Så är nu de tre rödgröna partierna överens. Återtåget börjar i inledningen av 2011. Bara månader från nu. Alla ska vara hemma senast under 2013.
Socialdemokraterna beslutade i regeringsställning för drygt fyra år sedan att Sverige skulle ta ansvar för PRT MES. Åtagandet sades vara "långsiktigt". Vad man vill och inte i politiken kan alltid diskuteras, men i vart fall accepterade båda stödpartierna till regeringen Persson att detta skedde.
Beskedet om ett definitivt slutdatum för den svenska insatsen spelar talibanerna rätt i händerna. De får nu veta att bara man håller ut ytterligare ett par år kommer den svenska truppen att försvinna. Finns det någon bättre utgångspunkt för att öka rekryteringen och intensifiera striderna mot just svenskarna? De risker och svårigheter detta medför för svenska soldater kan de rödgröna inte förstå. Eller struntar man helt enkelt i dem.
Än värre blir det naturligtvis när hemtagningen ska börja redan om några månader. För att mätta den egna retoriken och symboliken struntar man blankt i de nu pågående striderna. Även om förstärkning vore det rätta är den snabba neddragningen av insatsen ett sätt att markera att man menar allvar med uttåget. Politiken frikopplas från fakta på marken och från ansvaret för soldaternas säkerhet.
Beskedet från de rödgröna innebär också ett avsked till planerna på svenska helikoptrar. Hur ska vi kunna tillföra dessa kritiska resurser i ett läge när det viktigaste är att netto minska numerären?
Och vem vill låta sig rekryteras till framtida FS-missioner? Vem vill ombord på ett skepp som är dömt att sänkas? Kommer SIDA:s ständiga bemanningsbekymmer att underlättas?
Oppositionen är uppenbart oförmögen till strategiska bedömningar. Visst kan och ska svensk närvaro i Afghanistan diskuteras, även i olika tidsperspektiv. Men ultimativa ställningstaganden binder bara ris åt den egna ryggen. Mona Sahlin säger idag att "lillebror någon gång måste klara sig på egen hand". Formuleringen ska väl ursäkta sveket mot dem vi lovat skydda, men blir inget annat än en cynism.
Vissa dagar i politiken är mörkare än andra. Vi kan nu konstatera att Vänsterpartiet på punkt efter punkt triumferar i den rödgröna försvars- och säkerhetspolitiken. Lars Ohly som utrikes- eller försvarsminister har länge varit ett underförstått skämt, men är det fortfarande så?
Allan Widman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Soldaterna på PRT MeS ville gärna att Schori skulle komma och hälsa med en låda biståndspengar så man kunde sätta honom i en bil och skicka honom till några av de områden biståndsarbetarna annars inte åker till utan militär eskort. Enligt Schori är det ju just den militära eskorten som är farlig, så det ska nog gå bra.
SvaraRaderaDet här känns surrealistiskt. Jag trodde aldrig att jag skulle se dagen en Socialdemokratisk partiledare överlåter till kommunisterna att diktera partiets utrikes-, försvars-, och säkerhetspolitik.
SvaraRaderaDet är direkt motbjudande, men det gör ju valet väldigt tydligt.
Kanske dags att på vissa händer fräscha upp minnet lite:
SvaraRadera”PRESSMEDDELANDE
2004-05-27
Försvarsdepartementet
Sverige skickar mer trupp till Afghanistan
Regeringen har idag beslutat att sända ett nytt militärt bidrag till den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF).
Beslutet fattades efter riksdagsbeslutet igår då riksdagen gav regeringen tillåtelse till att skicka iväg en sådan styrka. Alla som står bakom detta beslut vet att det är ett riskfyllt uppdrag. Men situationen för civilbefolkningen är så svår att omvärlden måste bistå med militär trupp för att öka säkerheten.
Det är viktigt att det internationella samfundet hjälper till att förbättra säkerheten och underlätta för övergångsregeringen att nå ut i de afghanska provinserna, säger försvarsminister Leni Björklund. Inte minst för att säkerställa att så rättvisa val som möjligt kan hållas i Afghanistan i september 2004 fortsätter Leni Björklund. […]
Sverige har bidragit till ISAF:s arbete i Afghanistan sedan verksamheten inleddes. Det är naturligt att fortsätta att bidra så att de insatser som hittills gjorts kan ge säkra förhållanden som bas för uppbyggnaden av hela landet. Vi har ett ansvar inför det afghanska folket, men också inför de svenska soldater som under åren gjort ett viktigt och bra arbete i Afghanistan säger Leni Björklund.
Den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) upprättades genom resolution 1386 (2001) i FN:s säkerhetsråd. I oktober 2003 utvidgades dess geografiska mandat utanför Kabul genom resolution 1510 (2003).”
Vänner,
SvaraRaderaVisst är det märkligt att en statsministerkandidat, bara för några veckor sedan, kunde säga att vi blir kvar så länge vi gör nytta. För att sedan tala om hur lillebror så småningom måste klara sig utan storebror. Gäller det även lillasyster måntro?
Det som stör mig är att jag aldrig någonsin upplevt att socialdemokratin varit så oberörd av det moraliska ansvaret. Det är en total förnekelse av solidarit, ett oblygt offer på det inrikespolitiska, valtaktiska altaret.
Mvh
Allan Widman
Känner en viss saknad efter den tiden då VPK hölls utanför utrikesnämnden och socialdemokraterna aldrig skulle tänka sig en koalition.
SvaraRaderaMen för att soldaterna ska tas hem under nästa år krävs det väl en vänstermajoritet i Riksdagen. För jag antar att inte Ohly har något som helst inflytande på alliansens politik?
SvaraRaderaEftersom vi, sist jag kollade, hade demokrati med fria val så är det väl upp till svenska folket att välja om Afghanistan är något som är värt att kämpa för och lägga pengarna på.
Vad jag menar är att det väl finns ett regeringsalternativ för oss som gärna ser ett längre Svenskt deltagande i Afghanistan framför en snabb reträtt med svansen mellan benen?
Erik G,
SvaraRaderaSvaret är ja, det finns det.
Mvh
Allan Widman