Gråkappan...

...är min favorit bland svenska konungar. Inte nog med att Karl XI genomförde många reformer till de fattigas fromma och anlade en örlogsbas i sydöstra Blekinge. Dessutom gav han Sverige fred i många år efter det han blev myndig konung. Till skillnad från andra svenska härskare under stormaktstiden kunde han underhålla tillräckliga stridskrafter för landets försvar utan att behöva föra krig. Det Indelningsverk som såg dagens ljus vid 1680-talets mitt byggde på försörjning genom civilt arbete varvat med militär utbildning och övning.


Tillgängligheten till förbanden var hög och den genomsnittsliga kompetensen mer än tillräcklig för dåtidens behov. Detta skulle visa sig då Gråkappans efterträdare mobiliserade för att möta sina ryska, polska och danska angripare. Frågan är om Sverige någonsin förfogat över en mer avskräckande militär förmåga än då.


När plikten beslutades avvecklas närde jag förhoppningar om ett system som på många sätt skulle påminna om just Indelningsverket: Ett helt dominerande inslag av män och kvinnor som till vardags studerade eller arbetade ute i samhället; men som med regelbundenhet övade eller genomförde insatser. Fördelarna sett ur försvarssynpunkt vore många:


1. Eftersom vi, precis som med reservofficerarna, bara skulle betala för soldaterna när de utbildades eller tjänstgjorde skulle vi med ganska blygsamma medel kunna ha en relativt stor numerär med hög tillgänglighet.


Det är alltid svårt att väga av kvalitet och kvantitet. Men de flesta håller nog med om att bemanningen av det svenska försvaret varit för svag de senaste 10-15 åren. Även om hotbilden i termer av militära angrepp mot landet varit nästan obefintlig så har bottenplattans litenhet (drygt 11 000 tillgängliga inom ett år) vittnat om oförmåga (vilja?) att på sikt kunna styrkegenerera. I en sådan brist på försvar blev det också naturligt att mönstra ut vitala förmågor som t.ex. strid i brigadformatet.


2. Precis på samma sätt som det blivit allt svårare att urskilja nationella respektive internationella säkerhetsutmaningar gäller samma sak gränssnittet mellan militär och civil säkerhet. Därför gör man klokt i att bygga ett försvar som innehåller kompetenser på båda dessa områden. Detta görs naturligtvis både effektivast och billigast genom att inte till övervägande del bygga på heltidsanställda soldater.


3. Folkförankring är ett mantra i försvarspolitiken. Dels bygger det på föreställningen att ett försvar med folkligt stöd är ett starkare försvar, dels ska folkförankringen vaccinera försvaret mot anti-demokratiska strävanden. Min tro är att periodvis tjänstgörande personal kommer att fungera som broar mellan Försvarsmakten och det civila samhället. Denna personalkategori har långt bättre förutsättningar att förankra försvaret hos svenska folket än ett litet antal heltidsanställda proffs.

4. I ett frivilligt rekryterat försvar är omställningsproblematiken för soldater en stor utmaning. Man kan anta att de flesta enskilda soldater i framtiden kommer att lämna sin tjänst före fyrtio års ålder. Då återstår ännu nästan tre årtionden till den allmänna pensionsåldern. Att efter de trettio finna ett stimulerande, civilt arbete blir inte lätt med bara soldatmeriter. Försvarsmakten kommer tvingas till kostsamma åtgärder i form av kompletterande utbildningsinsatser och yrkesvägledning. För den personal som varvat militärlivet med en civil karriär blir det enklare och billigare.

5. Hur lätt är det att under en period av 8-10 år fylla tjänstgöringen för en soldat med meningsfulla och utvecklande arbetsuppgifter? Redan soldaterna som under ett år anställdes för NBG 08 klagade på otillräckliga övningstillfällen och alltför lågt tempo. Till riskerna med heltidsanställda ska också räknas att soldater med utvecklingspotential och högt ställda krav flyr fältet och att "fel" personer blir kvar.

Dessa är skälen till varför jag anser att sommarens riksdagsbeslut; om att minst tre fjärdedelar av soldaterna i markstridskrafterna ska vara periodvis tjänstgörande, är rätt i sak.


Allan Widman