torsdag 3 november 2016

Inget gästinlägg

Försvarets Forum är en källa till underrättelse som de flesta nog underskattat. Mats Helgesson delger i senaste numret följande:


- Sverige skulle kunna ha 500 stycken JAS 39 E, men om man inte har ett stridsledningssystem så hjälper det inte. Har man inte ett bassystem fungerar det inte heller. Man måste se det ur ett helhetsperspektiv. Att ha ammunition, ledning, logistik, baser. När man har allt detta på plats, ja då kan man börja leverera...

Vad säger Flygvapenchefen egentligen? Ingen stridsledning, inte tillräckligt med baser, inte nog med basförband och inte tillräckligt med ammunition.

Likväl förbrukar just flygvapnet en ansenlig del av vårt försvarsanslag de kommande tio åren.


Allan Widman

14 kommentarer:

  1. Det är politikernas fel. Man kan inte förvänta sig att en patriot som är beredd att lägga ned sitt eget liv för sitt eget folk, ska vika ned sig mot omöjliga odds. Han kommer att stå på sin post oavsett om saker inte fungerar runt honom. På grund av politiker ser verkligheten ut som den gör. Du har gjort bra saker för försvaret Allan, så du behöver inte ta åt dig.

    SvaraRadera
  2. Ett defensivt luftförsvar brukar beskrivas som ett system av system.

    De ingående systemen har olika karakteristika:

    - Varje ytterligare spetsigt stridsflygplan har en anskaffningskostnad, som på marginalen kan förväntas sjunka marginellt till följd av att de initiala utvecklingskostnaderna kan skrivas av fördelat över fler exemplar.

    För att över tiden vidmakthålla utvecklingsförmåga för spetsigt stridsflyg måste de inte obetydliga utvecklingsresurserna härför årligen finansieras.

    - Ett nationellt stridslednings- och luftbevakningssystem (STRIL), som med mark- och flygbaserade sensorer (t ex primär- och sekundärradar) samt skyddade och oskyddade ledningsresurser (luftförsvarscentraler (LFC)/STRIC) täcker hela det defensiva luftförsvarets geografiska ansvarsområde har närmast identiskt samma utvecklings-, anskaffnings- och driftkostnader om det ska betjäna hundra eller tvåhundra stridsflygplan för jaktuppgifter.

    Antingen har de fasta och rörliga mark- och flygbaserade radarstationerna heltäckande och störfast täckning över hela territoriet eller så har de det inte? Samma minimiförmåga torde krävas oavsett om flygvapnet har hundra eller tvåhundra JAS 39 Gripen.

    Ett STRIL-system består till inte obetydlig del av programvara. När fungerande sådan utvecklats, så kan den mångfaldigt meranvändas. Därtill är mängden utvecklingsresurser för egenutveckling av svensk STRIL en bråkdel av motsvarande för svenskt stridsflyg.

    Att snåla på STRIL torde vara en "medveten risktagning", likväl en stridsekonomisk suboptimering av den svenska statsmakten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En väsentlig del av kostnaden för STRIL-systemet utgörs av de sofistikerade bergrum som inhyser LFC/STRIC.

      Flygsoldat 113 Bom

      Radera
  3. 113 Bom,

    Och dem ska vi nog inte göra oss av med. Det var dock något som FM själva föreslog för bara ett par år sedan. Men någon kom emellan.

    Mvh

    Allan Widman

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, vi har en tämligen human "försvarsmakt". Den begår ju hellre självmord än mord....

      Flygsoldat 113 Bom

      Radera
  4. Hej Allan
    Menar du att med de ekonomiska medel som flygvapnet tilldelas så borde detta räcka för att upprätthålla STRIL förmågan?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svensk oberoende rådighet med frekvenser, tidluckor och krypton till systemet Link-16 för användning i fred, under beredskap och i krig betalas med politiskt förtroendekapital till envar stat som biträtt Washingtonfördraget.

      - Där är vi inte ännu.

      Enskild medlemsstat i Nato, som är en mellanstatlig och inte en överstatlig organisation har veto mot en svensk "bakdörr" in i den praktiska krigföringsgemenskapen.

      E-3/AWACS/Sentry har en stående inbjudan att flyga i svenskt luftrum. Det innebär inte att Nato:s alla medlemsstater kan enas om svensk tillgång till Link-16 på ordinarie Natomedlems villkor.

      Radera
  5. - Vad krävs för att kunna tro på en framtida tung kustrobotförmåga (RBS 15) till gagn för försvaret av Sverige?

    Har några tills vidare anställda yrkesofficerare, civila eller GSS-K:are re-allokerats i insatsorganisationen för att i PRIO utgöra rader till ett svenskt tungt kustrobotkrigsförband?

    Det bör i asammnhanget noteras att Visbykorvetterna på uttrycklig förfrågan därom inte tilldelats dubbla besättningar. Det torde därför finnas mer begränsad tillgång på gripbar utbildad och övad personal på aktiv stat för att leda och insätta ett tillskott av ytterligare tung roboteld med RBS 15 från land.

    På marginalen så kan korvettbesättningar bemanna tunga kustrobotförband när deras korvetter av Visbyklassen är på varvsöversyn eller isläget förhindrar dem från losskastning.

    Jag tror däremot inte att myndigheten fallit för en "amatörmässig" lösning med reservister för att bemanna en återupprättad svensk förmåga till beprövad och krigsduglig bekämpningsförmåga av sjömål med RBS 15.

    Från den svenska djupa staten har vi hört om hur det runtomkring i världen efterfrågas att kunna köpa försvarsmateriel från
    "en militärt alliansfri och oberoende" leverantör.

    Denne skribent skulle inte bli förvånad om det finns långtgående kundaktiviteter avseende RBS 15 ute i vida världen, som väl låter sig förenas med det just offentliggjorda projektet av DEMO-karaktär här på hemmaplan.

    SvaraRadera
  6. JAS 39E har inte någon av svensk beställare upprättad och antagen kravspecifikation.

    Det är ju exporten som skall styra eftersom anskaffningsstrategin uttryckligen säger att det krävs en exportkund. Detta därför att det antages att det blir billigare om utvecklingskostnader delas med en annan användare. Detta alldeles oavsett i vilken riktning och hur långt, som främmande makts önskemål inriktar utvecklingen av JAS 39E.

    a) En gång i tiden så var det till norsk kund som ett erbjudande utformades för att framstå som attraktivt avseende förmåga och motköp. Att konkurrenten var JSF var klart eftersom andra offerter dragits tillbaka. En till JSF:s inre vapenutrymme specialanpassad frifallande bomb (Small Diameter Bomb (One)/SDB I) anskaffades av Sverige och integreras nu sent omsider i MS20 till JAS 39C/D. Allt som JSF kunde hantera ville vi ju också kunna visa att vi kunde. Huruvida det någonsin funnits eller någonsin kommer finnas någon operativ användning för en frifallande bomb med en verkansdel som innehåller sjutton (17) kg sprängämne är givetvis en helt annan sak. Maverick/AGM-65/Robot 75 som fanns fungerande till JAS 39A/B avvecklades av den svenske kunden. Ungern flyger däremot Maverick på sina JAS 39C/D.

    b) Därefter tecknade vi avtal till hela den av Schweiz krävda motköpssumman med företag utspridda i ett tillräckligt antal strategiskt placerade kantoner. Alla dessa avtal ska Sverige nu honorera. Schweiz är ju inte avskrivet som kund.

    c) Saab har ett utvecklingskontor i Storbritannien för Sea Gripen, som under lång tid har arbetat med en hangarfartygsversion av JAS 39E. De regionala stormakterna Indien och Brasilien har bägge begagnade hangarfartyg i sina örlogsflottor och vill självfallet förr eller senare omsätta sitt tillika begagnade stridsflyg på dem. Det handlar om maximalt tiotalet exemplar till vardera part. Därtill kommer att JAS 39E på världsmarknaden möter konkurrens av Hornet/F-18 och Rafale, som i bägge fallen är just hangarfartygskompatibla, så det bör självklart JAS 39E kunna visa att det också kan bli för att stå sig i konkurrensen om exportaffärer.

    - Teknisk utveckling med successivt utökade ambitioner leder med naturnödvändighet till stigande kostnader och allt större projektrisker för leveransmisslyckande också avseende rent basal funktionalitet.

    SvaraRadera
  7. Handlingsfrihet är ofta i fält och till sjöss en militär dygd vid förmågeutnyttjande, men i staber och departement inte sällan en ursäkt för uraktlåtenhet att handla politiskt vid förmågeframtagning.

    Priset för att i decennier låta försvarsindustri behålla möjligheten att lyfta in ständigt nya finesser i till exempel projektet JAS 39E utan att ytterligare ekonomiska eller personella resurser samtidigt tillförs är att det i största tysthet utan kommunicerad analys med nödvändighet avförs andra funktioner och förmågor ur utvecklingsprojektet.

    Teknisk utveckling och dess personal kan inte leva av "kärlek, solsken och sång."

    Men eftersom utgångspunkten i Sverige är att allt som rör försvarsmateriel är belagt med försvars- eller utrikessekretess, så behöver en ominriktning inte komma någon utanför kretsen av närmast berörda till känna.

    Dugliga medarbetare till de mest kvalificerade projekten är det allt ont om och det är därför inte alltid någon avgörande nackdel om sådan utveckling drar ut på tiden och ger beläggning i organisationen under en längre tid än vad som från början avsågs. Så fort ett projekt avslutas så skingras projektmedarbetarna för vinden om det inte är så lyckosamt att ett annat kan vidta i omedelbar anslutning såväl kompetensmässigt som geografiskt.

    Det finns i fallet JAS 39E inte någon kravspecifikation från den svenske kunden, som begränsar möjligheterna för vad som med lite välvilja kan definieras som bara förändrad projektgeometri i dimensionerna: tid, kostnad och leverans.

    - Den myndighetschef som springer till politiker och larmar varje gång som en teknikalitet i en av alla dennes projektframdrivningar förändras blir inte populär.

    - Den myndighetschef som försäkrar sig om statsrådets goda nattsömn och säger att verksamheten är bättre än någonsin kan däremot ställa in sig i raden av framgångsrika beslutsfattare efter vår Rikspolischef och Överbefälhavare och påräkna att i sinom tid erkännas med kungamedaljen i 12:e storleken att bäras i kedja.

    SvaraRadera
  8. Försvarspolitiskt viktigt och liksom en kravspecifikation för JAS 39E närmast gratis!

    Kostnaderna för att inmönstra civila svensktillverkade (Scania & Volvo) lastbilar runtomkring i Sverige är i försvarsekonomiska termer jämförelsevis obetydliga.

    De mer betydande kostnaderna uppkommer först den dag, som staten efter värdering i enlighet med förfogandelagstiftning köper loss fordonen. Men för att detta ska vara praktiskt möjligt och kunna genomföras lagenligt, så måste det förberedas med planläggning och inmönstring medan ett relativt fredstillstånd fortfarande råder.

    - Men hur ska det svenska försvarspolitiska etablissemanget leva med ett yrkesförsvar (Insatsorganisation 2014/IO 14, som idag givits en annan beteckning), som om i storleksordningen tio (10) år avses utrustas med tysktillverkade lastbilar (av fabrikatet MAN) och som allihop ska förrådsställas centralt på en (1) plats i Sverige (Arboga) och samtidigt vidta skarpa krigsförberedelser, som inmönstrar/reserverar beprövade svenska lastbilar för förbandsreservens fyra bataljoner på ett stort antal platser utspridda över hela landets yta?

    Det är min bedömning att det i Sverige finns långt fler fordonsförare och motorfordonsreparatörer som är bekanta med driften respektive tekniken hos Scania och Volvo jämfört med antalet individer med motsvarande erfarenhet av MAN.

    Likaså att ett krigsförbands markrörlighet inte främst beror av lastbilstypens prestanda utan mer av antalet lastbilar till förbandets förfogande och dessas tillgänglighet över tid.

    ---
    Nedan klipp ur:
    https://www.esv.se:4443/statsliggaren/regleringsbrev/?RBID=17787

    25. Förbandsreserven
    Försvarsmakten ska påbörja upprättandet av en plan för förbandsreservens iståndsättande. Arbetet ska redovisas i budgetunderlaget för 2018 och även innehålla en redovisning av förband som ska ingå i reserven. Ett verkställande av förbandsreservens iståndsättande kräver regeringens tillstånd. Uppdraget är en komplettering till den uppgift som framgår av inriktningsbeslutet till Försvarsmakten (Fö nr 7).

    SvaraRadera
  9. Finland är mitt uppe i anskaffning av stridsflygplan.

    Antingen "vet" finländskt försvarsetablissemang redan vad de vill ha elle så är de fortfarande genuint osäkra på vad som skulle ge mest "pang-för-pengarna" i dimensionerna operativ nytta respektive offset/motköp/juste retour.

    I det förra fallet så behövs motkandidater för att pressa fram bästa möjliga pris och villkor i övrigt av den redan tilltänkte säljaren. Det råder ju köparens marknad. Eurofighter-Typhoon och Rafale drog sig tidigt ur Norge samt JAS Gripen la ner ansträngningarna att vinna Danmark på finalen. I samtliga fall för att man tyckte sig se att de viktigaste beslutsfattarna inte var mottagliga för argument varde de mer eller mindre sakliga.

    I det (andra) fallet att Finland alltjämt är sökande och öppna för att köpa JAS 39E, så ligger det nära till hands att grundflygplanets prestanda samt utvecklingsprojektets framdrivning är två avgörande områden som intresserar finländsk beslutsfattare (I Finlands fall går det att tala om beslutsfattare i singularis):

    a) Vilka flygmekaniska prestanda utvecklas JAS 39E för att uppnå?

    (Finland är nog inte intresserade av att betala för "nice-to-have" därvidlag.)

    b) Vilka projektrisker är förenade med respektive detaljerade prestandakrav?

    (Finland är nog mindre intresserade än många andra JAS-kunder av att redan på förhand kalkylera med ekonomisk kompensation (böter/viten) för teknisk/taktisk underprestation/försenad leverans?)

    c) Vilka partners i JAS Gripen-familjen är med och driver identiskt lika prestandakrav, som för finländsk beslutsfattare är av vital/kritisk betydelse?

    (USA:s Foreign Military Sales (FMS) starkaste argument är att DoD/USAF backar upp hela vägen ut i närmare femtio delstater vad de har beställt. Danmark köpte oturligt nog tidigt sina C-130J utanför FMS med resultat att de inte kan underhållas tillsammans med Norges C-130J som anskaffades senare genom FMS och därmed stöds av USAF.)

    Min slutsatser av ovanstående är:

    - att Finland efter att ha undertecknat vederbörligt säkerhetsskyddsavtal därom vill se den svenska kravspecifikationen för JAS 39E i original samt att de i sitt (alltjämt hypotetiska) köpeavtal avser ta med en vetorätt mot senare ändringar i den svenska beställningen/kravspecifikationen, så kan de vara seriöst intresserade.

    - att om Finland primärt är intresserade av att spela ut europeiska konkurrenter mot ett redan i varje praktiskt avseende redan valt amerikanskt stridsflygplan, så behöver finländsk beslutsfattare inte gå igenom besväret med att skrutinisera en fastställd svensk kravspecifikation.

    SvaraRadera
  10. När det gäller frågor om Försvarets utformning och inriktning anser jag att Regering och Riksdag snarast måste ersätta dagens alltför långsamma beslutsprocedur med något som inte måste mala på i evigheter i en värld som i accelererande takt kräver analyser, omprioriteringar och nya beslut. Frågan man bör ställa sig är hur stor försvarseffekt vi egentligen kan bygga upp på några års sikt respektive på fem till tio års sikt.
    Traditionen är att försvarsberedningar föreslår åtgärder som ger effekt först efter 8 till 15 år efter beslut. Vad Sverige snarast behöver - oavsett om vi går med i NATO eller ej - är det som kraftigt höjer tröskelnivån till väpnat krig. Något som Ryssland tvingas förhålla sig till och dit hör inte undfallenhet. Ni som följt mig vet vad jag menar: att kunna flyga nåra varv längs vår territorialgräns med hängda, långräckviddiga attackrobotar, kapabla att förstöra Rysk militär infrastruktur nära deras Östersjökust.
    Kostar stora pengar? Att pengar finns har tydligt demonstrerats i landets liberala invandringspolitik.

    SvaraRadera
  11. Instämmer till fullo med Bo H. Ty vilka sniglar som helst agerar snabbare än svenska försvarspolitiker:

    Va? Är Sverige redan ockuperat? Det måste vi ha missat!

    Flygsoldat 113 Bom

    SvaraRadera