Försvarspolitiken har på ett indirekt plan en stor allmänpolitisk betydelse. Den nuvarande Alliansen bildades kring en gemensam linje inför försvarsbeslutet 2004. Centern bröt loss från sitt mångåriga samarbete med Socialdemokraterna i säkerhetsfrågor. Två år senare fick Göran Persson överlämna regeringsmakten till Fredrik Reinfeldt.
Under Socialdemokraternas sista tid släpptes bland annat Miljöpartiet och Vänstern in i försvars- och säkerhetspolitiken och Rosenbad. Sannolikt blev det en förutsättning för ett gemensam röd-grönt regeringsalternativ 2010.
Samtidigt blev insatsen i Afghanistan ett tillfälle för Mona Sahlin att frigöra sig från Lars Ohly när nederlaget i förra årets val var ett faktum. Ett samarbete som påtvingades Sahlin i mitten av förra mandatperioden.
Snart påörjas samtal partierna emellan om en förlängning av insatsen i Libyen. Socialdemokraterna kan ha målat in sig i ett hörn. Det utesluter väl ändå inte möjligheten av en blocköverskridande uppgörelse. Vilka långsiktiga och allmänpolitiska konsekvenser som kan bli följden står det var och en fritt att spekulera om.
Försvars- och säkerhetspolitikens roll som vågbrytare skulle kunna vara frågornas centrala betydelse för nationen. En annan tolkning är att det förhåller sig lite tvärt om. De flesta partier har kanske inte längre en knivskarp profil på området. Omkast och överraskningar är därmed ganska riskfria, samtidigt som överenskommelser har en starkt positionerande verkan.
Det finns ett folkligt stöd för Sveriges insats för Libyen. I en öppen spelomgång borde det båda gott för en fortsättning efter den 22 juni.
Åker nu på ett par intressanta studiebesök. Återkommer om dem inom kort.
Allan Widman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
När firma Juholt och Hultqvist fladdrat färdigt kan väl de altruistiska parlamentarikerna i konungariket (såvitt monarkin under de senaste dagarna inte avskaffats) förhoppningsvis enas om att åtminstone bidra till det internationella samfundets detronisering den libyska despoten genom att - som så ofta förr - till konflikthärden sända ett fältsjukhus.
SvaraRaderaEller har vi under den ensidigt deklarerade strategiska Time Outen - i all vår vishet - lyckats avveckla även denna förmåga?
Partiledarnas intresse för Sveriges försvarspolitik är betydande, så länge det handlar om politiskt riskfri positionering. Det vill säga ställningstagande i så pass allmäna ordalag att det inte riskerar att vederläggas av verkligheten inom loppet av vad som bedöms vara mannaminne.
SvaraRaderaBibehållande av förnekbarhet (deniability) är för toppolitiker vad handlingsfrihet är för fältherren.
Så fort som det handlar om militärpolitisk uppföljning och därmed ansvarstagande för dagens försvarspolitiska situation sjunker däremot den politiska viljan ihop och blir närmast obefintlig. Frågor om tingens mer exakta tillstånd tvingas ingen myndighetsföreträdare att svara på:
- Hur många soldater har den svenska statsmakten sänt ut i internationella insatser de senaste femtio-sextio åren?
- Kommer någon företrädare för statsmakten någonsin med nummer och namn kunna identifiera Sveriges veteransoldater? Och i så fall när?
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag hoppas på en omförhandling där Gripen får verka mot markmål enligt FN's önskemål och eventuella marina och humanitära insatser kan läggas till som en bred parlamentarisk uppgörelse. Som akutläkare vet jag att första regeln vid en skadeplats/krigsområde är "secure the scene". Först när säkerheten kan garanteras kan humanitära och medicinska insatser verka fullt ut. Att Juholt säger sig värna om humanitära insatser samtidigt som han begränsar Gripen's verkan mot markmål och i tid, tyder på bristande kunskap i humanitära insatser. Det finns inget motsatsförhållande i detta. Ju snabbare konflikten avslutas desto mindre lidande och ekonomiska utlägg för samtliga. Skulle inte försvarspolitik vara Juholts starka sida..?
SvaraRadera