Tänt var det här

Så lider också detta år mot sitt slut. ÖB uttalar i SvD att vi (förutsatt ett begränsat angrepp i en riktning) har förmåga att försvara oss under sju dagar. Sedan måste hjälpen komma.

Uttalandet blottställer svensk försvars- och säkerhetspolitik. Resursknapphet i kombination med bristande politisk styrning under årtionden har lett oss till en situation där den militära alliansfriheten inte ens är nominell. Det går alldeles utmärkt för en sittande ÖB att nu säga detta offentligt.

Och här är vi nu. Pressad på från vilket håll hjälpen ska komma landar generalen till slut i exemplet Norge. Det är fullt förståeligt. EU kan inte och Nato känner sig inte skyldigt att hjälpa oss. Det förklarade Anders Vogh Rassmusen mycket tydligt tidigare i höstas under ett besök i Stockholm. Då återstår alltså Norge. Exemplet understöds av att Sverige minsann i en torrövning skickat hälften av sina stridsflyg för att hjälpa Norge mot en låtsad moståndare...

ÖB förstår givetvis de politiska implikationerna av sina uttalanden, men det hindrar honom inte. Det inger respekt, eftersom uttalanden av detta slag inte brukar göras förrän efter pensioneringen.

Dagens artikel i SvD har alla förutsättningar att bli en riktigt nyårssmällare i knäet på försvarsberedningen. I sin säkerhetspolitiska bedömning blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att komma runt Sverker Göranssons övertydliga slutsatser. Tänt var det här.

Gott Nytt År


Allan Widman


 

  

Stresstest

Kärnkraftens betydelse för vårt samhälle kan knappast överskattas. Efter höstens stresstester avslöjades i mitt tycke pinsamma förhållanden ifråga om säkerheten och den ständiga oviljan till samarbete mellan viktiga myndigheter. Hade en debattare om detta i Expressen på Lillejul, men serverar här en något längre version.

En God Jul till alla, men särskilt till dem som på Sveriges uppdrag vaktar långt borta.

Allan Widman

Den 9 oktober tog sig närmare ett sjuttiotal personer in på kärnkraftverken i Forsmark och Ringhals. Greenpeaces stresstest av säkerheten runt svensk kärnkraft utfördes av medborgare från en lång rad av länder. Det finns skäl att tro att aktionen föregåtts av en omfattande planering gällande resor, förberedelser och genomförande. Rimligen måste minst ett hundratal personer utbytt information över telefon och Internet under månader. Trots detta synes våra underrättelsemyndigheter inte ha haft en aning om planerna.

Sanningen är att ingen myndighet har ett specifikt och uttalat ansvar för just underrättelser avseende kärnkraftssäkerhet. Detta trots att t.ex. lagen om signalspaning medger kartläggning av allvarliga yttre hot mot samhällets infrastrukturer. Nu var det aktivister från Greenpeace som med virkade toppluvor cyklade omkring bland reaktorerna. Nog så illa, men tänk om denna organisation infiltrerats, eller om det helt enkelt varit en terrororganisation med målet att tillfoga oss en miljömässig och ekonomisk katastrof?

EU har kritiserats för att de lagliga stresstesterna av europeiska kärnkraftverk inte innehåller scenarier där flygplan - med eller utan avsikt – riskerar krascha mot anläggningarna. Än värre är dock att det saknas flygförbudszoner över de svenska kärnkraftsverken. Försvarsmakten behöver stödja polisen både med luftövervakning och möjligheter att ingripa mot potentiella hot från luften. Såvitt bekant förekommer inga övningar eller andra förberedelser för en sådan samverkan. I den senaste tjänstemannautredningen, som genomfördes för ett par år sedan, reserverade sig representanten från Rikspolisstyrelsen mot varje medverkan från Försvarsmaktens sida. Att slippa samarbeta synes viktigare än en förbättrad säkerhet.

Polisflyget består idag av sex lätta helikoptrar fördelade över olika landsändar. En snabb inflygning av Nationella Insatsstyrkan till något av våra kärnkraftverk kräver stöd från Försvarsmaktens helikoptrar. Aviserat inköp av nya polishelikoptrar kommer knappast att förändra detta behov.

Respektive länspolismyndighet är ansvarig för brottslig verksamhet riktad mot kärnkraften. Till stöd finns allmänna råd utfärdade av Rikspolisstyrelsen. Men eftersom dessa inte är bindande så varierar, enligt Strålsäkerhetsmyndigheten, beredskapen mellan de olika kärnkraftslänen.

Vi behöver kärnkraften. Den är klimatsmart och kostnadseffektiv. Utan den stannar Sverige, bokstavligen. Efter den 11 september 2002 tillsattes en kärnkraftssäkerhetsutredning av den dåvarande regeringen. Till mycket liten del kom den att handla om skyddet mot avsiktliga intrång och angrepp. Den resulterade inte i någon ny lagstiftning.

Tiden har nu kommit att på allvar se över säkerheten. En sådan översyn kan inte begränsas till industrin och dess tillsynsmyndigheter. Det behövs ett helhetsgrepp som involverar skydd, samordning, underrättelser, beredskap och samtliga berörda myndigheter.

Det ensamma och fulla ansvaret

Peter Neppelberg anser det viktigast att göra rätt. Wiseman börjar nu undra om vi inte gjort fel. Jag vet ärligt talat inte, men detta är vad jag sade i debatten...

Herr talman! Jag är den första att skriva under på att det behövs ett lyft av den svenska luftförsvarsförmågan. Detta kan naturligtvis åstadkommas på många olika sätt. Ett sätt som jag gärna hade sett varit fallet är att det beslut som vi i dag ska fatta hade föregåtts av en bred offentlig utredning om det framtida svenska luftförsvaret.

En sådan utredning hade haft förutsättningarna att identifiera de brister, de svaga länkar, som finns i delsystem och delfunktioner i det som sammantaget utgör det svenska luftförsvaret. Om vi hade engagerat oss för en sådan utredning hade vi snabbt sett att det behövs ett lyft i beväpningen i det svenska flygvapnet. Det är ett faktum att det svenska flygvapnet i dag förfogar över fler flygplan än vad det förfogar över radarjaktrobotar.

Det är också en sanning att vi inte längre har förmågan att med markrobotar bekämpa mål på marken. Medan grannländer rustar sig med mycket tunga verkansdelar i sådana robotar går Sverige mot friglidande med begränsad verkan.

Det är också uppenbart att vi hade behövt ett lyft av vår förmåga att stridsleda de flygplan som ingår i flygvapnet. Förmågan att säkert och hemligt från marken leda dessa i luften är ännu långt ifrån återställd. Det är också uppenbart för den som är intresserad av historiska perspektiv att vi behöver ett lyft vad gäller flygtidsuttaget. Flygtidsuttaget låter tekniskt och tråkigt, men det finns ingen enskild faktor som bättre beskriver den kompetens som våra flygförare har vid varje givet tillfälle.

En luftförsvarsutredning hade naturligtvis också kunnat avslöja andra svagheter. Låt mig parentetiskt nämna det markbaserade luftförsvaret, som utgör ett utomordentligt viktigt skydd för flygplan på marken. Låt mig också nämna det så kallade krigsbassystemet, som numera bara är en spillra av sitt forna jag.

Det är viktigt att ständigt komma ihåg att det yttersta målet med luftförsvarsverksamhet är att ge verkan i ett fientligt mål. Vi måste också förstå att den ambitionen hotas av brister i delsystem, beväpning, flygtrim, underhåll, skydd, infrastruktur. Kedjan, herr talman, är aldrig starkare än dess svagaste länk. Därför, herr talman, hade jag personligen gärna sett att en luftförsvarsutredning hade föregått den debatt som i dag sker.

Visst är det dock så att även plattformar, det vill säger flygplan, behöver lyfta sin förmåga från tid till annan. Även detta, kan man konstatera, kan göras på olika sätt. Det kan göras successivt, med mellanliggande utvärderingar och med beaktande av den tekniska utveckling som hela tiden pågår. Det kan också, herr talman, göras i ett enda svep med siktet ställt 30 år in i framtiden. Då ska man dock vara medveten om de ekonomiska, tekniska och strategiska risker sådana beslut kan innebära.

Beredningen har inte varit så omfattande som man kunde önska, och det finns två frågor jag tycker behöver belysas i den debatt som återstår.

Den ena gäller de länder till vilka Sverige har exporterat den så kallade C/D-versionen i dag. Det är mer än en handfull. Senast i veckan kunde vi läsa att Tjeckien nu förhandlar med den svenska staten om en fortsatt leasing av sina 14 flygplan till ett fast pris mellan 2014 och 2024. Vi vet att Sydafrika har gjort en ny investering som de menar ska vara under väsentligt längre tid än Sverige har för avsikt att flyga C/D-maskinerna.

Min fråga är: Om det är så att vi ska tillhandahålla och vidmakthålla C/D för våra exportländer, vem kommer att få bära kostnaden för detta efter 2024 då C/D-versionen enligt planerna ska försvinna ur den svenska flygtidsproduktionen? Jag misstänker, herr talman, att svaret på frågan kan vara Försvarsmakten. I så fall behöver naturligtvis detta också lyftas i diskussionerna.

Den andra frågan jag har och som jag menar måste belysas handlar om optionen avbeställning. För det fall där Schweiz inte fullföljer en anskaffning av E-versionen före 2014 har svenska staten en möjlighet att avbeställa flygplanen. Det är bra att det är på det sättet, men å andra sidan vet vi att vi har en pressad leveransplan. Redan 2017 ska det börja hända saker här.

Frågan är då: Hur vårdar man och vidmakthåller man optionen om avbeställning om vi samtidigt tvingas att tidigt ta på oss stora utvecklingskostnader? Även denna fråga borde bättre belysas i debatten.

Den svenska regeringen har i sin vishet sagt att de marina stridskrafterna och flygstridskrafterna i första hand ska verka i vårt närområde. Jag tycker att detta är ett klokt uttalande. Det är med dessa stridskrafter, med fjärrstridskrafterna, vi har möjlighet att på ett mycket tidigt stadium möta en fiende på väg mot vårt land. Vi har också med dessa stridskrafter förutsättningar att göra det i ett läge som är synnerligen ogynnsamt för en fiende, nämligen på eller under ytan eller genom lufthavet.

Samtidigt är de flesta av oss medvetna om att förmågelyft tar tid. Låt mig bara kort nämna två exempel: kustkorvetter och helikoptrar. Här finns materielprojekt som på grund av olika svårigheter har förlängts långt fler år än vad som är rimligt. Följden har blivit att våra förmågor på dessa områden har sjunkit under det att generationsväxlingarna skett.

Flera talare har varit inne på frågan om rysk upprustning. Den är ett faktum. Ryssland går nu från att satsa ca 3 procent av BNP på sina stridskrafter till att satsa närmare 4 procent de kommande åren. När det gäller den politiska utvecklingen delar jag i och för sig Peter Rådbergs uppfattning; det finns ingenting som tyder på att Ryssland med sina resurser skulle hota Sverige i dag. Jag kan dock samtidigt konstatera att såvitt angår demokratisk utveckling går den för närvarande i helt fel riktning.

Det faktum att stormakter i vår närhet rustar, tillsammans med en oklar politisk utveckling, utgör ett risktagande. För dessa risker måste Sverige naturligtvis ta höjd. Det ger sammantaget en större osäkerhet om den säkerhetspolitiska framtiden, och de förmågenedgångar som ofta är förenade med generationsskiften gör att det beslut som fattas i dag inte kan betecknas som annat än djärvt.

De kommande åren tror jag att man behöver uppställa ett antal tydliga krav för generationsväxlingen eller övergången till ny teknik. Det första kravet är naturligtvis att betalda, fungerande C/D-flygplan inte avvecklas förrän de nya E-flygplanen är på plats, är operativa och har fått sina vapen integrerade. Men jag kan till detta gärna också lägga att det i det förslag regeringen nu har riktat till riksdagen inte finns några förslag på att avveckla C/D-versionen i det svenska flygvapnet.

Om vi får en försämrad omvärldssituation, herr talman, är det min förhoppning att vi ska behålla så många C/D-flygplan vi över huvud taget kan. Dessa plattformar blev operativa fullt ut i det svenska flygvapnet 2004, och de har som någon tidigare påpekade många goda år kvar. De representerar också viktiga säkerhetsresurser för Sverige.

Kanske allra viktigast är ändå frågan om flygtidsuttaget. Historiskt har det sjunkit, herr talman, sedan jag trädde in i denna kammare 2002. Det är mycket problematiskt, för det finns ingen enskild faktor som berättar så mycket om vår luftförsvarsfråga som just en flygtimme. När en flygtimme noteras i protokollet vet vi nämligen att klargöringen har övats, att underhållet fungerar och att stridsledningen har varit i gång. Vi vet att våra flygförare har höjt sin personliga kompetens. Därför, herr talman, är det hit vi behöver rikta vår uppmärksamhet under de kommande tio år då generationsväxlingen pågår.

Herr talman! Flera tidigare talare har varit inne på att det beslut vi i dag fattar är stort, långsiktigt och djupt allvarligt. Jag har ingen avvikande uppfattning. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att detta är det största beslut denna generation försvarspolitiker är med och fattar. Den som påstår att detta är ett lätt beslut tror jag inte riktigt håller sig till sanningen.

Mot bakgrund härav är det dock viktigt att slå fast att alla de som nu deltar i detta beslut – vår regering och samtliga de partier i denna kammare som i dag eller möjligen vid nästa voteringstillfälle ställer sig bakom förmågelyftet – är de som ensamt och fullt har det politiska ansvaret för luftförsvarsförmågan fram till 2040-talet. I denna krets av ansvariga personer ingår givetvis också jag. Det vill jag gärna framhålla.

Varför säger jag då detta? Jo, jag säger detta därför att en resa nu avslutas och en annan resa påbörjas. Den ska pågå i 30 år, och det är under dessa 30 år vi alla har ett ansvar för att nu vårda detta beslut. Vi ska se till att vi får ett system av system som är i balans och se till att vi uppnår det som är det yttersta ändamålet med våra flygstridskrafter – en krigsduglig, beprövad bekämpningsförmåga.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag på samtliga av betänkandets punkter utom punkterna 3, 7 och 8.

 

Allan Widman

Inte allt, men något

Under hösten har illavarslande nyheter pumpats ut om personalförsörjningen, både vad avser tillfälligt och kontinuerligt tjänstgörande soldater och sjömän samt specialistofficerare och tillfälligt tjänstgörande dito. Föga förvånande har det visat sig allra svårast att rekrytera GSS/T. Regelverken har förvisso kommit på plats alltför sent, men jag bedömer även att intresset för att rekrytera dessa soldater varit som minst från myndighetens sida.

 

Inte heller PRIO ger anledning till munterhet. Under våren sades att de problem som uppstått bland annat i reservdelsförsörjningen inom flygvapnet och armén skulle vara så gott som borta vid årets slut. Nu är vi där.

 

Rykten gör även gällande att PRIO inte på ett tillfredsställande sätt kan redovisa bemanningen av insatsorganisationen. Därför är kunskaperna om hur långt man kommit begränsade. Detsamma gäller naturligtvis möjligheterna att i tid bemanna IO14. Enligt regeringens beslut av den 14 januari 2010 ska denna vara intagen senast vid utgången av 2014 och ”komplett ifråga om materiel och utbildad personal samt välövad”.

 

På ett seminarium på Folk och Försvar för snart två år sedan uttryckte konteramiral Odd Werin att beslut om förmågelyft JAS 39 Gripen förvisso var viktigt, men att FM:s allra främsta prioritet var att få IO14 på plats. Nu blev inte ordningen sådan.

 

Jag skulle gärna se en komplett manöverbataljon. Bemannad, utrustad och övad. Jag tror på exemplets makt och på att ett sådant snabbspår både skulle vara lärande och bra för moralen. På samma sätt tror jag att nationellt försvar inte i ett sammanhang kan etableras över hela vårt land utan att det måste ske styckevis och väl avgränsat. Gotland erbjuder en sådan möjlighet och innebär sannerligen att man börjar i rätt ände.

 

Vi kanske inte kan göra allt på en gång, men vi borde börja med att göra något.

 

Allan Widman

 

 

Försvar och idealism

Hägringar uppstår främst som en följd av stora umbäranden och ett pressande klimat. Önskan efter räddning blir så intensiv att omdömet och sinnena fördunklas...

Ibland brukar man säga att politiken inte lyckats med att formulera de nationella intressen som bland annat Försvarsmakten enligt senaste inriktningsbeslutet har att understödja. Det må vara rätt, men samtidigt har knappast försvars- och säkerhetspolitiken lidit brist på särintressen.

Vid försvarsbeslutet 2004 lades en lång rad av utbildningsförband ned. Då pågick riksdagens försvarsdebatt under två hela dagar. Närmare var tredje riksdagsledamot äntrade talarstolen. 2009, när det principiella beslutet om frivillig personalförsörjning togs tillsammans med en ny insatsorganisation, var bara försvarsutskottets ledamöter i kammaren. Slutsatsen är att försvarspolitiken i huvudsak inte är ideellt driven på så sätt att förmåga - vare sig den är nationell eller internationell - står i centrum.   

Jag brukar inte alltid yvas över det egna lagets insatser. Men det får inte hindra mig från att, när skäl finns, betvivla den politiska oppositionens avsikter. Här och nu finns det många befintliga och hotande förmågeglapp respektive brister i svenskt försvar. Det som socialdemokraterna adresserar är emellertid något annat.

Därtill ska läggas de principiella skillnaderna mellan regeringsansvar och opposition. I det senare fallet är ju partier mer eller mindre förhindrade att genomföra sin politik. Erfarenheten talar dock för att när partier i oppositon inte övertrumfar regeringens anslag lär de heller inte göra det i majoritet.

En gång var svensk försvars- och säkerhetspolitik på djupaste allvar. Det operativa trycket utifrån tvingade fram snåla lösningar på verklig förmåga. När vår omvärld nu förändras till det sämre kommer det också till sist att förändra politiken. Ännu tycks dock tiden inte mogen.


Allan Widman

  

 

Allvarligt menat?

Peter Hultkvist (S) vill minska anslaget för internationella insatser med 300 Mkr per år till förmån för finansieringen av stridsflygsutvecklingen.

Enligt min mening är det en icke-fråga. Liksom Försvarsmakten har socialdemokraterna accepterat förmågelyftet på de villkor som presenterades redan i augusti. Och kanske var det då man skulle lyft finansieringen om den verkligen var viktig?

Därtill ska läggas att den största osäkerheten knappast gäller hur de sista procenten av denna satsning ska finansieras, utan snarare hållbarheten i den bedömda totalkostnaden om 90 miljarder. Och att Sverige med detta verkligen får en kvalificerad plattform i tillräckligt antal som vi också har råd att flyga, beväpna och stridsleda. Om specificeringen av grundflygplanet JAS 39 Gripen E vet vi, som bekant, ännu föga.

Peter Hultkvists förslag tyder dock på viss politisk fingertoppskänsla. Nu är det uppenbart konjunktur för att växla in solidaritet med de mindre lyckligt lottade mot ökat plåtbockande här hemma. Såväl IF Metall som försvarsindustrin måste vara belåtna.

Det finns i grunden ingen motsättning mellan skarpa insatser utanför rikets gränser och nationell försvarsförmåga. Vi åkte inte till Balkan och Afghanistan för att öva oss, men likväl hade tillståndet i Försvarsmakten varit långt sämre dessa insatser förutan.

Socialdemokraterna har sedan länge odlat föreställningen att vi måste välja; därute eller här hemma. Mot denna bakgrund var det nog minst lika viktigt att föreslå en besparing på internationella insatser som att stärka finansieringen av JAS 39 Gripen E.

 

 

Allan Widman

 

    

Ömsesidighet

I dagens Aftonbladet ”avslöjar” Natos generalsekreterare att försvarsalliansen inte kommer att försvara Sverige i händelse av väpnat angrepp. Inget kunde vara mer självklart. Kollektiv säkerhet bygger på ömsesidighet – rättigheter och skyldigheter för alla inblandade. Washingtonfördragets artikel 5 kan enbart tillämpas på dem som uttryckligen omfattas av denna. Alliansfrihet är också allianslöshet.

Ifråga om svenskt medlemskap i Nato har ytterst lite hänt sedan 90-talet. Vare sig det operativa närmandet eller hotbilden har förmått stimulera den politiska mognadsprocessen. Visst försöker vi bygga säkerhet genom samarbete på många olika sätt: NORDEFCO, pooling and sharing och air-surveillance är bara några namn på kärt barn. Men även här sker det ofta på ett löst och oförpliktigande vis.

Inte minst sistnämnda exempel är ett tydligt uttryck för hur svenska, säkerhetspolitiska ansträngningar framstår som enkelriktade och ideella. Att inte ställa motkrav på den som tar emot hjälp kan naturligtvis uppfattas som ädelt, men riskerar samtidigt att förringa värdet av den hjälp som erbjuds. Det som inte har ett pris, kanske heller inte skattas så högt?

Vän av ordning frågar sig nu vad Island i gengäld skulle kunna bistå oss med? Ja, varför inte hjälp med bemanning av Kustbevakningen eller metrologer till flygvapnet. Viktigast är inte vad en motprestation består i utan just den ömsesidighet som den rymmer.

Att vara för ett svenskt medlemskap i Nato innebär inte att man är motståndare till solidaritet med Norden och EU. Tvärtom är Nato genomkorsat av liknande bi- och multilaterala åtaganden. Däremot bör man inse att utanförskapet i Nato alltid kommer att vara förenat med viktiga begränsningar i samarbetet med dess medlemmar.

Allvaret i solidaritetsförklaringen måste också understrykas genom tydlig ömsesidighet och konkreta förberedelser. I Finland sker detta t.ex. genom att träffa avtal om Host Nation Support med Nato och att som komplement delta i NRF.

För övrigt oroas jag denna dag över nyheten om att Hemvärnet på Gotland riskerar att stå utan bataljonschef efter årsskiftet. Enligt TT har ingen sökt tjänsten.

 

Allan Widman   

Beredning

Denna vecka börjar försvarsutskottet sin beredning av JAS Gripen E. Bland annat ingår en offentlig hearing nu på torsdag.

Får påtagligt många mail om förmågelyftet just nu. Man kan nästan tro att regeringens förslag kom som en överraskning för många försvarsintresserade. Men så kan det väl knappast vara? Redan 2005 skrevs "Flyg- och Rymdindustrin - En del av det innovativa Sverige" uppe på Näringsdepartementet. Förutsättningarna för Gripens långsiktiga vidmakthållande beskrevs med följande meningar:

"Fortsatt anpassning av Gripen för att möta nya operativa krav utgör en väsentlig del i en sådan verksamhet. Dit hör till exempel ökad räckvidd, uthållighet, integration av nya vapensystem, nästa generations radarteknologi och framdrivning".

Ibland klagas det på att försvarspolitiken inte drivs långsiktigt och med tillräckligt brett stöd. Här har dock ingetdera brustit.

Vi har också börjat få klarhet i projektets konsekvenser. I förra veckan skrev SvD om Försvarsmaktens påstådda svårigheter att behålla gamla, betalda C/D när NG anländer. Enligt Flygvapnet orkar man inte detta. Frågan kan ses i två olika tidsperspektiv.

För det första handlar det om sammanlagd numerär efter ett genomfört förmågelyft. Blir uthållighet och handlingsfrihet lidande om antalet plattformar halveras? För det andra; hur kommer tillgängligheten till stridsflyg att se ut under tiden som generationsskiftet genomförs? Alla som följt sådant på andra områden och historiskt inom det spetsiga flyget vet att s.k tillfälliga nedgångar i förmågan kan bli följden (Jfr Hkp 14 i FB 04).

För mig är det viktigaste måttet på förmågan alltid flygtidsuttaget. Givet att vi talar om "skarpa" flygtimmar ger det besked om många delfunktioner: Flygförarna övas, stridsledningen, plattformarna samt kortsiktig förmåga till underhåll och reservdelsförsörjning. Detta måste det hållas uppsikt över.

En tredje faktor rörande C/D är ju även att AB Sverige i avtal med ett antal andra länder förbundit sig till ett långsiktigt vidmakthållande av just C/D.

Det finns många viktiga frågor att ställa kring förmågelyftet, både enskilt och i ett vidare försvarssammanhang.


Allan Widman

Beprövad stridsduglighet

Genom FM Org 13 har officerare, med erfarenhet av skarpa insatser utomlands, plötsligt funnit sig placerade på lägre befattningar i insatsorganisationen.

Redan den första veteransoldatutredningen, som jag ledde 2007-08, konstaterade att tjänstgöring i skarpa insatser borde vara tydligt meriterande vid viss befordran och en förutsättning för att komma ifråga för högre tjänster inom myndigheten. Närmast ordagrant fördes detta förslag in i den proposition som riksdagen ställde sig bakom.

Motivet var naturligtvis att de som ska leda och utbilda soldater själva bör ha personlig stridserfarenhet. I enskilt fall handlar det om kompetens, soldaternas förtroende och - varför inte -erkänsla. Ytterst är detta också en förutsättning för att uppnå bästa möjliga effekt av vårt försvar, såväl där ute som nationellt.

Därför frågade jag nyligen försvarsministern vilka åtgärder hon var beredd vidta för att förvissa sig om att försvarets framtida kompetensförsörjning inte hotas i den pågående omställningen.

Hon upprepar i sitt svar vad regering och riksdag tidigare ställt sig bakom beträffande den internationella insatsen som merit och tillfogar att det är myndigheten som självt beslutar om placeringar i insatsorganisationen. Helt förutsägbart.

Mer intressant är dock avslutningen på svaret: "Som myndighetschef ansvarar överbefälhavaren för att insatsorganisationen – med utgångspunkt i gällande bestämmelser om statlig anställning – bemannas på ett sådant sätt att Försvarsmakten uppfyller de operativa militära krav riksdagen har ställt". Jag tolkar detta som att ministern erinrar om att bemanning ska ske på ett sätt som är optimalt utifrån insatsorganisationens användbarhet - helt enkelt utifrån förmågan till väpnad strid.

När ÖB på Newsmill skriver att den nya bemanningsprincipen INTE ska tillämpas vid förband som planeras för internationell insats ställer han sig i realiteten bakom samma princip; när det verkligen gäller ska den beprövade stridsdugligheten äga företräde.

Ett ofta upprepat mantra de senaste åren har varit "samma förband borta som hemma". Det är en sak att detta, såväl materiellt som personellt, aldrig fullt ut kan genomföras, men kan någon förstå varför principen ska överges just i den nationella kontexten?

Allan Widman

      


 

Vår beredskap

Har idag publicerat följande artikel i tidningen NU. Eftersom inte alla läser följer den även här:

I en kommentar till budgetpropositionen beklagade professorn i internationell ekonomi, Lars Calmfors, att Sverige saknade ett fungerande försvar. Detta faktum utgjorde enligt honom ett långsiktigt risktagande.

Sammanhanget och avsändaren förknippas normalt inte med säkerhetspolitik. Men på ett sätt är det kanske naturligt att en ekonom, ställd inför den globala, ekonomiska krisen och allt vad den innebär av politisk anspänning, känner uppriktig oro. Konstigt vore det knappast.

I vårt närområde protesterar baltiska länder mot ryska truppkoncentrationer nära deras gränser. I samma veva åker den ryske generalstabschefen till Helsingfors och varnar Finland för ett alltför nära samarbete med Nato. Ett budskap som nog även kan vara riktat till andra, små alliansfria stater…

I Norge har Stortinget under sommaren varit inkallat för att diskutera bristerna i den civila beredskapen i samband med 22 juli-attentatet. Jens Stoltenberg behövde inte avgå, men fick grundligt be om ursäkt. I Sverige har dock intresset för att dra lärdom av händelserna i Oslo varit svalt.

Socialstyrelsen konstaterade i alla fall att Sverige aldrig kunnat sätta in lika många helikoptrar för medicinsk evakuering som Norge gjorde för att hjälpa offren på Utöya. Dessutom råder stor juridisk osäkerhet om militär kunnat användas för vakthållning i en motsvarande svensk situation. Säkert är dock att sådant stöd inte övats på många år. Och den s.k beredskapspolisen har just avvecklats.

Sveriges civila och militära beredskap lämnar en del i övrigt att önska. Folkpartiet Liberalerna är skyldigt att uppmärksamma och avhjälpa detta. Att beredskapen primärt ligger på moderata departement får inte vara en ursäkt.

Försvarsmakten meddelar att den framtida krigsorganisationen inte fullt ut kommer att intas förrän i slutet av detta årtionde. Fem år efter den tidpunkt riksdagen fastställt. Det duger inte. Myndigheten bör påminnas om att våra krigsförband ska vara bemannade och samövade senast till utgången av 2014.

Därtill måste regelverket ses över så att militär personal, på samma sätt som i Norge och Danmark, kan lämna stöd till samhället vid civila kriser. Att utesluta sådana resurser så fort det finns risk för våld eller tvång mot enskilda gör nu stödet meningslöst.

En ny beredskapspolis bör utredas. Den kan antingen byggas upp separat eller som en del av hemvärnet. Oavsett hur många ordinarie poliser vi får kommer de aldrig att räcka till i extrema krissituationer.

Särskilt besvärande är bristerna i helikoptervapnet. Förmågan till luftburen ubåtsjakt har gått förlorad och det är osäkert om den kan återupprättas. En ständigt minskande flygtid för flygförarna innebär också allvarliga begränsningar.

För närvarande har Sverige en handfull medeltunga helikoptrar som får operera över öppet hav. En ny Estonia-katastrof skulle inte kunna mötas med tillnärmelsevis de resurser som var möjliga 1994. Polisen saknar förmåga att på egen hand lufttransportera den Nationella Insatsstyrkan, men tycks inte beredd att be Försvarsmakten om hjälp.

Att till hela samhällets fromma nyttja befintliga resurser kräver politisk tydlighet och en återgång till ordningen med territoriellt ansvariga militära och civila chefer som ständigt samverkar. Inom ramen för det så kallade totalförsvaret fanns detta ända in i vårt århundrade.

Kjell-Olof Feldt yttrade en gång att en bra regering har tur. Kanske hade han rätt. Men varje bra regering ska nog utgå från motsatsen.

 

Allan Widman

Klartecken

Ställde för ett par veckor sedan fråga om helikopterverksamheten på Såtenäs. Enligt uppgift var FM i färd med att avveckla denna. Trots att en utredare så sent som i Almedalen ansåg att myndigheten borde ta tillbaka flyg- och sjöräddningen i egen regi. Ett förslag som ännu ej ens hunnit remissbehandlas.

Det tydliga svaret från försvarsministern var att om avveckling skulle ske är det regeringen som äger beslutet. Alltid något.

Idag har jag ställt följande fråga angående FM Org 13:

"Internationella insatser som merit för veteransoldater

Vid den nyligen genomförda omstruktureringen inom försvaret har ett stort antal meriterade truppbefäl, flera med väl vitsordad tjänstgöring i Afghanistan, placerats i lägre befattningar än de tidigare innehaft i insatsorganisationen.

I proposition 2009/10:160 skrev regeringen i sin bedömning: ”Försvarsmakten bör låta tjänstgöring i internationella insatser få större betydelse för viss befordran och för att komma ifråga för högre befattningar inom myndigheten.”

För Försvarsmaktens framtida kompetensförsörjning torde det vara oerhört viktigt att de idag mest erfarna truppbefälen inte hamnar på tjänster, som hindrar dem från att i framtiden konkurrera om tjänster som kompanichef och liknande.

Vad avser ministern vidta för åtgärder för att förvissa sig om att försvarets framtida kompetensförsörjning inte hotas i den pågående omställningen?"

 

I morgon blir det Gripen-seminarium på Armémuseum. Jag avser utveckla mina tankar om förmågelyft. En sak är dock klar. På min tydliga fråga har FML nu - i ÖB:s närvaro - givit klartecken till regeringens förslag på kända villkor. Så var det med det.

 

 

Allan Widman

På rätt väg?

Lite av betydelse har inträffat sedan Almedalen.

Likväl kom nyligen FM:s delårsrapport för andra kvartalet. En smula överraskande är att medan antalet GSS/K och OFF ökar i antal så minskar antalet SO, RO och GSS/T. Planeringen har väl varit den rakt motsatta?

Sant är att en anslagshöjning för FM är oundviklig, men myndigheten tycks inte helt tillvarata alla möjligheter att för egen del minska den ekonomiska obalansen...

Särskilt tråkigt är också att notera attityden till RO: Som sagt minskar de i antal, "dock i en något långsammare takt än vad som planerats". Därtill anges att från och med 2013 kommer endast RO med placering i FM Org 2013 att redovisas. Engagemanget är uppenbart inte längre tillräckligt för att orka redovisa dessa anställda i statistiken.


Allan Widman

Solskenshistoria

Under våren skulle jag några dagar tjänstgöra vid Artilleriregementet. En tid innan fick jag dock förfall och meddelade bataljonschefen. Någon inryckning ägde inte rum.

En tid efter den tilltänkta tjänstgöringen fick jag ett lönebesked som angav att jag intjänat 0 kr i lön. Jag såg löneavin som ett uttryck för ordning och reda samt som en välkommen bekräftelse av mitt anställningsförhållande.

Några veckor senare erhöll jag ett krav från FM Logistik på ett par tusenlappar. Dessa hade felaktigt utbetalats till mig som lön och skulle nu bli föremål för återkrav. En faktura skulle skickas.

Eftersom jag inte mindes någon löneutbetalning ringde jag min bank. Denna uppgav att något belopp motsvarande den påstådda löneutbetalningen inte inbetalats till mitt lönekonto de senaste tre månaderna.

Jag tog nu kontakt med HR Direkt. Efter viss väntan i telefonen talade jag med en ung handläggare som efter vissa kontroller slog fast att utbetalning skett till annan bank. Jag hävdade då att jag sedan länge hade automatisk överföring till min egen bank.

Till sist gav jag mig och ringde den andra banken, till vilken utbetalning skulle ha skett. Inte heller den banken kunde se att det påstådda beloppet inkommit till mina konton där.

Nytt samtal till HR Direkt och ny väntan. Samma handläggare som tidigare konstaterade att man skulle undersöka saken vidare. Han fick mitt mobilnummer och skulle återkomma inom några timmar. Efter nu snart två veckor har han ännu inte återkommit.

Istället anlände i veckan ett handskrivet brev från den lokala löneenheten som under rubriken "Fel uppstått" bad om ursäkt. Jag skulle bortse från eventuell faktura och ärendet sades nu vara avslutat. Det enda som oroar mig är att brevet inleddes med "Beklagar att det blev fel när du hade varit inne och tjänstgjort". Någon tjänstgöring blev som bekant inte av...

Sådana här saker händer. Också i den bästa av familjer. Finns heller ingen direkt anledning att klaga på bemötandet. Men denna solskenshistoria kan också vara uttryck för en större och tuffare brottningsmatch mellan människa och system inom myndigheten. Vem vinner den? 

Allan Widman 

Perpetuum mobile

Ja, det blev en lång vecka i Almedalen. Och händelserik. ÖB kom ordentligt ut med den långsiktiga obalansen. Han påminde om tidigare artikulerade behov från 2015 och 2019 för materiel respektive insatsorganisation och lade sedan till förmågelyftet.

Det senare har ju tidigare inte erkänts som någon ekonomisk börda för FM. På Berga, tidigare under våren, uttalade ÖB att han inte behövde flytta en krona i materielplanen före 2020 på grund av E/F. Nu hette det att "dessutom" tillkommer ett förmågelyft JAS Gripen.

Det har ju spekulerats mycket om prislappen. Vissa uppgifter har vidarebefordrats till försvarsutskottet, men jag har valt att inte ta del. Prislappar i dessa sammanhang är något av rörliga mål och det - som jag som riksdagsledamot - inte kan använda i debatten blir bara uppgifter till förfång.

Frågan är dock vem som specificerar? Är det Schweiz som kräver ombyggt skrov för extra inre bränsle? Eller är det Nederländerna (som just sagt interimistiskt nej till JSF) som vill ha hangarfartygsförmåga? Brasilien har just skjutit upp sitt anskaffningsbeslut ytterligare sex månader. Hur mycket utrymme i utvecklingen kan de fortfarande göra anspråk på?

Ursprungligen var det just svenska, operativa behov som dimensionerade Gripen. Det ledde till att ett antal små och mellanstora länder med begränsade, ekonomiska resurser slog till. Kanske skulle vi strunta i att snegla på andra och själva bestämma utifrån egna, upplevda behov? Det har fungerat förut.

Att som svensk general sätta sitt namn under något som befinner sig i perpetuum mobile är att begära mycket, men det är nog inget mindre än just det som nu avkrävs dem.

Ett alternativ vore att hantera utvecklingskostnaden som ett villkorslån med mycket förmånlig ränta från Riksgälden. Saab/Investor får låna X antal miljarder för utveckling och behöver endast återbetala om exporten når upp till visst värde. En sådan lösning skulle i alla fall hålla FM skadelös.


Allan Widman

Historien

Av utrymmesskäl har en del av frågorna och svaren klippts ut. Allt finns på riksdagens hemsida.

Fråga 2005/06:1857 av Allan Widman (fp) till försvarsminister Leni Björklund (s)

Visbyklassen

Vad ämnar försvarsministern vidta för åtgärder så att en korvett ur Visbyklassen snarast kan insättas i en multinationell sjöstridsstyrka och som del av en fredsstödjande operation?

Svar på fråga 2005/06:1857 om Visbyklassen

Försvarsminister Leni Björklund

Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta så att en korvett ur Visbyklassen snarast kan insättas i en multinationell sjöstridsstyrka och som del av en fredsstödjande operation.

Det första fartyget av Visbyklassens fem fartyg planeras bli operativt under 2008. Samtliga fem fartyg planeras vara operativa 2010.

Fråga

2008/09:398 Provskjutning med robotsystem 15 från Visbykorvett

av Allan Widman (fp) till försvarsminister Sten Tolgfors (m)

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa att det genomförs en provskjutning med robotsystem 15 från en korvett av Visbyklassen?

Svar på fråga 2008/09:398 Provskjutning med robotsystem 15 från Visbykorvett

Försvarsminister Sten Tolgfors

Provskjutning av robot 15 från en korvett av Visbyklassen ingår i slutförandepaketet och är en del av den validerings- och verifieringsprocessen av robotsysteminstallationen som Försvarets materielverk kommer att göra innan Försvarsmakten kan överta fartygen.

Fråga

2009/10:297 Provskott av robot 15 före leverans av Visbykorvett till Försvarsmakten

av Allan Widman (fp) till försvarsminister Sten Tolgfors (m)

Försvarsministern har den 18 december 2008 svarat mig:

Provskjutning av robot 15 från en korvett av Visbyklassen ingår i slutförandepaketet och är en del av den validerings- och verifieringsprocess av robotsysteminstallationen som Försvarets materielverk kommer att göra innan Försvarsmakten kan överta fartygen.

Vad avser försvarsministern att vidta för åtgärder så att ett provskott med robot 15 genomförs innan leverans sker av den första korvetten av Visbyklassen till Försvarsmakten?

Svar på fråga

2009/10:297 Provskott av robot 15 före leverans av Visbykorvett till Försvarsmakten

Försvarsminister Sten Tolgfors

Allan Widman har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder så att ett provskott med robot 15 genomförs innan leverans av den första korvetten av Visbyklassen sker till Försvarsmakten?

I mitten av december 2009 kommer de första två korvetterna av Visbyklass att tillföras insatsorganisationen och kommer att kunna användas i marinens insatsverksamhet. Förmågan till kvalificerad ytstrid, ubåtsjakt och minröjning kommer, i takt med att fler fartyg tillförs, att successivt öka. Provskjutning med robot 15 ingår som en del i den successiva förmågeökningen.

Fråga

2010/11:138 Visbykorvetterna

av Allan Widman (FP) till försvarsminister Sten Tolgfors (M)

Den svenska Försvarsmakten tog för snart ett år sedan leverans av de två första Visbykorvetterna utan att dessa först visats kunna avfyra sitt huvudvapen: robot 15.

Strax innan dess uttalade försvarsministern, i skriftligt svar på fråga från undertecknad, att ”provskjutning med robot 15 ingår som en del i den successiva förmågeökningen”.

Mot denna bakgrund vill jag nu fråga försvarsministern vilka åtgärder han är beredd att vidta för att besked ska kunna ges om vid vilken tidpunkt provskott genomförs.

Svar på fråga

2010/11:138 Visbykorvetterna

Försvarsminister Sten Tolgfors

Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att besked ska kunna ges om vid vilken tidpunkt provskott genomförs.

Jag har vid två tidigare tillfällen fått liknande frågor från Allan Widman (2008/09:398 och 2009/10:297) om robot 15 och korvetter typ Visby.

I mitten av december 2009 tillfördes de första två korvetterna av typ Visby Försvarsmaktens insatsorganisation. De har sedan dess använts av marinen och deltagit i flera internationella övningar. Förmågan till kvalificerad ytstrid, ubåtsjakt och minröjning kommer, i takt med att fler fartyg tillförs, successivt att öka. Provskjutning med robot 15 ingår som en del i den successiva förmågeökningen.

Skott kom!

Enligt flera oberoende källor uppges en Visbykorvett idag ha avlossat ett provskott med RBS 15. Några närmare detaljer är ännu inte kända, men det hela anges som "lyckat".

Nu väntar vi på BOA.

Allan Widman

Giv akt!

Hade idag följande krönika i Blekinge Läns Tidning, något som kanske inte alla läser, men som sammanfattar min syn på förra veckans nyheter:

Ännu när den stora förbandsslakten pågick under det sena 90-talet hände det att officerare efter nedläggning drog vidare till andra förband. Så är inte längre fallet. Man stannar på den ort där maka eller make har ett arbete och barnen går i skolan. Varje förbandsavveckling numera leder till svåra kompetensförluster för försvaret. Officerare, som i enskilda fall, utbildats och övats för tiotals miljoner kronor stiger helt sonika av.

Därtill ska läggas att Sverige tills vidare avsagt sig möjligheten att med plikt rekrytera soldater. Ska Försvarsmakten kunna locka dem till sig, oavsett om det tjänstgör på hel- eller deltid, är det nog en förutsättning att verksamheten bedrivs brett över landets yta. Koncentrerat till ett fåtal orter kommer försvaret inte att synas och därmed heller inte att engagera. Först slår detta mot rekryteringskraften, men senare också mot folkförankring och försvarsvilja.

Den PM från Finansdepartementet som antyder att förbandsnedläggningar kan bli nödvändiga för att finansiera beställningen av ett nytt stridsflygplan ska ses som en partsinlaga. Redan 2008 slog Alliansens partiledare, med statsminister Fredrik Reinfeldt i spetsen, fast att förbandsnedläggningar inte är nödvändiga. Tills partiledarkretsen kommer överens om något annat är detta alltjämt regeringens politik.

Överbefälhavarens tydliga krav på två ytterligare miljarder årligen kan inte uppfattas på annat sätt än att det är vad som krävs för att finansiera ett nytt JAS. För samtliga bedömare torde det vara uppenbart att om en sådan beställning aktualiseras redan nu sker det främst av hänsyn till industrin, och inte till svensk försvarsförmåga. I så fall måste regering och riksdag höja försvarsanslaget i motsvarande mån.

Vi befinner oss nu i ett omställningsskede. Under några år har det talats om en ökad osäkerhet till följd av rysk, militär upprustning och en alltmer auktoritär, politisk ledning. Efter generalstabschefen Makarovs uttalanden nyligen i Helsingfors råder det inget som helst tvivel om att Ryssland avser att slå mynt av sin – som man själv uppfattar det – stärkta position. Små, alliansfria länder har all anledning att ta sig i akt och värna om det nationella försvar som finns kvar.

Allan Widman

Med sådana vänner...

Jag har noterat att min kollega Staffan Danielsson anklagar mig för att vara "JAS Gripen-kritisk". Så är inte fallet. Jag är utmärkt nöjd med det stridsflygplan Sverige förfogar över. Tror inte minst att Staffan Danielsson tillhör dem som lovprisat plattformen under många år. Däremot vore det bra om vi skaffade lite radarjaktrobotar till flygplanet, vidmakthöll Robot 75 och skaffade lite fler laser-podar. Swing role? En smula mer flygtid vore heller inte så dumt. Den har nästan konstant sjunkit under en tioårsperiod. Men kanske allra viktigast vore om vi fick tillbaka en nationell, heltäckande förmåga till säker och hemlig stridsledning från marken. Eller någon sådan förmåga överhuvudtaget...

Det är naturligtvis inte lätt att vara en försvarsvänlig riksdagsledamot från Linköping. Då finns det bara "ett mycket begränsat utrymme" för nya förbandsnedläggningar. För förmågelyftet på Gripen ska självklart inte vara beroende av ökade medel till försvaret. Försvaret klarar sig nog ändå. Och förresten har Staffan Danielsson "öppnat" för höjda försvarsanslag. Liksom han mycket djärvt efterlyst en konsekvensbeskrivning av svenskt Nato-medlemskap. Att hans parti sedan inte har den ringaste tanke på att överge den politik av militär alliansfrihet som drivits i årtionden ska vi inte bry oss om.

Och ja, hade vi för många år sedan avbrutit utvecklingen av Hkp 14 och Visbykorvetterna hade situationen inte varit lika tröstlös. Visbykorvetterna har dragit över med minst tre miljarder och lika många år. Detta trots (eller på grund av?) att det faktisk delvis är en produkt från Linköping. Hkp 14 skulle varit slutlevererad till det svenska flygvapnet år 2008. Nu är gissningarna att den är fullt ut operativ 2020. Även i detta fall är det östgötametropolen som svarar för de mest kritiska delarna i leveransen (TMS).

Hade Staffan Danielsson brytt sig det minsta om svensk försvarsförmåga hade han, tillsammans med bland annat Folkpartiet, begärt höjt anslag för förmågelyftet. Men det ville han inte.

Allan Widman

Påhak

Hoppas bättre sent än aldrig.

Sverige siktar nu mot ett försvar bestående av drygt 6 000 heltidsanställda soldater. Dessa kommer visa sig kostsamma och sannolikt svåra att behålla under 6-8 år.

I vilken utsträckning som den nära framtiden kommer att erbjuda stora markoperativa insatser utomlands får anses osäkert. Men alldeles oavsett bör antalet heltidsanställda i armén minimeras. Den tillgänglighet de representerar står inte i proportion till kostnad och förväntade uppgifter. Historien visar att välövade reservister kan göra internationell insats med kort varsel. Också numerär är en kvalitet.

Samtidigt krävs ett omtag i materielförsörjningen. Försvarsmakten är inte till för industrin. Att köpa från hyllan är en god princip, men den måste också implementeras. Vid t.ex. en avbruten utveckling av Visbykorvetterna bör ny plattform – när tiden är inne- anskaffas kostnadseffektivt och med utgångspunkt i krigsduglig bekämpningsförmåga. Sannolikt bäst är att haka på t.ex. en brittisk, dansk, nederländsk eller norsk anskaffning. Antingen med köp av de sista exen i en serie eller genom övertagande av eventuellt överskott.

För Visbykorvetterna i nuvarande tillstånd finns det restvärden som kan och ska omhändertas.

Dessa principer bör användas inom samtliga arenor. Bara så kan vi stoppa förfallet och samtidigt vidmakthålla den svenska utvecklingsförmågan inom Ubåtar och stridsflyg. Svaret på frågan, om varför de sistnämnda nischerna ska undantas, är att politik alltjämt är det möjligas konst. Det är vackert om politiken bara klarar att dämpa omsättningstakten något på dessa områden.

Plattformars värde kan nästan uteslutande mätas i termer av vapen, ammunition och sensorer. Om detta talas det dock mycket tyst i de blå stridskrafterna.

Allan Widman

Finns det liv, är det aldrig för sent

Det är illa nu. Avhoppen bland GSS/K kan, enligt Officerstidningen, landa på en nästan dubbelt så hög siffra som myndigheten antagit för 2012. Samtidigt går madrassdebattens vågor höga. Den synes dock mindre handla om madrasser och mer om förtroendet mellan chefer och underlydande. Att sådant utspelar sig offentligt och med öppna visir tillhör inte vanligheterna.

PRIO är en källa till frustration. Mailen från förbannade officerare är många. Inte bara ifråga om hur stödsystemet inverkat på reservdelsförsörjningen utan också för vad det innebär för den enskildes vardag. Vi lever alla i en sorts redovisningssamhälle, där dokumentationen av våra förehavanden blir mer tidskrävande än arbetet självt. Men i Försvarsmakten är frustrationen svårartad och långvarig.

Och någonstans känner man väl igen den bakomliggande filosofin: En (1) lösning som ska klara allt och som bärs upp av djärva, tekniska ambitioner i förening med en stark och flyktobenägen investeringsvilja. PRIO är en logisk uppföljare till NBF, GLC/NOC, Hkp 14 och Visbykorvetterna.

Jag ställde som sagt frågan om avbrytande av vidare utveckling av Försvarsmaktens stödsystem till nya ministern. Svaret var ovanligt långt och jag inskränker mig därför till att återge själva slutklämmen:

"Vad närmare gäller reservdelsförsörjningen har Försvarsmakten i kvartalsrapporten den 27 april 2012 anmält att läget förbättras successivt och att myndigheten har målbilden att verksamheten ska ha kommit igång till rimliga nivåer till sommaren och att reservmaterielförsörjningen ska vara tillbaka i nästintill normal produktion före årets slut".

Allra mest oroad är jag dock över banden mellan försvaret och det svenska folket. När ÖB för några veckor sedan efterlyste anslagshöjningar med 2 miljarder från 2015 blev det väldigt tyst. Förslaget redovisades på nyhetsplats i bland annat SvD, men kommenterades inte på någon av de stora ledarsidorna. Samtidigt rapporterar MSB att försvarsfrågorna placerar sig som det minst intressanta politikområdet i deras årliga undersökning. Och detta trots att andelen svenskar, som tror att den militära hotbilden förvärras inom tio år, från 2001 till 2011ökat från 14 till 38 procent.

Att intresset för försvaret sjunker, när oron för militära hot ökar, visar på komplexa orsakssammanhang. Det räcker inte att ryssen skramlar med vapnen; dessutom krävs en tilltro till vår förmåga att försvara oss. Förband, istället för demonstratorer. Beprövade och stridsdugliga plattformar, istället för förmåga till utveckling.

Jag har sagt det förut, viljan till försvar står och faller med trovärdigheten.



Allan Widman

 

Stödsystem?

En ny försvarsminister har helt andra möjligheter att agera, än dem som under lång tid blivit hemmastadda.

Jag har idag ställt följande fråga till den nya försvarsministern, Karin Enström:

Redan 2009 ansåg Statskontoret att införandet av stödsystemet PRIO i Försvarsmakten borde avbrytas. Projektriskerna tillsammans med en bedömd fördyring om 1,5 miljarder kronor låg bakom rekommendationen. För ett knappt år sedan föreslog även Försvarsstrukturutredningen (SOU 2011:36) att införandet av PRIO omedelbart skulle avbrytas i avvaktan på att andra handlingsalternativ utformades.

Enligt uppgifter i media har såväl armé- som flygstridskrafterna nu lidit stor operativ skada av försöken att hantera reservdelsförsörjningen i PRIO.

Vilka åtgärder är försvarsministern beredd vidta för att Försvarsstrukturutredningens förslag beträffande stödsystemet PRIO ska förverkligas?

Allan Widman

Uppdraget

Jag har nu fått följande svar på min första enkla fråga till den nya försvarsministern:

"Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att säkerställa en ändamålsenlig rutin för krigsplacering av värnpliktiga i IO14.  

Regeringen har tydligt angivit att utgångspunkten ska vara att samtliga förband i insatsorganisationen vid varje givet tillfälle ska vara uppfyllda i fråga om krigsplacerad personal. Regeringen har behandlat denna fråga i regeringsbeslut den 10 juni 2010 avseende reformerad rekrytering och grundutbildning. Därutöver har regeringen fattat beslut om inriktningen för insatsorganisationen bl.a. i inriktningsbeslutet den 14 januari 2010 samt i de årliga regleringsbreven till Försvarsmakten.

Det är Försvarsmakten och Totalförsvarets rekryteringsmyndighet som har ansvaret för att krigsplacera personal i insatsorganisationen. Jag utgår ifrån att detta sker ändamålsenligt och i enlighet med regeringens beslut. Regeringen och Försvarsdepartementet följer Försvarsmaktens arbete i detta avseende".

Svaret är välgörande på flera sätt. Dels understryker ministern regeringens tidigare beslut att hela insatsorganisationen och förbandsreserven över tid ska vara uppfylld med krigsplacerad personal. Dels refererar svaret till regeringens inriktningsbeslut av den 14 januari 2010.

Av det senare dokumentet framgår att "senast vid utgången av 2014 ska, vid beslut om höjd beredskap, huvuddelen av insatsorganisationen vara tillgänglig inom några dagar. Tillgängligheten vid höjd beredskap ska dock inte för något förband överstiga en vecka" och att "samtliga förband ska över tiden vara kompletta i fråga om materiel och utbildad personal samt vara välövade.

Nu vet vi vad som ska levereras och när så ska ske...


Allan Widman 

Tager vad man haver

Arméinspektören, generalmajor, Berndt Grundevik föreslår ökat skydd och större eldkraft i en underdimensionerad krigsorganisation. Det är inte fel.

Det tillhör inte vanligheterna att en stridskraftsföreträdare öppnar för att finansiera vidmakthållandet av betalda och välfungerande plattformar med avstående från materiell förnyelse. Även om ekonomin på lång sikt inte går jämnt upp lägger AI:s förslag tyngden på "här och nu". Inte heller detta ser vi för mycket utav.

En och annan på bloggarna antyder att en avgående inspektör inte har så mycket att förlora. Det må vara sant. Likväl är det inte första gången som Grundevik stuckit ut hakan. Han var en av krafterna bakom CV 90 i Afghanistan. För en tid sedan lämnade han förslag på ett detachement Gotland. Något som nu följs upp av den klockrena tanken att bemanna stridsvagnskompaniet därstädes med tidvis tjänstgörande gotlänningar.

Även om han av höga kollegor fått "underkänt med guldkant" ska han hedras för viljan att med enkla medel stärka vår förmåga till väpnat försvar. Särskilt som han säkert förstod att den illa skulle lönas.

Allan Widman

Utan förmågeglapp - inga förmågetapp...

Vid Sjövärnskårernas Riksförbunds årsstämma i Karlskrona i helgen framkom att FM:s förhyrning av kaj i Fårösund upphör den 1 juli. Någon alternativ baseringsmöjlighet på Gotland är ännu inte klar. Slite och Kappelhamn sägs vara heta kandidater.

Sjövärnskåren på Gotland stannar dock kvar i Fårösund med sina två båtar. Kåren anser att baseringen möjliggör snabbt agerande både på öns västra och östra sida.

Ja, demilitariseringen av Gotland riskerar fortsätta. Visst skulle en samgruppering med t.ex. Kustbevakningen i Slite ge samordningsfördelar, men varför ser man i så fall inte till att detta är klart innan man lämnar Fårösund? Utan förmågeglapp - inga förmågetapp.

På årsstämman talade MI även om Marinens framtida plattformar. Några direkta nyheter gavs inte, men konteramiralen argumenterade envist för sina stridsstödsfartyg, ungefär på samma sätt som Flygvapnet inför förmågelyftet: Då vi numera saknar den gamla, täta basstrukturen tvingas vi i större utsträckning bunkra till sjöss. Det påstås också bli mer flexibelt.

Med en örlogsflotta som i första hand ska verka i vårt närområde är det svårt att se fördelarna. I det begränsade vatten som Östersjön utgör blir större fartyg mycket exponerade. Samtidigt är vi ett av världens mest hamntäta länder med starkt vidhängande vägnät. Att köra till med tankbilar och andra förnödenheter borde inte vara någon större utmaning, men väl så flexibelt.

Förhoppningsvis är inte flytten från Fårösund en del i en övergripande strategin för att erhålla nya stödfartyg. För utsikterna att en sådan anskaffning ska överleva Gripens förmågelyft och det övriga materielberget är inte stora.

Och för Adenviken duger HMS Carlskrona länge än…

Allan Widman

Strategin för exit?

Jag noterar, med reservation för att jag inte läst allt på bloggarna, att få debattörer menar att Afghanistan de senaste fem åren förändrats till det bättre, eller att ett svenskt deltagande till utgången av 2014, kommer att innebära en betydande skillnad. Det som stör tycks vara att någon som tidigare talat för insatsen och för ökade svenska resurser nu påtalar det som borde vara uppenbart: Världssamfundets samlade insats har misslyckats och mot den bakgrunden står inte längre nyttan av det svenska bidraget i proportion till riskerna.

Om Sverige, som bland annat jag förespråkade, för tre eller fyra år sedan förstärkt det svenska insatsområdet på ett sätt som t.ex. motsvarade Norge hade det inte betytt skillnad mellan framgång eller misslyckande i landet som helhet. Sannolikt hade det gjort tillvaron lite säkrare, både för svenska soldater och de boende i våra fyra provinser. Kanske hade det till och med kunnat kopplas mot konkreta politiska ambitioner i termer av tidtabeller för överlämnande eller säkrande av nästa val i landet.

Sverige valde inte den vägen. Istället valde, främst den politiska oppositionen, att markera sin tveksamhet med att kräva truppneddragningar, när säkerhetsläget egentligen krävde motsatsen. Detta trots att det var samma partier som i mars 2006 iklädde Sverige ansvaret för de fyra provinserna. Och detta utan tydliga mål för verksamheten eller strategi för exit.

Men främst är naturligtvis misslyckandet eller missbedömningen kollektivt. USA, FN och Nato skapade inte ett hållbart, politiskt ramverk. Regionens stormakter kunde inte bindas samman i en plan att stabilisera Afghanistan. Det land som aldrig haft en fungerande centralmakt, och som är djupt geografiskt och etniskt splittrat, skulle primärt ledas från Kabul. De federala lösningar, som med viss framgång prövats i Irak, blev aldrig aktuella i Afghanistan.

Under år har jag lyssnat till politisk retorik kring bistånd och utveckling. Både utomlands och här hemma. Likväl har det varit mycket prat och ganska lite verkstad. Totalt har ISAF-ländernas militära utgifter varit mångdubbelt högre än utvecklingsansträngningarna. Korruptionen har grasserat och många länder har haft en tydlig nationell vinkling i valet av projekt. I en motion till riksdagen i september 2008 föreslog jag en civil ledning av dåvarande PRT för att just stärka den samhällsbyggande och utvecklande sidan av insatsen. Förslaget anammades snabbt, men först i år blev förändringen av.

Däremot prövades en ”surge” efter irakisk förebild. Den gav visst resultat, men har, när den nu passerat sin kulmen, inte i grunden ändrat utvecklingens riktning. Nu är alla på väg hem och delar av Natos kärna har redan lämnat.

Såvitt jag förstår så har även vi börjat att packa. FOB:en väster om MES avvecklades redan förra sommaren. Rykten går om att Monitor, som för inte så länge sedan invigdes i närvaro av vår statschef, snart kommer att vandra samma väg. Även OMLT-insatsen, som just syftat mot ett afghanskt ägande ifrågasätts, enligt uppgifter, i planeringen.

Varje internationell insats kräver ständiga avvägningar mellan riskerna och utsikterna till framgång. Det jag idag ser är en ganska dåligt maskerad uppgivenhet. Tron på framgång, som är den starka viljans förutsättning, finns ingenstans. I detta läge återstår bara att fundera över hur reträtten ska se ut. Den kan göras lång och motvillig eller så skyndsam och riskfri som möjligt.

Samordning mot Finland och Norge är naturligtvis helt nödvändig enligt principen ”in tillsammans, ut tillsammans”. Och jag utgår ifrån att överläggningar om detta mellan ländernas berörda ministrar bedrivits under lång tid.

Ansvaret mot de män och kvinnor som, mer eller mindre frivilligt, skickats till Afghanistan bör under rådande förutsättningar vara vår främsta prioritet. När hemresan väl är beställd blir varje nytt offer oändligt svårt att försvara logiskt och moraliskt. Åtminstone för mig.

Allan Widman

Nog nu.

Att överleva kan vara ett helvete. Inget land på jorden är bättre på att vårda det friska än just Sverige. Jag skriver detta i vetskap om att en 23-årig soldat nyligen blivit av med sina båda ben. TT berättar. Det finns inga möjligheter att begripa vad detta innebär för en ung människa. Att aldrig mer kunna vara sig själv, råda över saker och vara hel, stark.

Det är förunderligt hur de starkaste kan så försvagas. De var ju ute i ett rättvist och legitimt ärende. De skulle och ville hjälpa, men blev själva offer. På ett sätt som får oss alla att tvivla.

Det finns femtio nationer i Afghanistan. Ingen tänker sig vara kvar efter 2014. Andra länder lämnar över till samarbetspartners eller ANP och ANA. Det är nog nu; det blir inte bättre. Jag vill att de svenska soldaterna kallas hem.

Allan Widman

Arvet går vidare...

Idag hade jag följande artikel i Dagens Industri:

Sten Tolgfors är en av de försvarsministrar i modern tid som suttit längst på sin post. Arvet efter Mikael Odenberg medförde ett brett och omfattande reformarbete. Det föll på honom att genomföra övergången från totalförsvarsplikt till ett frivilligt rekryterat försvar. Ett arbete som ännu är långt ifrån avslutat och som mötts med skepsis både avseende effekt och ekonomisk rationalitet.

I mars 2009 sattes målet att det svenska försvaret vid utgången av år 2014 skulle bestå av 50 000 man, tillgängliga inom dagar. Denna vision har sedan länge passerats av verkligheten. Försvarsmakten menar nu att organisationen inte blir klar förrän tidigast 2019 och att den förutsätter ökade anslag. Ifråga om den helt dominerande kategorin av soldater; de som ska tjänstgöra tidvis i Försvarsmakten har riksdagen just erhållit regeringens förslag till lagstiftning.

Sveriges nu pågående internationella insatser avvecklas inom ett par år. Beslut om återtåg är redan fattat, både vad avser Kosovo och Afghanistan. För utomstående kan detta kanske uppfattas som ett ”problem mindre”. I verkligheten är det snarast tvärtom. Utan svenskt deltagande i fredsoperationer tappar soldatyrket mycket av sin attraktionskraft. Tillsammans med avsaknaden av en tydlig, nationell försvarsdimension riskerar detta att försvaret tappar i relevans och därmed i engagemang. Förankringen av försvaret i det svenska folkdjupet är en vital försvarspolitisk uppgift, men den har under lång tid misskötts av samtliga inblandade politiker.

Därtill ska läggas relationerna med Nato. Så länge Sverige bidragit till försvarsalliansens, skarpa operationer har vi kunnat räkna på insyn och visst inflytande. Men om vi inte bidrar till nya operationer blir vi på nytt isolerade från det samarbete vi under decennier gjort oss mer beroende av. Här har en ny försvarsminister stora pedagogiska utmaningar.

Det första beslut som Sten Tolgfors föredrog i regeringen 2007 handlade om att beställa ombyggnad av 31 stycken JAS 39 Gripen till den mest moderna versionen av stridsflygplanet. Innan dessa plan ens levererats har processen nu startats för utveckling och anskaffning av ännu ett svenskt stridsflygplan. Samtidigt som Sverige de senaste åren beställt utveckling respektive anskaffning av nya ubåtar, helikoptrar och stridsfordon har materielanslaget minskats radikalt. En ny försvarsminister måste förklara och försvara hur denna politik är förenlig med igångsättandet av det största materielprojektet det senaste kvartsseklet.

Exemplet Mikael Odenberg beskriver väl en försvarsministers främsta uppgift. Den består i att hävda försvarsanslaget mot andra politikområden. Förutsättningen för att detta ska lyckas består i att han eller hon förmår skapa en direktkontakt med svenska folket och förklara nödvändigheten av ett starkt försvar.

Till priset av sin egen ministerpost lyckades Mikael Odenberg med detta och kunde postumt stoppa de då planerade besparingarna. Medan de flesta försvarsministrar i Europa de senaste åren fått kämpa med neddragningar fick Sten Tolgfors istället privilegiet att arbeta med en oförändrad försvarsekonomi.

Sten Tolgfors hade ett starkt engagemang för de mänskliga sidorna av försvarspolitiken. Ingen försvarsminister före honom lade lika stor vikt vid stödet till soldater som deltagit i skarpa internationella insatser och deras anhöriga. Långt efter att rubrikerna upphört besökte Sten Tolgfors skadade soldater och talade med deras familjer.

Sten Tolgfors lyckades på mycket kort tid sätta sig in i alla delar av försvars- och säkerhetspolitiken. Han slutförde också den svåra uppgiften att skapa ett ramverk för övergången från plikt till frivillighet. I stark motvind verkställde han även den nya strategin för försvarets materielförsörjning. Dock hann han inte prövas i den svåraste uppgiften; att vidmakthålla försvarets förankring hos det svenska folket.

Allan Widman

Genomförandegruppen

När genomförandegruppen tillsattes så uttalade en känd officer i SvD ”att politikerna ska ge fan i materielplanen”. Denna tydliga uppmaning gav uttryck för det djupa ogillande som både försvarsmaktsledning och industri kände inför att större materielprojekt skulle prövas av den politiska nivån.

När jag nu blickar tillbaka mot de projekt som Genomförandegruppen antingen rekommenderade skulle avbrytas eller minskas känner jag i de allra flesta fall inte någon ånger.

Ända sedan jag kom in i riksdagen 2002 hade jag känt stor skepsis mot NBF. För mig var det därför inget problem att minska SLB (Stridsledning Bataljon), Ledsyst T samt FOI:s och FHS’ stöd till NBF. För att nu nämna tre poster ur Riksrevisionens rapport.

Jag anser inte heller att vi behövde satsa tiotals miljoner på transporterbar TV-studio och tryckeri för PSYOPS, som det då kallades.

Jag är glad över att förslaget att bygga om HMS Carlskrona till signalspaningsfartyg (kallas av Riksrevisionen för spaningsfartyg) stoppades. Ansåg det vara slöseri att flottans största fartyg skulle användas för ett ändamål där de flesta nationer synes klara sig med mindre, civila båtar.

Umkonto, det vill säga den tilltänkta Lv-roboten till Visby, hade väl egentligen avskrivits långt före Genomförandegruppen, men nämns ändå som en punkt i rapporten. Att i ett läge då Visbykorvetterna inte var operativa i någon av sina tre huvuduppgifter; ytstrid, minröjning och ubåtsjakt, addera ytterligare vapensystem hade gjort en redan komplex utmaning omöjlig. Om anskaffning och integrering då beställts skulle det senare arbetet för övrigt ha behövts göras om nu då korvetterna förses med nya konsoler och ny mjukvara.

Om TUAV har jag redan skrivit tidigare. Det handlade dock om att ett amerikanskt system (Örnen 03) skulle anskaffas för att sedan under ett års tid byggas om i Linköping. Då, liksom senare, tvivlade jag mycket på att ett av världens i fält mest beprövade system skulle bli bättre av svenska särlösningar. Hur väl det gått i Afghanistan får andra vittna om.

Jag tror ingen var av uppfattningen att TUAV-förmåga inte behövdes, men upplägget andades industriella särintressen och onödig tidsutdräkt. Vi borde, som nämns i Riksrevisionens rapport, ha leasat timmar ute i operationsområdet. Som andra länder gjort och gör. Detta alternativ ansågs dock av Anders Lindström som helt omöjligt. Först påstods det finnas en politisk styrning som hindrade leasing av militär materiel från ett visst land och senare hette det att det fanns folkrättsliga hinder.Jag trodde i min enfald att samma folkrätt gällde för oss som för andra länder.

Underlagen för Genomförandegruppens rekommendationer var bristfälliga, precis som Riksrevisionen pekar på. I icke ringa utsträckning berodde detta på att varken Försvarsmakten eller industrin naturligtvis gjorde något för att underlätta arbetet.

Jag är osäker på i vilken mån Genomförandegruppens förslag hade någon faktisk påverkan. Många projekt hade nog redan lagts åt sidan. Inte minst då Försvarsmakten i Sälen samma år (2008) redovisade stora underskott i budgeten. Riksrevisionen pekar ju också på att många av projekten senare kom tillbaka.

Och så är det; intressena kring vår försvarsmateriel har alltid varit starka. Knappast någon regering eller, för den delen, försvarsmaterielberedning rår på dem. Än en gång synes systemet ha manifesterat att politikerna ska ge fan i materielplanen. Deras uppgift är blott att lätta på lädret och iaktta med vilken vishet och oväld försvarsvärlden förmår styra sig själv.


Allan Widman

Varning för ironi...

Jo, det blir precis lika dyrt att trimma RM 12 som att köpa helt nya F 414- motorer till Gripen. Och om någon ställer sig frågande till detta kan man vända sig till FMV. Det är på deras beräkningar som Försvarsmakten har gått.

Att 75 procent av flygtiden återstår i de gamla, betalda motorerna är ju irrelevant vid en strikt kostnadsjämförelse. Sunken cost!

Det här med markbaserat luftvärn är väl bra. Räckvidderna är ju ganska långa, men de saknar naturligtvis den flexibilitet som finns hos jaktrobotar på ett stridsflygplan. Vadå; uthållighet? Det vet vi inget om.

Om de övriga JAS-länderna är med på ett förmågelyft? Ja, det är inte utrikesministerns sak. Och inte heller försvarsministerns. Av ett skriftligt frågesvar jag erhöll denna vecka framgår att det är SAAB:s sak. Att det i samtliga fall rör sig om affärer "government to government" tycks sakna betydelse.

En annan fråga som jag nu erhållit svar om rör ersättningen för Robot 75 Maverick. Den framtida förmågan till nationell markmålsbekämpning kommer att återfinnas i SDB (Small Diameter Bomb). Stridsdelen väger hela 23 kilo, men kan - som också påpekas i frågesvaret - i ett större antal än ett släppas mot en fiende. Om vi jämför med våra finska bröder, som just anskaffat AGM-158 JASSM, är det fråga om lite mindre sprängkraft. Deras stridsdel är på 450 kilo.

Jag har sagt det förut: Ett flygvapen är inte bara flyg, det är också vapen.


Allan Widman

Anden ur flaskan

Vänner,

det är mer än två veckor sedan jag skrev nedanstående. Har förstått att ÖB vill förklara sig på Newsmill, men undrar så varför detta ska göras offentligt? Hyser han tvivel om sitt ställningstagande? Jag vet inte.

Vid ÖB:s presskonferens under gårdagen (29 februari) betonades två förutsättningar för svenskt deltagande i förmågelyftet: En annan strategisk partner som på ett rimligt sätt kan dela utvecklingskostnaderna med Sverige och en objektsram som anger ett tydligt pristak. Men med detta på plats ser uppenbarligen inte Försvarsmakten någon alternativ väg för att höja vår förmåga än den som försvarsindustrin själv har fått föreslå.

Analysen är att med dessa besked så har anden släppts ur flaskan. Om några dagar kommer ingen att minnas de villkor som uppställts, men väl att ÖB inte sett någon annan utväg än att knappa tre år efter att den senaste versionen av Gripen slutlevererats föreslå anskaffning av ett helt nytt stridsflygplan.

Nedmonteringen av svensk försvarsförmåga har haft sina lågvattenmärken. Avvecklingen av kustartilleriet och avskaffandet av förmågan att hemligt och säkert leda vårt stridsflyg är bara ett par exempel på detta. Knappast någon minns dock vilka som inom myndigheten varit ansvariga för dessa förslag. Vare sig formellt, eller i den efterföljande historieskrivningen, har därför något personligt ansvarsutkrävande skett.

Eftersom ingen av de generaler som nu tecknat firma på ett nytt stridsflyg kommer att vara i tjänst när det första flygplanet beräknas bli levererat, är det viktigt att redan nu slå fast vilka som bär det främsta ansvaret.

Överst på den listan står självfallet landets Överbefälhavare, general Sverker Göransson. Han uttrycker övertygelse om att det bara finns en väg att gå, trots att han inte kan säga något om den slutliga kostnaden. Den ÖB som för några veckor (nu två månader) sedan i Sälen krävde ekonomiska tillskott på grund av ”materielberget” menar nu att det nya stridsflyget kommer att rymmas inom ram. Det vi ska tro är alltså att det största anskaffningsbeslutet i vår tid inte på något sätt påverkar mark- och sjöstridskrafter, personalförsörjning eller andra funktioner inom flygvapnet.

Pressen på Sverker Göransson har säkert varit skoningslös. Likväl är han inte vilken generaldirektör som helst, utan landets Överbefälhavare. Han hade makten att göra annorlunda, men valde att låta bli.

Chefen för Försvarsmaktens Högkvarter, generallöjtnant Jan Salestrand, är en politiskt mycket insiktsfull officer. På ett seminarium den 30 november förra året på Folk och Försvar pekade han på riskerna med en ”myndighet som vill ha allt och politiker som inte kan säga nej till något”. Han måste bättre än de flesta förstå hur Försvarsmaktens förslag kommer att tas emot av politikerna och att det knappast blir majoritet för höjt anslag i nästa försvarsbeslut. Dessa insikter, tillsammans med Jan Salestrands bakgrund i flygvapnet och ledande ställning, konstituerar ett särskilt ansvar.

Därtill måste officerare ur alla stridskrafter, liksom jag, fråga sig vad man kunde gjort annorlunda. Det var knappast en blixt från klar himmel. Annspänningen har under flera år byggts upp, och ingen kunde tvivla om allvaret. Att 2012 teckna kontrakt om en högteknologisk produkt som slutlevereras om arton år är inget annat än ett stolleprov. Att förutse de närmaste arton månaderna av utveckling är numera inget annat än djärvt.


Allan Widman

Utan debatt; ingen demokrati.

Det har varit en intensiv vecka. Mycket lite har blivit skrivet, men desto mera sagt. Saudi Arabien. Har det egentligen någon betydelse för oss själva vilket samarbete vi har? Ja, jag vill påstå det. Som något nyhetsprogram nyss hävdade verkar vapnen i Mellanöstern dyka upp i olämpliga sammanhang.

Anwar Sadat blev faktiskt avrättad av en licenstillverkad Kpist 45. Ingen hade förutsett detta, men det blev likväl följden. Villka som kunde drabbats av de vapnen som skulle produceras i Saudi Arabien kan vi bara spekulera om.

Likväl gäller att varje diktatur som erhåller leveranser av oss kommmer, förr eller senare, att vända dessa vapen mot sin egen befolkning. Eller - Gud förbjude - mot våra soldater. Detta ska vi inte vara en del av.

Oavsett export eller inhemska anskaffningar är det tid att de folkvalda i offentlighet bestämmer var gränsen ska gå. Försvarsindustrins längtan efter vinster kräver ståndaktighet och integritet. Det är fler än jag som behöver delta i denna debatt.

Jag har inget emot vapen, tvärtom. Helst ska de dock finnas i våra plattformar.

Allan Widman

REMO?

Ikväll uppger Rapport att Försvarsmakten kommer föreslå att Sverige anskaffar 70 stycken E/F till en kostnad som kan komma att bli drygt 30 miljarder.

Försvarsmakten har, i brist på Luftförsvarsutredning, utlovat ett antal alternativ. Dels för att ge utrymme åt den politiska handlingsfriheten och dels för att ge regeringen möjlighet att skriva en välgrundad proposition till riksdagen. Det ska bli intressant att ta del av de övriga alternativen...

Allan Widman

PRIO-rader till detachement Gotland

Samtidigt som förmågelyftet i 50-miljarders klassen rycker allt närmare planerar Arméinspektören att förstärka ledningsfunktionen på Gotland med en handfull officerare. Kontrasterna mellan dessa utvecklingsspår är slående, för att inte säga gripande.

Någon officiell debatt om E/F finns inte. Försvarspolitiken förhåller sig till förmågelyftet som starkt troende till Gud. Någon förklaring, eller mycket mindre bevisning, anses inte erforderlig. Däremot kommer Berndt Grundeviks förslag säkert att leda till tvivel och rentav misstro. Vadå förstärka Gotland? Rysshets!

Ett annat betraktelsesätt handlar om proportionerna. E/F är vad jag kallar en vision och i jämförelse blir några stabsofficerare i Visby bara patetiskt. I schlagertider blir det som när Loreen möter Björn Ranelid. En megastjärna och en lite äldre, brunkrämsbakad herre som måste få hjälp att hitta upp på scenen.

Likväl är Arméinspektörens planer uttryck för en genomtänkt, kostnadseffektiv och försiktig förmågeallokering till försvarets fromma. Jag bara älskar Ranelid...

I veckan har jag ställt följande fråga till utrikesminister Carl Bildt:

"HMS Carlskrona har tidigare bidragit till att öka säkerheten i Adenviken. Inom kort kommer marinen åter att ha handlingsfrihet med henne.

Vilka åtgärder är utrikesministern beredd att vidta för ett svenskt deltagande i den Natoledda Operation Ocean Shield under 2012"?

Uppgifterna om en uppsägning av våra sista, fattiga kajmetrar i Fårösund inspirerar denna vecka till ytterligare frågor om vårt nationella försvar.

Allan Widman

Ekonomisk balans

HMS Carlskrona ligger i docka. Enligt pålitliga uppgifter gäller det dock ingen ombyggnad utan enbart årlig översyn. Man kan ha olika syn på detta. Det kan beklagas att stridsstödfunktionerna inte utreras eller kan man, å andra sidan, glädjas åt att den svenska, kungliga flottan inom kort åter har handlingsfrihet med henne. Jag lutar åt det senare.

Samtidigt kommer signaler om att investeringarna i nya hangarer åt Hkp 14 i Kallinge hålls tillbaka. Överväganden görs om huruvida dessa verkligen är nödvändiga när Malmen nu vill göra plats åt Hkp 16? Jag vet bara att investeringarna i Linköping för några år sedan måste kostat skjortan. Gladeligen hade jag kunnat dinera på golvet i dessa spatiösa, hypermoderna och transparenta lokaler.

Därtill görs nu gällande att SWEDEC ska integreras i Ingenjörsregementet i samma stad. Förslaget dyker upp i BU 13. Ett stort antal befattningar dras in. Det verkar som den politiska flykten från Afghanistan nu får sin basorganisatoriska efterbörd. Eller finns det andra skäl?

Jag har tidigare skrivit om ett stort antal inställda övningar och GMU-utbildningar under andra halvan av 2011. Tecknen på att FM befinner sig "i ekonomisk balans" bara hopar sig...

Samtidigt fortsätter dock myndigheten att driva både NBF och PRIO vidare. I jämförelse är allt annat (förmågelyftet undantaget) kaffepengar.

Uppfattar att defaitismen sprider sig. Till och med bland bloggande kollegor. I nådens år 2012 tvivlas det på folkförankring, västerlandet och förmågan att skapa en bättre värld. Måtte det snart bli vår.


Allan Widman

Hur borde vi göra?

Frågan från "undrande" fick mig att utlova en mer utförlig syn på förmågelyftet. Man måste hela tiden ta in och bearbeta ny information, men detta är nuvarande ståndpunkt.

Låt mig inleda med att jag alltid trott mer på det evolutionära än det revolutionära. Det vill säga hellre fler och kortare steg än stora tekniska och ekonomiska språng.

Tillämpat på ett förmågelyft blir det då inte ett (1) avtal om framställning av 100 E/F med ny motor, nytt skrov och ny radar. Istället bör vi, grundat på gedigna och öppna beslutsunderlag, börja i rätt ände. Sett till de nationella, operativa behoven, vilka brister blir kritiska på kort sikt?

Jag är av uppfattningen att det man hänger på stridsflygplan i form av vapen och sensorer successivt blivit viktigare än plattformens flygprestanda. För mig framstår därför AESA-radar som det kanske mest prioriterade. Det torde finnas goda möjligheter att köpa in ett mindre antal för integrering på Gripen C/D. Om fem år - när vi har beprövad erfarenhet och bättre kan överblicka den fortlöpande miniatyriseringen och annan utveckling - kan vi fatta beslut om ytterligare nyanskaffning.

Vad beträffar dragkraft får detta betydelse inte bara i dog-fighter utan även ifråga om räckvidd och vapenverkan. På motsvarande sätt bör vi snart kunna fatta beslut om anskaffning av ett antal F 414. Parallellt med detta kan nuvarande motorer trimmas och eventuellt byggas om till högre prestanda. Modularitet för maximalt utnyttjande av tidigare investeringar har jag redan skrivit om.

Ifråga om om- eller nybyggnad (?) av skrovet känner jag viss osäkerhet. Längre räckvidd är en uppenbar fördel i moderna, internationella luftoperationer - oavsett tillgång till lufttankningsresurser. Det sammantagna, nationella perspektivet talar kanske för att detta ska vägas mot en återuppbyggnad av det sorgligt hopkrympta krigsbassystemet (som ju också har andra fördelar). Det känns som om en mer utförlig utredning och avvägning måste till på denna punkt.

Viktigt är också att ett förmågebeslut innefattar framtida beväpning av Gripen. Som bekant består fortfarande både kvalitativa och kvantitiva brister. Och det är ett och samma ekonomiska utrymme!

Som politiker ska man naturligtvis ge fan i att diskutera enskildheter i komplexa, militära spörsmål. Likväl kan jag konstatera att detta en gång till och med varit en svensk tradition. På våren 1990 kallade dåvarande Försvarsutskottet industri och berörda myndigheter till en hearing om JAS 39 Gripen. Den som är intresserad av hur det kunde gå till kan använda följande länk (protokollet från hearingen ligger sist i betänkandet):

http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=3322&dok_id=GD01FöU7


Allan Widman

Magnituden

Igår hade jag en liten debattartikel i GP om en alternativ väg i det förestående förmågelyftet. Den är bifogad nedan.

"Ett förmågelyft av JAS 39 Gripen är oundvikligt, men magnituden av stridsflygsutveckling ska inte underskattas. Under 1985 till 2010 tog JAS nära halva materielbudgeten i anspråk. Konsekvenserna blir stora och det ges ingen andra chans.

Enligt media finns en offert från industrin om att bygga om 100 stycken Gripen med ny radar, ny motor och ett större flygplansskrov. Priset uppges vara 32 miljarder. Mot bakgrund av att en väsentligt mer begränsad uppgradering 1996 beräknades till 27,9 miljarder framstår den nu aktuella prislappen säkert som överkomlig.

Den 1 mars ger ÖB sitt råd om förmågelyftet. Löftet är att olika alternativ ska presenteras. Inför detta bör Försvarsmakten erinras om att utgångspunkten inte får vara något annat än förmågan till väpnad strid för försvaret av Sverige.

Det är bara med reell verkan mot fientliga mål i luften, till sjöss och på marken som investeringen i en ny generation JAS 39 Gripen kan legitimeras. Prestandan måste räcka för framtida definierade bekämpningsuppgifterna, men behöver heller inte vara bättre än att vapnen kommer till full verkan.

En debatt har gällt valet av motor till den nya Gripen. Mot dem som krävt en ny, amerikansk motor har de stått som värnat den betalda och svensktillverkade som används idag. Samtidigt som stor dragkraft förblir kritiskt för luftstriden vore det synd och skam att inte tillvarata gjorda investeringar. Av gångtiden i de befintliga motorerna har bara en fjärdedel hittills utnyttjats.

Det mest logiska är att välja både och. Det är inte ofta stridsflygplan behöver utnyttja maximal prestanda. Genom att kräva modularitet kan vi nyttja billiga flygtimmar med befintlig motor och höja förmågan med en ny i skarpa lägen och vid krävande övningar.

Dagens flygmotorer byts och underhålls regelbundet och dimensionerna för de båda motorerna är i stort sett lika. Vi ska varken kasta bort vår egen industriella kompetens eller det som är betalt och fungerande. Arvets ska vårdas".


Allan Widman