onsdag 9 mars 2011

Det med mest kanoner

Igår ännu ett Gripen-seminarium i Folk och Försvars regi. Man lyckades nog nästan göra om succén från januari. Denna gång var det inte så mycket FM utan de politiska partierna som skulle klämmas på ställningstaganden. Beträffande förmågelyftet var enigheten total om att utgångspunkten bör vara Gripen. Johan Tunberger spelade i en artikel förra veckan in tanken på en nyanskaffning från annat håll och detta följdes upp av Ulf Henricsson på seminariet. Även om jag inte delar uppfattningen är det intellektuellt välgörande att det lyfts på alla stenar.

Att ett förmågelyft borde föregås av en bred luftförsvarsutredning ställde sig sju av åtta partier bakom. Statssekreteraren Håkan Jevrell (M) ansåg dock inte detta aktuellt. Trots, får man väl säga, att Odd Werin nu förde in ideér med helt ny räckvidd i diskussionen. Det handlade bland annat om satsningar på markbaserat luftvärn och fler (enkom ?) tvåsitsiga Gripar. Det förra är väl ett uttryck för ambitionen att åstadkomma en helhetssyn och balans i luftförsvaret. Det senare är en insikt om att allt fler avancerade vapen och sensorer skapar en stridsmiljö som inte optimalt kan hanteras av en enda person, med tillikauppgiften att samtidigt manövrera stridsflygplanet.

Apropå debatten om förmågelyftet läste jag nyligen en minnesvärd anekdot om en blott femårig Gustav (II) Adolf. Vid ett besök i Kalmar sekelskiftet 1500/1600 tillfrågades han av sin äldre halvbror om vilket av alla örlogsfartyg i hamnen han tyckte mest om. Utan någon tvekan svarade han; det med flest kanoner...

Den senaste tiden har jag funderat mycket på vad som hänt med utvecklingen av reglementen på armésidan sedan 90-talet? Ja, ni minns dem; Inf R Skyttepluton och Inf R Skyttegrupp. Har dessa uppdaterats i takt med att vi behövt komplettera manöverkrigsföringen med COIN (Counter Insurgency) i t.ex. Afghanistan? I avsaknad av ett centralt boot-camp förblir GMU:n en decentraliserad uppgift. Det ställer särskilda krav på verktyg som säkrar ett rationellt och enhetligt uppträdande i våra lägsta förbandsenheter. Detta kommer jag att titta närmare på.

Om några minuter kommer ÖB till Försvarsutskottet.

Mvh


Allan Widman

5 kommentarer:

  1. Avsikten är väl att Markstridsskolan (MSS) i Skövde utvärderar IO 14:s fyra nya Manöverbataljoner (mekaniserad, lätt mekaniserad, lätt och amfibisk), jämför sedan dessa med andra förband, som till exempel jägarbataljonen och bryter ner Försvarsmaktens samlade bataljoners taktik och metodik till minsta gemensamma stridstekniska nämnare.

    Detta utgör sedan underlag för att i vad som upplevs som rätt ordning skriva reglementen i ordningsföljden: bataljon, kompani, pluton och allra sist grupp. Det kommer inte bli någon InfR Skgrp Ny innan 2018 med denna arbetsgång. Nu gällande utgåva från 1991 gäller under tiden i vad som så klokt heter "tillämpliga delar".

    a) Går det att betala tre reservofficerare från infanteriet, förslagsvis en lagfaren jurist, en civilingenjör med erfarenhet av arbetarskydd på byggarbetsplats och en med mångfaldig erfarenhet av internationella insatser, vardera tre månadslöner för att "quick and dirty" få fram en remissutgåva av InfR Skgrp, så borde det väl vara värt att pröva?

    Förslagsvis inhämtas gällande amerikanka, brittiska, danska, finska, franska, israeliska, norska och tyska reglementen för grupp som inspiration och för skamlösa stölder av idéer.

    b) Efter remiss till FM:s samtliga förband, så skulle vi inom loppet av kanske nio månader kunna gått hela vägen från ax till limpa med detta grundläggande och oumbärliga reglemente.

    Det blir inte perfekt, men det kanske blir gott nog och bra mycket bättre än 1991 års utgåva.

    SvaraRadera
  2. Problemet med GMU:n idag är att 20 veckors utbildning skall klaras av på blott 12.
    Det som skall ända ner i ryggmärgen på soldaten (typ handgreppen vid patron ur) hinner inte längre än till toppen av nacken.
    Dessutom präglas kursplanen av alltför många överamitiösa och svulstiga föreläsningar om genderperspektiv mm.

    SvaraRadera
  3. Ett annat problem med GMU är att det är en grundläggande SOLDAT-utbildning som även sjöstridskrafterna påtvingats. Det medför att när soldaterna är klara på GMU krävs omfattande kompletteringsutbildning för att göra dem till sjömän innan de ens får sätta sin fot på ett örlogsfartyg, än mindre kan bestrida någon befattning ombord.

    Denna kompletteringsutbildning genomförs, till skillnad till GMU, som arbetstidsreglerad tjänstgöring med full lön. De upptar en rad i PRIO och kostar lönemedel vid förbanden, utan att fartygen får ut någon effekt av dem.

    Det är ett problem, ett annat är att provanställningstiden tickar under kompletteringsutbildningen så att sjömännen i värsta fall, när de kommer ut i befattning, endast har enskilda dagar kvar av provanställningen. Ingen ombord, inte ens sjömannen själv, vet om denne är rätt person för jobbet när provanställningstiden gått ut.

    Återigen en effekt av begreppet "Försvarsmaktsgemensam"...

    / Commander

    SvaraRadera
  4. Ett nog så viktigt perspektiv som Commander redovisar. Tyvärr tror alldeles för många i beslutspåverkande ställning att Försvarsmakten som helhet är byggd på plutoner med automatkarbin som huvudvapen.

    SvaraRadera
  5. Wise,

    Ja, kanske är det så att en del av våra tyngre vapen glöms bort, men likväl undrar jag om det finns ett reglementerat stöd för rationellt och enhetligt uppförande vid den typ av operationer vi nu dras med.

    Frågan har en viss strukturell betydelse.

    Mvh


    Allan Widman

    SvaraRadera