Hardship

Ja, Ni har redan sett bilderna på Flygvapenbloggen. Utskottet var på Sigonella under onsdagen förra veckan. Några ur Riksdagens Nato-delegation fortsatte sedan resan till Papa i Ungern för att stifta närmare bekantskap med C 17-poolen och dess svenska deltagare.

Den svenska insatsen över Libyen har varit mycket omtalad: Den politiska cirkusen, dess historiska betydelse och det svenska flygvapnets förmåga att möta den väpnade striden.

I sistnämnda del kan man konstatera att mycket gjorts för att höja den operativa effekten. Trots att ledning med Länk 16 enbart övats vid ett enda tillfälle här hemma (mars 2011) åtnjuter insatsen nu de möjligheter till förbättrad omvärldsuppfattning som systemet ger. Även förmågan att kommunicera säkert och skyddat med egna och andras plattformar har förbättrats under resans gång. Och lufttankning sker nu regelmässigt från den tidigare "demonstratorn". Även spaningskapseln, SPK 39, som under lång tid varit ett sorgebarn för flygvapnet, levererar nu högupplöst och eftertraktat underrättelsematerial till dem som har den politiska viljan att bekämpa mål till skydd för civila och mål relaterade till NFZ. Så mycket mer än detta kan de politiska instanserna knappast kräva med givna förutsättningar.

Överstelöjtnant Stefan Wilson har anledning att vara nöjd. Intrycket är att det råder god ordning inom den svenska missionen. På liten (och mycket sliten) yta har svenskarna kommit till rätta och etablerat operativa rutiner. Det kanske inte alltid går så fort, men minimerat risktagande och förutsägbarhet inger förtroende i en multinationell och synnerligen komplex insatsmiljö. Det är helt enkelt kvalitet.

Libyen är inget övningsfält. Varje dag dödas många oskyldiga av en hänsynslös despot och FN:s säkerhetsråd har, efter mycken tvekan, åberopat skyldigheten att skydda dem. Ändå kommer man inte ifrån att det operativa tryck som genererats medverkat till ett snabbt och omfattande förmågelyft i det svenska flygvapnet. Det betyder mycket för möjligheten att framgent göra nytta i motsvarande operationer.

Apropå motsvarande operationer så överväger nu socialdemokraterna att med regeringen ta upp frågan om eventuellt svenskt deltagande i insatser både i Syrien och Södra Sudan. Min tolkning är att Juholt fortfarande försöker kompensera för de obegripliga piruetter som gjorts kring insatsen i Libyen. Men vill han återvinna partiets trovärdighet borde han istället aktualisera vår beredskap att efter Gaddafis fall följa upp med fredsfrämjande trupp på marken i Libyen. Förr eller senare kommer den frågan att ställas. Att då kunna svara upp skulle vittna om både långsiktighet och solidaritet.

Det är min övertygelse att en bred majoritet i Sveriges riksdag inom kort ställer sig bakom en förlängning av den svenska insatsen. Det är min förhoppning att så sker utan att vi förminskar eller förändrar det nuvarande uppdraget. Visst kan man på marginalen tillföra marin förmåga, men inte på bekostnad av det som levererar här och nu.

Återkommer om Papa.


Allan Widman