Air Power by the hour?

För första gången vill jag nu publicera ett gästinlägg. På den här bloggen görs det så outgrundligt att det inte ens finns en pseudonym som undertecknar:

Allt fritt företagande innebär risktagande. Aktieägare förväntar sig avkastning på insatt riskkapital. Vanligtvis kan företag bara göra vinst om de förmår leverera nytta till sina kunder. Stridsflygplan levererar statsnytta och statsnyttans yttersta företrädare i parlamentariska demokratier är landets parlamentariker.
- Är Sveriges riksdagsledamöter bekväma med att den fotospaningsförmåga, som realiserades första gången med flygplan 32 Lansen på 1950-talet, för flygplan 39 Gripen sedan 1986 alltjämt är under utveckling inom projektet spaningskapsel SPK 39? Sedan Viggen slutavvecklades 2005 saknar Sverige denna typ av spaningsförmåga.
Det är min bedömning att utmaningen att utveckla ett enhetsflygplan för Jakt, Attack och Spaning (JAS) varit väsentligt större än vad de i Industrigruppen JAS AB (IG JAS) ingående företagen förutsåg och kanske fortfarande offentligt vill medge?
Svensk flyg- och rymdindustri har traditionellt kunnat ta igen på gungorna vad de förlorat på karusellerna. Men lejonparten av i Sverige verksam rymdindustri har sålts till Schweiz och svenskt deltagande i internationella civila flygplansprojekt är under avveckling. Svensk flygindustri är i allt större utsträckning beroende av en enda produkt.
Försök till sortimentsbreddning till helikopter (HKP 14) innebar en utomordentligt hög ambition om att vara med och utveckla och tillverka världens mest särpräglade variant av en nyutvecklad helikoptertyp. Men projektet har redan resulterat i att optionen om ytterligare sju utöver de arton beställda exemplaren förfallit utan beställning, att tillverkningen i Sverige av nospartier avbrutits i förtid, samt att svensk försvarsindustri tvingats till stora engångsavskrivningar.
Oavsett om inriktningen för svensk försvarspolitik i framtiden blir i huvudsak nationell eller internationell, så är det mindre sannolikt att önskvärd svensk försvarsförmåga kommer att materielförsörjas med inhemskt exklusivt utvecklade och tillverkade produkter. Det nordiska samarbetet NORDEFCO inklusive ARCHER och motsvarande europeiska inom EDA har redan resulterat i exempelvis en helikopterpool med Mi-17 och svenskt deltagande i Multinational Space-based Imaging System (MUSIS) tillsammans med Belgien, Grekland, Frankrike, Italien, Polen, Spanien och Tyskland. De avsevärda kostnaderna och riskerna förenade med satellituppskjutningar är utomordentligt lämpliga för att dela mellan flera stater.
Erfarenheten säger oss att SAC C-17 baserat i Pápa i Ungen kostade miljarder av det svenska försvarsanslaget, men inte gav motköp för en endaste krona till svensk försvarsindustri. Om vi vill minimera risken för att detta upprepas, så måste svensk försvarsindustri tänka om för att kunna hålla jämna steg med de mindre och mellanstora nationalstaterna när de nu letar efter nya gemensamma och kostnadseffektiva lösningar på sina säkerhetspolitiska utmaningar.
Inte ens Storbritannien har längre en tillräcklig resursbas för att vidmakthålla en egen utveckling av flygburen signalspaning. De anskaffar nu tre helt identiska plattformar (Rivet Joint RC-135W) till en med USA gemensam flotta om sammanlagt tjugo flygplan. När det gäller flygburen stridsledning anser sig sedan decennier Tyskland och fjorton andra NATO-stater sig bäst betjänta av en pool med AWACS-flygplan. Just för att interoperabilitet fordrar Link-16, så behöver inte alla stater uppfinna hjulet. Sedan 2006 så stridsleds också ungerska JAS Gripen av denna gemensamma resurs.
Spetsigt stridsflyg kommer kanske inte vara den allra första förmågan som realiseras i multinationella pooler, men dess betydande tekniska overheadkostnader kan med fördel hanteras gemensamt i enlighet med ett mellanstatligt avtal, även om varje producerad flygtimme i poolen attribueras till en specifik nationalstat och dess våldsmonopol. Det är flygföraren som avger operativ effekt och har det fulla ansvaret för dess konsekvenser, inte flygplansskrovet och dess serienummer.
Egentligen är det bara en vidarutveckling på hur JAS Gripens motor RM12 hanteras gemensamt mellan Sverige, Tjeckien och Ungern. Motorn som är stridsflygplanets enskilt största och dyraste komponent är helt statslös. Ingen enskild motor används exklusivt av någon av de i samarbetet ingående flygvapnen. Men varje flygvapenchef måste ta ansvar för vad som realiseras med dess dragkraft.
AB Sverige måste nu helt osentimentalt utvärdera all export av JAS 39 Gripen. Alla befintliga och framtida kunder är förvisso unika, men det är nöjda kunder som kommer tillbaka. Vilka av våra JAS-affärer kan tjäna som modell för framtida affärer?
- Det är min övertygelse att svensk flygindustri i framtiden gagnas av att kunna leverera flygtimmar, som ger kostnadseffektiv och beprövad operativ effekt till små och mellanstora stater. Det är till stater som inte liksom Norge har råd att köpa egna amerikanska Joint Strike Fighter F-35 Lightning II, som JAS 39 Gripen kan hitta en nisch på världsmarknaden för luftstridsförmåga/Air Power.