Just nu är den stora snackisen varför Juholt först driver och överenskommer om ett svenskt deltagande och några veckor senare, i oträngt mål, kräver att insatsen avslutas. Spekulationerna kring det, som utåt sett framstår som en obegriplig politisk strategi, är ändlösa.
Som vanligt bedömer jag att det finns flera samverkande skäl.
Sedan Juholt blev en tydlig partiledarkandidat har hans försvarspolitiska företräden ständigt framhållits. " Vi vet att Håkan Juholt är en oerhört skicklig försvarspolitiker, men vad tycker han egentligen om RUT, betyg i sexan och jobbskatteavdrag?" Så har det låtit, om och om igen.
Håkan Juholt måste vara införstådd med att socialdemokratin knappast har några förutsättningar att bli ett starkt försvarsparti. Följaktligen har han valt att i första hand profilera sig som kulturpolitiker och den svenska barnfattigdomens argaste kritiker. En förutsättning för detta, och sannolikt för själva partiledarskapet i sig, är att han tar ut avståndet till sitt förflutna. Det kan befaras att tillbakadragandet från Libyen heller inte blir den enda markeringen.
Samtidigt inbillar jag mig någonstans att "den djupa staten" aldrig ville åka till Libyen. Man togs på sängen och stretade emot så gott man förmådde. Trycket blev dock sådant att det till sist inte fanns något val. Men nu är man på banan igen. Och det finns så många andra viktiga ändamål med verksamheten. Ger insatsen valuta för pengarna? Underminerar den inte "stabiliteten"? Finns det verkligen uthållighet i de svenska flygstridskrafterna för en fortsättning? Frågorna är plötsligt så många.
Mot resonemanget kan naturligtvis invändas att Socialdemokraterna själva drev på ett insatsbeslut. Jo, men vilket oppositionsparti kunde i den uppkomna sitationen undvika frestelsen och vad var egentligen oddsen för att bli synad?
Före insatsbeslutet förde Urban Ahlin ordet - nu är det Håkan Juholt och Peter Hultkvist som talar.
Allan Widman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du har nog rätt.
SvaraRaderaSocialdemokraternas kraftiga begränsning av insatsreglerna och viljan att plocka hem planen innan jobbet är slutfört, antyder tyvärr att de egentligen aldrig ville skicka några plan.
Förmodligen trodde de inte att regeringen skulle vika från sin praxis att neka insats med Gripen. Därmed skulle det bli enkelt och billigt att plocka oppositionspoäng genom att kräva insats varje gång något nytt hemskt hände i Libyen.
Om det var en sådan bluff så blev den i alla fall grundligt synad.
Det verkar som om socialdemokratin kämpar för att definiera en självbild av partiet och ytterst vad de anser och tror Sverige är och bör vara.
SvaraRaderaSocialdemokraterna gjorde först det fatala misstaget att alliera sig med vänstern och miljöpartiet vilket drev dem längre vänster ut och lämnade öppet för ett borgerligt övertagande av några av socialdemokratins kärnfrågor. Socialdemokratin verkar med ljus och lyckta söka efter en ny identitet med tvära kast som resultat.
Valet av Juholt verkar ha öppnat en Pandoras ask av sällan skådat bakåtsträvande. Det känns som om socialdemokratien under Juholts ledning försöker söka sig långt tillbaka i tiden för att hitta vad socialdemokratin är och står för. Något som dessvärre tycks ha frångått de iblandade är att det kalla kriget tog slut för tjugo år sedan.
Kalla kriget under socialdemokraternas ledning har skapat en självbild av Sverige som ett litet land som gör bäst i att föra en isolationistisk politik där FN's säkerhetsråd är allenarådande. Den självbilden har skapat en strategisk militär kultur i Sverige där det militära instrumentet endast är till för avskräckande syften och dess enda roll internationellt är fredsbevarande.
Jag anser att den självbilden hade viss relevans givet hur världen såg ut under det kalla kriget. Men det tog slut för tjugo år sedan. Det vore olyckligt om Sverige skulle försöka återvända till en strategisk kultur som möjligen hörde hemma under det kalla kriget - men som är helt dysfunktionell i dagens värld. En sådan politik gagnar på intet sätt Sveriges intressen i dagens värld.
Alla krånglar till Socialdemokraternas motiv. Det är enkelt.
SvaraRaderaUtgångspunkt:
Hur många gånger kan en regering överleva förluster i Riksdagen? Det finns en bortre just nu osynlig gräns.
Strategi:
Genom att manövrera regeringen till beslut den helst inte önska ta skapas omrästningar i Riksdagen som matar utgångspunkten. Gränsen nås någongång.
Taktik:
Genom att föreslå, tillsammans med (överraskande) kommunisterna, MP och S en operation med "ledigt" vapenslag måste Regeringen ställa upp på det. Oundvikligt att inte ställa upp.
Hemligheten:
Alla vet att 3 månaders operation med extremt mycket logistik blir det inte många "krigs" flygtimmar. Proportionerna är fel. Uppgiften att inte få släppa bomper övergår till flygfotouppgifter i NATOs underttättelsearbete.
Bomben:
Socialdemokraterna sätter regeringen i "kris" när regeringsdugligheten (eller odugligheten) avslöjas till NATO. Sverige kan inte fortsätta för att bla bla bla. Det blir ett genant hemdragande.
Än värre blir det OM regeringen går till Riksdagen och röstar om en fortsättning och FÖRLORAR. Då handlar det om verklig regeringsoduglighet.
Uppnådd effekt av Socialdemokraterna:
ATT den ENDA fråga Julholt EGENTLIGEN begriper, nämligen försvarsfrågan nyttjas som ett trumfkort.
Sensmoralen får vi dock vänta på. Den syns senast kring midsommar.....
Vad borde Julholt ha gjort i stället?
GIVETVIS visa sig vara en STATSMAN och ett föredöme som kandidat förstatsministerposten. Nu är han bara en fjant som har förlorat förtroendet hos alla - PRECIS - ALLA.
T.o.m gammelkommunisterna begriper ju inte varför de skickat iväg just JAS som aldrig borde ha byggs i deras "värld"...
Read my lips....
Juholt närmar sig Sverigedemokraterna i denna fråga... Snacka om självmål för Socialdemokraterna!
SvaraRaderaa) Antag att H. Juholt var en djupt engagerad försvarspolitiker innan han blev partiledare.
SvaraRaderab) Identifiera sedan hans gamla käpphästar och gå honom till mötes på en av dessa frågor mot att socialdemokratin stödjer en förlängning av FL 01.
- Vilka var då H. Juholts frågor inom försvarspolitiken?
1) Beställningar till Karlskronavarvet.
2) Utfasning av titeln ÖB till den högste militäre myndighetsföreträdaren liksom i resten av den demokratiskt styrda världen. Turkiet är en av de ytterligt få kvarvarande undantagen där överbefälhavarskapet inte är en roll för den högste politiske företrädaren.
Slutsatser:
Visbykorvetterna var 2010 års enskilt dyraste materielprojekt. De bör nog inte bli så mycket dyrare. Det finns ett begrepp som heter "sunken costs".
Ubåten NGU/A26 är redan i allt väsentligt klappad och klar för utveckling och anskaffning i två (2) exemplar. Återstår som marinmateriel-lockbete möjligheten att besluta om egenutveckling i Karlskrona av stödfartyget L10, som avses anskaffas i ett (1) exemplar.
I detta läge är det nog bättre att skriva på en överenskommelse om att vår nuvarande ÖB (S. Göransson) är den siste myndighetschefen för Försvarsmakten, som tituleras något annat än Försvarschef, såsom Norge gör.
För att hantera den ansenliga vilande lagmassan för beredskap och krig, så kan en lag stiftas av riksdagen om att Försvarschefen övertar vad som tidigare åvilade ÖB.