Kontrareplik

Erik Lagersten redovisar utdrag ur Försvarsmaktens underlag till regeringen utvisande att full bemanning enligt den nya personalförsörjningen först inträffar 2019. Detta menar han att regeringen ”kvitterat” genom budgetpropositioner och regleringsbrev.

Det finns två problem med Lagerstens resonemang.

För det första är det mot bakgrund av de dokument regeringen lämnat ifrån sig svårt att hitta några belägg för att leveranstidpunkten förskjutits. I det inriktningsbeslut för Försvarsmakten 2010-2014 som regeringen beslutade om den 14 januari 2010 nämns inte år 2019. Där anges istället att insatsorganisationen jämte förbandsreserv ska ha utvecklats ”senast till utgången av 2014”. Till detta regeringsbeslut hänvisar både budgetpropositionen för 2012 och det nu gällande regleringsbrevet för Försvarsmakten.

I mina kontakter med försvarsmaktsledningen under åren har jag alltid framhållit betydelsen av formaliserade relationer med regering och riksdag. Dokumentation är nödvändig för tydlighet och fördelning av eventuellt ansvar. Mot den bakgrunden är det naturligtvis av stort intresse vilka formella ”kvittenser” myndigheten de facto erhållit?

Det andra problemet är att ”kvittenser” på att budskapet nått fram inte heller är tillräckligt för att avbörda myndigheten ansvar. Därtill krävs också att regering och/eller riksdag aktivt ändrar sina tidigare beslut i denna riktning. Jag har ännu inte funnit några sådana beslut, men känner samtidigt respekt för att besluten är många och alla inte öppna för allmänheten.

Däremot är det korrekt att samtliga beslut föreskriver att insatsorganisation och personalförsörjning bara får utvecklas i den takt ekonomin tillåter. Att budgetramar ska hållas är dock inget unikt vare sig för Försvarsmakten eller den pågående omställningen. Ekonomin har väl hittills inte heller utpekats som ett särskilt bekymmer. Att medel saknas efter 2014 har inte undgått någon. Men så här långt under innevarande försvarsbeslutsperiod har Försvarsmakten sammantaget redovisat årliga överskott samtidigt som det betonats att myndigheten är i ekonomisk balans.

Om ekonomin varit ett absolut hinder för uppgiftens fullgörande hade det ålegat myndighetens ledning att tydligt anmäla detta innan 2009 års inriktningsbeslut fattades. Någon sådan anmälan har jag inte uppfattat.

I slutet av sin replik slår Erik Lagersten fast att ”insatsorganisation 2014 (IO 14) kommer att vara intagen målåret 2014”. Jag uppfattar innebörden av detta som att samtliga förband kommer vara uppfyllda, utrustade och beredskapssatta med antingen frivillig eller pliktig personal. Gott så.

Avslutningsvis är det glädjande att intresset för tidvis tjänstgörande soldater ökat mycket påtagligt de senaste månaderna. KFÖ:er genomförs nu runt om i landet och förändringen återspeglas även i myndighetens centrala marknadsföring.

Ansvaret för att det formella regelverket för tidvis tjänstgörande inte var på plats vid försvarsbeslutet faller bland annat på mig som riksdagsledamot. Samtidigt ska de praktiska problemen inte överdrivas. Sannolikt hade det för Officersförbundet inte varit svårare att teckna kollektivavtal om tidsbegränsade anställningar för deltidare än det var för heltidare, bara frågan lyfts vid förhandlingsbordet. I lagen om anställningsskydd finns också en uppsättning av tidsbegränsade anställningsformer som står varje arbetsgivare till buds.

Att man också ser kvaliteter hos soldater, som har eller planerar för en parallell, civil karriär, ökar på ett avgörande vis möjligheterna för att insatsorganisationen kan levereras på tid och inom ramen för ekonomisk balans.

Allan Widman