söndag 19 december 2010

Air Power by the hour?

För första gången vill jag nu publicera ett gästinlägg. På den här bloggen görs det så outgrundligt att det inte ens finns en pseudonym som undertecknar:

Allt fritt företagande innebär risktagande. Aktieägare förväntar sig avkastning på insatt riskkapital. Vanligtvis kan företag bara göra vinst om de förmår leverera nytta till sina kunder. Stridsflygplan levererar statsnytta och statsnyttans yttersta företrädare i parlamentariska demokratier är landets parlamentariker.
- Är Sveriges riksdagsledamöter bekväma med att den fotospaningsförmåga, som realiserades första gången med flygplan 32 Lansen på 1950-talet, för flygplan 39 Gripen sedan 1986 alltjämt är under utveckling inom projektet spaningskapsel SPK 39? Sedan Viggen slutavvecklades 2005 saknar Sverige denna typ av spaningsförmåga.
Det är min bedömning att utmaningen att utveckla ett enhetsflygplan för Jakt, Attack och Spaning (JAS) varit väsentligt större än vad de i Industrigruppen JAS AB (IG JAS) ingående företagen förutsåg och kanske fortfarande offentligt vill medge?
Svensk flyg- och rymdindustri har traditionellt kunnat ta igen på gungorna vad de förlorat på karusellerna. Men lejonparten av i Sverige verksam rymdindustri har sålts till Schweiz och svenskt deltagande i internationella civila flygplansprojekt är under avveckling. Svensk flygindustri är i allt större utsträckning beroende av en enda produkt.
Försök till sortimentsbreddning till helikopter (HKP 14) innebar en utomordentligt hög ambition om att vara med och utveckla och tillverka världens mest särpräglade variant av en nyutvecklad helikoptertyp. Men projektet har redan resulterat i att optionen om ytterligare sju utöver de arton beställda exemplaren förfallit utan beställning, att tillverkningen i Sverige av nospartier avbrutits i förtid, samt att svensk försvarsindustri tvingats till stora engångsavskrivningar.
Oavsett om inriktningen för svensk försvarspolitik i framtiden blir i huvudsak nationell eller internationell, så är det mindre sannolikt att önskvärd svensk försvarsförmåga kommer att materielförsörjas med inhemskt exklusivt utvecklade och tillverkade produkter. Det nordiska samarbetet NORDEFCO inklusive ARCHER och motsvarande europeiska inom EDA har redan resulterat i exempelvis en helikopterpool med Mi-17 och svenskt deltagande i Multinational Space-based Imaging System (MUSIS) tillsammans med Belgien, Grekland, Frankrike, Italien, Polen, Spanien och Tyskland. De avsevärda kostnaderna och riskerna förenade med satellituppskjutningar är utomordentligt lämpliga för att dela mellan flera stater.
Erfarenheten säger oss att SAC C-17 baserat i Pápa i Ungen kostade miljarder av det svenska försvarsanslaget, men inte gav motköp för en endaste krona till svensk försvarsindustri. Om vi vill minimera risken för att detta upprepas, så måste svensk försvarsindustri tänka om för att kunna hålla jämna steg med de mindre och mellanstora nationalstaterna när de nu letar efter nya gemensamma och kostnadseffektiva lösningar på sina säkerhetspolitiska utmaningar.
Inte ens Storbritannien har längre en tillräcklig resursbas för att vidmakthålla en egen utveckling av flygburen signalspaning. De anskaffar nu tre helt identiska plattformar (Rivet Joint RC-135W) till en med USA gemensam flotta om sammanlagt tjugo flygplan. När det gäller flygburen stridsledning anser sig sedan decennier Tyskland och fjorton andra NATO-stater sig bäst betjänta av en pool med AWACS-flygplan. Just för att interoperabilitet fordrar Link-16, så behöver inte alla stater uppfinna hjulet. Sedan 2006 så stridsleds också ungerska JAS Gripen av denna gemensamma resurs.
Spetsigt stridsflyg kommer kanske inte vara den allra första förmågan som realiseras i multinationella pooler, men dess betydande tekniska overheadkostnader kan med fördel hanteras gemensamt i enlighet med ett mellanstatligt avtal, även om varje producerad flygtimme i poolen attribueras till en specifik nationalstat och dess våldsmonopol. Det är flygföraren som avger operativ effekt och har det fulla ansvaret för dess konsekvenser, inte flygplansskrovet och dess serienummer.
Egentligen är det bara en vidarutveckling på hur JAS Gripens motor RM12 hanteras gemensamt mellan Sverige, Tjeckien och Ungern. Motorn som är stridsflygplanets enskilt största och dyraste komponent är helt statslös. Ingen enskild motor används exklusivt av någon av de i samarbetet ingående flygvapnen. Men varje flygvapenchef måste ta ansvar för vad som realiseras med dess dragkraft.
AB Sverige måste nu helt osentimentalt utvärdera all export av JAS 39 Gripen. Alla befintliga och framtida kunder är förvisso unika, men det är nöjda kunder som kommer tillbaka. Vilka av våra JAS-affärer kan tjäna som modell för framtida affärer?
- Det är min övertygelse att svensk flygindustri i framtiden gagnas av att kunna leverera flygtimmar, som ger kostnadseffektiv och beprövad operativ effekt till små och mellanstora stater. Det är till stater som inte liksom Norge har råd att köpa egna amerikanska Joint Strike Fighter F-35 Lightning II, som JAS 39 Gripen kan hitta en nisch på världsmarknaden för luftstridsförmåga/Air Power.

3 kommentarer:

  1. En intressant artikel. Det stämmer dock inte att motorn är statslös i ovan nämnda samarbete. Även om motorn inte delas fullt ut mellan länderna så gör ett stort antal av de ingående delarna i Gripen det. Naturligtvis finns det problem men i stort så fungerar detta samarbete bra.

    SvaraRadera
  2. MUSIS, är inte det ett kraschat projekt sedan Maj i år när man "agreed to disagree"?

    SvaraRadera
  3. I samband med materielförsörjning, så nämns ofta ambitionen "Pang för pengarna". Är detta något som går att kvantifiera och jämföra stater emellan? Det vill säga vad som kallas för benchmarking.

    Jag tror att framtida potentiella Gripenkunder är nyfikna på tidigare Gripenkunders erfarenheter. Generalmajor Gunnar Lindqvist skriver i sin utomordentliga bok "JAS Gripen" utgiven 2003 på sidan 83: "Bäst är naturligtvis om man kan avläsa faktiska utbetalningar"

    Min hypotes är att en Gripenoperatörs sammanlagda utbetalningar till svenska staten och Saab, delat med antalet förbrukade flygtimmar är ett hysat bra mått på hur pass kostnadseffektiv/skicklig förhandlare en operatör är på att producera luftstridsförmåga med JAS 39 Gripen under den aktuella perioden.

    Tjeckien klarar uthålligt av mer än 140 flygtimmar per JAS Gripen år efer år. Och det har inte varit på bekostnad av kvaliteten. Den tjeckiska divisionen om fjorton Gripar har som enda Gripendivision varit insatt i ett skarpt NATO-uppdrag (Air-Policing över Baltikum) utanför hemlandet och hedrats för sin professionalism av NATO Tiger units.

    I jämförelse med Tjeckien ligger Sydafrika långt efter räknat på Gripenpang-för-pengarna för perioden 2006-2010. Frågan är om de någonsin kommer ikapp?

    Tore:
    SAC C-17 tog fler år på sig tills dess alla bitar slutligen föll på plats. Om små och medelstora europeiska stater ska skaffa sig förmågan till rymdbaserad spaning, så kommer det nog också ta sin tid att förhandla fram en överenskommelse.

    Men något alternativ till en gemensam produktionslösning torde i praktiken inte finnas. Förre ÖB ville tillsammans med Rymdbolaget ta fram den svenska spaningssatelliten Svea och Stoltenberg- rappporten talar om en nordiskt finansierad satellit för att bevaka i allt väsentligt exklusivt norska intressen i Arktis.

    I jämförelse med ovannämnda två mer nischade alternativ, så ter sig en MUSIS-lösning som fullt realistisk att hitta finansiering till.

    SvaraRadera