Jodå, Håkan Juholt upptäckte den blotta hans förra uttalande om tillbakadragande av FL 01 skapade visavi MP. Igår var väl tanken att markera fortsatt solidaritet med det libyska folket och samtidigt inte helt behöva ta tillbaka det besked som gavs så tydligt på 1 maj. Med lite tur kunde MP desarmeras, S framstå som fortsatt solidariskt och Sveriges militära engagemang avvecklas.
För någon marin insats är knappast aktuell. Att byta ut ett bidrag mot ett helt annat är inte direkt kostnadseffektivt och skulle ta sådan tid att sannolikheten för verkstad skulle vara mycket liten. Därför fortsatte Juholt att "stå fast vid" att på nytt ändra uppfattning om Libyen...
Det är i grunden sorgligt när kortsiktiga, partitaktiska ställningstaganden blir ledstjärna för vårt utrikes- och säkerhetspolitiska agerande. Att Juholt nu definitivt spelat bort Socialdemokratins speciella ställning på dessa politikområden är ställt utom allt tvivel.
Parallellt med Libyen händer också en del annat. Försvaret av Gotland kom väl lite i skuggan av Juholts piruetter. Men seminariet var lyckat så tillvida att samtliga närvarande politiker nog ansåg att ön skulle försvaras, även om en del för sitt liv inte kunde förstå mot vad. Jan Mörtberg, Bo Pellnäs och även Ove Bring gav nya och tankeväckande perspektiv på problematiken. Om någon, mot förmodan, skulle vara intresserad finns det möjlighet att ta del i efterhand på Folk och Försvars hemsida.
Intressant var att generalmajor Michael Moore (för dagen ombud för både FM och Försvarsdepartementet) halvvägs in i sitt anförande bjöd in ombudsmannen för hemvärnet att berätta om deras verksamhet, med tonvikt på Gotland. Hans redogörelse var saklig och vittnade om en rörelse på frammarsch. Jag har sagt det tidigare; det är nu hemvärnet som visar vägen i en myndighet som dignar alltmer under den egna reformeringsbördan. Avser återkomma till ett särskilt inlägg om hemvärnet inom kort.
En annan del av frivilligrörelsen gästade jag i helgen. Sjövärnskåren tog mig ut i en av sina vedettbåtar på Öresund. Efter att bevakningskompaniet i Malmö nu avvecklats har kåren tagit över i Klagshamn. Efter en kort och effektiv brief stampade "Östhammar" ut på sundet för att identifiera och rapportera. Besättningen, som själva svarade för vedettbåtens iordningsställande och underhåll, dominerades av välutbildade civilingenjörer med ett starkt patos för svenskt försvar. Varenda minut av den dryga timmen i Flintrännan kändes operativ. Folkförankring.
Allan Widman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Wikipedia-artikeln nedan sammanfattar väl vårt nationella försvars nedgång, så som det kan beskrivas med utgångspunkt från en enskild artefacts skeppstekniska historik. Samtidigt så antyder berättelsen vad som krävs för att backa bandet och återuppbygga nationell väpnad förmåga av mer än symbolisk omfattning.
SvaraRaderaEn lärdom kanske är att det straffar sig att ändra på vedertagna beprövade konstruktioner.
"If it ain't wrong don't fix it!"
G.W.
---
HMS Östhammar (V11) var en vedettbåt i svenska marinen som togs i tjänst 1 mars 1985. Byggdes på Djupviks varv och är systerfartyg till HMS Dalarö (V09) och HMS Sandhamn (V10). Är numera skänkt till Sjövärnskåren.
Fartygen i Dalarö-klassen baserades på den design som använts för Kustbevakningens 280-klass. De mest synliga skillnaderna är att skrovsidorna är uppdragna för att bilda ett helt plant halvdäck, bryggan är annorlunda gentemot de tidiga 280-båtarna och mastarrangemanget är betydligt högre på Dalarö-klassen. Framdrivningsmaskineriet är också annorlunda med 8-cylindriga MTU-dieslar i stället för Cummings eller MWM som används på Kustbevakningens fartyg. Fartygen blev också två meter längre då man stoppade in en ammunitionsdurk för 40 mm pjäsen mellan maskinrum och akterpik/styrmaskinrum. Detta fick till följd att Dalarö-klassen erhöll ett ogynnsamt längd/bredd förhållande vilket gör dem benägna att skära vid gång i med- eller låringssjö.
Det visade sig ganska snart efter leverans att fartygens sjöegenskaper inte var tillfredsställande. HMS Dalarö och HMS Östhammar modifierades med slingerkölar av olika utförande men det gjordes inte med HMS Sandhamn. Detta tillsammans med att HMS Dalarö:s deplacement var i storleksordningen 5 ton mindre än de andra två fartygens gjorde att alla tre fartygen uppvisade olika egenskaper.
Gemensamt var dock att tvärskeppsstabiliteten under vissa förhållanden inte var tillfyllest, vilket ledde till att 40mm pjäsen togs iland. Den ersattes under andra halvan av 90-talet av en hydraulisk däckskran för att hantera en större skeppsbåt som tillförts fartygen. Ersättning till pjäsen diskuterades men något besluts togs aldrig och fartygen var under resten av sin aktiva tid endast beväpnade med lätt ksp förutom minor och sjunkbomber.
Vid leverans användes fartygen i huvudsak i Stockholms skärgård, men HMS Östhammar utlokaliserades sedermera till Gotland. Under första halvan av 90-talet överfördes fartygen till sjöbevakningen i Malmö som ersättning för de äldre vedettbåtarna av typ II (ombyggda motortorpedbåtar). Där tjänstgjorde fartygen till att de utgick ut tjänst under 2004.
HMS Östhammar lever vidare som Sjövärnskårens SVK 11 Östhammar med hemmahamn Karlskrona men normalt utgångsbaserad i Klagshamn.