Ännu ett år...

Ännu några dagars relativ overksamhet. Sedan blir det Gripen-seminarium i Stockholm följt av Sälen och Folk och Försvars Rikskonferens. I avvaktan på egen inspiration och dådkraft publiceras ännu ett anonymt gästinlägg. Alla ligger inte på latsidan.

Håll till godo och ha ett Gott Nytt År:


En realpolitisk och operativ analys av Norge och JSF

Det kan ha varit av i huvudsak tacksamhet för historiska insatser till gagn för Norges överlevnad som självständig nation och förhoppningar om framtida likartat bistånd, som Norge för två år sedan valde att gå vidare med JSF och inte JAS, som framtida ersättare av sina F-16.
I enlighet med denna tanke, så skulle det svenska JAS-erbjudandet behövt vara i storleksordningen dubbelt så fördelaktigt både tekniskt och ekonomiskt för att ha kompenserat den avsevärda upplevda politiska nackdelen av att bryta med den norska traditionen allt sedan andra världskriget av att alltid välja amerikanska stridsflygplan. Om det var på detta viset, så följer konstaterandet att det svenska utrikes- och försvarspolitiska etablissemanget dåligt lyckades läsa av den norska statsapparatens mentalitet. Vi underskattade grovt den norska statsledningens förmåga att i sin nations långsiktiga intresse bluffa ett grannland.

För politiska beslut gäller inte bara "Cykelställsprincipen" om att handgripliga och lättförståeliga ärenden regelmässigt i en beslutande församling väcker oproportioneligt stort intresse och engagemang bland beslutsfattarna. Också den "Omvända cykelställsprincipen" gäller allt som oftast. Är en fråga tillräckligt stor, så tas den över av statsministern personligen och överväganden av sakfrågekaraktär avförs från dagordningen. I ett sådant läge gäller bara i vilken utsträckning förslaget till beslut bidrar till regeringens sammanhållning och trovärdighet. Det är inte primärt för att rätta till uppgifter om sakförhållande som en statsministers kansli ringer en fackminister. Det handlar nog snarast om förment oro och omsorg om ministärens överlevnad i allmäna val. Ansvaret för sakriktigheten i beslut ska alltid förbli så långt bort från statsmaktens högsta ledning som bara är möjligt.

Jag vill i resten av denna text försöka skissa på varför Norge kan ha haft också taktiskt och operativt sakliga skäl för att välja JSF. Det som lockat mig att tänka i dessa banor är Israels val att köpa JSF i en FMS-affär. Jag inser att Israel inte är en stat fri från korruption och att dess demokrati inte är perfekt. Däremot tror jag att få stater är så genomsyrade av försvarsvilja och så väl motiverade att välja bästa möjliga utrustning till sina stridskrafter. Få stater har därtill samma mängd av egna ofta dyrköpta stridserfarenheter att lära av.

När Israel väljer JSF, så är det för att de bedömer att JSF verksamt kan bidra till statens överlevnad. Den israeliska staten räknar med att inför sin omvärld kunna göra det trovärdigt att JSF blir så överjävligt bra att nya saudiska Eurofighter Typhoon inte kommer ha en chans och därmed avskräcka från ett anfall och de är övertygade om att JSF är vad som behövs för att tillintetgöra iranska kärnvapenresurser. I bägge fallen så torde den israeliska försvarsledningen veta tämligen konkret och praktiskt vad som krävs för att realisera respektive effekt.
Kungadömet Saudiarabien kan möjligen avskräckas från att försöka utplåna staten Israel med bara förekomsten av ett prestigeflygplan på motståndarsidan. Det kan inte Israel räkna med räcker i fallet Iran. För att kväva iranska revolutionärt underbyggda kärnvapenambitioner i sin linda behövs inget mindre än fullt krigsduglig långräckviddig bekämpningsförmåga. Utan att vara övertygade om att JSF möjliggör det senare, så tror jag inte att Israel till avsevärda kostnader skulle valt JSF. Israel räknar inte med villkorslöst amerikanskt stöd i all framtid. Den dag kommer då antalet arabamerikaner och muslimer överstiger antalet judar i USA.

Nästan alla världens demokratier försöker liksom Israel och Storbritannien att upprätthålla inte bara goda utan just "speciella relationer" till Förenta Staterna. Det gäller också för Norge och Sverige, om än efter våra egna mer blygsamma förutsättningar.

Norge vill i framtiden inte behöva möta incidenter i Barentshav utan full uppbackning av USA. Norge må ha havsrätt och överenskomna kontinentalsockelavgränsningar på sin sida. Det är ändå långt ifrån säkert att statsduman och maktpartiet Enade Ryssland låter sig imponeras av att ett ensamt Norge har folkrätten på sin sida när kolvätetillgångar för hundratals miljarder står på spel.

Även USA har intresse av Norge. Washington vill inte gärna att någon enda konflikt på norra halvklotet eskalerar utan att det skett som konsekvens av ett medvetet amerikanskt beslut. Den allierad som i förtröstan på att USA skall klara dem ur knipan försätter sig i ett mellanstatligt prekärt läge vinner inga popularitetspoäng. Påpassligt nog så importerar USA flytande naturgas (LNG) från Snøhvit-fältet på ett havsdjup om 300 meter via en 143 kilometer lång pipeline till Melkøya-terminalen utanför Hammerfest i nordligaste Norge. Energisamarbeten appelerar naturligt till amerikanska behov.

Realpolitikens grundsats är att en suverän stat inte har några vänner, men att däremot intressen kan fås att sammanfalla stater emellan. Intressen till och med liberala välfärdsdemokratier sinsemellan kan tanklöst lätt krocka, som när Danmark och Kanada regredierade till att bråka om flaggstänger och flaggor på Hans-ön i sundet mellan Grönland och Kanada. Men så är nog potentiella kolvätetillgångar i högsta grad inblandade.
Det är kanske bara det gaullistiska Frankrike med sin "republikanism" och "etatism" som nationella myter överordnade politiska ideologier som socialism, liberalism och konservatism, kan sägas vara undantagna ambitionen att konsekvent prioritera den transatlantiska länken. Bara i Frankrike tror man själv på att projekt som Rafale, Gallileo, A400M och NHI tillför värde till en europeisk nationalstats försvarsbudget jämfört med de mer än fullgoda amerikanska alternativen. Därav följer att utan Frankrike finns knappast förutsättningarna för paneuropeiska försvarsmaterielprojekt. Då anskaffar små och medelstora europeiska stater precis som Danmark, Nederländerna, Norge och Storbritannien gör konsekvent först och främst amerikansk materiel.

Den europeiska försvarsbyrån (EDA) har inte nämnvärt lyckats rationalisera anskaffningen av försvarsmateriel till medlemsstaterna. I valet mellan att utveckla högteknologi tillsammans med en stark amerikansk partner eller tjugotalet svaga europeiska, så väljer enskilda stater naturligt och regelmässigt det förstnämnda alternativet närhelst de bereds en reell möjlighet.
Anmärkningsvärt är att de riktigt stora svenska försvarsmaterielaffärerna alla har varit till brittiska samväldesländer, som viljat markera distans till sitt gamla europeiska moderland och vid tidpunkten ifråga också till vad som uppfattades som amerikansk hegemoni. Haubitsarna till Indien, ubåtsteknologin till Australien och Griparna till Sydafrika gjordes alla upp när Sverige fortfarande hade ambitionen att syfta till neutralitet i händelse av krig i vårt närområde. Till Pakistan som också är ett cricketälskande samväldesland sålde vi flygande radar för mångmiljardbelopp efter det att Sverige formellt lämnat neutralitet som en option. Globalisering innebär också för försvarsmaterielmarknaden likriktning. Mer och mer försvarsmateriel innehåller med annan leverantörs materiel gemensamma komponenter och delsystem. Men inom områden som är fysiskt begränsade, som till exempel bandbredd och satellitpositioner, så kommer inte alla stater att bli jämställda i förmågehänseende. Där gäller först till kvarn.

Det är USA som leder integrationen av ett rymdsegment till luftförsvarssystem. Det började med att F-16 försågs med satcom. Om taktiska UAV:er insatta i Centralasien flygs och leds från en central utanför Las Vegas, så är inte steget långt till att samma ledningsförhållanden etableras också för bemannat stridsflyg. Därmed kan flygföraren i en JSF ta emot styrdata som konsoliderar indata från världens samlade sensorer. Sensorer som i ökande utsträckning är rymdbaserade. Detta är den avgörande operativa fördelen som USA med JSF erbjuder till Israel och Norge, kombinationen Stealth och Silent Shooter.

Bara för att vi i Enköping inte kan skapa en kritisk massa för att göra genombrott inom området nätverksbaserat försvar, innebär inte det att det inte finns en (1) stat som framgångsrikt kan finansiera och kompetensförsörja en sådan satsning.