NBF i december 2003

Jag vill tacka för alla goda råd och uppslag inför morgondagens redovisning i Högkvarteret. Både dem som lagts som kommentarer till bloggen och dem jag fått på mail.

Även om upplägget i morgondagens FM-redovisning inte är sådant att ens en bråkdel av frågorna hinner ställas eller följas upp kommer alla inspelen väl till pass under vårens behandling av inriktningsproposition.

Bara för att understryka den vikt jag sedan lång tid tillbaka fäst vid NBF och dess utveckling över tid vill jag dela med mig av en interpellation som jag i december 2003 riktade till förutvarande försvarsministern, Leni Björklund (S).

Den bygger till stor del på den kritik som Statskontoret riktade mot NBF-utvecklingen, men känns fortfarande, fem och ett halvt år senare, märkligt aktuell:

Interpellation 2003/04:176

den 2 december

Interpellation 2003/04:176 av Allan Widman (fp) till försvarsminister Leni Björklund om utveckling av nätverksbaserat försvar

Som relativt nyvald ledamot av försvarsutskottet utgick jag från att förbandsenheter inom olika vapengrenar kunde kommunicera med varandra och rent av utarbeta gemensamma lägesbilder. Efterhand har detta antagande visat sig djärvt.

På annat sätt kan den beslutsamhet och uppståndelse som präglar planerna på ett nätverksbaserat försvar (NBF) inte tolkas. Målet för arbetet, som enligt de flesta bedömare ligger minst 15 år bort i tiden, är nämligen just detta att säkerställa en snabb och säker kommunikation mellan förbandsenheter och vapensystem samt upprätta gemensamma och relevanta lägesbilder.

Hur detta ska gå till konkret är emellertid ännu inte fastlagt. Enligt Statskontoret, som på regeringens vägnar följer och granskar projektet inom Försvarsmakten, är arbetet inte målstyrt (Statskontorets PM från den 24 mars 2003). Målen kommer att preciseras under arbetets gång med utgångspunkt i "de slutsatser och erfarenheter som kan dras i samband med att olika lösningar testas och verifieras".

Uttryckt på ren svenska torde detta innebära att man gett sig ut på en resa där slutdestinationen efter tre års färd ännu inte är fastställd. Jag delar Statskontorets bedömning att tillvägagångssättet innehåller risker och skapar problem när det gäller styrning och uppföljning.

Ett problem i sammanhanget är att kostnaderna för övergången till ett försvar med NBF inte enkelt låter sig fastställas. Både Statskontoret och Försvarsmakten menar att dessa inte är möjliga att bestämma eller att detta i vart fall förefaller mindre angeläget. När det gäller kostnaderna för det löpande utvecklingsarbetet och huvudaktiviteterna fram till 2006 finns det tydligen uppgifter. Dessa är dock belagda med sekretess.

Det råder ingen tvekan om att kostnaderna för både utveckling och tillförseln av ny materiel avseende NBF är betydande. Samtidigt är det tydligt att försvarets ekonomiska ramar, alldeles oavsett politiska majoritetsförhållanden, inte lär öka i en nära framtid. Projektet kommer därför med nödvändighet att behöva ställas mot andra satsningar både inom och utom materielanslaget. Att regering och riksdag under besluts- och utvecklingsfasen då saknar ett tillförlitligt ekonomiskt underlag är naturligtvis i grunden oacceptabelt.

Till saken hör också att Sverige inte är ensamt om att utveckla sitt försvar i den här riktningen. Samtliga länder i Västeuropa, och icke minst USA, bedriver ett liknande arbete, dock ofta med ekonomiska resurser som vida överstiger våra. Mot denna bakgrund och det gynnsamma säkerhetsläget bör också övervägas huruvida en lugnare utvecklingstakt kan ge viktiga fördelar? Ekonomiskt skulle det ta sig uttryck i att vi kan utnyttja investeringar i utvecklingskostnader som andra länder tagit på sig. Strukturellt genom att avvakta de teknikval som främst Nato och övriga EU-länder kommer att göra. Att utveckla ett svenskt nätverk som riskerar att inte vara kompatibelt med dessa aktörer och deras plattformar blir ju mer eller mindre bortkastat.

Inte heller inom landets gränser är Försvarsmaktens arbete unikt. Just nu pågår upphandling av ett nytt kommunikationssystem för blåljusmyndigheterna. Till funktion och innehåll påminner detta mycket om NBF. Systemet ska vara gemensamt för flera olika myndigheter, kommunikationen ska kunna ske skyddat och möjliggöra bland annat gemensamma lägesbilder samt integration av sensorer. Dessvärre tyder mycket på att samordningssträvan mellan detta projekt och NBF varit svag. Enligt uppgift kommer inte Försvarsmakten att vara en del i systemet, åtminstone inte från början. Man kommer till exempel att kunna ringa in och bli uppringd på samma villkor som allmänheten. Även om FMV handlagt själva upphandlingen av kommunikationssystemet har kravspecifikationerna tillkommit genom andras försorg. Risken för att statsmakten till stor del kommer att betala två gånger för samma sak synes uppenbar!

Jag hyser en uppriktig oro för att Försvarsmakten om sju eller åtta år har bundit en stor andel av sitt anslag till införande av NBF och att andra komponenter som förbandsutbildning och vapensystem fått stryka på foten. Om det vill sig riktigt illa kan Försvarsmakten också tvingas ha ett särskilt system för kommunikation med blåljusmyndigheterna och kanske ytterligare ett vid deltagande i internationella insatser. Det ligger i allas intresse att motverka uppkomsten av en sådan situation.

Med anledning av det anförda vill jag ställa följande fråga till försvarsministern:
Vilka åtgärder har ministern vidtagit och vilka åtgärder avser ministern att vidta för att uppnå kostnadseffektivitet i vid bemärkelse när det gäller utvecklingen av NBF inom Försvarsmakten och på vilket sätt är ministern beredd att ge riksdagen bättre förutsättningar att väga detta projekt mot andra, angelägna försvarsbehov?


Allan Widman