Goda nyheter

Varje stor affär har sina osäkerheter. Likväl är kvällens besked en omständighet som stärker våra aktier inför folkomröstningen i Schweiz på ett dramatiskt vis. Låt oss hoppas att Brasilien inte kräver ännu en knapp division av vårt flygvapen i förtur. Några påstår att det internationella engagemanget tar för mycket fokus från den nationella dimensionen, men det finns andra kandidater för denna roll.

Vissa undrar över mina kunskaper om 2009 års inriktningsbeslut. För över ett år sedan ställde jag frågan till försvarsministern om de med värnplikt utbildade soldaterna, som avses komplettera IO14, också skulle erhålla personliga ordrar om krigsplacering? Vet inte om detta hunnit verkställas?

Det talas mycket om vårt försvar. Själv tror jag bara det jag ser. Inför 2010 års val skrev jag en bedömning av försvarets dåvarande status. Snart dags för ny analys.

Allan Widman

Finns alltid mer att göra

Bland annat mot bakgrund av det svenska Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkornas möjligheter att stärka sin roll inom Host Nation Support har jag idag ställt förljande fråga till försvarsministern:

 Skriftlig fråga till statsrådet Enström: Hemvärnets samarbete med US National Guard.
Flera av Sveriges grannländer samarbetar sedan lång tid med US National Guard inom ramen för The State Partnership Program.
Norge samarbetar med Nationalgardet i Minnesota, Estland med dito i Maryland, Lettland med Michigan, Litauen med Pennsylvania och Polen med Illinois.

Samarbete är inte reserverat för Natomedlemmar. Sydafrika samarbetar med nationalgardet i delstaten New York och Thailand med dito i Washington, Israel med National Guard Bureau och Jordanien med Colorado.

- Vad avser statsrådet vidta för åtgärder, så att Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna kan inleda ett samarbete inom The State Partnership Program med US National Guard?

Allan Widman

Klart bakåt?

Försvarsberedningen kom så äntligen till Baltikum. Under två dagar besöktes både Riga och Tallin. Såväl parlamentariker som regeringsföreträdare för länderna hade två råd till Sverige som ständigt upprepades; gå med i Nato och försvara Gotland.

Ett svenskt, och även finländskt, Natomedlemskap skulle förvisso gynna de baltiska länderna. Det strategiska djupet skulle öka, liksom säkerhetsnettot i alliansen. Samtidigt skulle balterna bli mer seniora medlemmar. Ingen vill vara sist, eller i detta fall, näst sist in.

Ett militärt försvar av Gotland ligger också i baltiskt intresse. Ända sedan den ryska påsken har försvarsministrar från andra sidan Östersjön varnat för att grannen i öster vill kunna skära av dem och hindra undsättning. Och så är det naturligtvis att den osänkbara ”luftförsvarskryssaren” Gotland har stor, potentiell betydelse för samtliga aktörer i norra Europa.

Man kan med fog säga att de ”råd” som våra baltiska grannar gav försvarsberedningen var högst egoistiska. Det hindrar emellertid inte att även svensk säkerhet skulle stärkas om vi följde dem. Till detta lär vi återkomma.

I övrigt finns det mycket gott att förtälja om utvecklingen i österled. Denna vecka tar Steadfast Jazz ordentlig fart, med viss svensk medverkan. Den 1 januari får även Lettland euron som valuta och inom kort lär Litauen följa efter.

Kanske allra viktigast de kommande veckorna blir vilken väg Ukraina väljer politiskt och ekonomiskt. EU lockar med ett frihandels- och associeringsavtal och Putin med den euroasiatiska tullunionen. Vid toppmötet i Vilnius i slutet av månaden faller av allt att döma avgörandet. Om Ukraina väljer Europa måste Julia Timoshenko släppas fri, vallagarna liberaliseras och de ryska påtryckningarna uthärdas.

Till de handelsrestriktioner som Putin redan lagt på Ukraina lär med all säkerhet också höjda gaspriser fogas – när vintern väl kommer. EU bör nu fundera på hur landet – på samma sätt som Moldavien – kan hjälpas när trycket från Ryssland ökas.

Ukrainas befolkning uppgår till över fyrtio miljoner och landets yta är större än Tysklands. Vladimir Putins makt och inflytande beror inte så lite på vilket val som detta land nu gör.  

Allan Widman

 

   

Han som bestämde

Ja, jag skrev i veckan en debattare i Dagens Industri. Vet att det är bekvämt att bara lägga ut sådant man redan skrivit en (1) gång. Delar likväl denna med Er:

En av Sveriges grundläggande försvarsideér har varit att kunna möta en eventuell fiende tidigt och i ett för honom ogynnsamt läge. Det vill säga när denne färdas över vatten eller genom luften. I praktiken har detta kommit till uttryck genom en försvarsekonomisk betoning av flygvapnet och marinen. Därtill har regering och riksdag uttalat att dessa stridskrafter i första hand har sina uppgifter i Sveriges närområde. För ett land som strategiskt kan betraktas som en ö framstår detta som en klok politik.

Det moderna slagfältet präglas av vapen med långa räckvidder och hög precision. För små länder, med begränsade resurser, är det svårt att ligga i framkant av en sådan utveckling. Alternativa strategier kan vara att sprida sina stridskrafter eller att så långt möjligt dölja dem. Ubåtar är ett exempel på vapen som kan föras mycket nära en fiende med liten risk för upptäckt.

Ubåtarna har i över hundra år varit en viktig komponent i försvaret. Bara de svenska ubåtarna kunnat lämna sina baser och gruppera sig i Östersjön skulle de haft en starkt avhållande effekt på var och en som planerat landstigningsföretag mot Sverige.

Dagens svenska ubåtar består av Södermanlands- och Gotlandsklassen, som färdigställdes på 80- respektive 90-talen. Särskilt de senare är fortfarande moderna och kan mäta sig med varje annan konventionell ubåt.

Ett problem är dock de långa ledtiderna för utveckling av nya fartygsgenerationer. Inte minst våra senaste kustkorvetter ur Visbyklassen är en sorglig bekräftelse på detta förhållande. Slutsatsen är att om vi inte i närtid beslutar att anskaffa nya ubåtar riskerar vår förmåga snabbt att avta. Givet de försämringar av omvärldsläget som nu avtecknar sig skulle en sådan utveckling innebära ett säkerhetspolitiskt risktagande.

För snart tre och ett halvt år sedan skrev dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors (M) i Svenska Dagbladet att regeringen ville anskaffa två nya ubåtar för levererans i slutet av detta årtionde. Det bemyndigande till anskaffning som regeringen begärde beviljades av riksdagen redan samma vår. Sedan dess har lite hänt. Någon beställning av ubåtar har framförallt inte kommit till stånd.

I massmedia har det spekulerats i att den uteblivna beställningen beror på en bristande samsyn mellan den svenske beställaren och den tyske ägaren av ubåtsvarvet i Karlskrona. Alldeles oavsett vad problemen består i måste dödläget brytas. Sverige kommer att behöva sina ubåtar och redan nu är det fara i dröjsmål.

Om Försvarets Materielverk och ThyssenKrupp inte kan nå enighet måste frågan tas upp på politisk nivå. Givetvis ska det visas respekt för enskilda företags oberoende, oavsett om de är svenska eller utländska. Samtidigt går det inte att bortse från att även starka säkerhetspolitiska aspekter är involverade. Det är i sig tillräckligt för att legitimera en politisk dialog. Att det på förhand kan vara svårt att förutse vilka lösningar som är möjliga är i det sammanhanget inte någon nackdel.

Det är försvarspolitikens uppgift att vaka över våra militära förmågor. Näringspolitiska intressen bör hanteras av andra. Men med en, i allt väsentligt privatägd, europeisk försvarsindustri kan man inte blunda för de ofta komplexa sambanden mellan industriell kompetens och nationell förmåga.

Den svenska ubåtsindustrin vilar på ledande ingenjörskonst och stor hantverksskicklighet. Dessa viktiga, nationella resurser har inte enbart betydelse för förmågan att utveckla nya plattformar, de är även nödvändiga för vidmakthållande och utnyttjande av de investeringar som skattebetalarna redan gjort.

Den riktigt stora faran ligger i att den industriella kompetensen skingras. Staten kan knappast förvänta sig att enskilda företag ska tillhandahålla resurser som saknar uppgifter och heller inte förräntar sig. Nu gäller det att beställa nästa generations ubåt innan vi förlorat förmågan att leverera den.

 

Allan Widman

 

 

PS För några år sedan var konsulten Göran Persson, fd statsminister, i Karlskrona. I en intervju rådde han lokalpolitikerna att hålla "koll på varvet". För denna erfarne statsman var kopplingen mellan svensklokaliserad försvarsindustri och nationell, marin förmåga uppenbar. Jag kan tycka illa om att det är så, men vågar ifråga om våra ubåtar inte chansa. DS 

Repetition är kunskapens moder

Alla kanske inte läser Sydsvenskan. Inför en debatt ikväll i Malmö ombads jag att uttrycka min syn på omvärlden och det sätt som vi borde reagera. Ni har hört det förut:

 

Det svenska försvaret har länge varit ett lätt villebråd för olika grupper som vill driva sina egna intressen. Avsaknaden av tydlig hotbild och den militära allianslösheten har inte ställt krav på en nationell försvarsförmåga. Det ekonomiska utrymmet har istället tagits i anspråk av andra aktörer med stark vilja och tydliga dagordningar. Främst försvarsindustrin och horder av konsulter har kunnat sko sig. Men även fackliga och politiska intressen har tillgodosetts på bekostnad av förmågan till väpnad strid.

Försvaret av Sverige är inget särintresse. Men det finns gott om särintressen inom och utom Försvarsmakten och de står i vägen för återuppbyggnaden av försvaret.

Länge kunde Försvaret leva av det som brukar kallas ”arvet”; tusentals stridsfordon, hundratals stridsvagnar, stora mängder artilleri, helikoptrar, örlogsfartyg och stridsflygplan som fanns vid det kalla krigets slut . Långt in i förra årtiondet. fanns också många utbildade soldater

Inte minst försvarsindustrin har tryckt på för att betald och fungerande materiel ska skrotas. Varje vinstdrivande företag vill ju att det gamla ska kastas bort och ersättas med nytt. – oavsett om det gamla är tillräckligt bra.

Höga utvecklingskostnader har krympt försvaret. Stridsflyget är ett bra exempel. Varje ny generation har i princip lett till en halvering av antalet plan. Samtidigt har svenska statens oförmåga att ställa affärsmässiga krav lett till undermåliga och försenade leveranser.

ÖB säger ofta att personalen är försvarets viktigaste tillgång. Och så är det. Men precis som när det gäller försvarsmateriel, måste antalet officerare och soldater dimensioneras efter antalet förband. I krig ska en överstelöjtnant vara bataljonschef. Sveriges ska ha åtta manöverbataljoner, men i Försvarsmakten finns det 968 överstelöjtnanter/kommendörkaptener! Bortser man från hemvärnet har Sverige idag fler yrkesofficerare än soldater.

Sveriges närområde är under snabb förändring. Ryssland satsar i förhållande till sin BNP snabbare på sitt försvar än något annat land i världen. Trots korruptionen kommer den militära förmågan att öka kraftigt. Det innebär en ökad rysk närvaro i Östersjön och än fler incidenter.

Nyligen avslutades den ryska och vitryska militärövningen Zapad norr och söder om de baltiska länderna. Med tanke på att övningens ändamål skulle vara terroristbekämpning framstår de 70 000 soldaterna som deltog ha varit tillräckligt många.

Samtidigt går den politiska utvecklingen i Ryssland sedan länge åt fel håll. Det finns i praktiken ingen politisk opposition. Ingen rättstatlighet eller pressfrihet. Demokratiska krafter stämplas som utländska agenter och trakasseras. Det är ett faktum att de ryska vapnen inte längre står under demokratisk kontroll.

Militär förmåga och auktoritär, politisk utveckling har alltid varit en vådlig kombination. Det krävs inte mycket till analys för att konstatera att vår del av världen är långt mindre trygg nu än för tio år sedan.

Sedan några veckor arbetar försvarsberedningen med underlaget för nästa försvarsbeslut. Resultatet måste bli en stärkt, nationell säkerhet:

Sverige bör omgående söka medlemskap i Nato. Vare sig EU eller det nordiska samarbetet erbjuder några försvarsgarantier. På egen hand är Sverige för litet för att anta allvarliga utmaningar mot landets säkerhet.

Med början på Gotland måste en nationell försvarsförmåga byggas upp på nytt.

Inga stridsflygplan, örlogsfartyg eller stridsvagnar, får tills vidare avvecklas.

All anställd personal inom Försvarsmakten måste krigsplaceras och övas i sina befattningar.

Försvarsanslaget måste höjas i utbyte mot nya, välspecificerade militära förmågor. Viktiga exempel på detta är ytterligare en armébrigad och utökad beväpning till stridsflyget.

Det militära försvarets existensberättigande är krigsduglig bekämpningsförmåga – farlighet för potentiella fiender. Den insikten, liksom att världen är föränderlig, har under alltför lång tid saknats. Nu kan det mycket väl vara bråttom.

 

Allan Widman

Vi har inte rätt, men vi får rätt

Det vackra med perspektiv, är berättelsen. I morgon bitti anländer åtta stycken Strv 122 till Visby. I mars 2009 lämnade regeringen sin försvarsproposition till riksdagen. Då förlöjligades Folkpartiets förslag av Försvarsmakten och till och med av de egna regeringskollegorna. På en middag vid den kanadensiska ambassadörens residens förklarade Anders Lindström att det fanns tjugo mera relevanta förbättringar av vår insatsförmåga

Nu, vid leverans, inser de flesta att han inte hade rätt. Kanske är det mitt partis öde att inte ha rätt, men att så småningom få rätt. Det är ingen större hjälp när det gäller själva röstetalet. Likväl måste man få glädjas av bekräftelsen

Och det gör jag nu. Försvarspolitiskt intresserade talar ofta om tröskeleffekter. Att, med helst små medel, åstadkomma stor avhållsamhet. Jag tror att överskeppningen av ovannämnda stridsvagnar har mycket större effekt än något av de förslag som FML lämnat de senaste tjugo åren. Jag vill gärna höra påståenden om motsatsen.

Allan Widman

Här och nu?

Igår överlämnade Försvarsmakten perspektivplanen till regeringen. De knappa medlens inverkan på möjligheterna att förverkliga insatsorganisationen och det växande materielberget underströks på nytt.

Mot bakgrund av att varje myndighetschef någonstans måste utgå från att man "har de pengar man har" tycktes ÖB göra ett materielstrategiskt vägval:

- Med de ekonomiska ramar som regeringen föreslagit i budgetpropositionen för 2014 förordar Försvarsmakten att högkvalitativa och högteknologiska förmågor prioriteras framför en bibehållen förbandsvolym utrustad med föråldrad materiel som inte klarar att möta tänkbara hot eller kvalificerade motståndare.

- Effekt och kvalitet framför kvantitet, säger Sverker Göranson.

Det där låter kanske bra, men många av vår tids materielprojekt har som bekant underpresterat både avseende leveranstider och prestanda. I flera fall har höga, för att inte säga orealistiska, utvecklingsambitioner lett till nedgång, glapp och tapp i förmågor.

Med den omvärldsutveckling som rådde under 90- och delar av 00-talet kunde vi kanske kosta på oss dessa risktagningar. Nu framstår det inte som lika självklart att kasta bort det som är betalt och fungerande till förmån för smalare och mer osäkra förmågor i morgon.

Sverker Göransons företrädare, Håkan Syrén, gav 2006 ut det lilla häftet "Här och nu". I många avseenden en tänkvärd skrift, som argumenterade för att myndigheten i närtid skulle kunna leverera militär förmåga. Inledningsvis räknade ÖB upp de frågor som han ansåg relevanta för denna målsättning. Den sista av dessa frågor lydde: "Vad händer om omvärldsläget plötsligt ändras"?

Jag påstår inte att omvärldsläget undergått någon plötslig förändring. Snarare har Ryssland sedan Putins andra presidentperiod gradvis försämrats. Ryssland satsar sedan snart ett decennium hårt på en ökad militär förmåga samtidigt som den politiska utvecklingen konsekvent rört sig i en oönskad riktning.

Jag förstår att Sverker Göransons uttalande tas emot väl av den inhemska försvarsindustri vars existens just beror av utveckling. Men som skattebetalare och försvarspolitiker vill jag påminna om att nu snart kan vara här.

Allan Widman

Inte nämnvärt?

Så är riksdagen på nytt igång. I gårdagens regeringsdeklaration nämnde statsministern inte det militära försvaret. Det är tämligen ovanligt, särskilt som regeringen nu föreslår en ramhöjning med 200 Mkr nästa år som successivt ökar till en halv miljard år 2017. Detta är bra, men inte tillräckligt. Anslagshöjningen kan nu fungera som ett golv för försvarsberedningens slutrapport i vår och det efterföljande försvarsbeslutet.

Läser med oro Officerstidningens artikel om skadefrekvensen under GMU. Före inryckning hade 19 procent av männen någon form av kroppslig åkomma, att jämför med 31 procent vid utryckning. Motsvarande siffror för kvinnor var 31 respektive 66 procent under 2011. Att var tredje kvinna utvecklar någon form av fysiska besvär under dessa drygt tre månader är ohållbart, både mänskligt och rekryteringsmässigt.

Generellt pekar mycket på att FM försöker trycka in väldigt mycket på de numera dryga tre månader utbildningen varar. För det andra framstår det som huvudlöst att kvinnor ska bära lika tung packning som de män som i snitt väger tjugo kilo mer. Om vi inte är beredda att erkänna att det finns genomsnittsliga skillnader t.ex. i mäns och kvinnors fysiska kapacitet, kommer det påstått ökade kvinnliga intresset för FM snart att falna.

Många har irriterat sig på att statistiken beträffande GMU inte uppdaterats på FM:s hemsida på över ett och ett halvt år. Jag framförde klagomål personligen till ansvarig befattningshavare om detta med följd att - såvitt jag kan notera - all statistik nu försvunnit, även den gamla. Tids nog måste det väl ändå redovisas hur många av de sökande till GMU som till sist fortsätter i myndigheten.

Ett annat stort problem rör ju ledtiderna för sökande till GMU. Att en ung människa behöver vänta många månader från ansökan till inryckning leder till stora bortfall. Det händer mycket på ett halvår för en ung människa. I förrgår besökte jag Nederländerna i veteranpolitiska angelägenheter. Där har man bestämt att det högst får dröja en månad från anmälan tills dess utbildning påbörjas.

Minskade ledtider och färre avhopp förutsätter nog etableringen av ett centralt boot-camp. Då kan GMU pågå kontinuerligt samt under mer ordnade och ensade former. I Nederländerna kan grundläggande utbildning till och med anordnas för enskild inryckande. Borde vara möjligt även för oss.

Vi har en, säger en begränsad marknad för rekrytering av villiga och vapenföra unga svenska medborgare. Om den vanvårdas genom besvikelser, orimliga skadeutfall eller tappat tålamod är den frivilliga personalförsörjningen illa ute.

Allan Widman     

Boföring, en kreativ konst?

I dagarna kom den senaste utredningen om försvarsfastigheterna. Bland annat föreslås att Statens Fastighetsverk och Fortifikationsverket läggs ned och att en ny myndighet inrättas med ett samlat ansvar för de fastigheter staten ska behålla.

Det som ej behålls ska antingen överföras till statliga bolag eller avyttras på marknaden. Till den förstnämnda kategorin föreslås garnisonerna i Arvidsjaur, Halmstad, Enköping, Umeå, Kungsängen, Käringberget, Skövde och Revinge att föras. Det är en beaktansvärd andel av det svenska försvaret.

Så långt är väl allt väl, men sedan kommer det som oroar: Utredningen för omfattande resonemang om hur hyressättningen av försvarsfastigheterna ska regleras. Fastigheterna ska värderas och ligga till grund för ett avkastningskrav. Man diskuterar olika modeller - som alla har det gemensamt att det kan ge stora utslag på FMs lokalkostnader.

Hur denna utredning hanteras i regeringskansliet förtjänar stor uppmärksamhet de kommande månaderna. I den nuvarande "hyresmodellen" för FM är självkostnadsprincipen fundamentet. Trots det bör väl också nämnas att den egna kassan i Fortverket enligt årsredovisningen för 2010 uppgår till nära trekvarts miljard.

För mer än sju år sedan skrev jag, på förekommen anledning, följande interpellation till den dåvarande försvarsministern Leni Björklund (s):

den 24 april 2006

 

Interpellation 2005/06:363 av Allan Widman (fp) till försvarsminister Leni Björklund (s)

Försvarsmaktens hyror

 

Riksdagens revisorer gjorde 2002 en genomgång av Fortifikationsverkets och Försvarsmaktens hyresrelationer. I början av 90-talet infördes som bekant ett beställar- och utförarsystem som innebar att Fortifikationsverket och försvarets fastigheter separerades från Försvarsmakten. Genom den nya modellen skulle effektiviteten i lokalnyttjandet höjas till båtnad för både Försvarsmakten och statskassan.

 

Redan vid revisorernas genomgång stod det klart att Fortifikationsverket tog ut för höga hyror. Vid tidpunkten för rapporten hade ett resultat på 564 miljoner kronor redan ackumulerats hos myndigheten. Strax därefter drogs medlen in till statskassan av Finansdepartementet.

Riksdagens revisorer reagerade starkt mot förfaringssättet och hänvisade till att riksdagen "betonat att självkostnadshyra bör vara den självklara utgångspunkten i de fall hyresgästen har begränsade alternativ och är beroende av en statlig hyresvärd".

 

Våren 2006 har Fortifikationsverket arbetat upp ett nytt eget kapital. Nu handlar det om drygt 955 miljoner kronor. Enligt regleringsbrevet till Fortifikationsverket för 2006 ska myndigheten nu betala in delar av sitt överskott till statskassan.

 

Innebörden blir att de medel som riksdagen anslår till försvaret tas hem bakvägen till statskassan via Fortifikationsverkets överhyror. Försvarsmakten har i princip bara en leverantör av lokaler och kan inte värja sig.

 

Mot bakgrund av vad som anförts vill jag fråga försvarsministern vilka åtgärder hon är beredd att vidta för att säkerställa att riksdagens uttalande om självkostnadshyra blir gällande för Försvarsmaktens lokalutnyttjande? 

 

 

Allan Widman

Putte gör ingen glad

I våras fick svenska folket besked om att ryskt flyg ägnade sig åt avancerade övningar in mot svenskt luftrum. Det faktum att Sverige inte hade någon beredskap att gå upp och möta ryssarna ådrog sig mycket uppmärksamhet. Det ryska agerandet diskuterades inte i samma utsträckning. Den polske utrikesminister kritiserade dock den ryska övningen. Även den lettiske försvarsministern uttryckte oro för att Ryssland, som han menade, övar för att kunna skära av hjälp till Baltikum från väst.

Vladimir Putin tillför nu det ryska försvaret enorma resurser. Under de kommande tre åren ökar försvarsanslagets andel av BNP från 2,9 till 3,9 procent. Inget land på jorden rustar lika snabbt. Parallellt med detta fortsätter en negativ politisk utveckling i landet.

Den gångna sommaren har svenska politiker och folkrörelser med rätta reagerat mot det hårdnande klimatet för sexuella minoriteter i Ryssland. Under VM i friidrott i Moskva målade höjdhopperskan Emma Green-Tregaro sina naglar i Pride-färger för att visa sin avsky över regimens agerande. Den legendariska, ryska stavhopperskan Isinbayeva kritiserade svenskans ”brott” mot Rysslands lagar.

VM i friidrott är inte det enda stora sportevenemanget i Ryssland de kommande åren. Redan nästa år blir det ju Olympiska vinterspel i Sotji. Putin satsar under några år stort på att internationella idrottstävlingar ska hållas i Ryssland.

Den gångna sommaren har Ryssland även givit asyl åt Edward Snowden. Den tidigare NSA-anställde, som i USA misstänks för brott, får nu en rysk fristad på villkor att han inte gör några ytterligare avslöjanden som skadar amerikanska intressen. Följden blev som bekant att Barack Obama ställde in ett planerat besök i Moskva och istället reste till Stockholm. Affären har naturligtvis försämrat de redan dåliga relationerna mellan USA och Ryssland. Å andra sidan har Putins ”ståndaktighet” stärkt hans ställning, både i Ryssland och bland likasinnade vänner utomlands.

Ja, den så kallade ryska påsken fick stor momentan uppmärksamhet i Sverige, men problemet är att den inte på allvar sätts in i ett större sammanhang.

Vad vi nu ser i vårt östra grannskap är en politisk, militär och ekonomisk stormakt som spelar på nationalism och revanschism. Samtidigt utser ledarskapet i praktiken sig självt. Det finns ingen organiserad, politisk opposition, ingen pressfrihet eller rättsstatlighet. Därmed står heller inte de ryska vapnen under demokratisk kontroll.

Attackerna på landets sexuella minoriteter ska ses som ett uttryck för de goda relationerna mellan regimen och den ortodoxa kyrkan i Ryssland. I den har Putin försäkrat sig om en tung bundsförvant. Hans tuffa retorik mot USA och EU har säkert också ett folkligt stöd. Än så länge tyder det mesta även på att Putin kan fortsätta att garantera bröd och skådespel till det ryska folket. Sammantaget sitter han och hans närmaste säkert i sadeln.

När försvarsanslagen snabbt ökar kommer också den ryska närvaron och övningarna att öka i t.ex. Östersjön. Med vad som närmast kan betecknas som automatik leder detta till ytterligare incidenter och kränkningar av andra länders territorium.

Det är naturligtvis svårt att idag se ett storskaligt krig utbryta i Europa, men det saknas inte tecken som borde oroa långt fler.

Allan Widman

Veteraner ger folkförankring

Få verksamheter är så centrala för det svenska samhället som dess militära försvar. Därmed berör snart sagt varje del av Försvarsmakten hela det svenska folket. Det gäller såväl om personalförsörjning sker genom lagreglerad plikt eller frivillig rekrytering på arbetsmarknadens villkor. Det gäller såväl de insatser som görs internationellt som de som är begränsade till svenskt territorium. Försvarsmakten finns till för Sverige.

I ett land som levt i fred i två hundra år finns sällan personliga minnen av säkerhetspolitikens mer tragiska dimensioner. Detta till skillnad från i våra grannländer där hotet om existentiell utplåning varit en realitet som traderats från individ till individ i generation efter generation.

Det är bekymmersamt att Göteborgs universitet i sina SOM-undersökningar stadigt visar att svenska folkets förtroende för försvaret är markant lägre än för andra jämförbara myndigheter inom statens kärnverksamhet som polisen och domstolarna. Redan i kommentarerna 2007 skriver SOM-institutet: Polisen har en förtroendeskapande närhet till medborgarna som försvaret saknar. Och sedan dess har inte kontaktytorna mellan försvaret och resten av samhället vidgats. Snarare tvärtom.

Det är därför positivt att Sveriges andra största stad tillförs två sjukvårdskompanier med 278 befattningar från Skövde. Gamla Skaraborgs län är nog idag ett av ytterst få landsändar där Försvarsmakten fortfarande är en del av den samhälleliga vardagen med en naturlig roll som för inte så länge sedan fanns i de allra flesta svenska residensstäder. En mycket stor del av Sveriges potentiella rekryter finns i de större städerna därför måste Försvarsmakten verka och synas i städer som Göteborg, Malmö, Uppsala och Norrköping. Det är synnerligen tveksamt om Försvarsmakten bör krympa sin närvaro över landet ytterligare.

Reklam kan inte ersätta personliga nätverk. En kampanj i media kan definitivt resultera i temporär uppmärksamhet och generera omedelbar respons. Men för sin uthålliga position har Försvarsmakten förlitat sig på nätverk av likasinnande med gemensamma intressen. Tack vare tidningen Värnpliktsnytt, salig i åminnelse, så har en betydande del av Sveriges journalistkår en grundläggande kännedom om militärt försvar. Valen till värnpliktsriksdagar och värnpliktsråd har kontinuerligt skolat ledare till samtliga politiska partier och Försvarets tolkskola har varje år försörjt utrikesdepartementet med aspiranter till diplomatutbildningen. Under epoken med tiotusentals reservofficerare fanns det knappast en företagsledning, oavsett bransch, som inte hade åtminstone en reservofficer. Allt detta är nu borta.

Om svenska folkets förtroende för försvaret ska kunna återställas, så måste föregångsmän och dito kvinnor med sitt föredöme få visa vägen. Världsmästare som Stellan Bengtsson och Ingemar Stenmark gjorde värnplikt på sitt sätt i den tidens idrottsplutoner. Alldeles oavsett hur bra soldater de hann bli mellan alla permissioner för internationella tävlingar, så visade de med sitt exempel att försvaret var viktigt. Det är en roll som idag kanske bara fältartisterna har lyckats fortsätta utan avbrott.

I alla de stater som liksom Sverige valt en All-Volunteer-Force är det veteranerna som är föredömena, för att inte säga hjältarna. Statsmakterna lyfter fram sina veteraner och folken kan identifiera vad som förkroppsligar den egna statens värden och därmed dess varaktiga existensberättigande.


Allan Widman

World Veteran Federation

Dagen före försvarsberedningens rapport gavs jag möjligheten att adressera delegaterna i World Veteran Federations Peace and Security Summit i Stockholm. Anförandet följer nedan. Öppnar samtidigt upp för synpunkter ocg frågor kring Försvarsberedningens rapport.

Veterans and victims of war have ample experience of what happens when politics fail. Be it a traditional international war between states or an internal violent clash of conflicting interests inside a country. The consequences of a failure to mobilize sufficient leadership to reach out to competing forces before hostilities have become more or less irreversible more often than not means large scale suffering for generations to come. 

 

If human civilisation is anything, it is institutions and methods that in preconceived and agreed ways handle human fragility and vanity. Negotiations however tedious are almost always to be preferred to violent means.

The United Nations and the World Veteran Federation are two such institutions that strive to make the world a little bit more orderly and peaceful. As such they both deserve our full support.

                                                                                                                           

I'm but a national parliamentarian from Sweden’s third biggest city Malmö situated in the Southern part of the country. If you’ve seen a televised musical contest recently you might just know of this town right across the narrow strait from Copenhagen.

It is my duty as an elected representative to defend the liberal values in which I believe and which got me elected. But I and my colleagues in Parliament must differentiate between policy, which we might or might not agree upon, and our fundamental obligation to express solidarity and a great deal of appreciation for the individual service rendered by all personnel military or civilian who in often difficult circumstances did their best to carry out Swedish official policy in conflicts abroad.

The same holds true to the families and relatives of those who serve in foreign countries. Their wellbeing at home is a prerequisite for those deployed men and women to do a good job in an often far away and dangerous place.

I'm not going to give you a complete list of what Sweden has or has not done for veterans. Whatever we have done has clearly been inspired by neighbouring countries with a far longer and more profound experience of caring for veterans and their relatives. We don’t, at least not yet, have a Veteran Centre such as Baereia in Norway or a Veterans Institute as in the Netherlands. Furthermore I'm not an official government representative and thus should not try to speak as one.
 
Rather than that, I will try to explain my own personal view on Sweden’s relations to the European Union and NATO and the potential importance that veteran affairs possibly can play for the multinational integration of defence efforts in this part of the world.

Sweden is a member-state in the European Union and a partner to NATO, but foremost Sweden as any other state is a Nation-state. The armed forces of Sweden are ultimately designed and financed for the protection of Swedish sovereignty. This doesn’t mean that Sweden believes in splendid isolation when it comes to defence matters and this has probably never been the case. But we Swedes have been quite apt at propagating the illusion of neutrality. The defence of Scandinavian territory and Scandinavian interests will, as almost always has been the case, be a common effort of many likeminded free and independent nations. This is why the European Union and NATO matter so much for our country.

Concepts such as Pooling and Sharing and Smart Defence have since some time been tried by the European Union and NATO respectively. I will not dismiss these commendable efforts and the highly desirable results which have been promised. Even so it is my firm belief that these top-down programmes will have to be complemented by more of a bottom-up or why not citizen-oriented approach. Veterans and their relatives clearly should be able to play a crucial role reaching out across borders. Veteran Affairs should be a central task for the High Representative of the European Union for Foreign Affairs and Security Policy and likewise for the Secretary General of NATO.

You have all yesterday experienced the inauguration of a National Swedish Veteran Monument on the occasion of the International Day of the United Nations Peacekeepers. It is my hope that this monument will serve Sweden and international peacekeeping for many decades yet to come.

This doesn't mean that all has been done for veterans in Sweden. Let me just finally mention three clear and pressing examples of what in my opinion Sweden as a nation-state needs to address. These are the lack of:

- an official national medal of recognition for distinguished service,
- recognition also of veterans which have served before 1992 and
- a memorial for Sweden’s hereto only Secretary-General of the United Nations. Dag Hammarskjöld died in the very pursuit of human rights and Peace in an armed conflict in Congo more than fifty years ago.
 

I wish you all a constructive Peace and Security Summit and look forward to the declarations you are going to adopt here in Stockholm.

Allan Widman

 

Vägen som gör mödan värd...

I början av veckan kort besök i Norrbotten. Vädret på topp, stämningen mera blandad.

Inte minst arbetstagarorganisationerna uppehöll sig mycket kring PRIO. Den minnesgode vet ju att när debattens vågor gick höga i augusti-september hette det att man skulle vara tillbaka i normala gängor redan vid årets slut. Så är det inte när första kvartalet nu lider mot sitt slut. Och nu tar förbanden spjärn inför fortsättningen, nämligen utvecklingsfas 5 och 6...

Någonstans på den långa färden upphör resmålet att vara det väsentliga. Istället är det resan i sig, själva processen, som hamnar i förgrunden. Deltagarna bryter ständigt ny mark och berikar sina kunskaper. Och snart har man glömt att det finns några som troget väntar vid en perrong.

I Norrland bekräftades till del det bristande intresset för rekryteringen av GSS/T. Invändningarna hade jag redan hört. "De kan sluta precis när de vill" och "finns det egentligen något intresse för att vara tidvis tjänstgörande"?

Jag förnekar inte svårigheterna, men fokus från myndighetens sida borde istället ligga på hur kan vi behålla dem och utnyttja det engagemang som ändå finns? Vissa tankar har dykt upp på premier och olika uppdrag att undersöka detta har redan lagts ut. Det kan nog vara bra, men sannolikt behöver tidvis tjänstgörande också bindas upp på det sätt som skett för reservofficerare. Våra premier var inte bara bakåt- utan även framåtsyftande. Om vi kort efter utbekommande av en premie lade av ledde detta till en rak återbetalningsskyldighet. Även detta måste övervägas.

Det finns även skäl att fråga sig om soldater verkligen är anställningsbara efter bara tre månaders GMU? Måhända skulle värnpliktsförmånerna kunna förlängas till att även omfatta befattningsutbildningen. Nettoavkastningen på utbildningsinvesteringarna skulle snabbt öka för myndigheten.

Försvarsmakten har fått en tydlig uppgift av riksdag och regering att rekrytera och anställa ett stort antal tidvis tjänstgörande soldater. Att då som svar ifrågasätta viljan hos svensk ungdom kan visa sig farligt. Det kan tolkas som att de uppväxande släktena inte har ett intresse av ett svenskt försvar. Och så vill man väl ändå inte att det ska tolkas?

Allan Widman 

Som man frågar får man svar

När FM i bilagorna till underlaget gällande Regeringsbeslut 7 redovisade att antalet GSS/T kommer att vara uppfyllt först 2023 uttalade jag mina tvivel om myndighetens vilja att rekrytera sådana.

Min grund för detta antagande är givetvis inte bara den uppskjutna tidsplanen, vilket konteramiralen Odd Werin hävdar på FM:s blogg, utan även det faktum att myndigheten inte heller i övrigt framstått som så angelägen.

När kollektivavtalet med Officersförbundet tecknades gällande långa visstidsanställningar för GSS/K lyftes överhuvudtaget inte frågan om GSS/T i förhandlingarna. Detta trots att det rimligtvis skulle varit långt enklare för den fackliga motparten att acceptera ett sådant avsteg än för heltidstjänstgörande.

De möjligheter som arbetsrätten allmänt ger ifråga om visstidsanställningar har heller inte varit aktuellt att nyttja. Möjligen kan man även dra slutsatser om myndighetens syn från hur man valt att vårda och nyttja andra tidvis tjänstgörande personalkategorier; t.ex. reservofficerarna.

Odd Werin bekräftar egentligen mina antaganden när han i sitt inlägg sedan tillfogar följande: "Frågan tycker jag är mer befogad att ställa om killar och tjejer, i tillräcklig omfattning, vill anta utmaningen att bli tidvis tjänstgörande soldater?" Formulerad på det sättet ska frågan underförstått besvaras med ett nej!

Beroende på händelseutvecklingen kan jag om några veckor tillföra ytterligare stöd för min tro att intresset för tidvis tjänstgörande personal är mycket litet.

GSS/T skulle kombinera det bästa från plikten med frivillighetens fördelar. Kostnadseffektivitet och därmed en anständig numerär. Civil kompetens in i vårt militära försvar och inbyggd karriärväxling när tjänsten var slut. Många ambassadörer verksamma med folkförankring.

Tror man verkligen att den enskildes och samhällets förståelse kommer att vara större 2023 än den är idag?


Allan Widman    

Utvecklingstungt?

Mycket hinner hända på ett par veckor.

Undertecknad har hunnit leverera ett delbetänkande om att veteran- och anhörigstödet nu ska bli en del av den frivilliga försvarsverksamheten, dvs också kunna uppbära statligt stöd. Till fromma för alla dem som på rikets uppdrag sätter sin säkerhet på spel för andras.

FM har konstaterat att man om några år behöver 4,5 miljarder i årlig anslagsökning. Höjda anslag är oundvikligt, men samtidigt måste medelshanteringen också bli mer ansvarsfull. Varken PRIO eller Hkp 14 levererar. Detsamma kan sägas om de hundratals miljoner som fortsatt pumpas in i obegriplig och förvirrad masskommunikation.

Levererar gör tydligen inte heller Visbykorvetterna. Navy Skipper kom verkligen ut i ett av sina senaste blogginlägg: "Så frågan man bör ställa sig är om våra Visbykorvetter någonsin kommer att kunna betraktas som fullt ut operativa med alla sensorer och vapensystem som en gång var tänkta innan hela fartyget faller för åldersstrecket?"

Frågan är mycket befogad och kanske mera av ett påstående. Denna gång gäller det ubåtsjaktsystemet som nu faller för åldersstrecket (det kan ju knappast vara utslitet?) och dessutom synes mycket svårintegrerat med stridsledningssystemet. Ja, nog kunde man redan 2008 ana att Visbyprojektet skulle bli mycket utvecklingstungt som det var. Aldrig förut har någon nation försökt att tränga in så många uppgifter i ett så litet skrov och med en så begränsad serie.

I veckan var jag inne på FMV:s hemsida och läste på nytt om Visby. Den tekniska beskrivningen avslutas med "Som plattform kommer Visby fortsätta att utvecklas". Det är nog ett löfte som kan tas för gott...

Av den nyss publicerade årsredovisningen framgår Visbysystemet gångtimmar de senaste åren.

2010 gav 1894 h
2011 gav 1487 h
2012 gav 878 h


Allan Widman


  

Pappersförband

Det påstås att Försvarsdepartementet inte kan förses med siffror beträffande uppfyllnaden i insatsorganisationen. Myndigheten menar att systemen inte medger det. Om några veckor ska årsredovisningen komma. Då måste ändå antalet anställda GSS/K respektive T anges. Den uppmärksamme har även sett att statistiken över påbörjade och avslutade GMU:are under lång tid inte uppdaterats på hemsidan.

Sammantaget ger detta en oroande bild av IO 14:s uppbyggnad. Om inget annat fungerar får väl en beprövad metodik tillgripas: Generallöjtnanten Lars-Erik Englund genomförde på sin tid en inventering av Norrlandsskyttebrigadernas mobiliseringsförråd. Resultatet lär ha varit talande.

På samma sätt finns all möjlighet för vakthavande på HKV att när som helst sända ut en order om uppställning av anställda soldater på var och en av de över trettio fredstida enheter som ingår i basorganisationen. Efter avbockning sänds resultaten tillbaka till HKV för sammanställning. När sedan luckorna i våra insatsförband fastställts bör krigsplaceringsordrar omgående skickas till senast utbildade och lämpliga före detta värnpliktiga.

Jag vet – det blir pappersförband, men också det är bättre än inga förband alls.

Att se till att IO 14 blir uppfylld med frivilligt rekryterade och soldater som tidigare utbildats med plikt skapar en bottenplatta. Dels vårdar det den option om återtagen värnplikt som riksdagen givit regeringen i uppdrag. Dels bringas viss ordning inför det fortsatta arbetet, en fast utgångspunkt.

I veckan fick jag en inbjudan till seminarium med Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Seminariet ska handla om IO 14:s ”styrka och brister” och huruvida insatsorganisationen kan ”leva upp till de uppgifter som regering och riksdag har slagit fast”. Det är synnerligen oroande att en så respekterad aktör i försvarsdebatten inte förstått att det är högst osäkert huruvida insatsorganisationen ens levereras. Vare sig 2014 eller 2019.


Allan Widman

Regeringen styr riket

Tage Erlander påstås en gång ha sagt att om man vill att något ska komma till allmän kännedom bör det hemligstämplas, om man tvärtom vill hålla det hemligt bör man berätta om det i Riksdagens kammare. Utifrån denna logik återges nedan min fråga om IO 14 till försvarsministern under gårdagens frågestund:

Anf. 46 ALLAN WIDMAN (FP):

Herr talman! Den 14 januari 2010 fattade regeringen ett beslut om inriktningen av Försvarsmakten. I det beslutet sägs att den nya insatsorganisationen ska vara utvecklad senast vid utgången av år 2014. Vid höjd beredskap ska samtliga förband då vara tillgängliga inom en vecka. Därtill anges att samtliga förband över tiden ska vara välövade samt kompletta i fråga om materiel och personal.

Försvarsmakten har inte anmält något behov av ökade anslag före utgången av år 2014, och min fråga till försvarsministern blir därför om hon bedömer att Försvarsmakten kommer att leverera en insatsorganisation i enlighet med regeringens beslut.

Anf. 47 Försvarsminister KARIN ENSTRÖM (M):

Herr talman! Tack även för denna fråga! Detta är en väldigt viktig del. Själva huvudsyftet med försvarsreformen är naturligtvis att få en ny insatsorganisation som fungerar och som är just det tillgängliga, flexibla och användbara försvar som vi efterlyser.

Det vi vet är att Försvarsmakten redan i dag har en bättre operativ förmåga än vad den hade 2006 när alliansregeringen tillträdde.

Det är en process och en planläggning utifrån Försvarsmaktens sida hur man ska kunna göra en uppfyllnad inte bara av personal och inte bara av materiel utan just det som skapar försvarsförmåga, nämligen en fungerande organisation. Då måste alla dessa delar – organisation, materiel och personal på plats – finnas färdiga. Det vi vet är att det på personalsidan med det nya systemet kommer att dröja några år efter 2014.

Anf. 48 ALLAN WIDMAN (FP):

Herr talman! Den nya insatsorganisationen är inte betydelselös. Det är den organisationen som enligt överbefälhavaren ska göra det möjligt att försvara landet under en vecka.

Nu får jag inte ett alldeles tydligt svar från försvarsministern på min fråga, men av det jag hör drar jag slutsatsen att det inte framstår som helt säkert att insatsorganisationen kommer att levereras i tid.

Då är min fråga naturligen: Vilka åtgärder är regeringen och försvarsministern beredda att vidta för att leverans ska ske?

Anf. 49 Försvarsminister KARIN ENSTRÖM (M):

Herr talman! Inte minst Allan Widman själv är väl medveten om bakgrunden till beslutet och genomförandet av beslutet. Det har varit viktigt att Försvarsmakten via olika typ av lagstiftning men också andra reformer som vi har gjort för att få resurser från stödverksamheter ska kunna omfördela dem till det som bygger förmåga. Det är naturligtvis insatsorganisationen.

När man byter personalförsörjningssystem tar det tid. Det kommer att ta tid att få full bemanning med det nya systemet. Om vi talar om fram till 2019 kommer insatsorganisationen till del att vara uppfylld, men det är då ur den värnpliktskull som fortfarande finns kvar.

Jag uppfattar att insatsorganisationen kommer att vara uppfylld, däremot inte med de nya verktygen, det vill säga personalförsörjningen, fullt ut.

Johannes 8:32

Försvarsbloggarnas historia handlar om ett övergripande dilemma. Antingen hemlighålla våra brister och därigenom visa lojalitet med den verksamhet vi är en del av. Eller att avslöja och genom detta möjliggöra ett åtgärdande. Faktum är att denna blogg tillkom som ett resultat av avslöjandet att vi tappat förmågan att hemligt och säkert leda vårt eget stridsflyg. Samtidigt var det många som tadlade öppenheten. Även om jag är långt ifrån säker på att detta vitala förmågeglapp överbryggats tillhör jag dem som är övertygad om att medborgarna i vårt land hellre ska hållas vetande än ovetande.

Idag har jag på lunchekot uttalat att ÖB:s slutsatser inte kan ha överraskat någon som följt den svenska försvarsdebatten. På bloggarna var man väl snarare av åsikten att ÖB:s bedömning var optimistisk. Och ändå torde de flesta förstå att motståndskraft mot väpnade angrepp knappast entydigt kan anges i dygn och timmar. Det finns alltför många okända faktorer.

Det är förvisso inte svårt att finna skäl för ansvarsutkrävande bland Sveriges generaler, men det bör knappast ske på grund av att de har modet att säga som det är.

Allan Widman

Lysande exempel

Jag har ånyo tjänstgjort ett par dagar som reservofficer. I ljuset av det och mina övriga kontakter med myndigheten slås jag av hur snabbt allting gått. När jag en gång utbildades vid Infanteriets Officershögskola i Halmstad fanns reglementen för samtliga truppslag ner till plutons- eller gruppnivå. Varenda kadett visste hur ett skyttekompani skulle se ut i termer av befattningar och förbandsbestämmande materiel. Och på de KFÖ:er (riktiga sådana) man tjänstgjorde fanns personal och materiel i huvudsak att tillgå. Det var begripligt och verkligt.

Nu är känslan att vi startar om från ruta ett (1). Det kan naturligtvis vara spännande och lärorikt, men kommer att ta mycket lång tid. Och hur säkrar vi effektivitet och enhetlighet? Mina erfarenheter har lett mig till att tro att vi inte enbart behöver få tillbaka vapengrenschefer utan också truppslagsinspektörer. De senare med ansvar för kompetensen inom sina respektive pastorat; såväl fortbildning av personal som säkerställandet av relevanta och uppdaterade reglementen. Om detta har jag tidigare ställt frågor, men inte fått några tillfredsställande svar.

Några dagar in i Sälen försökte man som alternativ till ”veckoförsvaret” lansera begreppet ”enhaubitsförsvaret”. Men som de flesta vet höll inte detta epitet för närmare granskning.

Detta hindrar emellertid inte att materielproduktionschefen Leif Nylander i senaste Försvarets Forum brinner för internationella materielsamarbeten och anser att just ”haubitsen Archer är ett lysande exempel”.

För övrigt önskar även jag Överbefälhavare Sverker Göranson god bättring.

 

Allan Widman

 

 

 

Ansvarsutkrävande

Så är nu Sälen över.

Folkpartiet Liberalernas förslag om att RBS 70 ska tillföras det gotländska försvaret har fått lite uppmärksamhet. Tanken är enkel. Det som är betalt, fungerande och fortfarande modernt ska till obetydlig kostnad höja tröskeln i vår strategiskt viktigaste, men mest avrustade, landsända.

Nej, RBS 70 på Gotland ska inte bekämpa luftmål. Det skulle på ett oacceptabelt sätt hota flygsäkerheten. Men att avstå från en rell bekämpningsförmåga, därför att man utgår från att arméstridskrafterna inte följer centrala säkerhetsföreskrifter, är inte rimligt.

Skälet till detta inlägg är att en kommentator på denna blogg frågat vad undertecknad egentligen gjort för försvaret. Jag har undvikit att svara på detta, eftersom det känns obekvämt att recensera egna insatser.

Likväl kommer här en lista över vad jag engagerat mig för.

Avvecklingen av NBF. Det är högst osäkert om detta lett till slutlig framgång, men möjligen har det blivit lite svårare att skinna vårt försvar och saklöst försöka underminera återstoden av fungerande stridsledning.

Avvecklingen av Hästveda. Ja, jag är nog beredd att tillskriva mig en del av äran av att detta förband ännu inte lagts ned.

Helikoptrar. Att rädda Hkp 4 gick inte. Däremot tillfördes det svenska bidraget i Afghanistan helikoptrar för MEDEVAC. Det i sin tur ledde till att nya fungerande Black Hawks anskaffades till försvaret. De kommer att få stor betydelse också för det nationella försvaret och krisberedskapen.

Veteranpolitiken. Sedan den 1 januari 2011 har Sverige en sammanhållen veteranlagstiftning. Den handlar bland annat om rätt till tidsobegränsad rehabilitering för veteraner, stöd och information till anhöriga samt ett ökat erkännande.

Det är naturligtvis omöjligt att i kollektiva beslutsystem leda i bevis vad enskilda gjort eller inte gjort. Jag skulle naturligtvis inte försökt


Allan Widman