måndag 9 april 2012

Strategin för exit?

Jag noterar, med reservation för att jag inte läst allt på bloggarna, att få debattörer menar att Afghanistan de senaste fem åren förändrats till det bättre, eller att ett svenskt deltagande till utgången av 2014, kommer att innebära en betydande skillnad. Det som stör tycks vara att någon som tidigare talat för insatsen och för ökade svenska resurser nu påtalar det som borde vara uppenbart: Världssamfundets samlade insats har misslyckats och mot den bakgrunden står inte längre nyttan av det svenska bidraget i proportion till riskerna.

Om Sverige, som bland annat jag förespråkade, för tre eller fyra år sedan förstärkt det svenska insatsområdet på ett sätt som t.ex. motsvarade Norge hade det inte betytt skillnad mellan framgång eller misslyckande i landet som helhet. Sannolikt hade det gjort tillvaron lite säkrare, både för svenska soldater och de boende i våra fyra provinser. Kanske hade det till och med kunnat kopplas mot konkreta politiska ambitioner i termer av tidtabeller för överlämnande eller säkrande av nästa val i landet.

Sverige valde inte den vägen. Istället valde, främst den politiska oppositionen, att markera sin tveksamhet med att kräva truppneddragningar, när säkerhetsläget egentligen krävde motsatsen. Detta trots att det var samma partier som i mars 2006 iklädde Sverige ansvaret för de fyra provinserna. Och detta utan tydliga mål för verksamheten eller strategi för exit.

Men främst är naturligtvis misslyckandet eller missbedömningen kollektivt. USA, FN och Nato skapade inte ett hållbart, politiskt ramverk. Regionens stormakter kunde inte bindas samman i en plan att stabilisera Afghanistan. Det land som aldrig haft en fungerande centralmakt, och som är djupt geografiskt och etniskt splittrat, skulle primärt ledas från Kabul. De federala lösningar, som med viss framgång prövats i Irak, blev aldrig aktuella i Afghanistan.

Under år har jag lyssnat till politisk retorik kring bistånd och utveckling. Både utomlands och här hemma. Likväl har det varit mycket prat och ganska lite verkstad. Totalt har ISAF-ländernas militära utgifter varit mångdubbelt högre än utvecklingsansträngningarna. Korruptionen har grasserat och många länder har haft en tydlig nationell vinkling i valet av projekt. I en motion till riksdagen i september 2008 föreslog jag en civil ledning av dåvarande PRT för att just stärka den samhällsbyggande och utvecklande sidan av insatsen. Förslaget anammades snabbt, men först i år blev förändringen av.

Däremot prövades en ”surge” efter irakisk förebild. Den gav visst resultat, men har, när den nu passerat sin kulmen, inte i grunden ändrat utvecklingens riktning. Nu är alla på väg hem och delar av Natos kärna har redan lämnat.

Såvitt jag förstår så har även vi börjat att packa. FOB:en väster om MES avvecklades redan förra sommaren. Rykten går om att Monitor, som för inte så länge sedan invigdes i närvaro av vår statschef, snart kommer att vandra samma väg. Även OMLT-insatsen, som just syftat mot ett afghanskt ägande ifrågasätts, enligt uppgifter, i planeringen.

Varje internationell insats kräver ständiga avvägningar mellan riskerna och utsikterna till framgång. Det jag idag ser är en ganska dåligt maskerad uppgivenhet. Tron på framgång, som är den starka viljans förutsättning, finns ingenstans. I detta läge återstår bara att fundera över hur reträtten ska se ut. Den kan göras lång och motvillig eller så skyndsam och riskfri som möjligt.

Samordning mot Finland och Norge är naturligtvis helt nödvändig enligt principen ”in tillsammans, ut tillsammans”. Och jag utgår ifrån att överläggningar om detta mellan ländernas berörda ministrar bedrivits under lång tid.

Ansvaret mot de män och kvinnor som, mer eller mindre frivilligt, skickats till Afghanistan bör under rådande förutsättningar vara vår främsta prioritet. När hemresan väl är beställd blir varje nytt offer oändligt svårt att försvara logiskt och moraliskt. Åtminstone för mig.

Allan Widman

23 kommentarer:

  1. Kanske är det så att vi biter oss fast i Afghanistan för att det sägs gynna rekryteringen av GSS. I förlängningen av den tanken så slår det mig att ju fler dödade och lemlästade, ju högre ballfaktor och därav följer underlättad rekrytering.

    Från tid till annan läser jag om nödvändigheten av ständigt nya insatser som just rekryteringsbefrämjande ...och helst inga mesiga insatser med blåbasker som på Cypern.

    Vad vi borde koncentrera oss på post-afghanistan är att återta förmågan att möta en teknologiskt avancerad motståndare i tre dimensioner. Detta kommer inte att förbättra vår förmåga att möta en lågteknologimotståndare men var i närområdet hittar vi en sådan?

    SvaraRadera
  2. Nej jag tror inte alls att vi biter oss fast i Afghanistan för att stödja rekryteringen av GSS. Försvarsmakten behöver däremot ganska akut ett nytt insatsområde. Allan, det borde du jobba för...;)

    Konflikter är det egentligen gott om. Regeringen borde välja ut en som passar den svenska profilen snarast - gärna en med FN-ledning (trots allt det negativa som FN-ledning innebär). En stor FN-ledd internationell militär insats hade varit en "booster" för svenska folkets förståelse och uppskattning av de män och kvinnor som tjänstgör utomlands i uniform. Rekrytering och många andra faktorer hade påverkats positivt.

    Allan - jag stödjer helt din kursförändring och hoppas att du inte känner dig "Ensam i bräcklig farkost".

    GMY

    Sinuhe

    SvaraRadera
  3. Allan, jag brukar inte skriva om försvarspolitik utan mest om personalförsörjning. Detta var ett undantag...;-)

    GMY

    Sinuhe

    SvaraRadera
  4. Sverige behöver inget insatsområde alls överhuvudtaget! Hela resonemanget är sjukt! Om Sverige behöver en krigszon att tillgå för att rekrytera soldater ja då har hela rekryteringssystemet misslyckats! Återgå till vpl-systemet, det fungerade tillräckligt bra! försvarsmakten är till för att trygga sveriges säkerhet här hemma och ingen annanstans.

    SvaraRadera
  5. Jag håller inte alls med dig. Finland har ett värnpliktsförsvar och deltar i ett flertal internationella militära insatser. Det känns orimligt att Sverige ska sitta på läktaren medan kvinnor och barn slaktas i Sudan och Kongo.

    Sinuhe

    SvaraRadera
  6. Sumatra,

    Önskar jag kunde säga att Du har fel om vad som driver rekryteringen, men det ligger i farans riktning att Du har en poäng.

    Ja, vi har kanske försummat både tre och fyra dimensioner ett tag. Men vägen tillbaka är lång och i en del fall kanske inte ens realistisk.

    Och, förresten, tack!

    SvaraRadera
  7. Sinuhe,

    jag har läst Ditt senaste inlägg om den nya personalförsörjningsproppen - med behållning.

    Vill också gärna förtydliga att jag stödjer svenskt deltagande i internationella insatser som t.ex. Operation Unified Protector eller Operation Ocean Shield, men grunden måste alltid vara försvaret av Sverige.

    Emellertid är det nog få nationer som nu sitter och planerar för nya, stora markoperationer. Men det finns flera angelägna nya och gamla FN-ledda sådana i Afrika.

    Inte nog med att vi kunde göra nytta, därtill hade kanske en större inrikespolitisk enighet i dessa frågor kunnat uppnås på just sådana uppdrag.

    SvaraRadera
  8. Försvarsmakten bör återtaga det försvarslösa landet Sverige innan någon annan gör det. Detta insatsområde är mer än tillräckligt stort!

    Flygsoldat 113 Bom

    SvaraRadera
  9. Allan, det sista du skrev tror jag är nog så viktigt. Att nu en större enighet borde göra att regeringen nogsamt väljer ut ett nytt insatsområde som inte är lika kontroversiellt som Afghanistan. Somalia är bra men omfattar endast en liten styrka. Min dröm är en hel svensk bataljon på plats på gränden mellan de sudanska halvorna, alternativt i det område som kallas Kongo.

    Jag hoppas förresten att du hade det bra på A 9, samt kände dig behövd och efterlängtad!

    GMY

    Sinuhe

    SvaraRadera
  10. Jag respekterar till fullo att man kan ändra åsikt. Även jag har blivit mer och mer tveksam till vad vi gör för nytta annat än rent säkerhetspolitiskt, genom vårt bidrag till världssamfundet. Det som jag vänder mig mot i din tvärvändning är att du inte tillräckligt tydlig säger vad du vill.

    Ska vi ta hem allt i år? Nästa år? Eller fortsätter vi nedtrappningen enligt den beslutade planen?

    SvaraRadera
  11. Övergången från den militära insatsen till den civila återuppbyggnadsfasen är det som är bekymret. Den har helt enkelt inte fungerat tillfredsställande. Det blir inte heller lättare när ISAF, av en mängd olika skäl, med tiden inte uppfattas av den inhemska befolkningen "positivt" ...

    Våra soldater har gjort ett bra jobb, all heder åt våra militära insatser under 00-talet men ... dom är inte experter på att bygga skolor, starta sjukhus, bygga infrastruktur eller bistå med förvaltningskultur till landets myndigheter.

    Att vinna ett krig kan vara lätt men att bygga ett land och skapa en varaktig fred är så oändligt mycket svårare.

    All heder åt Allan Widman för att han haft det politiska kuraget att ompröva sin inställning till den nu pågående militära insatsen


    Vänligen
    Peter Neppelberg

    SvaraRadera
  12. Vad har Norge med detta att göra?
    Sverige samarbetar med Finland i Afghanistan, Norge har ett eget PRT/TST och beröringspunkterna är få.

    Tvärtemot vad du tror Allan så finns det exempel på framsteg i Afghanistan och de redovisas på internet. Tyvärr har det varit mode ett tag att förneka dessa framsteg, något som tydligen har spritt sig till den politiska arenan.

    Man får ändra sig. Dock uppfattar jag inte att du redovisar goda grunder för din helomvändning och du redovisar inte heller några idéer. Därför får du finna dig i att bli ifrågasatt.

    En sak är dock säker: Sverige har fått mycket ut av afghanistaninsatsen. Det är många dörrar som tidigare var stängda som nu öppnats.

    SvaraRadera
  13. Anonym 01:59,

    Jag har nu nästan redovisat alla mina grunder. Jag kunde också påminna om mitt förslag att få CV 90 till Afghanistan eller påstötningarna för TUAV eller MEDEVAC. Men det är onödigt.

    Lite intresserad är jag dock av alla dörrar "som öppnats". Min tro är att om så skett är det enbart tillfälligt. Inte ens om vi skulle stanna tills den siste amerikanen åkt hem kommer det att göra osss till medlemmar. Det finns en skillnad, men den vill statsbärande partier inte se.

    SvaraRadera
  14. Det kommer förmodligen att fortsätta att gå illa för Afghanistan alldeles oavsett när och under vilka former Sverige avvecklar sin militära närvaro där; Sveriges del av insatsen utgör trots all ungefär en halv procent av den totala trippstyrkan.

    Men det spelar mindre roll för det är inte därför vi är där.

    Sverige, liksom hela den europiska delen av NATO, saknar egna säkerhetsintressen i Centralasien stora nog för att rättfärdiga en ens en symbolisk militär närvaro där. Liksom de andra är vi där för att göra en insättning på NATO-kontot, om vi avbryter insatsen i förtid (innan 2014) så innebär det motsvarande uttag från NATO-kontot.

    Insatsen har ju annars hittills uppnått det här syftet över förväntan; USA ser oss nu som en god allierad trots vår för omvärlden obegripliga officiella retorik (de har till och med börjat förstå våra tabun tillräckligt bra för att inte säga det alltför högt).

    SvaraRadera
  15. Gustav Wasa sa...

    En ny försvarsminister bör vid sitt första möte med ÖB kräva en lista på pågående svenskledda militära aktiviteter i Norra Afghanistan och överenskommna planer för deras överlämnande till en afghansk eller annan part.

    Redan vid sitt samtal med statsministern innan tillträdet bör han eller hon gör klart att det är nödvändigt att åternationalisera Karlskronavarvet/Kockums om svenska staten ska kunna behålla ubåtsutvecklingsförmåga inom Sveriges gränser.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstatliga Karlskronavaravet, nej tack! Europa är nedlusat av ubåtsleverantörer. Önskar vi bibehålla ubåtsförmåga bortom 2025 är jag helt säker att de är mer än villiga att erbjuda sina tjänster.
      /Planoff

      Radera
  16. Allan,

    Det verkar inte bara vara NATO som planerar för en urdragning. Nu vill även Afghanerna trappa ner.

    The New York Times har följande att förtälja:

    "Afghanistan's defense minister said Tuesday that his government and the international coalition paying for the war effort had agreed in principle that Afghan security forces would undergo a significant reduction to about 230,000 personnel after the NATO mission ends in 2014."

    Häpp!

    http://www.nytimes.com/2012/04/11/world/asia/afghan-force-will-be-cut-as-nato-ends-mission-in-2014.html?_r=1

    SvaraRadera
  17. @Sumatra
    Nu tror jag väl i det här fallet att det inte var så mycket afghansk som amerikansk vilja, eller brist därpå, som var avgörande.

    Tråkigt nog för afghanerna så verkar USA har kommit fram till att det för säkra deras egna säkerhetsintressen räcker med att hindra Talibanerna från att återta regeringsmakten. De är därför inte längre beredda att betala för någon storskalig och långsiktig COIN-kampanj för att ge Kabul kontroll över hela landet.

    Vem behöver Hearts and Minds när det finns Raptors (det går att flyga drönare även över Talibankontrollerade byar)?

    Stackars jävlar.

    SvaraRadera
  18. Gustav Wasa sa...

    Bland de insatser, som nu skyndsamt måste beredas i regeringskansliet hör om Sverige ensamt eller tillsammans med andra bör åtaga sig ansvaret för att långsiktigt finansiera kostnaderna för materiel eller personal i 209:e kåren ur ANA?

    Det svenska OMLT-bidraget har syftat till långsiktig institutionell uppbyggnad. Då måste också institutionen ifråga finnas kvar efter 2014.

    SvaraRadera
  19. Per Altenberg12 april 2012 03:31

    Grattis till fem välförtjänta getingar i Expressen för gårdagens Saudidebatt.

    SvaraRadera
  20. Gustav Wasa sa...

    Är det finansiering av anläggandet och driften av afghanska Check-Points byggda och bemannande av afghaner, som är den framtida mest kostnadseffektiva svenska insatsen för säkerhet i Afghanistan?

    Ett fortsatt svenskt åtagande om ett par miljarder kronor om året räcker hur som helst till att bygga väldigt många Check-Points och till ett stort antal polistjänster.
    ---
    http://www.forsvarsmakten.se/sv/Internationella-insatser/Afghanistan--Isaf/Nyheter/Checkpoint-Nai-Maidan/

    SvaraRadera
  21. Vet att jag är alldeles för sent ute men vll rikta ett tack till dig, Allan Widman, som har integritet och hederlighet nog att ändra dig när lägetså kräver.

    Folk i allmänhet verkar ha en uppfatning om att politiker aldrig bör ändra sig, och visst,det är ju lite konstigt att man helt plötsligt byter position för att något blivit politiskt opportunt. Men att kontinuerligt utvärdera ett skeende och ha förmåga att dra slutsatser utifrån vad somhänder, som i fallet Afghanistan, ser jag enbart som hedervärt.

    Jag anser Afghanistaninsatsen varit ett synnerligt moraliskt åtagande, kanske det mest moralisktförsvarbara kriget sedan andra världskriget. Men faktum är att vi (Länderna i Afghanistan) har inte fått till en hållbaar utvveckling i Afghanistan och inget tyder på att vi så kommer kunna göra med mindre än en gigantisk insats kanske fem till tio gånger så stor som under "the surge" mätt i mantal.

    Måhända har det skett framsteg i Sveriges ansvarsområde, detta är jag inte så insatt i. Sveriges insatsområde är dock mindre väsentligt sett till den stora helhheten, det vll säga den del där USA har haft ansvaret, där lte tyder på att utveckligen varit genuint positiv de sista åren, sett till antal attacker på utländska styrkor, t ex.

    Detta beror delvis på våra egna tillkortakommanden, delvis på grund av Afghanernas tillkortakommanden, såväl politiker som en stor del av det Afghanska folket i allmänhet, som inte tagit den möjlighet till en bättre samhällsutveckling som vi givit dem.
    Den Afghanska kulturen och den etniska och geografiska splittringen är nog avgöraande faktorer i sammanhanget.

    Jag kan inte längre se något positivt slut på Afghanistans umbäranden, och därför skjuter vår nuvarande närvaro bara upp det oundvikliga.

    Liberty

    SvaraRadera