För första gången vill jag nu publicera ett gästinlägg. På den här bloggen görs det så outgrundligt att det inte ens finns en pseudonym som undertecknar:
Allt fritt företagande innebär risktagande. Aktieägare förväntar sig avkastning på insatt riskkapital. Vanligtvis kan företag bara göra vinst om de förmår leverera nytta till sina kunder. Stridsflygplan levererar statsnytta och statsnyttans yttersta företrädare i parlamentariska demokratier är landets parlamentariker.
- Är Sveriges riksdagsledamöter bekväma med att den fotospaningsförmåga, som realiserades första gången med flygplan 32 Lansen på 1950-talet, för flygplan 39 Gripen sedan 1986 alltjämt är under utveckling inom projektet spaningskapsel SPK 39? Sedan Viggen slutavvecklades 2005 saknar Sverige denna typ av spaningsförmåga.
Det är min bedömning att utmaningen att utveckla ett enhetsflygplan för Jakt, Attack och Spaning (JAS) varit väsentligt större än vad de i Industrigruppen JAS AB (IG JAS) ingående företagen förutsåg och kanske fortfarande offentligt vill medge?
Svensk flyg- och rymdindustri har traditionellt kunnat ta igen på gungorna vad de förlorat på karusellerna. Men lejonparten av i Sverige verksam rymdindustri har sålts till Schweiz och svenskt deltagande i internationella civila flygplansprojekt är under avveckling. Svensk flygindustri är i allt större utsträckning beroende av en enda produkt.
Försök till sortimentsbreddning till helikopter (HKP 14) innebar en utomordentligt hög ambition om att vara med och utveckla och tillverka världens mest särpräglade variant av en nyutvecklad helikoptertyp. Men projektet har redan resulterat i att optionen om ytterligare sju utöver de arton beställda exemplaren förfallit utan beställning, att tillverkningen i Sverige av nospartier avbrutits i förtid, samt att svensk försvarsindustri tvingats till stora engångsavskrivningar.
Oavsett om inriktningen för svensk försvarspolitik i framtiden blir i huvudsak nationell eller internationell, så är det mindre sannolikt att önskvärd svensk försvarsförmåga kommer att materielförsörjas med inhemskt exklusivt utvecklade och tillverkade produkter. Det nordiska samarbetet NORDEFCO inklusive ARCHER och motsvarande europeiska inom EDA har redan resulterat i exempelvis en helikopterpool med Mi-17 och svenskt deltagande i Multinational Space-based Imaging System (MUSIS) tillsammans med Belgien, Grekland, Frankrike, Italien, Polen, Spanien och Tyskland. De avsevärda kostnaderna och riskerna förenade med satellituppskjutningar är utomordentligt lämpliga för att dela mellan flera stater.
Erfarenheten säger oss att SAC C-17 baserat i Pápa i Ungen kostade miljarder av det svenska försvarsanslaget, men inte gav motköp för en endaste krona till svensk försvarsindustri. Om vi vill minimera risken för att detta upprepas, så måste svensk försvarsindustri tänka om för att kunna hålla jämna steg med de mindre och mellanstora nationalstaterna när de nu letar efter nya gemensamma och kostnadseffektiva lösningar på sina säkerhetspolitiska utmaningar.
Inte ens Storbritannien har längre en tillräcklig resursbas för att vidmakthålla en egen utveckling av flygburen signalspaning. De anskaffar nu tre helt identiska plattformar (Rivet Joint RC-135W) till en med USA gemensam flotta om sammanlagt tjugo flygplan. När det gäller flygburen stridsledning anser sig sedan decennier Tyskland och fjorton andra NATO-stater sig bäst betjänta av en pool med AWACS-flygplan. Just för att interoperabilitet fordrar Link-16, så behöver inte alla stater uppfinna hjulet. Sedan 2006 så stridsleds också ungerska JAS Gripen av denna gemensamma resurs.
Spetsigt stridsflyg kommer kanske inte vara den allra första förmågan som realiseras i multinationella pooler, men dess betydande tekniska overheadkostnader kan med fördel hanteras gemensamt i enlighet med ett mellanstatligt avtal, även om varje producerad flygtimme i poolen attribueras till en specifik nationalstat och dess våldsmonopol. Det är flygföraren som avger operativ effekt och har det fulla ansvaret för dess konsekvenser, inte flygplansskrovet och dess serienummer.
Egentligen är det bara en vidarutveckling på hur JAS Gripens motor RM12 hanteras gemensamt mellan Sverige, Tjeckien och Ungern. Motorn som är stridsflygplanets enskilt största och dyraste komponent är helt statslös. Ingen enskild motor används exklusivt av någon av de i samarbetet ingående flygvapnen. Men varje flygvapenchef måste ta ansvar för vad som realiseras med dess dragkraft.
AB Sverige måste nu helt osentimentalt utvärdera all export av JAS 39 Gripen. Alla befintliga och framtida kunder är förvisso unika, men det är nöjda kunder som kommer tillbaka. Vilka av våra JAS-affärer kan tjäna som modell för framtida affärer?
- Det är min övertygelse att svensk flygindustri i framtiden gagnas av att kunna leverera flygtimmar, som ger kostnadseffektiv och beprövad operativ effekt till små och mellanstora stater. Det är till stater som inte liksom Norge har råd att köpa egna amerikanska Joint Strike Fighter F-35 Lightning II, som JAS 39 Gripen kan hitta en nisch på världsmarknaden för luftstridsförmåga/Air Power.
söndag 19 december 2010
lördag 18 december 2010
För övrigt...
måste jag rätta ett missförstånd i debatten om helikopterinsatsen i Afghanistan. Den drar inte ned antalet markstridssoldater. Riksdagens beslut lyder så här:
"Styrkan beräknas uppgå till ca 500 personer under 2011. Dessutom föreslås ett tillskott för att förbättra säkerheten genom en helikopterenhet med sjukvårdsförmåga" (egen kursivering).
Helikoptrarna är ett uttryckligt tillägg utöver de cirka 500 soldaterna på plats.
Allan Widman
"Styrkan beräknas uppgå till ca 500 personer under 2011. Dessutom föreslås ett tillskott för att förbättra säkerheten genom en helikopterenhet med sjukvårdsförmåga" (egen kursivering).
Helikoptrarna är ett uttryckligt tillägg utöver de cirka 500 soldaterna på plats.
Allan Widman
fredag 17 december 2010
Ett antal skäl
Jag tror det finns ett antal skäl till varför också Sverige bör finna det möjligt att ha helikoptrar i Afghanistan.
Den 15 november 2009, när både tyska och amerikanska helikoptrar fanns i vårt område, tog det två timmar och trettiosju minuter för dem att leverera skadade svenska soldater till Marmal från en skadeplats som låg trettio kilometer från MES. Tidsutdräkten kan ha många förklaringar. En av dem tror jag var att svenska befäl från en annan camp ringde upp ett tyskt eller möjligen amerikanskt vakthavande befäl och påkallade hjälp. Där fanns en språkfråga och möjligen också en främlingskänsla. Kanske hade de båda stött på varandra någon gång, men likväl är det knappast troligt att det var två officerare som kamperat samman och hade personkännedom.
Därtill tror jag att de amerikanska helikoptrarna innan "take off" behövde återsförsäkra sig med Bagram. Även om USA:s helikoptrar i någon formell mening står under ISAF befäl är jag övertygad om att de tillika behöver "national clearance".
I våra grannländer Norge och Danmark har det varit naturligt att försäkra sig om egna resurser på plats. De har förstått att nationell självhjälp, låt vara inom ramen för en gemensam insats, innebär en särskild trygghet. Som holländarna lärde sig i Srebrenica.
Och om man nu inte tror att en nationell resurs är mera "gripbar" så kan man likväl konstatera att de länder som bidrar med något svårt och dyrbart får ett motsvarande stort inflytande. Inte bara över egna helikoptrar, utan också över hur dessa resurser allmänt ska disponeras.
När Sverige efter fem år möjligen står inför ett genombrott; att till sist kunna deployera ett eget helikopterbidrag, börjar en och annan fråga sig om det är mödan värt. Ja, USA har ett knappt femtiotal helikoptrar på Marmal. Men hur länge? Vet vi att de också finns där 2013? Och vet vi att de står till ISAF förfogande och inte kraftsamlas till understöd för OEF på annat håll? Svaret är nej.
Till sist kommer var och en att se till sina intressen. Bara vi kommer att se till våra. Jag hoppas att det fortfarande finns tillräckligt många tekniker och flygförare kvar i helikoptervapnet för att också Sverige ska ha en självständig och livräddande förmåga i Afghanistan. Innerligt hoppas jag också att tvekan om det riktiga i denna ambition inte är ett uttryck för motsatsen.
Allan Widman
Den 15 november 2009, när både tyska och amerikanska helikoptrar fanns i vårt område, tog det två timmar och trettiosju minuter för dem att leverera skadade svenska soldater till Marmal från en skadeplats som låg trettio kilometer från MES. Tidsutdräkten kan ha många förklaringar. En av dem tror jag var att svenska befäl från en annan camp ringde upp ett tyskt eller möjligen amerikanskt vakthavande befäl och påkallade hjälp. Där fanns en språkfråga och möjligen också en främlingskänsla. Kanske hade de båda stött på varandra någon gång, men likväl är det knappast troligt att det var två officerare som kamperat samman och hade personkännedom.
Därtill tror jag att de amerikanska helikoptrarna innan "take off" behövde återsförsäkra sig med Bagram. Även om USA:s helikoptrar i någon formell mening står under ISAF befäl är jag övertygad om att de tillika behöver "national clearance".
I våra grannländer Norge och Danmark har det varit naturligt att försäkra sig om egna resurser på plats. De har förstått att nationell självhjälp, låt vara inom ramen för en gemensam insats, innebär en särskild trygghet. Som holländarna lärde sig i Srebrenica.
Och om man nu inte tror att en nationell resurs är mera "gripbar" så kan man likväl konstatera att de länder som bidrar med något svårt och dyrbart får ett motsvarande stort inflytande. Inte bara över egna helikoptrar, utan också över hur dessa resurser allmänt ska disponeras.
När Sverige efter fem år möjligen står inför ett genombrott; att till sist kunna deployera ett eget helikopterbidrag, börjar en och annan fråga sig om det är mödan värt. Ja, USA har ett knappt femtiotal helikoptrar på Marmal. Men hur länge? Vet vi att de också finns där 2013? Och vet vi att de står till ISAF förfogande och inte kraftsamlas till understöd för OEF på annat håll? Svaret är nej.
Till sist kommer var och en att se till sina intressen. Bara vi kommer att se till våra. Jag hoppas att det fortfarande finns tillräckligt många tekniker och flygförare kvar i helikoptervapnet för att också Sverige ska ha en självständig och livräddande förmåga i Afghanistan. Innerligt hoppas jag också att tvekan om det riktiga i denna ambition inte är ett uttryck för motsatsen.
Allan Widman
söndag 12 december 2010
Inte tillräckligt rak
Jag har fått en del propåer om att jag kunde bli mera tydlig. Att en del formuleringar förutsätter för mycket av dem som inte lever i och med försvarsbloggosfären.
Jag ska försöka.
På Marmal, alldeles i närheten av den svenska campen i Afghanistan finns en flygplats. Just där hjälper israeliska företag (som förmodligen är världsledande när det gäller obemmanade, flygande underrättelsefarkoster) bland annat tyskarna med inhämtning. Det är civila företag och de obemannade farkosterna saknar bekämpningsförmåga. De kan titta och på grundval av inhämtningar förmår analytiker dra slutsatser; både om förberedelser för överfall på våra soldater och riskerna vad beträffar vägbomber.
Eftersom israelerna är duktiga samt mycket leveranssäkra och kostnadseffektiva utnyttjar nästan alla större nationer som deltar i ISAF deras tjänster. Dock inte vi.
Försvarsmakten ville att vi skulle hyra in en TUAV och skaffade till och med bemyndigande för detta hos regeringen. När det sedan visade sig att just den TUAV man ville köpa inte på ett tillräckligt snabbt sätt kunde hyras, avstod man. Andra alternativ prövades inte. Det innebär att vi nu inte alltid vet hur det ser ut i områden vi vill framrycka i. Därmed ökar risken för soldaterna.
När jag söker efter förklaringar till denna passivitet finner jag två som kan anses sannolika. Den enda handlar om att svensk industri tycks ha monopol på att anpassa våra förmågor, även om de köps från annat land. Följden blir att våra förmågor kommer senare på plats. Den andra handlar om att FM inte vill att någon annan tar över uppgifter som man själv vill svara för. Om det visar sig att en viktig förmåga kan levereras av ett annat land eller enskilt företag blir detta ett hot mot omfattningen av myndighetens verksamhet.
Det är tungt att skriva det, men faktum är att dessa bevekelsegrunder framstår som mycket sannolika. För det jag skriver om tillgängliga TUAV:er, möjliga att hyra på korttidskontrakt, känner försvarets ledning själv väl till. Ändå låtsas man ovetande. Det kan inte accepteras. Ytterst handlar det om liv och lem för dem som - låt vara frivilligt - med risk för sina liv utför Sveriges uppdrag.
Allan Widman
Jag ska försöka.
På Marmal, alldeles i närheten av den svenska campen i Afghanistan finns en flygplats. Just där hjälper israeliska företag (som förmodligen är världsledande när det gäller obemmanade, flygande underrättelsefarkoster) bland annat tyskarna med inhämtning. Det är civila företag och de obemannade farkosterna saknar bekämpningsförmåga. De kan titta och på grundval av inhämtningar förmår analytiker dra slutsatser; både om förberedelser för överfall på våra soldater och riskerna vad beträffar vägbomber.
Eftersom israelerna är duktiga samt mycket leveranssäkra och kostnadseffektiva utnyttjar nästan alla större nationer som deltar i ISAF deras tjänster. Dock inte vi.
Försvarsmakten ville att vi skulle hyra in en TUAV och skaffade till och med bemyndigande för detta hos regeringen. När det sedan visade sig att just den TUAV man ville köpa inte på ett tillräckligt snabbt sätt kunde hyras, avstod man. Andra alternativ prövades inte. Det innebär att vi nu inte alltid vet hur det ser ut i områden vi vill framrycka i. Därmed ökar risken för soldaterna.
När jag söker efter förklaringar till denna passivitet finner jag två som kan anses sannolika. Den enda handlar om att svensk industri tycks ha monopol på att anpassa våra förmågor, även om de köps från annat land. Följden blir att våra förmågor kommer senare på plats. Den andra handlar om att FM inte vill att någon annan tar över uppgifter som man själv vill svara för. Om det visar sig att en viktig förmåga kan levereras av ett annat land eller enskilt företag blir detta ett hot mot omfattningen av myndighetens verksamhet.
Det är tungt att skriva det, men faktum är att dessa bevekelsegrunder framstår som mycket sannolika. För det jag skriver om tillgängliga TUAV:er, möjliga att hyra på korttidskontrakt, känner försvarets ledning själv väl till. Ändå låtsas man ovetande. Det kan inte accepteras. Ytterst handlar det om liv och lem för dem som - låt vara frivilligt - med risk för sina liv utför Sveriges uppdrag.
Allan Widman
fredag 10 december 2010
Säker för vem?
Ja, som förutsett kom Insatschefen idag ut med uppgiften att jag, som ledamot av genomförandegruppen, tidigare stoppat det koncept som nu upphandlats. Ett amerikanskt brigadsystem med över 100 000 timmar som ska integreras i det svenska luftförsvaret av inhemsk försvarsindustri.
Jag har nästan inget hopp om att detta system kommer vara operativt i Afghanistan i slutet av sommaren. Om RML och de krav som ställs i det afghanska luftrummet skulle uppfyllas fyra månader efter leverans vore det verkligen något helt unikt.
Varken ifråga om helikoptrar eller TUAV har man hittills velat pröva den snabbaste vägen till force protection. För två år sedan antydde man för Försvarsutskottet att man skulle hitta ett snabbspår mot Afghanistan när det gällde MEDEVAC. USA, Kanada, Storbritannien och FN hyr sådana resurser, men likväl visade det sig till sist omöjligt för oss.
ÖB sade i direktsänt utskottsförhör att han inte kunde minnas ifall han gett något uppdrag till FMV att rekognocera den internationella marknaden för leasing av hkp. Senare bekräftade FM skriftligen till utskottet att något sådant uppdrag inte getts. Ett sådant uppdrag hade varit den korrekta vägen, men jag tror inte att det någonsin var aktuellt.
Samtidigt kunde tjänstemän på FMV på eget initiativ, i PM till FM och Försvarsdepartementet, slå fast att det fanns gott om helikoptrar tillgängliga för förhyrning, med egen eller extern personal.
Nu gör man samma trick med TUAV: Resursen finns inte; och om den finns strider det nog mot folkrätten eller i vart fall mot nationell lagstiftning att utnyttja den. Insatschefen skriver i SvD att inget vore mera främmande än att prioritera särintressen framför soldaternas väl och ve. Därför har FM valt "den säkra vägen". Frågan är bara, säker för vem? För soldaterna eller generalerna?
Allan Widman
Jag har nästan inget hopp om att detta system kommer vara operativt i Afghanistan i slutet av sommaren. Om RML och de krav som ställs i det afghanska luftrummet skulle uppfyllas fyra månader efter leverans vore det verkligen något helt unikt.
Varken ifråga om helikoptrar eller TUAV har man hittills velat pröva den snabbaste vägen till force protection. För två år sedan antydde man för Försvarsutskottet att man skulle hitta ett snabbspår mot Afghanistan när det gällde MEDEVAC. USA, Kanada, Storbritannien och FN hyr sådana resurser, men likväl visade det sig till sist omöjligt för oss.
ÖB sade i direktsänt utskottsförhör att han inte kunde minnas ifall han gett något uppdrag till FMV att rekognocera den internationella marknaden för leasing av hkp. Senare bekräftade FM skriftligen till utskottet att något sådant uppdrag inte getts. Ett sådant uppdrag hade varit den korrekta vägen, men jag tror inte att det någonsin var aktuellt.
Samtidigt kunde tjänstemän på FMV på eget initiativ, i PM till FM och Försvarsdepartementet, slå fast att det fanns gott om helikoptrar tillgängliga för förhyrning, med egen eller extern personal.
Nu gör man samma trick med TUAV: Resursen finns inte; och om den finns strider det nog mot folkrätten eller i vart fall mot nationell lagstiftning att utnyttja den. Insatschefen skriver i SvD att inget vore mera främmande än att prioritera särintressen framför soldaternas väl och ve. Därför har FM valt "den säkra vägen". Frågan är bara, säker för vem? För soldaterna eller generalerna?
Allan Widman
torsdag 9 december 2010
Syltrygg?
Jag har varit på några dagars besök i Washington. USA är naturligtvis i grunden skakat av Wikileaks. Av det vanliga självförtroendet och frejdigheten syntes ej mycket. För State Department har avslöjandena fått proportioner fullt jämförbara med "nine-eleven". Tillsammans med skenande budgetunderskott, allt tydligare inrikespolitisk polarisering och utmaningarna i Afghanistan befinner sig landet i ett mycket utsatt läge.
Anti-amerikanska debattörer, inte minst i Sverige, tolkar det som att vi nu ser början till slutet på USA:s globala dominans. Jag varken tror eller hoppas att det är så. Landets exceptionella politiska och militära styrka har förvisso haft sina avigsidor. Men hur kommer världen att se ut om den inte längre kan lita till USA:s förmåga att gripa in? Det vill vi nog inte veta.
Under ett par timmar fick jag också möjlighet att besöka Department of Veterans Affairs (VA). Med sina över 250 000 anställda (!) svarar myndigheten både för medicinskt, socialt och ekonomiskt omhändertagande av soldater och anhöriga. Enbart under 2008 gav man medicinsk vård till 5,6 miljoner veteransoldater. Det politiska trycket på myndigheten är enormt. Varje ledamot av senaten och representanhuset är involverad i veteranpolitiken och bearbetas kontinuerligt av veteranlobbyn, som beskrivs som en av landets mest inflytelserika. I genomsnitt håller kongressen 200 hearings per år där VA:s representanter under ed får vittna om sina ansträngningar.
Under min bortovaro har debatten om FM:s personalpolitik fortsatt. Upprördheten är stor och berättigad. Det förändrar dock inte det faktum att Försvarsmakten, under ÖB och inom ramen för svensk arbetsrätt, själv avgör hur man agerar som arbetsgivare. Anna-Lena Sörensson (S) har ställt en fråga till försvarsministern om personalpolitiken i Försvarsmakten. I gårdagens svar på denna avslutar försvarsministern med följande mening: "Vid de återkommande dialogerna mellan Försvarsdepartementet och ledningen för Försvarsmakten är de arbetsgivarpolitiska frågorna av stor vikt".
Detta ska läsas som att man från försvarsdepartementets sida vill markera att man återkommande tar upp frågan om hur myndigheten agerat när det gäller att implementera skyldigheten till internationell tjänstgöring. Och att svaret inte bara innehåller den sedvanliga hänvisningen till att arbetsgivaransvaret är FM:s, ska nog tolkas som att departementet inte direkt "gjort vågen" när myndighetens handläggning redovisats...
Ja, måhända är jag och en del av mina utskottskollegor ena riktiga syltryggar som inte omedelbart krävt ÖB:s avgång och ej heller förmått försvarsdepartementet att handgripligt idka våld mot den svenska grundlagen. En dag ska jag på denna blogg berätta om vad som i övrigt gjorts för att stärka vårt försvar, med motsvarande utgifter för en riksdagsledamots möjligheter till inflytande.
I veckan publicerades en debattartikel av mig som kritiserade Försvarsmakten för att inte ordna med en gapfiller för vår egen TUAV i Afghanistan. Jag antar att FM snart går i svaromål. Det givna försvaret är naturligtvis att Genomförandegruppen, som jag var ledamot av, för två år sedan stoppade just det upplägg som riksdagen senare beställde.
Då som nu ansåg jag det fel att SAAB skulle göra en särskild handpåläggning. Varför? Systemet Shadow 200 hade ju mer än 100 000 flygtimmar i operativ miljö. Det behövde inte modifieras, utan kunde (som jag tidigare skrivit på denna blogg) tagits direkt från USA till Afghanistan. Inte bara tid utan också pengar hade vunnits. Även om detta inte har någon bäring på myndighetens ovilja att beställa gapfillern kommer det nu att idisslas.
Jag tror att de flesta som följer denna blogg förstår sambanden i svensk materielförsörjning. Likväl måste dessa omprövas när nationen och våra soldater befinner sig i krig.
Allan Widman
Anti-amerikanska debattörer, inte minst i Sverige, tolkar det som att vi nu ser början till slutet på USA:s globala dominans. Jag varken tror eller hoppas att det är så. Landets exceptionella politiska och militära styrka har förvisso haft sina avigsidor. Men hur kommer världen att se ut om den inte längre kan lita till USA:s förmåga att gripa in? Det vill vi nog inte veta.
Under ett par timmar fick jag också möjlighet att besöka Department of Veterans Affairs (VA). Med sina över 250 000 anställda (!) svarar myndigheten både för medicinskt, socialt och ekonomiskt omhändertagande av soldater och anhöriga. Enbart under 2008 gav man medicinsk vård till 5,6 miljoner veteransoldater. Det politiska trycket på myndigheten är enormt. Varje ledamot av senaten och representanhuset är involverad i veteranpolitiken och bearbetas kontinuerligt av veteranlobbyn, som beskrivs som en av landets mest inflytelserika. I genomsnitt håller kongressen 200 hearings per år där VA:s representanter under ed får vittna om sina ansträngningar.
Under min bortovaro har debatten om FM:s personalpolitik fortsatt. Upprördheten är stor och berättigad. Det förändrar dock inte det faktum att Försvarsmakten, under ÖB och inom ramen för svensk arbetsrätt, själv avgör hur man agerar som arbetsgivare. Anna-Lena Sörensson (S) har ställt en fråga till försvarsministern om personalpolitiken i Försvarsmakten. I gårdagens svar på denna avslutar försvarsministern med följande mening: "Vid de återkommande dialogerna mellan Försvarsdepartementet och ledningen för Försvarsmakten är de arbetsgivarpolitiska frågorna av stor vikt".
Detta ska läsas som att man från försvarsdepartementets sida vill markera att man återkommande tar upp frågan om hur myndigheten agerat när det gäller att implementera skyldigheten till internationell tjänstgöring. Och att svaret inte bara innehåller den sedvanliga hänvisningen till att arbetsgivaransvaret är FM:s, ska nog tolkas som att departementet inte direkt "gjort vågen" när myndighetens handläggning redovisats...
Ja, måhända är jag och en del av mina utskottskollegor ena riktiga syltryggar som inte omedelbart krävt ÖB:s avgång och ej heller förmått försvarsdepartementet att handgripligt idka våld mot den svenska grundlagen. En dag ska jag på denna blogg berätta om vad som i övrigt gjorts för att stärka vårt försvar, med motsvarande utgifter för en riksdagsledamots möjligheter till inflytande.
I veckan publicerades en debattartikel av mig som kritiserade Försvarsmakten för att inte ordna med en gapfiller för vår egen TUAV i Afghanistan. Jag antar att FM snart går i svaromål. Det givna försvaret är naturligtvis att Genomförandegruppen, som jag var ledamot av, för två år sedan stoppade just det upplägg som riksdagen senare beställde.
Då som nu ansåg jag det fel att SAAB skulle göra en särskild handpåläggning. Varför? Systemet Shadow 200 hade ju mer än 100 000 flygtimmar i operativ miljö. Det behövde inte modifieras, utan kunde (som jag tidigare skrivit på denna blogg) tagits direkt från USA till Afghanistan. Inte bara tid utan också pengar hade vunnits. Även om detta inte har någon bäring på myndighetens ovilja att beställa gapfillern kommer det nu att idisslas.
Jag tror att de flesta som följer denna blogg förstår sambanden i svensk materielförsörjning. Likväl måste dessa omprövas när nationen och våra soldater befinner sig i krig.
Allan Widman
torsdag 2 december 2010
Ståndaktigt?
Det som en gång hette NBF och senare GLC/NOC respektive GLI/NOC är nu inne i en ny omdöpningsprocess. Enligt uppgifter från HKV smakar man nu på akronymen TI/TS (Taktisk Internet / Tele System). Det slutliga namnet uppenbaras väl först när, eller om, svar inkommer på framställan regeringen gjorde i somras. Enligt olika källor finns det nu divergerande uppfattningar inom högsta ledningen.
Diskussionen om vägvalen i vår framtida stridsflygsutveckling fortsätter också. I ett inlägg av min högt värderade utskottskollega, Staffan Danielsson (C), bör dessa frågor inte bli föremål för politiska diskussioner. Försvaret vet bäst, anser han. Frågan är dock om hans tilltro till myndigheten även omfattar avvägningarna mellan flygvapnets säkerhetskrav och den östgötska vindkraften..?
För bara några minuter sedan justerades det sammansatta försvars- och utrikesutskottet förslaget till beslut om den fortsatta svenska närvaron i Afghanistan. Skönt att detta nu är över. Det är alltid en orolig tid medan beredning och diskussioner pågår. Både här hemma och där nere. Mer långsiktiga beslut om mandatet skulle ha sina tydliga fördelar.
Det sammansatta utskottet noterar också uttryckligen att FM har för avsikt att under 2011 tillföra en TUAV till det svenska ansvarsområdet. Jag uppskattar tydliga målsättningar och ser fram emot denna förmågehöjning på underrättelsesidan.
Hela denna vecka har jag även funderat över bloggkollegan Chefsingenjören. När jag själv fick det ökända brevet om undertecknande eller uppsägning förstod jag att det skulle bli både fyrkantigt och tufft. Från det ögonblick FML sätter ned foten finns ju ingen återvändo. Myndighetens alla medarbetare kommer att med hänsynslös nit till punkt och pricka fullfölja beslutet. Det handlar inte om illvilja eller oförmåga till självständigt tänkande hos enskilda handläggare. Däremot är det ett uttryck för en kultur som sluter sig allt starkare inåt. I en sådan blir ståndaktigheten ett självändamål, men utåt ökar risken för att det uppfattas som oresonligt.
Just nu, efter debatten om vindkraften och hanteringen av den internationella tjänstgöringsplikten, ökar gapet mellan myndigheten och en alltmer oförstående omvärld. En starkt hierarkisk organisation byggd på lydnad är säkert bekväm att leda, men man gör klokt i att inte underskatta det ansvar som följer med. Till sist kan det bara utkrävas på ett enda ställe.
Detta är emellertid förklaringen till varför det inte spelar någon roll vilken kompetens Chefsingenjören representerar. Att han de facto var på väg till Afghanistan. Eller hur mycket som investerats i hans utbildning. Utgången blev oundviklig.
Jag har fått många mail om vad politiker kan göra för Chefsingenjören. I realiteten knappast något. Vi vare sig kan eller får blanda oss i FM:s enskilda beslut. Däremot kan vi med lagstiftning och övergripande styrning vaka över att strukturerna blir mer öppna och mottagliga för det omgivande samhället. På det sättet kan vi se till att Björns offer inte var förgäves.
Allan Widman
Diskussionen om vägvalen i vår framtida stridsflygsutveckling fortsätter också. I ett inlägg av min högt värderade utskottskollega, Staffan Danielsson (C), bör dessa frågor inte bli föremål för politiska diskussioner. Försvaret vet bäst, anser han. Frågan är dock om hans tilltro till myndigheten även omfattar avvägningarna mellan flygvapnets säkerhetskrav och den östgötska vindkraften..?
För bara några minuter sedan justerades det sammansatta försvars- och utrikesutskottet förslaget till beslut om den fortsatta svenska närvaron i Afghanistan. Skönt att detta nu är över. Det är alltid en orolig tid medan beredning och diskussioner pågår. Både här hemma och där nere. Mer långsiktiga beslut om mandatet skulle ha sina tydliga fördelar.
Det sammansatta utskottet noterar också uttryckligen att FM har för avsikt att under 2011 tillföra en TUAV till det svenska ansvarsområdet. Jag uppskattar tydliga målsättningar och ser fram emot denna förmågehöjning på underrättelsesidan.
Hela denna vecka har jag även funderat över bloggkollegan Chefsingenjören. När jag själv fick det ökända brevet om undertecknande eller uppsägning förstod jag att det skulle bli både fyrkantigt och tufft. Från det ögonblick FML sätter ned foten finns ju ingen återvändo. Myndighetens alla medarbetare kommer att med hänsynslös nit till punkt och pricka fullfölja beslutet. Det handlar inte om illvilja eller oförmåga till självständigt tänkande hos enskilda handläggare. Däremot är det ett uttryck för en kultur som sluter sig allt starkare inåt. I en sådan blir ståndaktigheten ett självändamål, men utåt ökar risken för att det uppfattas som oresonligt.
Just nu, efter debatten om vindkraften och hanteringen av den internationella tjänstgöringsplikten, ökar gapet mellan myndigheten och en alltmer oförstående omvärld. En starkt hierarkisk organisation byggd på lydnad är säkert bekväm att leda, men man gör klokt i att inte underskatta det ansvar som följer med. Till sist kan det bara utkrävas på ett enda ställe.
Detta är emellertid förklaringen till varför det inte spelar någon roll vilken kompetens Chefsingenjören representerar. Att han de facto var på väg till Afghanistan. Eller hur mycket som investerats i hans utbildning. Utgången blev oundviklig.
Jag har fått många mail om vad politiker kan göra för Chefsingenjören. I realiteten knappast något. Vi vare sig kan eller får blanda oss i FM:s enskilda beslut. Däremot kan vi med lagstiftning och övergripande styrning vaka över att strukturerna blir mer öppna och mottagliga för det omgivande samhället. På det sättet kan vi se till att Björns offer inte var förgäves.
Allan Widman
måndag 22 november 2010
Vägval
Att utveckla nya stridsflygplan är ingen billig affär. Å andra sidan är det heller inte gratis att ge livsuppehållande behandling åt en nationell flygindustri. De senaste åren har det handlat om en handfull miljarder årligen. I det perspektivet blir 30-50 miljarder för ett långsiktigt utvecklingsprojekt ingen anmärkningsvärd summa.
Det är min bedömning att statsmakterna har en försvarsindustriell strategi. Ehuru inte stadfäst av regering och riksdag ska Sverige vidmakthålla förmåga att vara slutleverantör av ubåtar och, än viktigare, stridsflygplan. Idag har detta har inget med vår militära alliansfrihet att göra. Snarare handlar det om vår säkerhetspolitiska självbild i kombination med en stark övertygelse om försvarsindustrins direkta och indirekta effekter på tillväxt och sysselsättning.
I förra veckan försökte jag på Brännpunkt i Svenska Dagbladet redovisa att vi som nation nu står inför ett viktigt vägval: Antingen gör vi oss beredda för en ny, långsiktig satsning eller kommer svensk stridsflygsutveckling så småningom till ett slut.
De som omhuldar svensk försvarsindustri ville inte kännas vid vare sig det projekt som nu tar form bland myndigheter och industri eller dess prislapp. Industrins vedersakare uppfattade min inlaga som att jag tydligt tog ställning för beslut om utveckling av ett nytt svenskt stridsflyg.
Min avsikt var att få en debatt. När Sverige ger sig in i ett nytt, omfattande utvecklingsprojekt ska vi styras av våra egna operativa behov eller snegla på vad presumtiva exportkunder kan tänkas vilja? Eller finns det inga sådana motsättningar? Vad är kostnadseffektivt och hur minimeras riskerna? Den som följt utvecklingen av en lång rad militära plattformar förstår att vi bör tänka till före och konkret ange vad som ska uppnås.
Valet av motor kommer till exempel att få vittgående konsekvenser i många olika avseenden. I de knappa tvåhundra Gripar vi idag har sitter en i huvudsak amerikansk motor kallad RM 12. Den är ”svensk” i bemärkelsen att vi idag är ägare till motorerna och att de av Volvo Aero anpassats till våra behov. Att vässa och återanvända dessa motorer ger miljarder i kostnadsfördelar. Men det handlar också om att behålla rådigheten över motorns framtida utveckling. Alternativet; att köpa en helt ny motor från General Electric (F 414), innebär att de amerikanska stridskrafternas behov blir styrande.
I sammanhanget bör vi också beakta tidigare exporter av Gripen. Idag sitter det RM 12 motorer i det dryga femtiotal plan som sålts eller leasats till Sydafrika, Tjeckien, Ungern och Thailand. Vad föredrar dessa länder att uppgradera eller köpa helt ny motor? Om de varken gör det ena eller det andra och nöjer sig med nuvarande framdrivning sitter vi kanske med en motor här hemma samtidigt som vi tvingas underhålla en annan hos våra kunder. Det blir krångligt och säkert dyrbart.
Som stridspilot vill man naturligtvis alltid ha det bästa av allt. Den vassaste motorn, senaste sensorerna och den längsta räckvidden. Allt annat vore onaturligt. Problemet är bara att vi har ett litet lands plånbok. När vi gapat över för mycket har våra resurser gång efter annan inte räckt för att göra någon del riktigt bra. Ett flygvapen är ett system av system. Vi måste ha råd till plan, sensorer och vapen i tillräckligt antal och av tillräcklig effektivitet. Sedan måste vi också kunna betala för flygtrim och stridsledning. Först när allt detta är på plats uppnår våra flygstridskrafter stridsduglig bekämpningsförmåga. Ansvaret för en sådan balans kan inte läggas på företrädare av enskilda delar i systemet.
Min förhoppning är att en saklig debatt om svensk stridsflygsutveckling ska kunna fortsätta. Det kräver dock en öppenhet inför ekonomiska, tekniska och politiska realiteter. Idag definieras ett stridsflygplan främst av framdrivning, räckvidd och sensorer. Ny radar, ny motor och större skrov för mera bränsle är därför inget mindre än ett nytt stridsflygplan.
Allan Widman (FP)
Det är min bedömning att statsmakterna har en försvarsindustriell strategi. Ehuru inte stadfäst av regering och riksdag ska Sverige vidmakthålla förmåga att vara slutleverantör av ubåtar och, än viktigare, stridsflygplan. Idag har detta har inget med vår militära alliansfrihet att göra. Snarare handlar det om vår säkerhetspolitiska självbild i kombination med en stark övertygelse om försvarsindustrins direkta och indirekta effekter på tillväxt och sysselsättning.
I förra veckan försökte jag på Brännpunkt i Svenska Dagbladet redovisa att vi som nation nu står inför ett viktigt vägval: Antingen gör vi oss beredda för en ny, långsiktig satsning eller kommer svensk stridsflygsutveckling så småningom till ett slut.
De som omhuldar svensk försvarsindustri ville inte kännas vid vare sig det projekt som nu tar form bland myndigheter och industri eller dess prislapp. Industrins vedersakare uppfattade min inlaga som att jag tydligt tog ställning för beslut om utveckling av ett nytt svenskt stridsflyg.
Min avsikt var att få en debatt. När Sverige ger sig in i ett nytt, omfattande utvecklingsprojekt ska vi styras av våra egna operativa behov eller snegla på vad presumtiva exportkunder kan tänkas vilja? Eller finns det inga sådana motsättningar? Vad är kostnadseffektivt och hur minimeras riskerna? Den som följt utvecklingen av en lång rad militära plattformar förstår att vi bör tänka till före och konkret ange vad som ska uppnås.
Valet av motor kommer till exempel att få vittgående konsekvenser i många olika avseenden. I de knappa tvåhundra Gripar vi idag har sitter en i huvudsak amerikansk motor kallad RM 12. Den är ”svensk” i bemärkelsen att vi idag är ägare till motorerna och att de av Volvo Aero anpassats till våra behov. Att vässa och återanvända dessa motorer ger miljarder i kostnadsfördelar. Men det handlar också om att behålla rådigheten över motorns framtida utveckling. Alternativet; att köpa en helt ny motor från General Electric (F 414), innebär att de amerikanska stridskrafternas behov blir styrande.
I sammanhanget bör vi också beakta tidigare exporter av Gripen. Idag sitter det RM 12 motorer i det dryga femtiotal plan som sålts eller leasats till Sydafrika, Tjeckien, Ungern och Thailand. Vad föredrar dessa länder att uppgradera eller köpa helt ny motor? Om de varken gör det ena eller det andra och nöjer sig med nuvarande framdrivning sitter vi kanske med en motor här hemma samtidigt som vi tvingas underhålla en annan hos våra kunder. Det blir krångligt och säkert dyrbart.
Som stridspilot vill man naturligtvis alltid ha det bästa av allt. Den vassaste motorn, senaste sensorerna och den längsta räckvidden. Allt annat vore onaturligt. Problemet är bara att vi har ett litet lands plånbok. När vi gapat över för mycket har våra resurser gång efter annan inte räckt för att göra någon del riktigt bra. Ett flygvapen är ett system av system. Vi måste ha råd till plan, sensorer och vapen i tillräckligt antal och av tillräcklig effektivitet. Sedan måste vi också kunna betala för flygtrim och stridsledning. Först när allt detta är på plats uppnår våra flygstridskrafter stridsduglig bekämpningsförmåga. Ansvaret för en sådan balans kan inte läggas på företrädare av enskilda delar i systemet.
Min förhoppning är att en saklig debatt om svensk stridsflygsutveckling ska kunna fortsätta. Det kräver dock en öppenhet inför ekonomiska, tekniska och politiska realiteter. Idag definieras ett stridsflygplan främst av framdrivning, räckvidd och sensorer. Ny radar, ny motor och större skrov för mera bränsle är därför inget mindre än ett nytt stridsflygplan.
Allan Widman (FP)
tisdag 9 november 2010
Viskningar och rop
Den första, men knappast sista, manifestationen till stöd för soldater och anhöriga på Sergels torg blev en framgång. Stephan Lindeblad ska ha all heder av detta initiativ. Idé och genomförande var hans från början till slut.
Inte nog med att manifestationen samlade uppemot trehundra deltagare. Därtill fördes gamla kamrater samman: Jag träffade ett gäng från BA 01 som tagit tillfället i akt till återförening. En av dem hade till och med flugit in från Kiruna.
Under gårdagen fick jag på nytt möjligheten att besöka LSS i Uppsala. Dragningarna bekräftade bilden av en förmåga med stora utmaningar framför sig. Trots centralt stöd är det långt kvar innan man når upp till en rekrytering som kan råda bot på underbemanningen.
Förmågeglappet har väl sina nödtorftiga, tekniska lösningar. Samtidigt finns det en del andra nötter som måste knäckas. Ehuru obehagligt måste även nödvändiga legala och politiska förutsättningar komma på plats.
GLI/NOC dras med sina bekymmer. Det handlar både om att försöka definiera målbilden i funktionella termer och om att uppbåda tillräckligt med mod för att ge sig ut på denna vågliga seglats. Problemen hänger naturligtvis samman. Eftersom FML fortfarande bara kan förklara vad GLI/NOC inte är, känner myndigheten själv och de politiska beslutsfattarna en tilltagande osäkerhet. Sommarens framställan från regeringen, om de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna, ska tydligen besvaras i nästa vecka. Något säger mig dock att Moment 22 kommer att bestå.
Ibland heter det att även felaktiga beslut kan vara bättre än inga beslut alls. Måhända äger påståendet giltighett i utsatta, sekundoperativa lägen. Men ifråga om grundläggande funktioner, som byggts upp under årtionden, kan passivitet vara att föredra. Vi vet vad vi har.
Allan Widman
Inte nog med att manifestationen samlade uppemot trehundra deltagare. Därtill fördes gamla kamrater samman: Jag träffade ett gäng från BA 01 som tagit tillfället i akt till återförening. En av dem hade till och med flugit in från Kiruna.
Under gårdagen fick jag på nytt möjligheten att besöka LSS i Uppsala. Dragningarna bekräftade bilden av en förmåga med stora utmaningar framför sig. Trots centralt stöd är det långt kvar innan man når upp till en rekrytering som kan råda bot på underbemanningen.
Förmågeglappet har väl sina nödtorftiga, tekniska lösningar. Samtidigt finns det en del andra nötter som måste knäckas. Ehuru obehagligt måste även nödvändiga legala och politiska förutsättningar komma på plats.
GLI/NOC dras med sina bekymmer. Det handlar både om att försöka definiera målbilden i funktionella termer och om att uppbåda tillräckligt med mod för att ge sig ut på denna vågliga seglats. Problemen hänger naturligtvis samman. Eftersom FML fortfarande bara kan förklara vad GLI/NOC inte är, känner myndigheten själv och de politiska beslutsfattarna en tilltagande osäkerhet. Sommarens framställan från regeringen, om de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna, ska tydligen besvaras i nästa vecka. Något säger mig dock att Moment 22 kommer att bestå.
Ibland heter det att även felaktiga beslut kan vara bättre än inga beslut alls. Måhända äger påståendet giltighett i utsatta, sekundoperativa lägen. Men ifråga om grundläggande funktioner, som byggts upp under årtionden, kan passivitet vara att föredra. Vi vet vad vi har.
Allan Widman
onsdag 3 november 2010
Molnen ska skingras
Enligt SMHI kommer regnet över Stockholmsområdet att upphöra framåt kvällen. Hoppet, att manifestationen till stöd för soldater och anhöriga ska få stor uppslutning, är därför fortsatt starkt. Vi ses på Sergels torg kl 17.00.
I morgon lägger regeringen en proposition om den svenska närvaron i Afghanistan. Det finns ett brett politiskt stöd samtidigt är det svårt att se på vilket sätt inriktningen av vår arbete förändrats. Ambitioner avseende överlämnande av säkerhetsansvar och övergång till en mera stödjande funktion är av godo. Samtidigt tycks man kunnat undvika att blanda samman frågan om vår närvaro med vilka resurser man är beredd tillföra. Min oro, att tveksamhet skulle markeras genom minskningar av bidraget, till skada för våra soldaters säkerhet, kom lyckligt nog på skam.
I Försvarsutskottet har Anders Lindström berättat att det inte blir någon gap filler för UAV 03 Örnen. Detta trots att den nu försenas, jämfört med besked som tidigare givits av industrin. Chefsingenjören är dock en smula skeptisk även till den nya tidsplanen. Han pekar på integrationen av planerings- och utvärderingssystem som genomförs av SAAB och på juridisk problematik rörande certifiering.
Bilden blir att vi tar ett internationellt väl beprövat system och först anpassar det för svenska förhållanden. Därefter ska vi lyfta ner det i operationsområdet och möta de särskilda utmaningar som finns där. Frågan är om vi inte, av hänsyn just till våra soldater, skulle kunna ta hela det beprövade amerikanska konceptet och föra ner det utan omvägar? Så har andra länder tidigare gjort med sina UAV:er. Tid skulle vinnas och risker sannolikt minskas. Sedan kan vi ju alltid i efterhand ställa i ordning för hemmabruk.
Gap filler baserad på leasing har tidigare uppgetts falla på folkrättsliga skäl. När detta argument bemötts med att andra länder - lydande under samma folkrätt - kunnat leasa heter det nu "juridiska hinder": Det krävs att man är svensk medborgare med militär befattning för att tjänstgöra i insats. Gäller det även soldater från länder vi samarbetar med, tolkar, civila rådgivare samt entreprenörer - utländska och inhemska - som tjänstgör med oss?
Allan Widman
I morgon lägger regeringen en proposition om den svenska närvaron i Afghanistan. Det finns ett brett politiskt stöd samtidigt är det svårt att se på vilket sätt inriktningen av vår arbete förändrats. Ambitioner avseende överlämnande av säkerhetsansvar och övergång till en mera stödjande funktion är av godo. Samtidigt tycks man kunnat undvika att blanda samman frågan om vår närvaro med vilka resurser man är beredd tillföra. Min oro, att tveksamhet skulle markeras genom minskningar av bidraget, till skada för våra soldaters säkerhet, kom lyckligt nog på skam.
I Försvarsutskottet har Anders Lindström berättat att det inte blir någon gap filler för UAV 03 Örnen. Detta trots att den nu försenas, jämfört med besked som tidigare givits av industrin. Chefsingenjören är dock en smula skeptisk även till den nya tidsplanen. Han pekar på integrationen av planerings- och utvärderingssystem som genomförs av SAAB och på juridisk problematik rörande certifiering.
Bilden blir att vi tar ett internationellt väl beprövat system och först anpassar det för svenska förhållanden. Därefter ska vi lyfta ner det i operationsområdet och möta de särskilda utmaningar som finns där. Frågan är om vi inte, av hänsyn just till våra soldater, skulle kunna ta hela det beprövade amerikanska konceptet och föra ner det utan omvägar? Så har andra länder tidigare gjort med sina UAV:er. Tid skulle vinnas och risker sannolikt minskas. Sedan kan vi ju alltid i efterhand ställa i ordning för hemmabruk.
Gap filler baserad på leasing har tidigare uppgetts falla på folkrättsliga skäl. När detta argument bemötts med att andra länder - lydande under samma folkrätt - kunnat leasa heter det nu "juridiska hinder": Det krävs att man är svensk medborgare med militär befattning för att tjänstgöra i insats. Gäller det även soldater från länder vi samarbetar med, tolkar, civila rådgivare samt entreprenörer - utländska och inhemska - som tjänstgör med oss?
Allan Widman
fredag 29 oktober 2010
FMV påminner...
I veckan skrev Blekinge Läns Tidning om att en av de Hkp 4 som ställts i malpåse skulle iordningställas åt FMV. Idag fick jag också möjligheten att kommentera detta i samma tidning:
När Försvarsmakten till sist beslutade sig för att avveckla vertolerna fortsatte FMV att flyga en av maskinerna. När denna sedan gick till museum beslutade FMV att ännu en skulle klargöras för flygning. Under ett par veckor har Patria Helicopters AB nu mekat på en av de helikoptrarna.
Det är svårt att undgå slutsatsen att FMV genom sitt agerande försöker skicka en signal till den politiska nivån om att vertolerna bör tas till vara och försättas i brukbart skick. Försvarsmakten, som under många år drivit på för en avveckling av helikoptern, känner sig naturligtvis provocerad av tilltaget. Av prestigeskäl kommer Högkvarteret heller aldrig att ta tillbaka vårt mest habila helikoptersystem. Hellre får soldaterna marschera.
Det som BLT inte rapporterade om var till vilken kostnad som den förrådsställda vertolen gjorts flygduglig. Enligt entreprenören kommer man totalt att debitera 169 000 kr med indexuppräkning från 2007 års prisläge. I militära helikoptersammanhang är summan en ren nullitet. Alla de som sagt att det skulle kosta miljarder att rusta upp vertolerna får nu något att fundera över.
Men även om ett återupplivande av helikoptersystemet skulle rädda förmågan till luftburen ubåtsjakt och taktiska trupptransporter kommer Försvarsmakten vägra befatta sig med det. Rädslan för en ny debatt om helikoptern påstås till exempel ha lett till särskilda förhållningsorder på Kallinge om när helikoptern får vistas utanför hangaren.
De återstående helikoptrarna kan ej kvarbli hos FM utan måste nu överföras till Kustbevakningen. Under det huvudmannaskapet bör vertolen också kunna tjäna andra statliga verksamheter. Behovet av helikoptertransporter är stort inom till exempel polisen, räddningstjänsten och sjöräddningen. Bortsett från några Helikopter 10 A är vertolen idag vår enda medeltunga och sjöoperativa helikopter. Och om den nationella insatsstyrkan snabbt ska förflyttas för insatser utanför Mälardalen förblir vertolerna det optimala alternativet.
Bristen på medeltunga och tunga helikoptrar ute i världen är också så stor att länder går samman i pooler för att kunna säkra tillgången till sådan kapacitet. Som svenska skattebetalare bör vi kunna kräva motsvarande samarbete också mellan statliga myndigheter. Våra vertoler är redan betalda, de har många tusen flygtimmar kvar och kommer att behövas om och om igen. I årtionden har de visat sig ovärderliga vid skogsbrandsläckningar, färjekatastrofer och andra nationella krissituationer.
Heder åt FMV för att man på nytt våga påminna Sverige om detta.
Allan Widman
När Försvarsmakten till sist beslutade sig för att avveckla vertolerna fortsatte FMV att flyga en av maskinerna. När denna sedan gick till museum beslutade FMV att ännu en skulle klargöras för flygning. Under ett par veckor har Patria Helicopters AB nu mekat på en av de helikoptrarna.
Det är svårt att undgå slutsatsen att FMV genom sitt agerande försöker skicka en signal till den politiska nivån om att vertolerna bör tas till vara och försättas i brukbart skick. Försvarsmakten, som under många år drivit på för en avveckling av helikoptern, känner sig naturligtvis provocerad av tilltaget. Av prestigeskäl kommer Högkvarteret heller aldrig att ta tillbaka vårt mest habila helikoptersystem. Hellre får soldaterna marschera.
Det som BLT inte rapporterade om var till vilken kostnad som den förrådsställda vertolen gjorts flygduglig. Enligt entreprenören kommer man totalt att debitera 169 000 kr med indexuppräkning från 2007 års prisläge. I militära helikoptersammanhang är summan en ren nullitet. Alla de som sagt att det skulle kosta miljarder att rusta upp vertolerna får nu något att fundera över.
Men även om ett återupplivande av helikoptersystemet skulle rädda förmågan till luftburen ubåtsjakt och taktiska trupptransporter kommer Försvarsmakten vägra befatta sig med det. Rädslan för en ny debatt om helikoptern påstås till exempel ha lett till särskilda förhållningsorder på Kallinge om när helikoptern får vistas utanför hangaren.
De återstående helikoptrarna kan ej kvarbli hos FM utan måste nu överföras till Kustbevakningen. Under det huvudmannaskapet bör vertolen också kunna tjäna andra statliga verksamheter. Behovet av helikoptertransporter är stort inom till exempel polisen, räddningstjänsten och sjöräddningen. Bortsett från några Helikopter 10 A är vertolen idag vår enda medeltunga och sjöoperativa helikopter. Och om den nationella insatsstyrkan snabbt ska förflyttas för insatser utanför Mälardalen förblir vertolerna det optimala alternativet.
Bristen på medeltunga och tunga helikoptrar ute i världen är också så stor att länder går samman i pooler för att kunna säkra tillgången till sådan kapacitet. Som svenska skattebetalare bör vi kunna kräva motsvarande samarbete också mellan statliga myndigheter. Våra vertoler är redan betalda, de har många tusen flygtimmar kvar och kommer att behövas om och om igen. I årtionden har de visat sig ovärderliga vid skogsbrandsläckningar, färjekatastrofer och andra nationella krissituationer.
Heder åt FMV för att man på nytt våga påminna Sverige om detta.
Allan Widman
måndag 25 oktober 2010
Köld och mycket värme...
Jag har idag ställt följande fråga till försvarsminister Sten Tolgfors:
I Propositionen Vårt framtida försvar – försvarspolitikens inriktning 2005–2007 (prop. 2004/05:5) anförde den dåvarande regeringen bland annat följande beträffande lokalisering av ingenjörsförband: ”För att säkerställa kompetens för att kunna uppträda i subarktisk miljö behövs utbildningskapacitet i norra Sverige för utbildning av ingenjörförband”.
Försvarsutskottet anförde i sitt betänkande följande ifråga om förslaget till ny grundorganisation för Försvarsmakten: ”Inom ramen för den övergripande dimensioneringen av grundorganisationen som utskottet ställt sig bakom godtar utskottet också vad regeringen anför om vilka förband som skall finnas kvar, läggas ned, omlokaliseras och nyinrättas”.
Enligt uppgift avser Försvarsmakten på egen hand nu fatta beslut om att flytta den enda utbildning av ingenjörsförband som bedrivs i Norrland. Vilka åtgärder är försvarsministern beredd vidta för att regeringens och riksdagens ställningstaganden inte överprövas?
Om nedläggningar av förband ska ske krävs riksdagens godkännande. Även om någon argumenterar för att detta alls icke är en nedläggning utan enbart en flytt kommer följderna bli desamma. Personalen kommer endast i ringa utsträckning flytta med och kompetensen går förlorad. Ingenstans kommer ingenjörsförmågan längre att vara utbildningsmässigt integrerad med manöverförband och vår särskilda förmåga, att under bistra förhållanden, överbrygga breda Norrlandsälvar riskerar gå förlorad.
I förra veckan blev jag kontaktad av en ung kadett med ett starkt patos för våra soldater i internationell tjänst. Ämnet är ju minst sagt aktuellt. Han har nu tagit initiativ till en samling på Sergels torg i Stockholm onsdagen den 3 november kl 17.00. Det handlar inte om vara eller icke vara i Afghanistan. Blott om att manifestera stöd för våra fredssoldater och deras anhöriga. Enligt min mening ett av de bästa initiativ som tagits på länge. Väl mött!
Allan Widman
I Propositionen Vårt framtida försvar – försvarspolitikens inriktning 2005–2007 (prop. 2004/05:5) anförde den dåvarande regeringen bland annat följande beträffande lokalisering av ingenjörsförband: ”För att säkerställa kompetens för att kunna uppträda i subarktisk miljö behövs utbildningskapacitet i norra Sverige för utbildning av ingenjörförband”.
Försvarsutskottet anförde i sitt betänkande följande ifråga om förslaget till ny grundorganisation för Försvarsmakten: ”Inom ramen för den övergripande dimensioneringen av grundorganisationen som utskottet ställt sig bakom godtar utskottet också vad regeringen anför om vilka förband som skall finnas kvar, läggas ned, omlokaliseras och nyinrättas”.
Enligt uppgift avser Försvarsmakten på egen hand nu fatta beslut om att flytta den enda utbildning av ingenjörsförband som bedrivs i Norrland. Vilka åtgärder är försvarsministern beredd vidta för att regeringens och riksdagens ställningstaganden inte överprövas?
Om nedläggningar av förband ska ske krävs riksdagens godkännande. Även om någon argumenterar för att detta alls icke är en nedläggning utan enbart en flytt kommer följderna bli desamma. Personalen kommer endast i ringa utsträckning flytta med och kompetensen går förlorad. Ingenstans kommer ingenjörsförmågan längre att vara utbildningsmässigt integrerad med manöverförband och vår särskilda förmåga, att under bistra förhållanden, överbrygga breda Norrlandsälvar riskerar gå förlorad.
I förra veckan blev jag kontaktad av en ung kadett med ett starkt patos för våra soldater i internationell tjänst. Ämnet är ju minst sagt aktuellt. Han har nu tagit initiativ till en samling på Sergels torg i Stockholm onsdagen den 3 november kl 17.00. Det handlar inte om vara eller icke vara i Afghanistan. Blott om att manifestera stöd för våra fredssoldater och deras anhöriga. Enligt min mening ett av de bästa initiativ som tagits på länge. Väl mött!
Allan Widman
tisdag 19 oktober 2010
De försvarar också Sverige
Idag klockan 12.00 håller Riksdagen en minnesceremoni över den svenske soldat som i lördags dödades i Afghanistan. Första gången detta skedde var efter attentatet i februari som krävde två officerares liv.
Det är glädjande att statsmakterna sakta men säkert hittar former för att uttrycka sin erkänsla mot de män och kvinnor som utgör det yttersta redskapet för nationens vilja. Men för vad sker dessa uppoffringar?
Det oftast förekommande argumentet för vår närvaro i Afghanistan är solidariteten med ett folk som lidit mer och längre än de flesta. Kvinnors rätt till ett anständigt och tryggt liv, afghanernas rätt att själva bestämma sin framtid samt säkerhetsrådets entydiga stöd utgör lättbegripliga och giltiga skäl.
Det som varit svårare att förklara för ansvariga politiker är sambandet mellan säkerheten i Afghanistan och här hemma. När förutvarande ordföranden i utrikesutskottet; Göran Lennmarker, för några år sedan påstod att Sverige försvarades i Afghanistan hånades han av en lång rad försvarsdebattörer.
Vad jag tror att Lennmarker försökte åskådliggöra med sitt uttalande var den komplexitet som kännetecknar den globaliserade säkerhetsproblematiken. Någon strikt indelning i nationell respektive internationell säkerhet är inte längre möjlig. Oavsett var risker uppstår eller vem som hotas påverkas alla i större eller mindre utsträckning. Ingen osäkerhet avfärdas heller längre som ett lands interna angelägenheter.
Det är väl känt att Afghanistan är världens helt dominerande exportör av opiater. Enbart denna hantering genererar en lång rad av säkerhetshot, både i transitländer och där den slutliga konsumtionen sker. Korruption, organiserad brottslighet och smittspridning är bara några exempel.
För ett och ett halvt år sedan tågade talibaner från Swatdalen mot Pakistans huvudstad Islamabad. Som närmast stod de mindre än hundra kilometer från den islamska världens sannolikt enda kärnvapenarsenal. Det är måhända osäkert om man kunnat ta kontroll över dessa massförstörelsevapen, men hade det i så fall varit ett regionalt eller globalt säkerhetsproblem?
En annan följd av den globaliserade säkerhetspolitiken är nödvändigheten av internationellt samarbete. Gränslösa hot och risker kan inte effektivt hanteras av enskilda länder, stormakter eller ej. Det accentuerade behovet av samfällt agerande har också skapat förväntningar på solidaritet och rättvis fördelning av bördorna. Den som inte medverkar till att lösa andras problem löper större risk att ensam behöva konfrontera näraliggande hot och risker. I detta ömsesidiga försäkringssystem regleras inte bara tjänster och gentjänster utan även deltagarnas makt och inflytande över verksamheten.
Sveriges är ett av världens minsta men mest globaliserade länder. Vi påverkas mer än de flesta i kraft av stort exportberoende, internationellt rörlig befolkning och starka kopplingar till multinationella samarbeten. Samtidigt innebär vår litenhet små möjligheter att ensamma möta allvarliga säkerhetsutmaningar.
Det har inte ansetts politiskt möjligt att ens aktualisera frågan om ett svenskt medlemskap i Nato, även om vi länge och närmast enhälligt erkänt att säkerhet ska byggas tillsammans med andra. Ett sådant ställningstagande måste naturligtvis också beaktas och kompenseras i den totala sammanräkningen.
Det Sverige gör i Afghanistan stärker vår säkerhet här och nu samt våra möjligheter att möta framtida utmaningar mot den nationella säkerheten. Vår erkänsla och tacksamhet mot de svenska soldaterna måste också omfatta detta.
Allan Widman
Det är glädjande att statsmakterna sakta men säkert hittar former för att uttrycka sin erkänsla mot de män och kvinnor som utgör det yttersta redskapet för nationens vilja. Men för vad sker dessa uppoffringar?
Det oftast förekommande argumentet för vår närvaro i Afghanistan är solidariteten med ett folk som lidit mer och längre än de flesta. Kvinnors rätt till ett anständigt och tryggt liv, afghanernas rätt att själva bestämma sin framtid samt säkerhetsrådets entydiga stöd utgör lättbegripliga och giltiga skäl.
Det som varit svårare att förklara för ansvariga politiker är sambandet mellan säkerheten i Afghanistan och här hemma. När förutvarande ordföranden i utrikesutskottet; Göran Lennmarker, för några år sedan påstod att Sverige försvarades i Afghanistan hånades han av en lång rad försvarsdebattörer.
Vad jag tror att Lennmarker försökte åskådliggöra med sitt uttalande var den komplexitet som kännetecknar den globaliserade säkerhetsproblematiken. Någon strikt indelning i nationell respektive internationell säkerhet är inte längre möjlig. Oavsett var risker uppstår eller vem som hotas påverkas alla i större eller mindre utsträckning. Ingen osäkerhet avfärdas heller längre som ett lands interna angelägenheter.
Det är väl känt att Afghanistan är världens helt dominerande exportör av opiater. Enbart denna hantering genererar en lång rad av säkerhetshot, både i transitländer och där den slutliga konsumtionen sker. Korruption, organiserad brottslighet och smittspridning är bara några exempel.
För ett och ett halvt år sedan tågade talibaner från Swatdalen mot Pakistans huvudstad Islamabad. Som närmast stod de mindre än hundra kilometer från den islamska världens sannolikt enda kärnvapenarsenal. Det är måhända osäkert om man kunnat ta kontroll över dessa massförstörelsevapen, men hade det i så fall varit ett regionalt eller globalt säkerhetsproblem?
En annan följd av den globaliserade säkerhetspolitiken är nödvändigheten av internationellt samarbete. Gränslösa hot och risker kan inte effektivt hanteras av enskilda länder, stormakter eller ej. Det accentuerade behovet av samfällt agerande har också skapat förväntningar på solidaritet och rättvis fördelning av bördorna. Den som inte medverkar till att lösa andras problem löper större risk att ensam behöva konfrontera näraliggande hot och risker. I detta ömsesidiga försäkringssystem regleras inte bara tjänster och gentjänster utan även deltagarnas makt och inflytande över verksamheten.
Sveriges är ett av världens minsta men mest globaliserade länder. Vi påverkas mer än de flesta i kraft av stort exportberoende, internationellt rörlig befolkning och starka kopplingar till multinationella samarbeten. Samtidigt innebär vår litenhet små möjligheter att ensamma möta allvarliga säkerhetsutmaningar.
Det har inte ansetts politiskt möjligt att ens aktualisera frågan om ett svenskt medlemskap i Nato, även om vi länge och närmast enhälligt erkänt att säkerhet ska byggas tillsammans med andra. Ett sådant ställningstagande måste naturligtvis också beaktas och kompenseras i den totala sammanräkningen.
Det Sverige gör i Afghanistan stärker vår säkerhet här och nu samt våra möjligheter att möta framtida utmaningar mot den nationella säkerheten. Vår erkänsla och tacksamhet mot de svenska soldaterna måste också omfatta detta.
Allan Widman
lördag 16 oktober 2010
Alla dessa dagar...
När en svensk soldat får offra sitt liv finns det inga ursäktande hänvisningar till nationens intressen eller vår stolthet. Det är bara så förfärligt och utan begriplighet. Jag tror att varenda riksdagsledamot ikväll funderar över sina beslut. Jag gör det. Är Afghanistan en hopplös uppgift? Kan något där borta vara värt förlusten av svenska män och kvinnor?
Ingen talar om hur det egentligen är. Vi är naturligtvis i Afghanistan för att FN så begärt. Samtidigt är vår närvaro också en väsentlig förutsättning för vår nationella säkerhet. Vi lider med andra. Tar vår del av bördan och knyter på så sätt andra länder till omsorgen om oss och vårt land.
Jag kan aldrig begripa den sorg som de närmast anhöriga känner. Men kanske kan det öka förståelsen om jag påstår att det en soldat gjort i Afghanistan också ökat vår trygghet här hemma.
Den 25 november 2005, den 7 februari 2010 och den 16 oktober samma år. Alla dessa dagar, som också var livet. Hur ska vi någonsin kunna tacka?
Allan Widman
Ingen talar om hur det egentligen är. Vi är naturligtvis i Afghanistan för att FN så begärt. Samtidigt är vår närvaro också en väsentlig förutsättning för vår nationella säkerhet. Vi lider med andra. Tar vår del av bördan och knyter på så sätt andra länder till omsorgen om oss och vårt land.
Jag kan aldrig begripa den sorg som de närmast anhöriga känner. Men kanske kan det öka förståelsen om jag påstår att det en soldat gjort i Afghanistan också ökat vår trygghet här hemma.
Den 25 november 2005, den 7 februari 2010 och den 16 oktober samma år. Alla dessa dagar, som också var livet. Hur ska vi någonsin kunna tacka?
Allan Widman
lördag 9 oktober 2010
"Inget fokus i någon dimension"
Jag hoppas att jag rätt minns citatet från SACO:s företrädare på F 21. När han hade misslyckats i PRIO kom denna "felruta" plötsligt upp. Är det bara beskrivningen av ett handhavandefel, eller ett övergripande textmeddelande från högre makt? Därom kan vi tvista.
Ja, Sten Tolgfors är fortfarande Sveriges försvarsminister. Min spekulation grundade sig i att han, i ett mycket utsatt läge, tog bördan av att efterträda Mikael Odenberg. Det var nog inte självvalt, men en tydlig solidaritetsförklaring mot Fredrik Reinfelt. Han har gjort ett gott jobb. Läst på och blivit insatt. Sedan oförväget och konsekvent följt den utstakade kursen. För mig framstod det som självklart att han nu skulle belönas med ett uppdrag av större tyngd.
Just avslutat en rundresa i Norrland. Avståndet till MES tycks mig kortare i Boden än i Stockholm. Det har skrivits en del om Försvarsutskottets brist på information om händelseutvecklingen den senaste tiden. Jag gjorde dock klart för SvD:s reporter att FM haft beredskap att uppdatera utskottet. Detta citerades inte. Det som brast var intresset från våra stora partiers sida. Att hålla sig okunnig om förhållanden är också en konst.
En ny mandatperiod står för dörren. Håkan Juholt tar plats i FöU som ordförande. Jag välkomnar detta. Och kvarblir naturligtvis också där.
Allan Widman
Ja, Sten Tolgfors är fortfarande Sveriges försvarsminister. Min spekulation grundade sig i att han, i ett mycket utsatt läge, tog bördan av att efterträda Mikael Odenberg. Det var nog inte självvalt, men en tydlig solidaritetsförklaring mot Fredrik Reinfelt. Han har gjort ett gott jobb. Läst på och blivit insatt. Sedan oförväget och konsekvent följt den utstakade kursen. För mig framstod det som självklart att han nu skulle belönas med ett uppdrag av större tyngd.
Just avslutat en rundresa i Norrland. Avståndet till MES tycks mig kortare i Boden än i Stockholm. Det har skrivits en del om Försvarsutskottets brist på information om händelseutvecklingen den senaste tiden. Jag gjorde dock klart för SvD:s reporter att FM haft beredskap att uppdatera utskottet. Detta citerades inte. Det som brast var intresset från våra stora partiers sida. Att hålla sig okunnig om förhållanden är också en konst.
En ny mandatperiod står för dörren. Håkan Juholt tar plats i FöU som ordförande. Jag välkomnar detta. Och kvarblir naturligtvis också där.
Allan Widman
söndag 19 september 2010
Något säger mig
att Sverige snart har en ny försvarsminister. Alliansregeringen fortsätter, men kommer sannolikt att ombildas.
Folkpartiet kommer knappast att få nya ministerposter, men från den skånska bänken kommer inte kritiken mot förslappning och operativ distraktion att minska.
Det har varit en lång dag och en mycket intensiv valrörelse.
Detta blir mitt kortaste inlägg.
Allan Widman
Folkpartiet kommer knappast att få nya ministerposter, men från den skånska bänken kommer inte kritiken mot förslappning och operativ distraktion att minska.
Det har varit en lång dag och en mycket intensiv valrörelse.
Detta blir mitt kortaste inlägg.
Allan Widman
fredag 17 september 2010
Förundras gör jag...
...över att svenska trupper varit i strid närmast oavbrutet de senaste veckorna utan att detta givit upphov till någon uppmärksamhet i en pågående valrörelse. Hellre diskuterar vi värdet av en oförändrad arbetsrätt och huruvida Ohly verkligen borde fråga om Åsas hand i direktsändning?
Är vi ett land på låtsas eller tillhör vi verklighetens folk?
När svenska liv står på spel, långt från våra gränser, trodde man att det skulle övertrumfa allt. Icke så. I vårt land är ROE inget för den politiska nivån. Våldsanvändningens gränser är uppenbart en förvaltningsfråga. Liksom omhändertagandet av våra soldater. En lag stiftas och sedan är bollen tillbaka hos myndigheten. Finns det någon som överraskas av att de röd-gröna inte identifierar sig med vårt uppdrag i Afghanistan? Att det är så enkelt att dra ett streck över alla stolta utfästelser?
En ny mandatperiod står för dörren. Det ser ut som om Alliansen får fortsatt förtroende. Jag vet att björnen ska skjutas innan skinnet delas, men även jag följer oddsen på nätet...
Idag läste jag en kommentar från Volvo Aero om Gripen NG. Det handlade om vilka operativa behov som styr våra utvecklingssatsningar. Författaren ville inte beskriva "järntriangeln" som korruption, utan mera som en samfälligt överdriven entusiasm. Jag tror han har rätt. Det finns inga explicita konspirationer, inga kontanter som byter ägare. Bara en underförstådd, uniform förväntan.
Sveriges riksdag behöver partier och ledamöter som på allvar ifrågasätter sakernas tillstånd. Som också vill göra sig omaket att läsa på. Inte bara i lagda propositioner, utan också genom att ta del av användarnas beprövade erfarenhet.
På Lantbruksakademien i Stockholm står följande att läsa på en vällingklocka i mässing: Tiden gror kornet, men den plöjer inte åkern.
Folkpartiet begär ödmjukt förtroende.
Allan Widman
Är vi ett land på låtsas eller tillhör vi verklighetens folk?
När svenska liv står på spel, långt från våra gränser, trodde man att det skulle övertrumfa allt. Icke så. I vårt land är ROE inget för den politiska nivån. Våldsanvändningens gränser är uppenbart en förvaltningsfråga. Liksom omhändertagandet av våra soldater. En lag stiftas och sedan är bollen tillbaka hos myndigheten. Finns det någon som överraskas av att de röd-gröna inte identifierar sig med vårt uppdrag i Afghanistan? Att det är så enkelt att dra ett streck över alla stolta utfästelser?
En ny mandatperiod står för dörren. Det ser ut som om Alliansen får fortsatt förtroende. Jag vet att björnen ska skjutas innan skinnet delas, men även jag följer oddsen på nätet...
Idag läste jag en kommentar från Volvo Aero om Gripen NG. Det handlade om vilka operativa behov som styr våra utvecklingssatsningar. Författaren ville inte beskriva "järntriangeln" som korruption, utan mera som en samfälligt överdriven entusiasm. Jag tror han har rätt. Det finns inga explicita konspirationer, inga kontanter som byter ägare. Bara en underförstådd, uniform förväntan.
Sveriges riksdag behöver partier och ledamöter som på allvar ifrågasätter sakernas tillstånd. Som också vill göra sig omaket att läsa på. Inte bara i lagda propositioner, utan också genom att ta del av användarnas beprövade erfarenhet.
På Lantbruksakademien i Stockholm står följande att läsa på en vällingklocka i mässing: Tiden gror kornet, men den plöjer inte åkern.
Folkpartiet begär ödmjukt förtroende.
Allan Widman
tisdag 14 september 2010
Försvaret av Skåne
Ibland utgår man från att alla läser vad man skriver. Så är det ju inte, oavsett var man publiceras. Efter att ha fått en del frågor om varför jag inte engagerat mig för P7 och försvaret i Skåne ser jag mig därför föranledd att återge en debattartikel som inte för så länge sedan var inför i Sydsvenskan. Den beskriver varför några ytterligare nedläggningar inte bör ske, vare sig i Skåne eller det övriga landet.
På fredag avser jag att skriva både om den verklighet som just nu möter våra soldater i Afghanistan och vad som kan vänta försvaret efter söndagens val.
"Samma månad som amfibiekåristen Håkan Syrén utsågs till ÖB i november 2003 avvecklades det rörliga kustartilleriet. Några månader senare skulle han också tvingas stå bakom nedläggningen av ett av de två kvarvarande amfibieregementena, Amf 4 i Göteborg. Upphöjelser kan ha sitt pris.
När Försvarsmaktens högkvarter nu driver frågan om nedläggning av ytterligare förband är det kanske ingen given fördel att den nuvarande ÖB:n - lundensaren Sverker Göranson - utbildats och verkat vid ett skånskt pansarregemente.
Sedan Försvarsmakten lämnade sitt underlag för det förra försvarsbeslutet har envisa uppgifter gjort gällande att det är just P 7 i Revingehed som pekats ut för nedläggning. Ryktena har fått sina bekräftelser. För två år sedan fråntogs regementet uppgiften att sätta upp en brigadstab och från och med i år upphör stridsvagnsutbildningen.
Samtidigt driver högkvarteret i Stockholm en avveckling av stridsledningscentralen i Hästveda från 2014. Om man lyckas i sitt uppsåt kommer Skåne, en av Sveriges mest befolkningstäta regioner, att helt sakna militär verksamhet. Utan plattformar för militär utbildning kommer det skånska hemvärnet sedan långsamt att förtvina.
Förvisso är Skåne tillräckligt dynamiskt och expansivt för att klara betydande påfrestningar på den regionala arbetsmarknaden. Däremot klarar knappast det svenska försvaret att välja bort Skåne som rekryteringsunderlag. Bara tanken att man, i samband med övergången till frivillig rekrytering och tidsbegränsade anställningar av unga soldater, vill lägga ned landets största universitetsgarnison gränsar till det befängda.
P 7 i Revingehed har utomordentliga övnings- och skjutfält. Samverkansmöjligheterna med det danska och polska försvaret är goda, liksom med den intilliggande Räddningsskolan i Revinge.
Hästveda svarar för hälften av stridsledningen och luftövervakningen i det svenska flygvapnet. Om denna väl skyddade anläggning avvecklas blir konsekvenserna för vårt luftförsvar långtgående. Kompetensen och den befintliga infrastrukturen låter sig inte återställas.
Att lita till de rödgröna är inte möjligt. Från den 1 januari 2011 kommer de att spara två miljarder årligen i huvudsak på just förbandsverksamheten. Istället måste det före valet ges tydliga besked från Alliansens riksdagskandidater att raden av nedläggningar i försvaret nu nått vägs ände. De senaste tjugo åren har visat att det inte blir bättre och billigare. Det enda som uppnås är dyra investeringar på annat håll samt att dugliga soldater och officerare försvinner.
Folkförankring kan heller aldrig vara att utrymma landets befolkade områden och lämna dem oförsvarade".
Allan Widman
På fredag avser jag att skriva både om den verklighet som just nu möter våra soldater i Afghanistan och vad som kan vänta försvaret efter söndagens val.
"Samma månad som amfibiekåristen Håkan Syrén utsågs till ÖB i november 2003 avvecklades det rörliga kustartilleriet. Några månader senare skulle han också tvingas stå bakom nedläggningen av ett av de två kvarvarande amfibieregementena, Amf 4 i Göteborg. Upphöjelser kan ha sitt pris.
När Försvarsmaktens högkvarter nu driver frågan om nedläggning av ytterligare förband är det kanske ingen given fördel att den nuvarande ÖB:n - lundensaren Sverker Göranson - utbildats och verkat vid ett skånskt pansarregemente.
Sedan Försvarsmakten lämnade sitt underlag för det förra försvarsbeslutet har envisa uppgifter gjort gällande att det är just P 7 i Revingehed som pekats ut för nedläggning. Ryktena har fått sina bekräftelser. För två år sedan fråntogs regementet uppgiften att sätta upp en brigadstab och från och med i år upphör stridsvagnsutbildningen.
Samtidigt driver högkvarteret i Stockholm en avveckling av stridsledningscentralen i Hästveda från 2014. Om man lyckas i sitt uppsåt kommer Skåne, en av Sveriges mest befolkningstäta regioner, att helt sakna militär verksamhet. Utan plattformar för militär utbildning kommer det skånska hemvärnet sedan långsamt att förtvina.
Förvisso är Skåne tillräckligt dynamiskt och expansivt för att klara betydande påfrestningar på den regionala arbetsmarknaden. Däremot klarar knappast det svenska försvaret att välja bort Skåne som rekryteringsunderlag. Bara tanken att man, i samband med övergången till frivillig rekrytering och tidsbegränsade anställningar av unga soldater, vill lägga ned landets största universitetsgarnison gränsar till det befängda.
P 7 i Revingehed har utomordentliga övnings- och skjutfält. Samverkansmöjligheterna med det danska och polska försvaret är goda, liksom med den intilliggande Räddningsskolan i Revinge.
Hästveda svarar för hälften av stridsledningen och luftövervakningen i det svenska flygvapnet. Om denna väl skyddade anläggning avvecklas blir konsekvenserna för vårt luftförsvar långtgående. Kompetensen och den befintliga infrastrukturen låter sig inte återställas.
Att lita till de rödgröna är inte möjligt. Från den 1 januari 2011 kommer de att spara två miljarder årligen i huvudsak på just förbandsverksamheten. Istället måste det före valet ges tydliga besked från Alliansens riksdagskandidater att raden av nedläggningar i försvaret nu nått vägs ände. De senaste tjugo åren har visat att det inte blir bättre och billigare. Det enda som uppnås är dyra investeringar på annat håll samt att dugliga soldater och officerare försvinner.
Folkförankring kan heller aldrig vara att utrymma landets befolkade områden och lämna dem oförsvarade".
Allan Widman
lördag 11 september 2010
Jag höll på att få dåndimpen...
...över de här jävla Visbykorvetterna, de måste vi stoppa, sade den avgångne försvarsministern Mikael Odenberg till Dagens Nyheter. Ord och inga visor.
Samtidigt tycks det alltid vara så att endast före detta försvarsministrar och överbefälhavare förmår tala klartext. Det må gälla svenskt medlemskap i Nato eller prisvärdheten i multifunktionella, egenutvecklade vapenplattformar.
För drygt ett och ett halvt år sedan lyckades jag till slut förklara för en tongivande journalist att hemlig och säker ledning av JAS Gripen C/D inte var möjlig. Jag hade då två gånger skrivit det på Brännpunkt och till slut fick Dagens Eko bekräftelse på uppgiften direkt av Högkvarteret.
Efter avslöjandet intensifierades diskussionen flygofficerare emellan bland annat på en lång rad av bloggar. Sedan dess har alltfler förmågeglapp och missförhållanden nått offentligheten. Varje journalist verksam på försvarsområdet känner sig idag tvungen att följa de tongivande försvarsbloggarna. Och som en följd därav gäller samma sak för Försvarsmaktens informationsavdelning och de flesta av våra generaler.
Var hade vi utan avslöjandet stått när det gäller stridsledningen av våra Gripar? Hade uppmärksamheten på att täppa till förmågeglappet varit lika stor? Eller hade ovetskapen lockat till passivitet?
Bloggarna har blivit försvars- och säkerhetspolitikens okända makthavare. Om detta kan man ha olika uppfattningar. Som liberal anser jag dem dock vara av godo. Även om det finns säkerhetsrisker i en alltför öppenhjärtig debatt är alternativet; förtigande av misslyckanden och förmågeglapp, långt värre.
Det undgår mig dock inte att våra flygstridskrafter tycks dominera bland bloggarna. Vakthavande; som höll den marina fanan högt, har t.ex. inte haft ett inlägg sedan mitten av april. Både armé- och marinstridskrafterna bör begrunda debattens för- och nackdelar.
Allan Widman
Samtidigt tycks det alltid vara så att endast före detta försvarsministrar och överbefälhavare förmår tala klartext. Det må gälla svenskt medlemskap i Nato eller prisvärdheten i multifunktionella, egenutvecklade vapenplattformar.
För drygt ett och ett halvt år sedan lyckades jag till slut förklara för en tongivande journalist att hemlig och säker ledning av JAS Gripen C/D inte var möjlig. Jag hade då två gånger skrivit det på Brännpunkt och till slut fick Dagens Eko bekräftelse på uppgiften direkt av Högkvarteret.
Efter avslöjandet intensifierades diskussionen flygofficerare emellan bland annat på en lång rad av bloggar. Sedan dess har alltfler förmågeglapp och missförhållanden nått offentligheten. Varje journalist verksam på försvarsområdet känner sig idag tvungen att följa de tongivande försvarsbloggarna. Och som en följd därav gäller samma sak för Försvarsmaktens informationsavdelning och de flesta av våra generaler.
Var hade vi utan avslöjandet stått när det gäller stridsledningen av våra Gripar? Hade uppmärksamheten på att täppa till förmågeglappet varit lika stor? Eller hade ovetskapen lockat till passivitet?
Bloggarna har blivit försvars- och säkerhetspolitikens okända makthavare. Om detta kan man ha olika uppfattningar. Som liberal anser jag dem dock vara av godo. Även om det finns säkerhetsrisker i en alltför öppenhjärtig debatt är alternativet; förtigande av misslyckanden och förmågeglapp, långt värre.
Det undgår mig dock inte att våra flygstridskrafter tycks dominera bland bloggarna. Vakthavande; som höll den marina fanan högt, har t.ex. inte haft ett inlägg sedan mitten av april. Både armé- och marinstridskrafterna bör begrunda debattens för- och nackdelar.
Allan Widman
torsdag 9 september 2010
Samverkande orsaker
Att våra berganläggningar är mer pålitliga ur driftsfunktion kan väl knappast komma som en överraskning. Förmågeutvecklingen och pålitligheten där är ett resultat av årtiondens möda, professionell försiktighet och stora investeringar. Det som inte kontinuerligt används och prövas, också under skarpa förhållanden, kommer att underprestera. Än värre blir det naturligtvis att skapa driftsäkerhet i mobila enheter för stridsledning.
Våra välbetalda konsulter är inte intresserade vare sig av Kobran eller Björnen. Utvecklingspotentialen är för liten. Men om vår förmåga bringas på fall genom nedläggning av Hästveda öppnas helt nya möjligheter...
Men sedan handlar det väl också om oklar ansvarsfördelning. Många myndigheter och nivåer har ett finger med i Örnen. Verksamheten där står ju under chefen LSS i Uppsala. FM Log, FMV och F 21 är andra aktörer.
En trend i försvaret har varit att klä av våra flottiljer. Transportflyg, stridsledning och förslag om centraliserad utbildning av basförband. Kanske tror man att det leder till kostnadseffektivitet att göra om flottiljerna från sammanhållna insatsförband till uppställningsplatser för stridsflyget. Jag tror det inte. Följden blir dessutom att ansvaret för misslyckanden blir allas och därmed ingens.
Riksdagen har vid upprepade tillfällen avvisat förslag till centralisering. Berörda riksdagsledamöter måste nu ge väljarna besked. Ska Hästveda finnas kvar eller ej? Om svar anhålles på denna blogg före den 19 september!
Allan Widman
Våra välbetalda konsulter är inte intresserade vare sig av Kobran eller Björnen. Utvecklingspotentialen är för liten. Men om vår förmåga bringas på fall genom nedläggning av Hästveda öppnas helt nya möjligheter...
Men sedan handlar det väl också om oklar ansvarsfördelning. Många myndigheter och nivåer har ett finger med i Örnen. Verksamheten där står ju under chefen LSS i Uppsala. FM Log, FMV och F 21 är andra aktörer.
En trend i försvaret har varit att klä av våra flottiljer. Transportflyg, stridsledning och förslag om centraliserad utbildning av basförband. Kanske tror man att det leder till kostnadseffektivitet att göra om flottiljerna från sammanhållna insatsförband till uppställningsplatser för stridsflyget. Jag tror det inte. Följden blir dessutom att ansvaret för misslyckanden blir allas och därmed ingens.
Riksdagen har vid upprepade tillfällen avvisat förslag till centralisering. Berörda riksdagsledamöter måste nu ge väljarna besked. Ska Hästveda finnas kvar eller ej? Om svar anhålles på denna blogg före den 19 september!
Allan Widman
tisdag 7 september 2010
Handlingsprogram nationella skyddsstyrkorna
I valda delar publiceras nedan det handlingsprogram som i söndags presenterades i Växjö.
Hemvärnsgrupperna kvar
Folkpartiet motsätter sig nedläggning av de tjugotvå s.k. hemvärnsgrupperna. Dessa stödjer och utbildar de nationella skyddsstyrkorna. Både av militärgeografiska och rekryteringspolitiska skäl är de väl spridda över landet. Av betydelse för rekrytering och utbildning är även förbanden inom grundorganisationen. Folkpartiet kommer att verka för att nuvarande regementen och flottiljer behålls.
Hemvärnsgrupperna måste dock leverera mot de högre kraven och större volymerna. Det duger inte att det regelmässigt uppstår "anslagssparande" på grund av att tillräckligt med övningar och utbildning planerats.
Nya uppgifter - infanteribataljoner
Vi anser att de nationella skyddsstyrkorna bör göras om till förband som kan lösa mer kvalificerade uppgifter. Sverige förfogar över ett omfattande materiellt arv. Många av soldaterna i nationella skyddsstyrkorna har lång militär utbildning. Att med detta som utgångspunkt skapa infanteribataljoner är inte bara möjligt utan också lämpligt. Det innebär vissa kompletteringar vad avser understödsvapen, fordon och utbildning.
I dagens nationella skyddsstyrkor är plutonen den mest centrala förbandsenheten inom bataljonen. Om förbanden ska lösa uppgifter som t.ex. fördröjningsstrid behövs ytterligare samövning på kompaninivå.
Direktanskaffning av materiel till nationella skyddsstyrkorna
Hemvärnet är en allt viktigare del av insatsorganisationen, inte minst i det nationella beredskapsperspektivet. Tillsammans med det faktum att arvet inte på sikt kommer att räcka för att materielförsörja förbanden ställer också krav på direktanskaffning.
Beredskapspolisen – en uppgift för nationella skyddsstyrkorna
Möjligheterna till deltagande i den civila krishanteringen kräver nya befogenheter och kanske också kompletterande utbildning, t.ex. motsvarande beredskapspolisen. Rikspolisstyrelsen (RPS) har föreslagit regeringen att avveckla beredskapspolisen. Som skäl anges att antalet ordinarie poliser i Sverige ökat från 16 000 till 20 500 sedan vi på 90-talet inrättade våra 1 500 beredskapspoliser. Därför bedöms de nu som överflödiga.
Den svenska poliskåren kommer, oavsett storlek, att i varje given stund vara uppbunden av ordinarie verksamhet. Beredskapspolisen ska användas när exceptionella händelser kräver en kraftig förstärkning. Så har också skett i samband med det första Gulfkriget på 90-talet och under Gudrun. Eftersom RPS finner uppgiften att administrera beredskapspoliserna som betungande kan detta uppdrag med fördel överföras på Hemvärnet, även om utbildning och beslut om insats förblir hos polisen.
Försvarsmaktens stöd till samhället
Försvarsmaktens möjligheter att stödja polisens arbete blev för några år sedan föremål för ny lagstiftning. Trots andra avsikter synes de nya reglerna ha motverkat en god samverkan och ett effektivt resursutnyttjande. Möjligheterna att på ett mer effektivt sätt använda t.ex. nationella skyddsstyrkorna i civil krishantering bör på nytt ses över.
Inget tak för nationella skyddsstyrkorna
Rekryteringen till nationella skyddsstyrkorna bygger just på lokala initiativ och stor öppenhet. Personliga kontakter, korta ledtider och individuellt mottagande har givit goda resultat. Tidigare har storleken på nationella skyddsstyrkorna vid varje försvarsbeslut bestämts av hur många soldater som för tillfället bedömts genomföra tjänstgöring enligt sina kontrakt. Dessa styrkors ökade betydelse för vår samlade försvars- och krishanteringsförmåga gör emellertid att någon övre gräns för numerären inte ska sättas. Kan man rekrytera fler än de cirka 22 000 soldater som var ambitionen i 2009 års beslut ska man få göra det.
Gotland
Gotlands betydelse för försvaret av Sverige kan inte överskattas och soldater som inte behöver transporteras till Gotland vid en kris är extra värdefulla. Vilket betyder att samtliga gotlänningar i vapenför ålder ska erbjudas militär utbildning till nationella skyddsstyrkorna eller insatsförband på ön.
Allan Widman
Hemvärnsgrupperna kvar
Folkpartiet motsätter sig nedläggning av de tjugotvå s.k. hemvärnsgrupperna. Dessa stödjer och utbildar de nationella skyddsstyrkorna. Både av militärgeografiska och rekryteringspolitiska skäl är de väl spridda över landet. Av betydelse för rekrytering och utbildning är även förbanden inom grundorganisationen. Folkpartiet kommer att verka för att nuvarande regementen och flottiljer behålls.
Hemvärnsgrupperna måste dock leverera mot de högre kraven och större volymerna. Det duger inte att det regelmässigt uppstår "anslagssparande" på grund av att tillräckligt med övningar och utbildning planerats.
Nya uppgifter - infanteribataljoner
Vi anser att de nationella skyddsstyrkorna bör göras om till förband som kan lösa mer kvalificerade uppgifter. Sverige förfogar över ett omfattande materiellt arv. Många av soldaterna i nationella skyddsstyrkorna har lång militär utbildning. Att med detta som utgångspunkt skapa infanteribataljoner är inte bara möjligt utan också lämpligt. Det innebär vissa kompletteringar vad avser understödsvapen, fordon och utbildning.
I dagens nationella skyddsstyrkor är plutonen den mest centrala förbandsenheten inom bataljonen. Om förbanden ska lösa uppgifter som t.ex. fördröjningsstrid behövs ytterligare samövning på kompaninivå.
Direktanskaffning av materiel till nationella skyddsstyrkorna
Hemvärnet är en allt viktigare del av insatsorganisationen, inte minst i det nationella beredskapsperspektivet. Tillsammans med det faktum att arvet inte på sikt kommer att räcka för att materielförsörja förbanden ställer också krav på direktanskaffning.
Beredskapspolisen – en uppgift för nationella skyddsstyrkorna
Möjligheterna till deltagande i den civila krishanteringen kräver nya befogenheter och kanske också kompletterande utbildning, t.ex. motsvarande beredskapspolisen. Rikspolisstyrelsen (RPS) har föreslagit regeringen att avveckla beredskapspolisen. Som skäl anges att antalet ordinarie poliser i Sverige ökat från 16 000 till 20 500 sedan vi på 90-talet inrättade våra 1 500 beredskapspoliser. Därför bedöms de nu som överflödiga.
Den svenska poliskåren kommer, oavsett storlek, att i varje given stund vara uppbunden av ordinarie verksamhet. Beredskapspolisen ska användas när exceptionella händelser kräver en kraftig förstärkning. Så har också skett i samband med det första Gulfkriget på 90-talet och under Gudrun. Eftersom RPS finner uppgiften att administrera beredskapspoliserna som betungande kan detta uppdrag med fördel överföras på Hemvärnet, även om utbildning och beslut om insats förblir hos polisen.
Försvarsmaktens stöd till samhället
Försvarsmaktens möjligheter att stödja polisens arbete blev för några år sedan föremål för ny lagstiftning. Trots andra avsikter synes de nya reglerna ha motverkat en god samverkan och ett effektivt resursutnyttjande. Möjligheterna att på ett mer effektivt sätt använda t.ex. nationella skyddsstyrkorna i civil krishantering bör på nytt ses över.
Inget tak för nationella skyddsstyrkorna
Rekryteringen till nationella skyddsstyrkorna bygger just på lokala initiativ och stor öppenhet. Personliga kontakter, korta ledtider och individuellt mottagande har givit goda resultat. Tidigare har storleken på nationella skyddsstyrkorna vid varje försvarsbeslut bestämts av hur många soldater som för tillfället bedömts genomföra tjänstgöring enligt sina kontrakt. Dessa styrkors ökade betydelse för vår samlade försvars- och krishanteringsförmåga gör emellertid att någon övre gräns för numerären inte ska sättas. Kan man rekrytera fler än de cirka 22 000 soldater som var ambitionen i 2009 års beslut ska man få göra det.
Gotland
Gotlands betydelse för försvaret av Sverige kan inte överskattas och soldater som inte behöver transporteras till Gotland vid en kris är extra värdefulla. Vilket betyder att samtliga gotlänningar i vapenför ålder ska erbjudas militär utbildning till nationella skyddsstyrkorna eller insatsförband på ön.
Allan Widman
lördag 4 september 2010
Någon ställde frågan...
...om det sätt på vilket FM adresserade sina anställda under semestern verkligen skulle hålla, förutsatt ett mål i Arbetsdomstolen.
Utgångspunkten är att arbetsbrist skulle anges som grund för uppsägning av dem som inte tecknade nytt kontrakt. Det brev jag fick var odaterat, utan diarienummer och inte undertecknat. Inte heller skickades det med mottagningsbevis. Självklart kan inte passivitet vid mottagande av ett sådant brev grunda uppsägning av officerare, vare sig de är YO eller RO. Mycket mindre försöker man ens att leda arbetsbrist i bevis.
Uppgifter är i svang om avgångar bland dem som företräder myndigheten vid förhandlingar. Mot bakgrund av tillvägagångssätt förefaller ryktena välgrundade.
Det fanns en tid då vi gick till våra postkontor och med legitimation samt eget undertecknande utfick vår krigsplaceringsorder. Nu, när frivillighet ska vara utgångspunkten, är metoderna slappare och mer likgiltiga inför den enskilde. Ska vi blott vara tacksamma över att bli tillfrågade?
Ikväll anmäler jag mig som frivillig att bli ställföreträdande kompanichef vid 1 bataljonens andra kompani i förbandsreserven. För mig, som åldrande reservare, vore möjligheten att vara back-up för vårt nationella försvar ära nog.
Allan Widman
Utgångspunkten är att arbetsbrist skulle anges som grund för uppsägning av dem som inte tecknade nytt kontrakt. Det brev jag fick var odaterat, utan diarienummer och inte undertecknat. Inte heller skickades det med mottagningsbevis. Självklart kan inte passivitet vid mottagande av ett sådant brev grunda uppsägning av officerare, vare sig de är YO eller RO. Mycket mindre försöker man ens att leda arbetsbrist i bevis.
Uppgifter är i svang om avgångar bland dem som företräder myndigheten vid förhandlingar. Mot bakgrund av tillvägagångssätt förefaller ryktena välgrundade.
Det fanns en tid då vi gick till våra postkontor och med legitimation samt eget undertecknande utfick vår krigsplaceringsorder. Nu, när frivillighet ska vara utgångspunkten, är metoderna slappare och mer likgiltiga inför den enskilde. Ska vi blott vara tacksamma över att bli tillfrågade?
Ikväll anmäler jag mig som frivillig att bli ställföreträdande kompanichef vid 1 bataljonens andra kompani i förbandsreserven. För mig, som åldrande reservare, vore möjligheten att vara back-up för vårt nationella försvar ära nog.
Allan Widman
onsdag 1 september 2010
Helikopter och korvett har blivit magplask
Krönika publicerad i Blekinge Läns tidning den 1 september
I dagarna har den första besättningen från ME 02 återvänt från Adenviken. Att hundratals mil från egna vatten leda en omfattande och multinationell sjöoperation inger respekt. HMS Carlskrona, dess officerare och matroser har gjort livsviktig nytta. De är en heder för Sverige.
För bara ett par år sedan förbereddes ett förslag inom högkvarteret att göra henne till signalspaningsfartyg. Hon skulle efterträda Orion och trampa Östersjön istället för de öppna haven. Förslaget stoppades till sist och sedan började hon förberedas för den nu pågående uppgiften.
Solskenshistorien är ett tydligt exempel på hur de skarpa uppgifterna har en välgörande inverkan på vårt väpnade försvar. När allvaret inställde sig räddades vårt största örlogsfartyg. Det var viktigare att kunna stödja och leda insatsen i Adenviken. Signalspaning är i och för sig en angelägen uppgift, men den kan minst lika bra och billigare lösas av mindre fartyg.
HMS Carlskronas tjänstgöring innebär också att vi bygger upp verklig förmåga. De erfarenheter hon gjort bör användas för ytterligare anpassningar av fartyget inom stöd- och ledningssidan. I ett sammanhang där ålder har ganska liten betydelse är hon ett kostnadseffektivt och tillräckligt bra alternativ under lång tid till.
Det är viktigt att erinra sig att all teknisk och kompetensmässig utveckling är evolutionär. Med det menas att man hela tiden måste bygga vidare på den teknik och de insikter man förvärvat och prövat. Att bygga något bättre från ingenting går inte. Principen är i högsta grad giltig också ifråga om militära förmågor.
Av detta skäl utgör till exempel både de nya Visbykorvetterna och den sjöoperativa helikopter 14 stora risktagningar för örlogsflottan. I det förra fallet har Försvarsmakten tagit leverans av fartygen oaktat att de inte kan lösa någon av tre uppgifter på sätt som specificerats: Inte ubåtsjakt, inte ytstrid och inte minröjning. I det senare fallet talar vi om en helikopter som i dagsläget bedöms operativ år 2020. Om den, mot all förmodan, skulle bli färdig då har all kompetens inom luftburen ubåtsjakt redan gått förlorad.
Marinledningen har under tjugo års tid drivit egenutveckling av multifunktionella plattformar. Det har inte burit frukt. Visbykorvetterna och Hkp 14 är exempel på försök till tekniksprång som slutat i rejäla magplask. Utan hänsyn till behovet av successiv utveckling och utprovning är de misslyckanden som inte bara fört oss bakåt i evolutionen utan också allvarligt skadat tilltron till sjöstridskrafterna.
Vår förre statsminister, Göran Persson, lär vid besök i Karlskrona ha uppmanat lokala politiker att hålla ögonen på varvet. Därmed gav han uttryck för en länge omfattad föreställning att utan respektive industri lever vapengrenar och förband farligt. Han hade säkert rätt till del. Men omslagspunkten är passerad. Den existentiella grunden, både för industri och förband, är numera beprövad stridsduglighet.
Varken Visbykorvetterna eller Hkp 14 har förmåga att legitimera örlogsflottan. För försvarssektorn i Blekinge vore det därför bäst om de lämnades därhän.
Allan Widman
I dagarna har den första besättningen från ME 02 återvänt från Adenviken. Att hundratals mil från egna vatten leda en omfattande och multinationell sjöoperation inger respekt. HMS Carlskrona, dess officerare och matroser har gjort livsviktig nytta. De är en heder för Sverige.
För bara ett par år sedan förbereddes ett förslag inom högkvarteret att göra henne till signalspaningsfartyg. Hon skulle efterträda Orion och trampa Östersjön istället för de öppna haven. Förslaget stoppades till sist och sedan började hon förberedas för den nu pågående uppgiften.
Solskenshistorien är ett tydligt exempel på hur de skarpa uppgifterna har en välgörande inverkan på vårt väpnade försvar. När allvaret inställde sig räddades vårt största örlogsfartyg. Det var viktigare att kunna stödja och leda insatsen i Adenviken. Signalspaning är i och för sig en angelägen uppgift, men den kan minst lika bra och billigare lösas av mindre fartyg.
HMS Carlskronas tjänstgöring innebär också att vi bygger upp verklig förmåga. De erfarenheter hon gjort bör användas för ytterligare anpassningar av fartyget inom stöd- och ledningssidan. I ett sammanhang där ålder har ganska liten betydelse är hon ett kostnadseffektivt och tillräckligt bra alternativ under lång tid till.
Det är viktigt att erinra sig att all teknisk och kompetensmässig utveckling är evolutionär. Med det menas att man hela tiden måste bygga vidare på den teknik och de insikter man förvärvat och prövat. Att bygga något bättre från ingenting går inte. Principen är i högsta grad giltig också ifråga om militära förmågor.
Av detta skäl utgör till exempel både de nya Visbykorvetterna och den sjöoperativa helikopter 14 stora risktagningar för örlogsflottan. I det förra fallet har Försvarsmakten tagit leverans av fartygen oaktat att de inte kan lösa någon av tre uppgifter på sätt som specificerats: Inte ubåtsjakt, inte ytstrid och inte minröjning. I det senare fallet talar vi om en helikopter som i dagsläget bedöms operativ år 2020. Om den, mot all förmodan, skulle bli färdig då har all kompetens inom luftburen ubåtsjakt redan gått förlorad.
Marinledningen har under tjugo års tid drivit egenutveckling av multifunktionella plattformar. Det har inte burit frukt. Visbykorvetterna och Hkp 14 är exempel på försök till tekniksprång som slutat i rejäla magplask. Utan hänsyn till behovet av successiv utveckling och utprovning är de misslyckanden som inte bara fört oss bakåt i evolutionen utan också allvarligt skadat tilltron till sjöstridskrafterna.
Vår förre statsminister, Göran Persson, lär vid besök i Karlskrona ha uppmanat lokala politiker att hålla ögonen på varvet. Därmed gav han uttryck för en länge omfattad föreställning att utan respektive industri lever vapengrenar och förband farligt. Han hade säkert rätt till del. Men omslagspunkten är passerad. Den existentiella grunden, både för industri och förband, är numera beprövad stridsduglighet.
Varken Visbykorvetterna eller Hkp 14 har förmåga att legitimera örlogsflottan. För försvarssektorn i Blekinge vore det därför bäst om de lämnades därhän.
Allan Widman
fredag 27 augusti 2010
De tre desertörerna
Så är nu de tre rödgröna partierna överens. Återtåget börjar i inledningen av 2011. Bara månader från nu. Alla ska vara hemma senast under 2013.
Socialdemokraterna beslutade i regeringsställning för drygt fyra år sedan att Sverige skulle ta ansvar för PRT MES. Åtagandet sades vara "långsiktigt". Vad man vill och inte i politiken kan alltid diskuteras, men i vart fall accepterade båda stödpartierna till regeringen Persson att detta skedde.
Beskedet om ett definitivt slutdatum för den svenska insatsen spelar talibanerna rätt i händerna. De får nu veta att bara man håller ut ytterligare ett par år kommer den svenska truppen att försvinna. Finns det någon bättre utgångspunkt för att öka rekryteringen och intensifiera striderna mot just svenskarna? De risker och svårigheter detta medför för svenska soldater kan de rödgröna inte förstå. Eller struntar man helt enkelt i dem.
Än värre blir det naturligtvis när hemtagningen ska börja redan om några månader. För att mätta den egna retoriken och symboliken struntar man blankt i de nu pågående striderna. Även om förstärkning vore det rätta är den snabba neddragningen av insatsen ett sätt att markera att man menar allvar med uttåget. Politiken frikopplas från fakta på marken och från ansvaret för soldaternas säkerhet.
Beskedet från de rödgröna innebär också ett avsked till planerna på svenska helikoptrar. Hur ska vi kunna tillföra dessa kritiska resurser i ett läge när det viktigaste är att netto minska numerären?
Och vem vill låta sig rekryteras till framtida FS-missioner? Vem vill ombord på ett skepp som är dömt att sänkas? Kommer SIDA:s ständiga bemanningsbekymmer att underlättas?
Oppositionen är uppenbart oförmögen till strategiska bedömningar. Visst kan och ska svensk närvaro i Afghanistan diskuteras, även i olika tidsperspektiv. Men ultimativa ställningstaganden binder bara ris åt den egna ryggen. Mona Sahlin säger idag att "lillebror någon gång måste klara sig på egen hand". Formuleringen ska väl ursäkta sveket mot dem vi lovat skydda, men blir inget annat än en cynism.
Vissa dagar i politiken är mörkare än andra. Vi kan nu konstatera att Vänsterpartiet på punkt efter punkt triumferar i den rödgröna försvars- och säkerhetspolitiken. Lars Ohly som utrikes- eller försvarsminister har länge varit ett underförstått skämt, men är det fortfarande så?
Allan Widman
Socialdemokraterna beslutade i regeringsställning för drygt fyra år sedan att Sverige skulle ta ansvar för PRT MES. Åtagandet sades vara "långsiktigt". Vad man vill och inte i politiken kan alltid diskuteras, men i vart fall accepterade båda stödpartierna till regeringen Persson att detta skedde.
Beskedet om ett definitivt slutdatum för den svenska insatsen spelar talibanerna rätt i händerna. De får nu veta att bara man håller ut ytterligare ett par år kommer den svenska truppen att försvinna. Finns det någon bättre utgångspunkt för att öka rekryteringen och intensifiera striderna mot just svenskarna? De risker och svårigheter detta medför för svenska soldater kan de rödgröna inte förstå. Eller struntar man helt enkelt i dem.
Än värre blir det naturligtvis när hemtagningen ska börja redan om några månader. För att mätta den egna retoriken och symboliken struntar man blankt i de nu pågående striderna. Även om förstärkning vore det rätta är den snabba neddragningen av insatsen ett sätt att markera att man menar allvar med uttåget. Politiken frikopplas från fakta på marken och från ansvaret för soldaternas säkerhet.
Beskedet från de rödgröna innebär också ett avsked till planerna på svenska helikoptrar. Hur ska vi kunna tillföra dessa kritiska resurser i ett läge när det viktigaste är att netto minska numerären?
Och vem vill låta sig rekryteras till framtida FS-missioner? Vem vill ombord på ett skepp som är dömt att sänkas? Kommer SIDA:s ständiga bemanningsbekymmer att underlättas?
Oppositionen är uppenbart oförmögen till strategiska bedömningar. Visst kan och ska svensk närvaro i Afghanistan diskuteras, även i olika tidsperspektiv. Men ultimativa ställningstaganden binder bara ris åt den egna ryggen. Mona Sahlin säger idag att "lillebror någon gång måste klara sig på egen hand". Formuleringen ska väl ursäkta sveket mot dem vi lovat skydda, men blir inget annat än en cynism.
Vissa dagar i politiken är mörkare än andra. Vi kan nu konstatera att Vänsterpartiet på punkt efter punkt triumferar i den rödgröna försvars- och säkerhetspolitiken. Lars Ohly som utrikes- eller försvarsminister har länge varit ett underförstått skämt, men är det fortfarande så?
Allan Widman
fredag 20 augusti 2010
Som man ropar vill man ha svar
Mitt under sommaren fick jag som reservofficer ett odaterat brev från ÖB. Han ställde fråga om deltagande i insatser, nationellt eller utomlands. Den som avböjde skulle anses övertalig. Svara skulle jag senast den 25 september och hur skulle framgå av brev från mitt regemente. Idag, den 20 augusti, har något brev från Artilleriregementet ännu inte anlänt.
En lång rad av överbefälhavare och försvarsministrar har sjungit reservofficerarnas lov. Vi har även inrättat en enhet vid Högkvarteret med överste och överstelöjtnat för särskild bevakning av frågan. Trots det är utbildningen av nya reservare i praktiken nedlagd sedan mer än tio år. Sverige har uppenbarligen inget behov av "dubbla kompetenser" som avlönas enbart när de tjänstgör.
Inriktningsbeslutet 2009 angav att minst tre fjärdedelar av arméns insatsorganistaion skulle bestå av periodvis tjänstgörande. Min bedömning är att vi inte når det målet. Heltidsanställda kommer att prioriteras, med resultatet att volymerna inte kan uppfyllas.
Förutom åtta bataljoner ska vi senast 2014 kunna sätta upp en förbandsreserv om ytterligare fyra bataljoner. Åtminstone initialt ska de bemannas av personal som utbildats med stöd av totalförsvarsplikten. Här, om någonstans, borde befälet sökas bland ännu aktiva och vitala reservare. Om dessa befattningar viks för just denna befälskategori finns en möjlig framtid för utbildning av dem som vill kombinera ett civilt arbete med försvaret av säkerhet och nationellt oberoende.
Brevet från ÖB antyder dock motsatsen. Som man ropar vill man ha svar.
Allan Widman
En lång rad av överbefälhavare och försvarsministrar har sjungit reservofficerarnas lov. Vi har även inrättat en enhet vid Högkvarteret med överste och överstelöjtnat för särskild bevakning av frågan. Trots det är utbildningen av nya reservare i praktiken nedlagd sedan mer än tio år. Sverige har uppenbarligen inget behov av "dubbla kompetenser" som avlönas enbart när de tjänstgör.
Inriktningsbeslutet 2009 angav att minst tre fjärdedelar av arméns insatsorganistaion skulle bestå av periodvis tjänstgörande. Min bedömning är att vi inte når det målet. Heltidsanställda kommer att prioriteras, med resultatet att volymerna inte kan uppfyllas.
Förutom åtta bataljoner ska vi senast 2014 kunna sätta upp en förbandsreserv om ytterligare fyra bataljoner. Åtminstone initialt ska de bemannas av personal som utbildats med stöd av totalförsvarsplikten. Här, om någonstans, borde befälet sökas bland ännu aktiva och vitala reservare. Om dessa befattningar viks för just denna befälskategori finns en möjlig framtid för utbildning av dem som vill kombinera ett civilt arbete med försvaret av säkerhet och nationellt oberoende.
Brevet från ÖB antyder dock motsatsen. Som man ropar vill man ha svar.
Allan Widman
onsdag 11 augusti 2010
Jag kandiderar
Ja, jag kandiderar för en ny mandatperiod. En del mailar och ringer med påståenden om att jag borde sikta högre än omval till riksdagen. Även en del tidningar anser att mitt ansvar borde fördjupas inom ramen för en ny Alliansregering.
Men som alla kandidater är jag naturligtvis bara offer för min kontext. Folkpartiet är det enda politiska alternativ som ser behovet av en nationell försvarsdimension. Jag vet att moderater, centerpartister och andra plöjer samma fåra, men hur djupt är egentligen engagemanget? Vilka konkreta förslag finns ifråga om stärkt, nationell försvarsförmåga? Och var fanns dessa åsikter för två år sedan?
Vem säger nej till ytterligare nedläggningar av regementen och flottiljer? Vem ställer besvärliga frågor om nationell ubåtsjaktförmåga? Vem ifrågasätter visdomen i att växla ut berganläggningar mot kontorspaviljonger ovan mark?
Jag har har använt min tid i försvarsutskottet till att stärka jämväl nationell som internationell förmåga. För mig finns inga motstående intresssen. Min strävan har varit stridsdugliga insatsförband och inget annat.
Den 19 september går Sverige till val. Min enda önskan är att man jämför alternativen.
Allan Widman
Men som alla kandidater är jag naturligtvis bara offer för min kontext. Folkpartiet är det enda politiska alternativ som ser behovet av en nationell försvarsdimension. Jag vet att moderater, centerpartister och andra plöjer samma fåra, men hur djupt är egentligen engagemanget? Vilka konkreta förslag finns ifråga om stärkt, nationell försvarsförmåga? Och var fanns dessa åsikter för två år sedan?
Vem säger nej till ytterligare nedläggningar av regementen och flottiljer? Vem ställer besvärliga frågor om nationell ubåtsjaktförmåga? Vem ifrågasätter visdomen i att växla ut berganläggningar mot kontorspaviljonger ovan mark?
Jag har har använt min tid i försvarsutskottet till att stärka jämväl nationell som internationell förmåga. För mig finns inga motstående intresssen. Min strävan har varit stridsdugliga insatsförband och inget annat.
Den 19 september går Sverige till val. Min enda önskan är att man jämför alternativen.
Allan Widman
måndag 12 juli 2010
Post Almedalen
En ny debatt har blossat upp medan riksdagsledamöterna njutit sina traktamenten i Almedalen. När semesterfriden skulle lägra sig passade ÖB på att omförhandla sina anställningsavtal. Just inom försvarsområdet händer det mycket i semestertider. Knappast anar Ni hur många materielinköp som "bara måste beslutas då"...
Min uppfattning är att soldater (officerare inbegripna) anställts för att delta i de insatser som nationen beslutat om. Precis som läkare anställs för att operera, lärare för att undervisa och poliser för att ingripa när dödligt våld hotar.
Jag tycker att FM:s approach är tuff och illa timad. Vore mycket bättre om detta skedde under "ordinarie tid" och efter vederbörliga förhandlingar med OF och andra ATO:er. Precis som Chefsingenjören framhåller vore det också bättre att koppla mot individernas egen prestationsförmåga. Alla är inte anpassade för insats; vilket FML borde förstått. Vi har inte precis vässat förmågan de senaste tjugo åren...
Men principen är rätt. Vi har användning av dem som också vill utöva sitt yrke.
Allan Widman
Min uppfattning är att soldater (officerare inbegripna) anställts för att delta i de insatser som nationen beslutat om. Precis som läkare anställs för att operera, lärare för att undervisa och poliser för att ingripa när dödligt våld hotar.
Jag tycker att FM:s approach är tuff och illa timad. Vore mycket bättre om detta skedde under "ordinarie tid" och efter vederbörliga förhandlingar med OF och andra ATO:er. Precis som Chefsingenjören framhåller vore det också bättre att koppla mot individernas egen prestationsförmåga. Alla är inte anpassade för insats; vilket FML borde förstått. Vi har inte precis vässat förmågan de senaste tjugo åren...
Men principen är rätt. Vi har användning av dem som också vill utöva sitt yrke.
Allan Widman
fredag 2 juli 2010
Vår säkerhet och det nationella oberoendet
Att sammanfatta en mandatperiod kräver många och svåra överväganden. Jag kan bara presentera mitt perspektiv...
Fyra år av svensk försvars- och säkerhetspolitik har passerat. I förstone synes de också händelserika. Vi minns Odenbergs budgetstrid med Anders Borg. En strid som Odenberg vann, men bara åt sin efterträdare. Tre år med debatt och omröstningar om FRA. Sedan inriktningsbeslutet och till sist totalförsvarspliktens avskaffande. Inte sedan det kalla kriget har försvaret haft ett motsvarande utrymme i den allmänna debatten.
Det brukar heta att debatt och granskning borgar för effektivitet och förändring. Men när jag ser tillbaka kan jag konstatera att nedgången i vår försvarsförmåga fortsatt.
Stridsflyget har fortlöpande redovisat ett minskat flygtidsuttag. Spaningskapseln till JAS Gripen är, efter mer än tjugo års utveckling, inte operativ. Ett stort antal beprövade precisionsvapen har avvecklats. Och i mandatperiodens sista skälvande minuter har regeringen, naturligtvis på inrådan av Försvarsmakten och FMV, ännu en gång beslutat att anskaffa något som inte finns; radarjaktroboten Meteor. Som i varje utvecklingsprojekt finns det ingen som kan säga om eller när det vapnet blir färdigt. Mycket mindre vilken prestanda och tillgänglighet det får.
Helikoptrarna har varit mandatperiodens kanske sorgligaste följetong. Mycket konsekvent har vi avvecklat varje plattform som varit betald och fungerande, men oförtrutet satsat nya miljarder på utveckling och ombyggnad av helikoptrar som inte lyft. Det en gång ganska omfångsrika helikoptervapnet är nu mest utsmyckning av våra hangarer. Vi har inte lyckats få en enda helikopter till Afghanistan. Taktisk lufttransportkapacitet och luftburen ubåtsjakt har utgått ur sortimentet.
Vi har tagit leverans av Visbykorvetter som inte kan utföra minröjning, ubåtsjakt eller ytstrid enligt uppsatta specifikationer. De kan förvisso patrullera kustnära vatten och skjuta med automatkanon, men det kan också många andra militära fartyg, utan att de kostar drygt två miljarder stycket. Nästa spektakulära utvecklingsprojekt blir med all sannolikhet ett stridsstödsfartyg. Att detta ska beställas i maximalt två exemplar är ingen som helst garanti mot en ny och helt unik, svensk utveckling.
Och det må vara att vi – helt i strid med fastställd materielförsörjningsstrategi – alltid ska välja utveckling framför ”hyllan”. Men i kombination med vår oförmåga att avbryta den utveckling som underpresterar blir resultaten förödande. De försök till avbrytande som skett leder i bästa fall till att industri och myndighet byter namn på projekten. Inom stridsledningen har NBF blivit GLC, som sedan blivit GLI. Ingen ansvarig politiker eller officer vet ännu vad som gömmer sig bakom dessa förkortningar, men pengarna fortsätter att rulla.
Försvarsmaktens kärnverksamhet; den väpnade striden, kan inte konkurrensutsättas. Samtidigt omges inte minst materielförsörjningen av tunga, kommersiella intressen. Trots detta beskriver de senaste fyra åren en tillbakagång ifråga om möjligheter till granskning och uppföljning. Försvarsberedningen får betraktas som avvecklad. Försvarsutskottet ger, utan egentligt ifrågasättande, alltmer vidsträckta mandat. Och inför snart sagt varje föredragning avkrävs de folkvalda numera tystnadsplikt.
Inom myndigheten har också tystnaden lägrat sig. Det är inte bara försöken att stoppa och centralisera all informationsverksamhet vid förbanden. Eller att lägga ned Värnpliktsnytt. Varje officer vet vad en fortsatt karriär kräver. Man ska inte leverera vare sig invändningar eller dåliga nyheter. Har du det som krävs för att inte ha en åsikt?
Sammantaget utgör bristen på öppenhet, resultat och ansvar en klimatkris för det svenska försvaret och försvarspolitiken. Och det blir sämre och sämre. Inte sedan Ove Wictorin har vi haft en Överbefälhavare som lämnat över ett försvar till sin efterträdare som varit i paritet med det han tagit över.
Sverige behöver en ny försvarspolitik vars enda fokus är produktion av stridsdugliga och väl utrustade insatsförband. En sådan behöver bygga på några enkla men tydliga principer:
Under tio år överflyttas en halv miljard årligen från materiel- till förbandsanslaget.
Senast 2012 ska minst en armébrigad ha organiserats och övats.
Inga förmågor får avvecklas utan fullgod och bevisad ersättning.
Vapengrenschefer återinsätts med fullt ansvar för materiel och förbandsproduktion.
På det rent politiska planet behöver vår relation till Nato redas ut. Den nuvarande vägen; ökat ensidigt beroende parallellt med låtsad militär alliansfrihet, är minerad. Det svenska folket har rätt att få veta. Både hur långt integrationen de facto gått och hur hopplös alliansfriheten är för ett av världens minsta och mest globaliserade länder. Frågan om ett medlemskap i Nato bör ställas till folket under nästa mandatperiod.
Ett av många problem med svensk försvars- och säkerhetspolitik är att den aldrig förhåller sig till realiteter. I de flesta länder är säkerhet och nationellt oberoende centrala och allvarliga frågor. Man bryr sig mindre om stolta deklarationer och andras artiga komplimanger. Deras överväganden styrs av just fakta på marken.
Allan Widman
Fyra år av svensk försvars- och säkerhetspolitik har passerat. I förstone synes de också händelserika. Vi minns Odenbergs budgetstrid med Anders Borg. En strid som Odenberg vann, men bara åt sin efterträdare. Tre år med debatt och omröstningar om FRA. Sedan inriktningsbeslutet och till sist totalförsvarspliktens avskaffande. Inte sedan det kalla kriget har försvaret haft ett motsvarande utrymme i den allmänna debatten.
Det brukar heta att debatt och granskning borgar för effektivitet och förändring. Men när jag ser tillbaka kan jag konstatera att nedgången i vår försvarsförmåga fortsatt.
Stridsflyget har fortlöpande redovisat ett minskat flygtidsuttag. Spaningskapseln till JAS Gripen är, efter mer än tjugo års utveckling, inte operativ. Ett stort antal beprövade precisionsvapen har avvecklats. Och i mandatperiodens sista skälvande minuter har regeringen, naturligtvis på inrådan av Försvarsmakten och FMV, ännu en gång beslutat att anskaffa något som inte finns; radarjaktroboten Meteor. Som i varje utvecklingsprojekt finns det ingen som kan säga om eller när det vapnet blir färdigt. Mycket mindre vilken prestanda och tillgänglighet det får.
Helikoptrarna har varit mandatperiodens kanske sorgligaste följetong. Mycket konsekvent har vi avvecklat varje plattform som varit betald och fungerande, men oförtrutet satsat nya miljarder på utveckling och ombyggnad av helikoptrar som inte lyft. Det en gång ganska omfångsrika helikoptervapnet är nu mest utsmyckning av våra hangarer. Vi har inte lyckats få en enda helikopter till Afghanistan. Taktisk lufttransportkapacitet och luftburen ubåtsjakt har utgått ur sortimentet.
Vi har tagit leverans av Visbykorvetter som inte kan utföra minröjning, ubåtsjakt eller ytstrid enligt uppsatta specifikationer. De kan förvisso patrullera kustnära vatten och skjuta med automatkanon, men det kan också många andra militära fartyg, utan att de kostar drygt två miljarder stycket. Nästa spektakulära utvecklingsprojekt blir med all sannolikhet ett stridsstödsfartyg. Att detta ska beställas i maximalt två exemplar är ingen som helst garanti mot en ny och helt unik, svensk utveckling.
Och det må vara att vi – helt i strid med fastställd materielförsörjningsstrategi – alltid ska välja utveckling framför ”hyllan”. Men i kombination med vår oförmåga att avbryta den utveckling som underpresterar blir resultaten förödande. De försök till avbrytande som skett leder i bästa fall till att industri och myndighet byter namn på projekten. Inom stridsledningen har NBF blivit GLC, som sedan blivit GLI. Ingen ansvarig politiker eller officer vet ännu vad som gömmer sig bakom dessa förkortningar, men pengarna fortsätter att rulla.
Försvarsmaktens kärnverksamhet; den väpnade striden, kan inte konkurrensutsättas. Samtidigt omges inte minst materielförsörjningen av tunga, kommersiella intressen. Trots detta beskriver de senaste fyra åren en tillbakagång ifråga om möjligheter till granskning och uppföljning. Försvarsberedningen får betraktas som avvecklad. Försvarsutskottet ger, utan egentligt ifrågasättande, alltmer vidsträckta mandat. Och inför snart sagt varje föredragning avkrävs de folkvalda numera tystnadsplikt.
Inom myndigheten har också tystnaden lägrat sig. Det är inte bara försöken att stoppa och centralisera all informationsverksamhet vid förbanden. Eller att lägga ned Värnpliktsnytt. Varje officer vet vad en fortsatt karriär kräver. Man ska inte leverera vare sig invändningar eller dåliga nyheter. Har du det som krävs för att inte ha en åsikt?
Sammantaget utgör bristen på öppenhet, resultat och ansvar en klimatkris för det svenska försvaret och försvarspolitiken. Och det blir sämre och sämre. Inte sedan Ove Wictorin har vi haft en Överbefälhavare som lämnat över ett försvar till sin efterträdare som varit i paritet med det han tagit över.
Sverige behöver en ny försvarspolitik vars enda fokus är produktion av stridsdugliga och väl utrustade insatsförband. En sådan behöver bygga på några enkla men tydliga principer:
Under tio år överflyttas en halv miljard årligen från materiel- till förbandsanslaget.
Senast 2012 ska minst en armébrigad ha organiserats och övats.
Inga förmågor får avvecklas utan fullgod och bevisad ersättning.
Vapengrenschefer återinsätts med fullt ansvar för materiel och förbandsproduktion.
På det rent politiska planet behöver vår relation till Nato redas ut. Den nuvarande vägen; ökat ensidigt beroende parallellt med låtsad militär alliansfrihet, är minerad. Det svenska folket har rätt att få veta. Både hur långt integrationen de facto gått och hur hopplös alliansfriheten är för ett av världens minsta och mest globaliserade länder. Frågan om ett medlemskap i Nato bör ställas till folket under nästa mandatperiod.
Ett av många problem med svensk försvars- och säkerhetspolitik är att den aldrig förhåller sig till realiteter. I de flesta länder är säkerhet och nationellt oberoende centrala och allvarliga frågor. Man bryr sig mindre om stolta deklarationer och andras artiga komplimanger. Deras överväganden styrs av just fakta på marken.
Allan Widman
måndag 21 juni 2010
Fakta på marken
Det återstår nu bara några skälvande minuter av den egentliga mandatperioden. I morgon har riksdagen sin avslutning inför sommaren.
Helt logiskt är det då också dags för militärhelikopterutredningen att lämna sitt slutbetänkande. En inte allt för djärv gissning är att Vertolerna alltjämt föreslås avvecklas, att nytt medeltungt helikoptersystem anskaffas och att vi träget fortsätter med Hkp 14 och 15. Idag kl 15.00 är det pressträff i Stockholm och då får vi se.
Får mig att tänka på ett talesätt från Karl XI:s enväldiga dagar. Bönderna utmed landsvägarna till Stockholm tyckte att riksdagsmännen (ja, det fanns bara sådana då) gjorde sig alltför stor brådska. De utbrast då: I herremän faren icke så fort, vad göras skall är redan gjort...
Kunde igår på TT läsa att det kan bli billigare att köpa en ny Gulfstream än att reparera den som körde på en stålbalk på Marmal. Planen; att plocka isär den skadade fågeln och styckvis sända den till USA för reparation, synes dock ligga fast. Ja, Försvarsmakten är ju sitt eget försäkringsbolag. Man får hoppas att denna incident inte leder till ytterligare reduktioner när det gäller vår taktiska transportkapacitet...
Med anledning av att P7 för något år sedan förlorade sin brigadstab och från och med nästa år inte ska bedriva någon stridsvagnsutbildning har jag riktat en fråga till Sten Tolgfors. Jag vill veta vilka åtgärder han ämnar vidta för att vidmakthålla regeringens och riksdagens handlingsfrihet i händelse av att ytterligare mekplattformar föreslås för läggas ned? Ibland verkar det faktiskt som om myndigheten vill styra upp långt innan de politiska besluten är fattade.
En och annan kanske tänker att Allan Widman nu månar om regementen i den egna valkretsen. Kan försäkra att så inte är fallet. P7 ligger inte i min valkrets. Däremot har jag och mitt parti förlorat tron på regements- och flottiljnedläggninar. De leder till kompetensförluster och minskad folkförankring, utan motsvarande ekonomiska besparingar. Att det frivilligt rekryterande försvaret ska lämna sina stora högskole- eller universitetsgarnisoner synes också kontraproduktivt.
Om några dagar ska jag försöka mig på att sammanfatta den gångna mandatperioden ur en försvars- och säkerhetspolitisk synvinkel. Skenbart har de fyra åren varit mycket händelserika, men hur är det med fakta på marken?
Allan Widman
Helt logiskt är det då också dags för militärhelikopterutredningen att lämna sitt slutbetänkande. En inte allt för djärv gissning är att Vertolerna alltjämt föreslås avvecklas, att nytt medeltungt helikoptersystem anskaffas och att vi träget fortsätter med Hkp 14 och 15. Idag kl 15.00 är det pressträff i Stockholm och då får vi se.
Får mig att tänka på ett talesätt från Karl XI:s enväldiga dagar. Bönderna utmed landsvägarna till Stockholm tyckte att riksdagsmännen (ja, det fanns bara sådana då) gjorde sig alltför stor brådska. De utbrast då: I herremän faren icke så fort, vad göras skall är redan gjort...
Kunde igår på TT läsa att det kan bli billigare att köpa en ny Gulfstream än att reparera den som körde på en stålbalk på Marmal. Planen; att plocka isär den skadade fågeln och styckvis sända den till USA för reparation, synes dock ligga fast. Ja, Försvarsmakten är ju sitt eget försäkringsbolag. Man får hoppas att denna incident inte leder till ytterligare reduktioner när det gäller vår taktiska transportkapacitet...
Med anledning av att P7 för något år sedan förlorade sin brigadstab och från och med nästa år inte ska bedriva någon stridsvagnsutbildning har jag riktat en fråga till Sten Tolgfors. Jag vill veta vilka åtgärder han ämnar vidta för att vidmakthålla regeringens och riksdagens handlingsfrihet i händelse av att ytterligare mekplattformar föreslås för läggas ned? Ibland verkar det faktiskt som om myndigheten vill styra upp långt innan de politiska besluten är fattade.
En och annan kanske tänker att Allan Widman nu månar om regementen i den egna valkretsen. Kan försäkra att så inte är fallet. P7 ligger inte i min valkrets. Däremot har jag och mitt parti förlorat tron på regements- och flottiljnedläggninar. De leder till kompetensförluster och minskad folkförankring, utan motsvarande ekonomiska besparingar. Att det frivilligt rekryterande försvaret ska lämna sina stora högskole- eller universitetsgarnisoner synes också kontraproduktivt.
Om några dagar ska jag försöka mig på att sammanfatta den gångna mandatperioden ur en försvars- och säkerhetspolitisk synvinkel. Skenbart har de fyra åren varit mycket händelserika, men hur är det med fakta på marken?
Allan Widman
torsdag 17 juni 2010
Insatsen - vår betalning
Han stod ganska långt bak till vänster i gruppen av soldater. När kritiken mot för låg grundlön, för korta avtalsperioder och bristande information om anställningsvillkoren var avslutad, konstaterade han torrt att "insatsen är vår betalning".
Jag tror att denne unge soldat träffade mitt i prick. För det flesta är det knappast lönen eller förmånerna man söker, utan den skarpa insatsen; att få göra det man är utbildad till och i bästa fall ämnad för. Det behöver inte vara Afghanistan, men det måste vara utmanande, utvecklande och på allvar.
Soldaterna jag mötte på K3 i måndags påminde inte direkt om de senaste årens kullar av värnpliktiga. Där fanns inga fjuniga, vältaliga teoretiker med universitet i blicken. Detta var soldater, hantverkare ur strategiska reserven, som efter flera - låt vara korta - besök i Afghanistan förstått vad som krävdes och fått mersmak. Trots att de inte sett några förslag på anställningskontrakt (en dryg vecka innan de skulle skriva på) hade nästan alla bestämt sig för att fortsätta.
Den riksdagsledamot som röstat för övergången till frivillig rekrytering och anställda soldater kunde nog känna förtröstan. Viljan att bidra var större än de osäkerheter och knappa villkor som erbjöds. Och enligt min bedömning skulle vem som i gruppen erövrat ett civilt arbete omgående, trots konjunkturen. Så långt allt väl.
Samtidigt väntar nu den stora utmaningen: Att erbjuda meningsfull utbildning och övning, varvad med tillräckligt många insatser för att hålla dem kvar. År efter år på heltid. För en officerskår som i årtionden förmedlat grundläggande strids- och befattningsutbildning till nybakade studenter måste omställningen bli monumental. Lärarrollen kombineras nu med uppgiften att leda kollegor med likvärdiga färdigheter, ytterst i strid.
Jag frågade inte vad man tyckte om den nu pågående rekryteringskampanjen. Det var ganska onödigt med tanke på att de under minst ett och ett halvt år följt försvarets vardag från insidan. De kunde redan skilja på fakta och fiktion.
Trots inriktningsbeslutet verkar den 31 Luftburna bataljonen i Karlsborg mycket vital. Det var en märklighet att detta insatsförband, som försvarsutskottet tjatat om ända sedan 90-talet, beslöts avvecklas så fort det organiserats. Motsvarigheter finns i det flesta länder och vemt vet, snart kanske också vi återigen har helikoptrar för taktiska transporter?
Allan Widman
Jag tror att denne unge soldat träffade mitt i prick. För det flesta är det knappast lönen eller förmånerna man söker, utan den skarpa insatsen; att få göra det man är utbildad till och i bästa fall ämnad för. Det behöver inte vara Afghanistan, men det måste vara utmanande, utvecklande och på allvar.
Soldaterna jag mötte på K3 i måndags påminde inte direkt om de senaste årens kullar av värnpliktiga. Där fanns inga fjuniga, vältaliga teoretiker med universitet i blicken. Detta var soldater, hantverkare ur strategiska reserven, som efter flera - låt vara korta - besök i Afghanistan förstått vad som krävdes och fått mersmak. Trots att de inte sett några förslag på anställningskontrakt (en dryg vecka innan de skulle skriva på) hade nästan alla bestämt sig för att fortsätta.
Den riksdagsledamot som röstat för övergången till frivillig rekrytering och anställda soldater kunde nog känna förtröstan. Viljan att bidra var större än de osäkerheter och knappa villkor som erbjöds. Och enligt min bedömning skulle vem som i gruppen erövrat ett civilt arbete omgående, trots konjunkturen. Så långt allt väl.
Samtidigt väntar nu den stora utmaningen: Att erbjuda meningsfull utbildning och övning, varvad med tillräckligt många insatser för att hålla dem kvar. År efter år på heltid. För en officerskår som i årtionden förmedlat grundläggande strids- och befattningsutbildning till nybakade studenter måste omställningen bli monumental. Lärarrollen kombineras nu med uppgiften att leda kollegor med likvärdiga färdigheter, ytterst i strid.
Jag frågade inte vad man tyckte om den nu pågående rekryteringskampanjen. Det var ganska onödigt med tanke på att de under minst ett och ett halvt år följt försvarets vardag från insidan. De kunde redan skilja på fakta och fiktion.
Trots inriktningsbeslutet verkar den 31 Luftburna bataljonen i Karlsborg mycket vital. Det var en märklighet att detta insatsförband, som försvarsutskottet tjatat om ända sedan 90-talet, beslöts avvecklas så fort det organiserats. Motsvarigheter finns i det flesta länder och vemt vet, snart kanske också vi återigen har helikoptrar för taktiska transporter?
Allan Widman
onsdag 16 juni 2010
Ett medeltungt förflutet...
Alldeles nyss höll jag nedanstående anförande med anledning av Finansutskottets betänkande över vårtilläggsbudgeten (anskaffning av nya medeltunga helikoptrar).
I morgon skriver jag om möten med soldater.
Allan Widman
"Herr talman,
I USA brukar man säga att en helikopter består av tre tusen reservdelar som flyger i tät formation. Uttrycket är ägnat att beskriva komplexiteten hos ett helikoptersystem.
En given slutsats av konstaterandet är; att har man en gång lyckats få en helikopter säker och pålitlig ska man hålla fast vid den och inte i onödan byta ut den mot en ny. En annan och lika viktig slutsats är att man inte ska hitta på några egna särlösningar. I bästa fall spär man bara på den redan höga komplexiteten, men oftast leder klåfingrigheten till systemhaveri. Det enklaste är inte bara gott nog, utan också det enda som fungerar.
Trots att insikten om de snäva, tekniska marginalerna närmast är en universell kunskap, tycks Sverige konsekvent planera med de motsatta utgångspunkterna.
Under innevarande mandatperiod har vi satsat 150 Mkr på att höja förmågan i våra gamla trotjänare – Vertolerna - för Nordic Battle Groups beredskap. Våren 2008 flög de lika säkert och med samma höga kapacitet som när de jagade ubåtar 1982 eller räddade liv vid Estonias förlisning 1994. Men bara sex månader efter ombyggnaden och dagar efter beredskapen avvecklade Försvarsmakten Vertolerna.
Helikopter 9, som bara för några år sedan tjänstgjorde i Kosovo, gick samma öde till mötes så sent som i höstas. Några månader därefter blev bristen på helikoptrar så stor att Helikopterflottiljen beslutade hyra in civila helikoptrar för grundläggande träning…
Under fem års tid har vi planerat och försökt bygga om Helikopter 10 B till ambulanshelikopter för att stödja vår trupp i Afghanistan. Efter otaliga förseningar påstås de nu kunna tjänstgöra från och med april nästa år. Men vad tror ni ska hända med dessa helikoptrar när insatsen är över 2013? Mycket riktigt, då ska de omedelbart avvecklas. År av ansträngningar och många hundra miljoner i investeringar kastas bort.
Herr talman, det synes som om våra helikoptersystem blivit en sorts engångsvapen. Likt pansarskott kastas de bort när de väl avfyrats. Med den skillnaden att ifråga om helikoptrar handlar det inte om tusenlappar, utan om miljarder i återanskaffningsvärde.
Jag står helt bakom regeringens ambitioner att anskaffa nya medeltunga helikoptrar. Förutsatt att det gäller beprövade sådana och att vi avstår från varje försök till svenska särlösningar. Vi behöver inga nya ledningssystem och sensorer eller alternativa inredningar. Det bör till och med vara strängt förbjudet att ens avlägsna befintliga klistermärken på flygkropparna.
Därtill krävs naturligtvis att regeringen också beslutar avveckla Helikopter 14. Denna, också medeltunga, helikopter beställdes av den förra socialdemokratiska regeringen 2002. Den skulle vara fullt operativ och slutlevererad redan för två år sedan, men tippas nu bli mer än tio år försenad. Men detta är bara gissningar, och knappt kvalificerade sådana, eftersom helikoptern är långt ifrån färdig och heller inte får flygas av Försvarsmakten.
Helikopter 14 har en rad svenska särlösningar och kommer – enligt min bedömning – aldrig att klara de uppgifter den specificerats för. De miljarder som återstår att satsa i detta utsiktslösa projekt är emellertid ett allvarligt hot mot alla de helikoptrar som vi idag har och som fungerar. Det är ett hot mot tillräcklig flygtid för helikopterförarna och därmed ett hot mot vår ambition att bidra med sjukvårdstransporter i Afghanistan. Något som beställts i riksdagsbeslut både 2008 och 2009.
Herr talman, jag har respekt för svensk och utländsk försvarsindustri, men min respekt för våra soldater och tillgången till operativ, luftburen förmåga är än större. Det som inte levererar och som saknar förutsättningar måste avbeställas.
Det förmågeglapp, som uppstår i avvaktan på nyanskaffningen kan, enkelt och billigt täckas med våra Vertoler. De kan användas i NBG 2011 och sedan för nationellt bruk. Både för att upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt, taktiska transporter och för stöd till samhället. Och nej, det kostar inte 1500 Mkr att återställa dem i användbart skick.
Vertolerna innebär, jämfört med alla andra alternativ, obetydligt risktagande och försumbara kostnader. De är betalda, de är beprövade och Sverige har fyra decenniers erfarenhet av dem. För två år sedan svarade de för transport och luftlandsättning av en hel skvadron i mörker. Av hänsyn till statskassan och svensk försvarsförmåga kan dessa inte avvaras".
I morgon skriver jag om möten med soldater.
Allan Widman
"Herr talman,
I USA brukar man säga att en helikopter består av tre tusen reservdelar som flyger i tät formation. Uttrycket är ägnat att beskriva komplexiteten hos ett helikoptersystem.
En given slutsats av konstaterandet är; att har man en gång lyckats få en helikopter säker och pålitlig ska man hålla fast vid den och inte i onödan byta ut den mot en ny. En annan och lika viktig slutsats är att man inte ska hitta på några egna särlösningar. I bästa fall spär man bara på den redan höga komplexiteten, men oftast leder klåfingrigheten till systemhaveri. Det enklaste är inte bara gott nog, utan också det enda som fungerar.
Trots att insikten om de snäva, tekniska marginalerna närmast är en universell kunskap, tycks Sverige konsekvent planera med de motsatta utgångspunkterna.
Under innevarande mandatperiod har vi satsat 150 Mkr på att höja förmågan i våra gamla trotjänare – Vertolerna - för Nordic Battle Groups beredskap. Våren 2008 flög de lika säkert och med samma höga kapacitet som när de jagade ubåtar 1982 eller räddade liv vid Estonias förlisning 1994. Men bara sex månader efter ombyggnaden och dagar efter beredskapen avvecklade Försvarsmakten Vertolerna.
Helikopter 9, som bara för några år sedan tjänstgjorde i Kosovo, gick samma öde till mötes så sent som i höstas. Några månader därefter blev bristen på helikoptrar så stor att Helikopterflottiljen beslutade hyra in civila helikoptrar för grundläggande träning…
Under fem års tid har vi planerat och försökt bygga om Helikopter 10 B till ambulanshelikopter för att stödja vår trupp i Afghanistan. Efter otaliga förseningar påstås de nu kunna tjänstgöra från och med april nästa år. Men vad tror ni ska hända med dessa helikoptrar när insatsen är över 2013? Mycket riktigt, då ska de omedelbart avvecklas. År av ansträngningar och många hundra miljoner i investeringar kastas bort.
Herr talman, det synes som om våra helikoptersystem blivit en sorts engångsvapen. Likt pansarskott kastas de bort när de väl avfyrats. Med den skillnaden att ifråga om helikoptrar handlar det inte om tusenlappar, utan om miljarder i återanskaffningsvärde.
Jag står helt bakom regeringens ambitioner att anskaffa nya medeltunga helikoptrar. Förutsatt att det gäller beprövade sådana och att vi avstår från varje försök till svenska särlösningar. Vi behöver inga nya ledningssystem och sensorer eller alternativa inredningar. Det bör till och med vara strängt förbjudet att ens avlägsna befintliga klistermärken på flygkropparna.
Därtill krävs naturligtvis att regeringen också beslutar avveckla Helikopter 14. Denna, också medeltunga, helikopter beställdes av den förra socialdemokratiska regeringen 2002. Den skulle vara fullt operativ och slutlevererad redan för två år sedan, men tippas nu bli mer än tio år försenad. Men detta är bara gissningar, och knappt kvalificerade sådana, eftersom helikoptern är långt ifrån färdig och heller inte får flygas av Försvarsmakten.
Helikopter 14 har en rad svenska särlösningar och kommer – enligt min bedömning – aldrig att klara de uppgifter den specificerats för. De miljarder som återstår att satsa i detta utsiktslösa projekt är emellertid ett allvarligt hot mot alla de helikoptrar som vi idag har och som fungerar. Det är ett hot mot tillräcklig flygtid för helikopterförarna och därmed ett hot mot vår ambition att bidra med sjukvårdstransporter i Afghanistan. Något som beställts i riksdagsbeslut både 2008 och 2009.
Herr talman, jag har respekt för svensk och utländsk försvarsindustri, men min respekt för våra soldater och tillgången till operativ, luftburen förmåga är än större. Det som inte levererar och som saknar förutsättningar måste avbeställas.
Det förmågeglapp, som uppstår i avvaktan på nyanskaffningen kan, enkelt och billigt täckas med våra Vertoler. De kan användas i NBG 2011 och sedan för nationellt bruk. Både för att upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt, taktiska transporter och för stöd till samhället. Och nej, det kostar inte 1500 Mkr att återställa dem i användbart skick.
Vertolerna innebär, jämfört med alla andra alternativ, obetydligt risktagande och försumbara kostnader. De är betalda, de är beprövade och Sverige har fyra decenniers erfarenhet av dem. För två år sedan svarade de för transport och luftlandsättning av en hel skvadron i mörker. Av hänsyn till statskassan och svensk försvarsförmåga kan dessa inte avvaras".
lördag 12 juni 2010
Vallöften
Snart är valrörelsen här. Det finns ett parti som tar ställning till våra bergsanläggningar. Nedanstående publicerades i Kristianstadsbladet igår:
"Likt en besvärjelse uttalar Försvarsmaktens ledning gång på gång att stridsledningscentralen i Hästveda ska läggas ned. Det heter att man ska kunna göra besparingar.
Stridsledningscentralen i Hästveda svarar för hälften av ledningen och luftläget i de svenska flygstridskrafterna. Under årtionden har infrastruktur och personell kompetens byggts upp till en världsledande nivå. Miljarder har investerats i skydd och funktionssäkerhet. Men istället för att förvalta och bygga vidare på detta arv ska verksamheten nu ryckas upp med rötterna.
Nedläggningen kräver att inte mindre fyra nya enheter i Kallinge, Såtenäs, Luleå och Mälardalen etableras. Det är illa att väl skyddade och betalda investeringar under jord ska ersättas av nya och oskyddade sådana ovan jord. Än värre är att detta infall kommer att bringa en fungerande, nationell stridsledning på fall. Följden blir allvarliga begränsningar operativt och säkerhetsmässigt.
Ett flygvapen är ett system av system. Förutom flygplanen krävs vapen, sensorer, piloter, flygtrim, samband och ledning. Svagheter i vissa delar kan inte kompenseras genom styrka i andra. Våra stridsledningscentraler och deras personal är på flera av dessa punkter nödvändiga förutsättningar för en slagkraftig helhet.
Sverige satsade tidigt på en kvalificerad ledning av stridsflyget. Redan under 60-talet kunde vi leda genom krypterade datameddelanden till våra piloter. De taktiska fördelarna ifråga om uppträdande kompenserade det lilla, militärt alliansfria landets begränsade resurser. På detta har vi sedan byggt vidare. Idag kan den tekniska komplexiteten och beroendet av kompetenta specialister knappast överskattas.
En flytt av verksamheten i Hästveda är kritisk i två avseenden; tekniskt och personellt. Att bryta upp från en väl etablerad teknisk infrastruktur är förenat med stora ekonomiska och operativa risker. Det kan dröja många år innan nya, fungerande anläggningar är på plats. Särskilt gäller detta när man som nu vill lyfta förmågan utan fastställda tekniska och taktiska målsättningar, det vill säga utan ett tydligt definierat slutresultat.
Måhända är ändå riskerna störst när det gäller vidmakthållande av personalens kompetens. I dag är det sällsynt att officerares familjer bryter upp från arbete och skola och beger sig till nya tjänstgöringsorter i andra delar av landet. Särskilt om de är etablerade i en region där tillgången till arbete och högre utbildningar får betecknas som mycket god. Vid en nedläggning av Hästveda kommer bristen på erfarna stridsledare att i ett slag bli akut. Följden blir att vi tvingas flyga mindre och begränsa svårighetsgraden i våra övningar.
Folkpartiet kan tydligt se faran i de förändringar som Försvarsmaktens högkvarter vill genomdriva. Vi säger nej till en nedläggning av Hästveda och fler äventyrligheter med det svenska luftförsvaret".
Allan Widman (FP), Försvarspolitisk talesman
Christer Nylander (FP), riksdagsledamot Kristianstad
"Likt en besvärjelse uttalar Försvarsmaktens ledning gång på gång att stridsledningscentralen i Hästveda ska läggas ned. Det heter att man ska kunna göra besparingar.
Stridsledningscentralen i Hästveda svarar för hälften av ledningen och luftläget i de svenska flygstridskrafterna. Under årtionden har infrastruktur och personell kompetens byggts upp till en världsledande nivå. Miljarder har investerats i skydd och funktionssäkerhet. Men istället för att förvalta och bygga vidare på detta arv ska verksamheten nu ryckas upp med rötterna.
Nedläggningen kräver att inte mindre fyra nya enheter i Kallinge, Såtenäs, Luleå och Mälardalen etableras. Det är illa att väl skyddade och betalda investeringar under jord ska ersättas av nya och oskyddade sådana ovan jord. Än värre är att detta infall kommer att bringa en fungerande, nationell stridsledning på fall. Följden blir allvarliga begränsningar operativt och säkerhetsmässigt.
Ett flygvapen är ett system av system. Förutom flygplanen krävs vapen, sensorer, piloter, flygtrim, samband och ledning. Svagheter i vissa delar kan inte kompenseras genom styrka i andra. Våra stridsledningscentraler och deras personal är på flera av dessa punkter nödvändiga förutsättningar för en slagkraftig helhet.
Sverige satsade tidigt på en kvalificerad ledning av stridsflyget. Redan under 60-talet kunde vi leda genom krypterade datameddelanden till våra piloter. De taktiska fördelarna ifråga om uppträdande kompenserade det lilla, militärt alliansfria landets begränsade resurser. På detta har vi sedan byggt vidare. Idag kan den tekniska komplexiteten och beroendet av kompetenta specialister knappast överskattas.
En flytt av verksamheten i Hästveda är kritisk i två avseenden; tekniskt och personellt. Att bryta upp från en väl etablerad teknisk infrastruktur är förenat med stora ekonomiska och operativa risker. Det kan dröja många år innan nya, fungerande anläggningar är på plats. Särskilt gäller detta när man som nu vill lyfta förmågan utan fastställda tekniska och taktiska målsättningar, det vill säga utan ett tydligt definierat slutresultat.
Måhända är ändå riskerna störst när det gäller vidmakthållande av personalens kompetens. I dag är det sällsynt att officerares familjer bryter upp från arbete och skola och beger sig till nya tjänstgöringsorter i andra delar av landet. Särskilt om de är etablerade i en region där tillgången till arbete och högre utbildningar får betecknas som mycket god. Vid en nedläggning av Hästveda kommer bristen på erfarna stridsledare att i ett slag bli akut. Följden blir att vi tvingas flyga mindre och begränsa svårighetsgraden i våra övningar.
Folkpartiet kan tydligt se faran i de förändringar som Försvarsmaktens högkvarter vill genomdriva. Vi säger nej till en nedläggning av Hästveda och fler äventyrligheter med det svenska luftförsvaret".
Allan Widman (FP), Försvarspolitisk talesman
Christer Nylander (FP), riksdagsledamot Kristianstad
måndag 7 juni 2010
I demokratins vapensmedja
Ja, just där befann jag mig idag. Först Motala angående den tidskritiska torped 45 D och sedan Linköping gällande Next Generation.
För några år sedan skrev fil. dr. Jan Joel Andersson, verksam vid Utrikespolitiska Institutet, en artikel i SvD under rubriken: Sverige måste välja - insatsförsvar eller försvarsindustri. Lite senare skrev han boken "Försvarsindustrins säkerhetspolitiska roll". I det senare eposet var utgångspunkten den fascination och beundran andra länder kände inför Sveriges bredspektriga försvarsindustri.
Sverige har ju levererat Erieye till Pakistan och visade nyligen upp stridsflygsdemon i norra Indien. Vilken roll spelar våra säkerhetspolitiska värderingar i detta? Får mig att tänka på refrängen i en sång i Disneys "Skönheten och odjuret": Vi är fransmän givetvis...
Som verksam försvarspolitiker bryr jag mig mindre om internationella artigheter och mera om reell leverans här och nu. Jag tror inte att svensk industri underpresterar per se, men jag är rädd att beställarfunktionen gör det. Det är björntjänster att inte kräva operativ förmåga på utsatt tidpunkt och enligt fastställda slutpriser (objektsramar). Det gagnar knappast förmågan eller det internationella anseendet. Jag struntar närmast blankt i vad London, Washington och Paris har för recensioner.
Saab Underwater System får gärna ett utvecklingsuppdrag, men det måste vara förenat med affärsmässiga villkor; för vår skull och för deras. Måtte lyckan stå dem bi.
I Linköping handlar det om helt andra summor. Vi ska modernisera vårt stridsflyg. 30 procent ökat inre bränsle, större fälltankar och ny differentierad och flexibel radar samt kanske ny motor. Det senare blir väl till sist en envig med Volvo Aero. Påsar åt alla eller "plain vanilla". När krubban är tom börjar hästarna bitas...
Min bedömning; att nästa generation av svenskt stridsflyg kostar oss mellan 50-70 miljarder, kvarstår.
Och så TUAV. Regeringsbeslutet om anskaffning enligt samma koncept som avvisades av Genomförandegruppen (där jag ingick) 2008 har nu realiserats. Beslutsdatum är sista dagarna i maj. SAAB lovar att vara på den afghanska banan 21 månader från denna tidpunkt. Alltså i början av 2012. Vad beträffar gap-fillern handlar det inte längre om 2010, som arméinspektören utlovade inför det samlade försvarsutskottet i den direktsända hearingen november 2009. Nu är budet början av 2011.
När dagen närmar sig sitt slut ändar mitt inlägg i våra soldaters väl och ve. Om olyckan på nytt gäckar oss; har vi verkligen gjort allt för att möta krigets krav i Afghanistan?
Allan Widman
För några år sedan skrev fil. dr. Jan Joel Andersson, verksam vid Utrikespolitiska Institutet, en artikel i SvD under rubriken: Sverige måste välja - insatsförsvar eller försvarsindustri. Lite senare skrev han boken "Försvarsindustrins säkerhetspolitiska roll". I det senare eposet var utgångspunkten den fascination och beundran andra länder kände inför Sveriges bredspektriga försvarsindustri.
Sverige har ju levererat Erieye till Pakistan och visade nyligen upp stridsflygsdemon i norra Indien. Vilken roll spelar våra säkerhetspolitiska värderingar i detta? Får mig att tänka på refrängen i en sång i Disneys "Skönheten och odjuret": Vi är fransmän givetvis...
Som verksam försvarspolitiker bryr jag mig mindre om internationella artigheter och mera om reell leverans här och nu. Jag tror inte att svensk industri underpresterar per se, men jag är rädd att beställarfunktionen gör det. Det är björntjänster att inte kräva operativ förmåga på utsatt tidpunkt och enligt fastställda slutpriser (objektsramar). Det gagnar knappast förmågan eller det internationella anseendet. Jag struntar närmast blankt i vad London, Washington och Paris har för recensioner.
Saab Underwater System får gärna ett utvecklingsuppdrag, men det måste vara förenat med affärsmässiga villkor; för vår skull och för deras. Måtte lyckan stå dem bi.
I Linköping handlar det om helt andra summor. Vi ska modernisera vårt stridsflyg. 30 procent ökat inre bränsle, större fälltankar och ny differentierad och flexibel radar samt kanske ny motor. Det senare blir väl till sist en envig med Volvo Aero. Påsar åt alla eller "plain vanilla". När krubban är tom börjar hästarna bitas...
Min bedömning; att nästa generation av svenskt stridsflyg kostar oss mellan 50-70 miljarder, kvarstår.
Och så TUAV. Regeringsbeslutet om anskaffning enligt samma koncept som avvisades av Genomförandegruppen (där jag ingick) 2008 har nu realiserats. Beslutsdatum är sista dagarna i maj. SAAB lovar att vara på den afghanska banan 21 månader från denna tidpunkt. Alltså i början av 2012. Vad beträffar gap-fillern handlar det inte längre om 2010, som arméinspektören utlovade inför det samlade försvarsutskottet i den direktsända hearingen november 2009. Nu är budet början av 2011.
När dagen närmar sig sitt slut ändar mitt inlägg i våra soldaters väl och ve. Om olyckan på nytt gäckar oss; har vi verkligen gjort allt för att möta krigets krav i Afghanistan?
Allan Widman
torsdag 3 juni 2010
Hemvärnets relativa tyngd
Gårdagens besök på Hemvärnets Stridsskola gav anledning till eftertanke. Under lång tid har nedmonteringen av insatsförbanden varit snabbare och mer brutal än den som drabbat hemvärnet.
Skälet till detta är nog inte primärt att vi får mycket pang för liten peng. Snarare handlar det om folkförankring och en större frispråkighet än vad den övriga Försvarsmakten kunnat erbjuda. Min tro är att frivilig rekrytering ställer tydliga krav på öppenhet. Möjligheten att kunna ifrågasätta stimulerar i sin tur effektivitet och ändamålsenlighet. Och det som fungerar möts med respekt både av soldaterna och det lokala samhället. By the people and for the people...
Besöket på Vällinge bekräftade för mig att frivillig rekrytering så långt möjligt bör bygga just på det lokala initiativet. Personliga kontakter, korta ledtider och individuellt mottagande åstadkommer sannolikt mer än 307 Mkr i central marknadsföring.
Fram till 2014 kommer insatsdelarna, som andel av det samlade hemvärnet, att öka markant. Rörligheten och eldkraften förstärks. Möjligheterna att genom det materiella arvet försörja Hemvärnet minskar, bland annat till följd av en historia med ständigt färre insatsförband på armésidan.
Samtidigt är uppgifterna olika. Skydd och bevakning av infrastrukturen är fortfarande dimensionerande. Men sannolikt kommer ett allt spetsigare och spänstigare hemvärn på sikt att aktualisera nya förmågor. Även i Vällinge finns en utvecklingsenhet.
I veckan föreslog RPS regeringen att avveckla beredskapspolisen. Som skäl angavs att antalet ordinarie poliser i Sverige ökat från 16 000 till 20 500 sedan vi på 90-talet inrättade styrkan om 1 500 beredskapspoliser. Därför bedöms de nu som överflödiga. Av förslaget framgår inte om effekten av fler poliser i termer av t.ex. yttre tjänst motsvarat den nominella ökningen...
För mig framstår förslaget som feltänkt. Den svenska poliskåren kommer, oavsett storlek, att i varje given stund vara uppbunden av ordinarie verksamhet. Beredskapspolisen ska användas när exeptionella händelser kräver en kraftig förstärkning. Så har också skett i samband med det första Gulfkriget på 90-talet och under Gudrun. Tror RPS att något motsvarande aldrig mer kommer att inträffa?
Om RPS finner uppgiften att administrera beredskapspoliserna betungande kan detta uppdrag med fördel överföras på Hemvärnet, även om utbildning och beslut om insats kvarblir.
På frågan om den krock som uppstått mellan Hemvärnets jubileumsdag och den nya minnesdagen för våra veteransoldater svarade Roland Ekenberg att själva högtidlighållandet kanske bäst sker under den helg som närmast ansluter till den 29 maj. Ett sådant beslut av Hemvärnet skulle välkomnas. Säkert blir det enklare för hemvärnssoldaterna att genomföra nödvändiga ceremonier. Samtidigt behöver veteransoldaterna och deras anhöriga inte konkurrera om utrymmet på minnesdagen, åtminstone inte varje år.
Allan Widman
Skälet till detta är nog inte primärt att vi får mycket pang för liten peng. Snarare handlar det om folkförankring och en större frispråkighet än vad den övriga Försvarsmakten kunnat erbjuda. Min tro är att frivilig rekrytering ställer tydliga krav på öppenhet. Möjligheten att kunna ifrågasätta stimulerar i sin tur effektivitet och ändamålsenlighet. Och det som fungerar möts med respekt både av soldaterna och det lokala samhället. By the people and for the people...
Besöket på Vällinge bekräftade för mig att frivillig rekrytering så långt möjligt bör bygga just på det lokala initiativet. Personliga kontakter, korta ledtider och individuellt mottagande åstadkommer sannolikt mer än 307 Mkr i central marknadsföring.
Fram till 2014 kommer insatsdelarna, som andel av det samlade hemvärnet, att öka markant. Rörligheten och eldkraften förstärks. Möjligheterna att genom det materiella arvet försörja Hemvärnet minskar, bland annat till följd av en historia med ständigt färre insatsförband på armésidan.
Samtidigt är uppgifterna olika. Skydd och bevakning av infrastrukturen är fortfarande dimensionerande. Men sannolikt kommer ett allt spetsigare och spänstigare hemvärn på sikt att aktualisera nya förmågor. Även i Vällinge finns en utvecklingsenhet.
I veckan föreslog RPS regeringen att avveckla beredskapspolisen. Som skäl angavs att antalet ordinarie poliser i Sverige ökat från 16 000 till 20 500 sedan vi på 90-talet inrättade styrkan om 1 500 beredskapspoliser. Därför bedöms de nu som överflödiga. Av förslaget framgår inte om effekten av fler poliser i termer av t.ex. yttre tjänst motsvarat den nominella ökningen...
För mig framstår förslaget som feltänkt. Den svenska poliskåren kommer, oavsett storlek, att i varje given stund vara uppbunden av ordinarie verksamhet. Beredskapspolisen ska användas när exeptionella händelser kräver en kraftig förstärkning. Så har också skett i samband med det första Gulfkriget på 90-talet och under Gudrun. Tror RPS att något motsvarande aldrig mer kommer att inträffa?
Om RPS finner uppgiften att administrera beredskapspoliserna betungande kan detta uppdrag med fördel överföras på Hemvärnet, även om utbildning och beslut om insats kvarblir.
På frågan om den krock som uppstått mellan Hemvärnets jubileumsdag och den nya minnesdagen för våra veteransoldater svarade Roland Ekenberg att själva högtidlighållandet kanske bäst sker under den helg som närmast ansluter till den 29 maj. Ett sådant beslut av Hemvärnet skulle välkomnas. Säkert blir det enklare för hemvärnssoldaterna att genomföra nödvändiga ceremonier. Samtidigt behöver veteransoldaterna och deras anhöriga inte konkurrera om utrymmet på minnesdagen, åtminstone inte varje år.
Allan Widman
tisdag 1 juni 2010
Upp till...
Vid närmare kontroll befanns inriktningspropositionen 2009 innehålla en säkerligen noga genomtänkt formulering; "upp till sju" Tp 84 ska moderniseras. Detta kan naturligtvis rent bokstavligt tolkas som ett handlingsutrymme för Försvarsmakten att modernisera mellan 0-7 Herkor.
Tekniken användes redan vid förslaget att konvertera JAS Gripen A/B (A2C) våren 2007. Texten i vårpropositonen löd så här: "Regeringen får under 2007 besluta om beställning av ombyggnad av upp till 31 stycken JAS 39A/B till JAS 39C/D". Analogt med det som nu beslutats av myndigheten ifråga om taktisk lufttransportkapacitet finns det väl då inte heller några garantier för att vår flotta av Gripar verkligen ska bli 100 C/D till slut?
Denna tolkning av besluten är dock inte rimlig rent konstitutionellt. I praktiken skulle det då inte finnas några möjligheter för riksdagen att göra avvägningar mellan kvalitet och kvantitet vid större investeringar. Det kan bli noll ifråga om modernisering eller konvertering för de miljarder som anslås. Det blir vad det blir.
Min övertygelse är att den politiska styrningen inte kan ges en så oförpliktigande tolkning. I så fall kan Sverige förmodligen aldrig bli medlem av Nato. Inte på grund av den politiska beröringsångesten, men väl på grund av avsaknad av demokratisk kontroll över de militära myndigheterna...
Allan Widman
Tekniken användes redan vid förslaget att konvertera JAS Gripen A/B (A2C) våren 2007. Texten i vårpropositonen löd så här: "Regeringen får under 2007 besluta om beställning av ombyggnad av upp till 31 stycken JAS 39A/B till JAS 39C/D". Analogt med det som nu beslutats av myndigheten ifråga om taktisk lufttransportkapacitet finns det väl då inte heller några garantier för att vår flotta av Gripar verkligen ska bli 100 C/D till slut?
Denna tolkning av besluten är dock inte rimlig rent konstitutionellt. I praktiken skulle det då inte finnas några möjligheter för riksdagen att göra avvägningar mellan kvalitet och kvantitet vid större investeringar. Det kan bli noll ifråga om modernisering eller konvertering för de miljarder som anslås. Det blir vad det blir.
Min övertygelse är att den politiska styrningen inte kan ges en så oförpliktigande tolkning. I så fall kan Sverige förmodligen aldrig bli medlem av Nato. Inte på grund av den politiska beröringsångesten, men väl på grund av avsaknad av demokratisk kontroll över de militära myndigheterna...
Allan Widman
måndag 31 maj 2010
Det är aldrig för sent
Japp, det var länge sedan. Så mycket händer och samtidigt fortsätter besöken vid kvarvarande förband i grundorganisationen. Efter senaste inlägget har jag besökt Marinbasen i Karlskrona och Ledningsregementet i Enköping. Hemvärnets Stridsskola står på tur, liksom K3 i Karlsborg. Under tiden har även ett veteranpolitiskt seminarium gått av stapeln på FHS.
Det senaste arrangemanget handlade mera specifikt om etableringen av ett veteransoldatcentrum efter norsk och finländsk förebild. Många av våra veteranorganisationer, med Fredsbaskrarna i spetsen, vill att även Sverige ska kunna erbjuda en plats för rekreation och eftertanke till dem som offrat av sig själva i skarpa insatser. Kampen för detta fortsätter.
Erfarenheten från Marinbasen var av det bättre slaget. Både det Dyk- och Navalmedicinska centrumet imponerade liksom Sjöstridsskolan. Nya och fräscha lokaler förpliktigar. Förevisningen av ett av Kosterklassens utmärkta fartyg fick mig att fundera på Visbykorvetterna. Två av dessa är ju som bekant levererade, men klarar bara TI-uppgifterna. Nästa år ska Robot 15 avfyras från deras insida, men jag tror som Doktor Rellingen...
Som en följd av besöket på Marinbasen var det naturligt att anta erbjudandet om ett inlägg i Tidskrift för Sjöväsendet. Kommer i nästa nummer.
Ledningsregementet leds som bekant av en kvinnlig förbandschef; Lena Hallin. För hennes jordnära realism kände jag stor sympati. Företrädarna för regementet kände att utvecklingstakten ifråga om ledningssystem inte var möjlig att möta utifrån det pedagogiska perspektivet. De närmast vädjade om en takt som gav förutsättningar för andhämtning och konsolidering.
Glädjande nog finner jag allt oftare att de som på golvet svarar för vår insatsförmåga uppfattar konflikten mellan teknisk evolution och operativ förmåga. Modernitet är ingen given förutsättning för detta. På Ledningsregementet stiftade jag även bekantskap med staben för NBG 11. Där vart inga sura miner trots den relativa anonymitet förbandet haft jämfört med sin föregångare.
När man skriver sällan blir det desto längre. Ikväll uppmärksammades jag på att våra "Herkor" beslutats decimeras med en fjärdedel. Förmågan till taktiska transporter är kritisk både nationellt och i de internationella operationsområdena. Att det minskade förmågedjupet inte stämts av med riksdagen är ägnat att förvåna. Så borde så skett.
Gunilla Karlsson (M), vår biståndsminister, tar fight med sin dominerande myndighet SIDA. Det är ovanligt men ibland nödvändigt, inte bara för att försvara folkviljan utan också för att kräva leverans. Trodde, när det begav sig, att hon skulle efterträda Mikael Odenberg som försvarsminister. Så blev det inte.
Allan Widman
Det senaste arrangemanget handlade mera specifikt om etableringen av ett veteransoldatcentrum efter norsk och finländsk förebild. Många av våra veteranorganisationer, med Fredsbaskrarna i spetsen, vill att även Sverige ska kunna erbjuda en plats för rekreation och eftertanke till dem som offrat av sig själva i skarpa insatser. Kampen för detta fortsätter.
Erfarenheten från Marinbasen var av det bättre slaget. Både det Dyk- och Navalmedicinska centrumet imponerade liksom Sjöstridsskolan. Nya och fräscha lokaler förpliktigar. Förevisningen av ett av Kosterklassens utmärkta fartyg fick mig att fundera på Visbykorvetterna. Två av dessa är ju som bekant levererade, men klarar bara TI-uppgifterna. Nästa år ska Robot 15 avfyras från deras insida, men jag tror som Doktor Rellingen...
Som en följd av besöket på Marinbasen var det naturligt att anta erbjudandet om ett inlägg i Tidskrift för Sjöväsendet. Kommer i nästa nummer.
Ledningsregementet leds som bekant av en kvinnlig förbandschef; Lena Hallin. För hennes jordnära realism kände jag stor sympati. Företrädarna för regementet kände att utvecklingstakten ifråga om ledningssystem inte var möjlig att möta utifrån det pedagogiska perspektivet. De närmast vädjade om en takt som gav förutsättningar för andhämtning och konsolidering.
Glädjande nog finner jag allt oftare att de som på golvet svarar för vår insatsförmåga uppfattar konflikten mellan teknisk evolution och operativ förmåga. Modernitet är ingen given förutsättning för detta. På Ledningsregementet stiftade jag även bekantskap med staben för NBG 11. Där vart inga sura miner trots den relativa anonymitet förbandet haft jämfört med sin föregångare.
När man skriver sällan blir det desto längre. Ikväll uppmärksammades jag på att våra "Herkor" beslutats decimeras med en fjärdedel. Förmågan till taktiska transporter är kritisk både nationellt och i de internationella operationsområdena. Att det minskade förmågedjupet inte stämts av med riksdagen är ägnat att förvåna. Så borde så skett.
Gunilla Karlsson (M), vår biståndsminister, tar fight med sin dominerande myndighet SIDA. Det är ovanligt men ibland nödvändigt, inte bara för att försvara folkviljan utan också för att kräva leverans. Trodde, när det begav sig, att hon skulle efterträda Mikael Odenberg som försvarsminister. Så blev det inte.
Allan Widman
torsdag 20 maj 2010
Don't mention the war...
Att ha en blogg, har någon sagt, är som att hålla en hund. Ständigt omhändertagande och dagliga promenader. Om metaforen håller skulle jag för länge sedan dömts för djurplågeri.
Att skriva utan egentliga budskap passar mig inte. Idag finns en del att säga. Gamla och nya moderater samt centerpartister och opposition har alla kommentarer till Folkpartiets "utspel". På det av Folkpartiet och Folk och Försvar arrangerade seminariet om den nationella dimensionen ville Håkan Juholt avvisa vårt program som ett taktiskt utspel. Om så vore är det ett av de långsammaste utspel som svensk politik någonsin sett. Det började nämligen för snart två år sedan i Försvarsberedningen. Sedan fortsatte det i Sälen både 2009 och 2010.
Vi kunde aldrig förstå varför 28 200 soldater och officerare, jämte ofantliga mängder förbandsbestämmande materiel inte kunde organiseras i form av brigader. Alldeles särskilt som beredningens övriga partier - liksom vi - ansåg att vi skulle sätta upp brigadstaber. Är det ett internationellt etikettsbrott att använda tillgängliga resurser för att organisera förband som kan ta sig an taktiska uppgifter, som att binda och slå en fiende?
Folkpartiet påstår inte att Sverige hotas av militära angrepp. Men utvecklingen i Ryssland inger inte förhoppningar. Vårens positiva nyheter; nytt START-avtal med USA, överenskommelse om de tvistiga Nordområdena med Oslo och avtalet med Ukraina är inte en effekt av ökad transparens och förstärkt demokrati i Ryssland. Snarare bekräftar de våra svårigheter att förutsäga landets agerande. Jag misstänker att nyheterna på nytt kan bli av annat slag. Man ger och man tar. Auktoritära stormakters säkerhetspolitik är sällan av ideell karaktär.
Osäkerheten om vad framtiden kan komma att kräva av det militärt alliansfria Sverige har inte minskat. Tvärtom. Som Thomas Ries anförde på dagens seminarium är utvecklingen, i en värld utsatt av klimatförändring, ekologiska kriser och allt skarpare konkurrens om naturtillgångar, svårare att förutse. Särskilt om detta kombineras med stark ekonomisk utveckling i regimer som Peking och Moskva samt en tilltagande religiös och etnisk extremism.
Sten Tolgfors (M) och Staffan Danielsson (C) kritiserar idag på nytt Folkpartiets krav på en nationell dimension av försvars- och säkerhetspolitiken. Båda pekar på att FP tidigare verkat för en minskning av antalet stridsflygplan i det svenska försvaret. De glömmer, bekvämt nog, att de som partier slöt upp kring samma ståndpunkt i försvarsberedningens betänkande 2008.
Det har aldrig varit något självändamål att minska flottan av stridsflygplan i Sverige. Men ett flygvapen är inte bara flyg, utan också vapen. Att ha färre radarjaktrobotar än stridsflygplan inger inte respekt. Den anskaffning Sverige står inför när det gäller nya robotar måste innebära något annat. Möjligheten av krig kräver andra avvägningar. Och det gör också en skarp insats av stridsflyget i Afghanistan.
Dagens kritik av kravet på en nationell försvarsdimension präglas av formalism. Invändningar i sak lyser med sin frånvaro. På en punkt enas man; don't mention the war.
Veckans stora besvikelse var att Socialdemokrater, miljöpartister och vänstern sade blankt nej till ett förbättrat omhändertagande av våra veteransoldater och deras anhöriga. Peter Jonsson (S) menade att bara den generella välfärden får återuppbyggas av en vänsterregering, duger den nog också till soldater som skadats utomlands. Det behövs, enligt honom, inga särlösningar. Måtte gud ha förbarmande över den politiska oppositionen!
Allan Widman
Att skriva utan egentliga budskap passar mig inte. Idag finns en del att säga. Gamla och nya moderater samt centerpartister och opposition har alla kommentarer till Folkpartiets "utspel". På det av Folkpartiet och Folk och Försvar arrangerade seminariet om den nationella dimensionen ville Håkan Juholt avvisa vårt program som ett taktiskt utspel. Om så vore är det ett av de långsammaste utspel som svensk politik någonsin sett. Det började nämligen för snart två år sedan i Försvarsberedningen. Sedan fortsatte det i Sälen både 2009 och 2010.
Vi kunde aldrig förstå varför 28 200 soldater och officerare, jämte ofantliga mängder förbandsbestämmande materiel inte kunde organiseras i form av brigader. Alldeles särskilt som beredningens övriga partier - liksom vi - ansåg att vi skulle sätta upp brigadstaber. Är det ett internationellt etikettsbrott att använda tillgängliga resurser för att organisera förband som kan ta sig an taktiska uppgifter, som att binda och slå en fiende?
Folkpartiet påstår inte att Sverige hotas av militära angrepp. Men utvecklingen i Ryssland inger inte förhoppningar. Vårens positiva nyheter; nytt START-avtal med USA, överenskommelse om de tvistiga Nordområdena med Oslo och avtalet med Ukraina är inte en effekt av ökad transparens och förstärkt demokrati i Ryssland. Snarare bekräftar de våra svårigheter att förutsäga landets agerande. Jag misstänker att nyheterna på nytt kan bli av annat slag. Man ger och man tar. Auktoritära stormakters säkerhetspolitik är sällan av ideell karaktär.
Osäkerheten om vad framtiden kan komma att kräva av det militärt alliansfria Sverige har inte minskat. Tvärtom. Som Thomas Ries anförde på dagens seminarium är utvecklingen, i en värld utsatt av klimatförändring, ekologiska kriser och allt skarpare konkurrens om naturtillgångar, svårare att förutse. Särskilt om detta kombineras med stark ekonomisk utveckling i regimer som Peking och Moskva samt en tilltagande religiös och etnisk extremism.
Sten Tolgfors (M) och Staffan Danielsson (C) kritiserar idag på nytt Folkpartiets krav på en nationell dimension av försvars- och säkerhetspolitiken. Båda pekar på att FP tidigare verkat för en minskning av antalet stridsflygplan i det svenska försvaret. De glömmer, bekvämt nog, att de som partier slöt upp kring samma ståndpunkt i försvarsberedningens betänkande 2008.
Det har aldrig varit något självändamål att minska flottan av stridsflygplan i Sverige. Men ett flygvapen är inte bara flyg, utan också vapen. Att ha färre radarjaktrobotar än stridsflygplan inger inte respekt. Den anskaffning Sverige står inför när det gäller nya robotar måste innebära något annat. Möjligheten av krig kräver andra avvägningar. Och det gör också en skarp insats av stridsflyget i Afghanistan.
Dagens kritik av kravet på en nationell försvarsdimension präglas av formalism. Invändningar i sak lyser med sin frånvaro. På en punkt enas man; don't mention the war.
Veckans stora besvikelse var att Socialdemokrater, miljöpartister och vänstern sade blankt nej till ett förbättrat omhändertagande av våra veteransoldater och deras anhöriga. Peter Jonsson (S) menade att bara den generella välfärden får återuppbyggas av en vänsterregering, duger den nog också till soldater som skadats utomlands. Det behövs, enligt honom, inga särlösningar. Måtte gud ha förbarmande över den politiska oppositionen!
Allan Widman
fredag 7 maj 2010
Det värsta jag vet...
...är när vårt system inte prioriterar förmågan. Vi hade kunnat haft helikoptrar i Afghanistan för flera år sedan. Och TUAV. Allt detta finns att hyra per timme; utan risker vad avser tillgänglighet och ekonomi. Raka avtal och X antal dollar per timme i de riktningar vi önskar.
Men invändningarna från myndighet och departement är att det strider mot folkrätten. Hellre än att en svensk soldat räddas från förblödning och att vi undgår ett eldöverfall från talibanerna ska vi skyddas av svenskt tillverkad, opererad och integrerad utrustning. Det får ta den tid det tar. Att de flesta större nationer och FN hyr in förmågorna tycks irrelevant.
I onsdags var jag på FHS. En dansk major frågade varför vi inte hade någon helikopter i Afghanistan, trots flera riksdags- och regeringsbeslut? I två år hade han följt våra svårigheter i svensk press. Han sa; att om det danska folketinget hade beslutat, så fanns ingen annan utväg än att åka dit och göra jobbet. Och just det är vad danskar och norrmän gör.
Om en, två eller flera veckor kommer svenska soldater att utsättas för nya IED:er eller eldöverfall. Allvarliga eller dödliga skador kan inte uteslutas och transporten till Marmal blir åter avgörande.
Var finns moralen?
Allan Widman
Men invändningarna från myndighet och departement är att det strider mot folkrätten. Hellre än att en svensk soldat räddas från förblödning och att vi undgår ett eldöverfall från talibanerna ska vi skyddas av svenskt tillverkad, opererad och integrerad utrustning. Det får ta den tid det tar. Att de flesta större nationer och FN hyr in förmågorna tycks irrelevant.
I onsdags var jag på FHS. En dansk major frågade varför vi inte hade någon helikopter i Afghanistan, trots flera riksdags- och regeringsbeslut? I två år hade han följt våra svårigheter i svensk press. Han sa; att om det danska folketinget hade beslutat, så fanns ingen annan utväg än att åka dit och göra jobbet. Och just det är vad danskar och norrmän gör.
Om en, två eller flera veckor kommer svenska soldater att utsättas för nya IED:er eller eldöverfall. Allvarliga eller dödliga skador kan inte uteslutas och transporten till Marmal blir åter avgörande.
Var finns moralen?
Allan Widman
torsdag 6 maj 2010
Försiktiga generaler?
Som sagt har det blivit en del förbandsbesök den senaste tiden. Lv 6, Amf Reg, Hästveda och nu på måndag F 17. Inte minst Amfibieregementet bjöd på en hög aktivitetsnivå. Man jobbade med det man hade och oroade sig föga över framtiden. Det var en bra dag på Berga.
Det var det förvisso också i Hästveda. I skuggorna av askmolnet var ju aktiviteten inte mycket att skryta med och stämningen präglades mycket av det senaste halvårets sturm und drang. ÖB:s Brännpunktare före jul väckte hopp hos många om en tillnyktring i striltänket. Men vintern och våren blev desto bistrare, också i detta hänseende.
GLC var som bekant förenat med alltför stora ekonomiska och tekniska risker. Och GLI blev fall-back position. Med spänning såg man fram emot vad denna nya akronym egentligen innebar. Den 29 mars samlades de trestjärniga runt ett bildspel på HKV. Naturligtvis kunde man inte definiera vad det var man skulle uppnå. Däremot slogs det fast att GLI "inte är ett tekniskt system, inte materiel, inte organisation, inte personal". Strax därefter erkände Anders Lindström inför försvarsutskottet att det heller inte fanns någon fastställd TTEM för GLI.
Kanske blev detta vacklande lite för mycket för Försvarsdepartmentet. Den 6 april anmodades Försvarsmakten nämligen i ganska ampra ordalag att i detalj redogöra för samtliga utgifter vid olika lokaliseringsalternativ från 2011 till 2020. Bilden av ett departement i tvivel över myndighetens bedömningar kunde knappast vara tydligare. Svar skulle ges senast den 30 april, men om innehållet i detta får den intresserade allmänheten naturligtvis inget veta.
Analysen är att Försvarsdepartementet nu blivit vis av erfarenheten. Man kräver tydliga svar för att vid ett senare misslyckande kunna freda sig. Något personligt ansvarsutkrävande av myndighetens ledande ideologer och arkitekter blir det väl knappast. Så nu ligger bollen återigen hos Försvarsmakten. Man vet att korten ska synas och att utgångsläget för ett blame-game därmed är sämre än vanligt. Samtidigt är regeringens tvivel naturligtvis i sig tillräckligt för att grunda ett medansvar vid eventuell passivitet.
I morgon besöker Lindström, Brännström, Christoffersson och Per Nilsson enligt uppgift Hästveda. Personalen i Hästveda är inte optimistisk och jag frågar mig; finns det ingen försiktig general?
Allan Widman
Det var det förvisso också i Hästveda. I skuggorna av askmolnet var ju aktiviteten inte mycket att skryta med och stämningen präglades mycket av det senaste halvårets sturm und drang. ÖB:s Brännpunktare före jul väckte hopp hos många om en tillnyktring i striltänket. Men vintern och våren blev desto bistrare, också i detta hänseende.
GLC var som bekant förenat med alltför stora ekonomiska och tekniska risker. Och GLI blev fall-back position. Med spänning såg man fram emot vad denna nya akronym egentligen innebar. Den 29 mars samlades de trestjärniga runt ett bildspel på HKV. Naturligtvis kunde man inte definiera vad det var man skulle uppnå. Däremot slogs det fast att GLI "inte är ett tekniskt system, inte materiel, inte organisation, inte personal". Strax därefter erkände Anders Lindström inför försvarsutskottet att det heller inte fanns någon fastställd TTEM för GLI.
Kanske blev detta vacklande lite för mycket för Försvarsdepartmentet. Den 6 april anmodades Försvarsmakten nämligen i ganska ampra ordalag att i detalj redogöra för samtliga utgifter vid olika lokaliseringsalternativ från 2011 till 2020. Bilden av ett departement i tvivel över myndighetens bedömningar kunde knappast vara tydligare. Svar skulle ges senast den 30 april, men om innehållet i detta får den intresserade allmänheten naturligtvis inget veta.
Analysen är att Försvarsdepartementet nu blivit vis av erfarenheten. Man kräver tydliga svar för att vid ett senare misslyckande kunna freda sig. Något personligt ansvarsutkrävande av myndighetens ledande ideologer och arkitekter blir det väl knappast. Så nu ligger bollen återigen hos Försvarsmakten. Man vet att korten ska synas och att utgångsläget för ett blame-game därmed är sämre än vanligt. Samtidigt är regeringens tvivel naturligtvis i sig tillräckligt för att grunda ett medansvar vid eventuell passivitet.
I morgon besöker Lindström, Brännström, Christoffersson och Per Nilsson enligt uppgift Hästveda. Personalen i Hästveda är inte optimistisk och jag frågar mig; finns det ingen försiktig general?
Allan Widman
måndag 3 maj 2010
Jag kommer aldrig att skriva dödsrunan...
...över vertolerna. För mig förblir det obegripligt att en betald, beprövad helikopter med grym lyftkraft och gott om lastutrymme ska pensioneras.
Helikopterutredningen, som avser att presentera sitt slutbetänkande - precis som delbetänkandet - i semestermånadens mediaskugga, kommer naturligtvis att på nytt sänka Hkp 4 och prisa Hkp 14. En naturlig utgångspunkt för en utredning som tillsattes i frustrationen över vår oförmåga att projicera helikopterkapacitet till Afghanistan borde naturligtvis vara den operativa. Men icke så.
Efter att ha framtvingat utredningen genom en interpellation i augusti 2008 känner jag mig ganska snopen. Vad talar för att en LFU (Luftförsvarsutredning) skulle ge ett mera rationellt och objektivt beslutsunderlag? Förmodligen ingenting. Försvarsmakten vill nu presentera sin egen "luftförsvarsstudie" för försvarsutskottet. Måhända är den ägnad att mota Olle i grind; likväl ser jag fram emot den. Vilka möjligheter har myndigheten att ensa sin syn på luftförsvaret, lösa ut sina inbördes motsättningar och samtidigt hålla industriintressena stången?
Oppositonen vill omedelbart spara två miljarder på försvaret. Den uppgiften är omöjlig såväl i teorin som i praktiken. Men det är bra att man nu är tydlig om sitt engagemang för ett starkt och alliansfritt försvar. Sälenkonferensens uppgörelse med satsningar på svensk försvarsindustri, omfattande utbildning av värnpliktiga och solidaritet med mindre lyckligt lottade länder fick sin tydliga dementi. Alliansen kanske inte gör allting rätt, men alternativet förskräcker...
Nästa inlägg kommer att ägnas åt Hästvedaberget. Aldrig förr har så mycket förslösats på att avveckla en av de viktigaste förmågorna i vårt försvar.
Allan Widman
PS Den 20 maj om eftermiddagen kommer Folkpartiet Liberalerna att diskutera nödvändigheten av ett starkare svenskt försvar. Seminariet arrangeras tillsammans med Folk och Försvar. Jan Björklund, Thomas Ries, Håkan Juholt, Annika Norgren Christensen, Rolf K Nilsson, Jan Mörtberg och undertecknad medverkar. Välkomna. DS
Helikopterutredningen, som avser att presentera sitt slutbetänkande - precis som delbetänkandet - i semestermånadens mediaskugga, kommer naturligtvis att på nytt sänka Hkp 4 och prisa Hkp 14. En naturlig utgångspunkt för en utredning som tillsattes i frustrationen över vår oförmåga att projicera helikopterkapacitet till Afghanistan borde naturligtvis vara den operativa. Men icke så.
Efter att ha framtvingat utredningen genom en interpellation i augusti 2008 känner jag mig ganska snopen. Vad talar för att en LFU (Luftförsvarsutredning) skulle ge ett mera rationellt och objektivt beslutsunderlag? Förmodligen ingenting. Försvarsmakten vill nu presentera sin egen "luftförsvarsstudie" för försvarsutskottet. Måhända är den ägnad att mota Olle i grind; likväl ser jag fram emot den. Vilka möjligheter har myndigheten att ensa sin syn på luftförsvaret, lösa ut sina inbördes motsättningar och samtidigt hålla industriintressena stången?
Oppositonen vill omedelbart spara två miljarder på försvaret. Den uppgiften är omöjlig såväl i teorin som i praktiken. Men det är bra att man nu är tydlig om sitt engagemang för ett starkt och alliansfritt försvar. Sälenkonferensens uppgörelse med satsningar på svensk försvarsindustri, omfattande utbildning av värnpliktiga och solidaritet med mindre lyckligt lottade länder fick sin tydliga dementi. Alliansen kanske inte gör allting rätt, men alternativet förskräcker...
Nästa inlägg kommer att ägnas åt Hästvedaberget. Aldrig förr har så mycket förslösats på att avveckla en av de viktigaste förmågorna i vårt försvar.
Allan Widman
PS Den 20 maj om eftermiddagen kommer Folkpartiet Liberalerna att diskutera nödvändigheten av ett starkare svenskt försvar. Seminariet arrangeras tillsammans med Folk och Försvar. Jan Björklund, Thomas Ries, Håkan Juholt, Annika Norgren Christensen, Rolf K Nilsson, Jan Mörtberg och undertecknad medverkar. Välkomna. DS
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)