Strategin för exit?

Jag noterar, med reservation för att jag inte läst allt på bloggarna, att få debattörer menar att Afghanistan de senaste fem åren förändrats till det bättre, eller att ett svenskt deltagande till utgången av 2014, kommer att innebära en betydande skillnad. Det som stör tycks vara att någon som tidigare talat för insatsen och för ökade svenska resurser nu påtalar det som borde vara uppenbart: Världssamfundets samlade insats har misslyckats och mot den bakgrunden står inte längre nyttan av det svenska bidraget i proportion till riskerna.

Om Sverige, som bland annat jag förespråkade, för tre eller fyra år sedan förstärkt det svenska insatsområdet på ett sätt som t.ex. motsvarade Norge hade det inte betytt skillnad mellan framgång eller misslyckande i landet som helhet. Sannolikt hade det gjort tillvaron lite säkrare, både för svenska soldater och de boende i våra fyra provinser. Kanske hade det till och med kunnat kopplas mot konkreta politiska ambitioner i termer av tidtabeller för överlämnande eller säkrande av nästa val i landet.

Sverige valde inte den vägen. Istället valde, främst den politiska oppositionen, att markera sin tveksamhet med att kräva truppneddragningar, när säkerhetsläget egentligen krävde motsatsen. Detta trots att det var samma partier som i mars 2006 iklädde Sverige ansvaret för de fyra provinserna. Och detta utan tydliga mål för verksamheten eller strategi för exit.

Men främst är naturligtvis misslyckandet eller missbedömningen kollektivt. USA, FN och Nato skapade inte ett hållbart, politiskt ramverk. Regionens stormakter kunde inte bindas samman i en plan att stabilisera Afghanistan. Det land som aldrig haft en fungerande centralmakt, och som är djupt geografiskt och etniskt splittrat, skulle primärt ledas från Kabul. De federala lösningar, som med viss framgång prövats i Irak, blev aldrig aktuella i Afghanistan.

Under år har jag lyssnat till politisk retorik kring bistånd och utveckling. Både utomlands och här hemma. Likväl har det varit mycket prat och ganska lite verkstad. Totalt har ISAF-ländernas militära utgifter varit mångdubbelt högre än utvecklingsansträngningarna. Korruptionen har grasserat och många länder har haft en tydlig nationell vinkling i valet av projekt. I en motion till riksdagen i september 2008 föreslog jag en civil ledning av dåvarande PRT för att just stärka den samhällsbyggande och utvecklande sidan av insatsen. Förslaget anammades snabbt, men först i år blev förändringen av.

Däremot prövades en ”surge” efter irakisk förebild. Den gav visst resultat, men har, när den nu passerat sin kulmen, inte i grunden ändrat utvecklingens riktning. Nu är alla på väg hem och delar av Natos kärna har redan lämnat.

Såvitt jag förstår så har även vi börjat att packa. FOB:en väster om MES avvecklades redan förra sommaren. Rykten går om att Monitor, som för inte så länge sedan invigdes i närvaro av vår statschef, snart kommer att vandra samma väg. Även OMLT-insatsen, som just syftat mot ett afghanskt ägande ifrågasätts, enligt uppgifter, i planeringen.

Varje internationell insats kräver ständiga avvägningar mellan riskerna och utsikterna till framgång. Det jag idag ser är en ganska dåligt maskerad uppgivenhet. Tron på framgång, som är den starka viljans förutsättning, finns ingenstans. I detta läge återstår bara att fundera över hur reträtten ska se ut. Den kan göras lång och motvillig eller så skyndsam och riskfri som möjligt.

Samordning mot Finland och Norge är naturligtvis helt nödvändig enligt principen ”in tillsammans, ut tillsammans”. Och jag utgår ifrån att överläggningar om detta mellan ländernas berörda ministrar bedrivits under lång tid.

Ansvaret mot de män och kvinnor som, mer eller mindre frivilligt, skickats till Afghanistan bör under rådande förutsättningar vara vår främsta prioritet. När hemresan väl är beställd blir varje nytt offer oändligt svårt att försvara logiskt och moraliskt. Åtminstone för mig.

Allan Widman