul. De federala lösningar, som med viss framgång prövats i Irak, blev aldrig aktuella i Afghanistan.

Under år har jag lyssnat till politisk retorik kring bistånd och utveckling. Både utomlands och här hemma. Likväl har det varit mycket prat och ganska lite verkstad. Totalt har ISAF-ländernas militära utgifter varit mångdubbelt högre än utvecklingsansträngningarna. Korruptionen har grasserat och många länder har haft en tydlig nationell vinkling i valet av projekt. I en motion till riksdagen i september 2008 föreslog jag en civil ledning av dåvarande PRT för att just stärka den samhällsbyggande och utvecklande sidan av insatsen. Förslaget anammades snabbt, men först i år blev förändringen av.

Däremot prövades en ”surge” efter irakisk förebild. Den gav visst resultat, men har, när den nu passerat sin kulmen, inte i grunden ändrat utvecklingens riktning. Nu är alla på väg hem och delar av Natos kärna har redan lämnat.

Såvitt jag förstår så har även vi börjat att packa. FOB:en väster om MES avvecklades redan förra sommaren. Rykten går om att Monitor, som för inte så länge sedan invigdes i närvaro av vår statschef, snart kommer att vandra samma väg. Även OMLT-insatsen, som just syftat mot ett afghanskt ägande ifrågasätts, enligt uppgifter, i planeringen.

Varje internationell insats kräver ständiga avvägningar mellan riskerna och utsikterna till framgång. Det jag idag ser är en ganska dåligt maskerad uppgivenhet. Tron på framgång, som är den starka viljans förutsättning, finns ingenstans. I detta läge återstår bara att fundera över hur reträtten ska se ut. Den kan göras lång och motvillig eller så skyndsam och riskfri som möjligt.

Samordning mot Finland och Norge är naturligtvis helt nödvändig enligt principen ”in tillsammans, ut tillsammans”. Och jag utgår ifrån att överläggningar om detta mellan ländernas berörda ministrar bedrivits under lång tid.

Ansvaret mot de män och kvinnor som, mer eller mindre frivilligt, skickats till Afghanistan bör under rådande förutsättningar vara vår främsta prioritet. När hemresan väl är beställd blir varje nytt offer oändligt svårt att försvara logiskt och moraliskt. Åtminstone för mig.

Allan Widman

fredag 6 april 2012

Nog nu.

Att överleva kan vara ett helvete. Inget land på jorden är bättre på att vårda det friska än just Sverige. Jag skriver detta i vetskap om att en 23-årig soldat nyligen blivit av med sina båda ben. TT berättar. Det finns inga möjligheter att begripa vad detta innebär för en ung människa. Att aldrig mer kunna vara sig själv, råda över saker och vara hel, stark.

Det är förunderligt hur de starkaste kan så försvagas. De var ju ute i ett rättvist och legitimt ärende. De skulle och ville hjälpa, men blev själva offer. På ett sätt som får oss alla att tvivla.

Det finns femtio nationer i Afghanistan. Ingen tänker sig vara kvar efter 2014. Andra länder lämnar över till samarbetspartners eller ANP och ANA. Det är nog nu; det blir inte bättre. Jag vill att de svenska soldaterna kallas hem.

Allan Widman