Kristofer Columbus visste inte vart han skulle resa, eller var han hade varit när han kom hem. Kanske är det lika illa för dem som nu försöker navigera genom den avfallsproblematik som benämns NBF.
För fjorton dagar sedan fick jag svaret: Nej, FML har inte bottnat i frågan om vad GLC är för något. Kanske kan det vara ett integrerat ledningssystem för samtliga arenor, kanske är det en geografisk samgruppering av existerande ledninssystem för våra olika stridskrafter.
Det faktum att det inte finns något svar leder till en enda slutsats. Det finns inget skäl att stänga ner ett fungerande och pålitligt system för stridsledning av Griparna förrän ett nytt är på plats. Den teknik som NBF bygger på är ju också till sin natur avståndsöverbryggande. Om man inte behöver sitta ihop för att kommunicera, varför ska man då lägga ned väl skyddade och accepterade arbetsplatser som fungerar. Då handlar det ju bara om att kasta bort investeringar i miljardklassen för att gör nya och sämre sådana på andra ställen.
Jag har idag diskuterat denna fråga med vår försvarsminister. Han verkar förstå att det finns stora osäkerheter, både med flyttkarusellen och de planer som FM nu utmålar som lösningar. Låt oss hoppas att den skepsisen består.
Idag har jag också, vilket är en smula ovanligt, anmält förutvarande stasrådet för Försvarsdepartementet, Leni Björklund, till Konstitutionsutskottet enligt följande:
Mellan åren 1998 – 2002 importerade Sverige krigsmateriel. Vid tidpunkten gjordes uppenbarligen bedömningen att någon tullavgift inte behövde erläggas av den svenska staten för denna import.
I juli 2005 stämmer dock EU-kommissionen Sverige inför EG-domstolen och yrkar att tullavgifter om 157 Mkr erläggs avseende den tidigare importen. Trots detta väljer Sverige att inte deponera beloppet för att hindra att dröjsmålsränta beräknas på 157 Mkr i händelse av bifall till Kommissionens talan.
När Generaladvokaten föreslår domstolen att bifalla Kommissionens talan aktualiseras ärendet på nytt och hösten 2008 deponeras hela kapitalbeloppet. Då beräknas den upplupna dröjsmålsräntan på tullavgifterna uppgå till maximalt 360 Mkr. Mer än dubbelt så mycket som tullavgifterna uppgick till.
Att inte ta det säkra före det osäkra och deponera de omstridda tullavgifterna har förorsakat skattebetalarna stor skada i aktuellt fall. Särskilt anmärkningsvärt är att detta inte skett då Kommissionen väckte talan mot Sverige.
Jag hemställer att Konstitutionsutskottet granskar om dåvarande försvarsministern, Leni Björklund, brustit i sin styrning och kontroll av de myndigheter som varit inblandade i ärendet och för vilka hon hade ansvar.
Allan Widman
onsdag 29 april 2009
söndag 26 april 2009
More of the same...
Nej, jag har inte slutat blogga, men nyheterna om stridledningsbegränsingarna duggar inte lika tätt.
Jag vill börja med att djupt beklaga Annika Norgren-Christensens beslut att avgå från Försvarsberedningen. Även om hon tillhört oppositionen kommer det dagar då Miljöpartiet de gröna på nytt får inflytande över försvarspolitiken. Då kommer saknaden av henne att vara stor. Annika har också kunnat argumentera för det internationella åtagandet på ett sätt som ingett respekt. Jag förstår hennes beslut, men är ändå bedrövad.
Vidare har det uppenbarats att Försvarsmakten inte bara förvisat ledningen av vårt stridsflyg till en återvändsgränd, utan även helikoptrar och ytstridsfartyg. Historien är densamma: Uppgivande av beprövade och fungerande system. Först ska vi ha både Nato-kompatibelt och det nationella och sedan, när de tekniska, ekonomiska och politiska realiteterna inställer sig, blir det varken eller.
En gång i tiden kunde Hkp 4 på datalänk sända måldata till en korvett, som utan att behöva öppna sin radar, kunde avfyra Robot 15 mot ett avlägset mål. Varken Hkp 4 eller efterträdaren Hkp 14 kommer att ha en sådan förmåga.
Överraskad? Nej, egentligen inte. Ibland verkar det som om vi är fast beslutna att avhända oss mycket av det vi kunnat. Nästan till vilket pris som helst.
Frågan är dock hur dessa förmågebreddsminskningar förankrats? Har regering och riksdag sanktionerat det eller ens informerats? I samband med att jag tidigare argumenterade för en luftförsvarsutredning undrade jag vad övrigt som Försvarsmakten inte upplyst om. Det verkar vara en hel del.
Allan Widman
Jag vill börja med att djupt beklaga Annika Norgren-Christensens beslut att avgå från Försvarsberedningen. Även om hon tillhört oppositionen kommer det dagar då Miljöpartiet de gröna på nytt får inflytande över försvarspolitiken. Då kommer saknaden av henne att vara stor. Annika har också kunnat argumentera för det internationella åtagandet på ett sätt som ingett respekt. Jag förstår hennes beslut, men är ändå bedrövad.
Vidare har det uppenbarats att Försvarsmakten inte bara förvisat ledningen av vårt stridsflyg till en återvändsgränd, utan även helikoptrar och ytstridsfartyg. Historien är densamma: Uppgivande av beprövade och fungerande system. Först ska vi ha både Nato-kompatibelt och det nationella och sedan, när de tekniska, ekonomiska och politiska realiteterna inställer sig, blir det varken eller.
En gång i tiden kunde Hkp 4 på datalänk sända måldata till en korvett, som utan att behöva öppna sin radar, kunde avfyra Robot 15 mot ett avlägset mål. Varken Hkp 4 eller efterträdaren Hkp 14 kommer att ha en sådan förmåga.
Överraskad? Nej, egentligen inte. Ibland verkar det som om vi är fast beslutna att avhända oss mycket av det vi kunnat. Nästan till vilket pris som helst.
Frågan är dock hur dessa förmågebreddsminskningar förankrats? Har regering och riksdag sanktionerat det eller ens informerats? I samband med att jag tidigare argumenterade för en luftförsvarsutredning undrade jag vad övrigt som Försvarsmakten inte upplyst om. Det verkar vara en hel del.
Allan Widman
torsdag 16 april 2009
Helikoptrar och källskydd
Jag har nu inlämnat följande interpellation med anledning av beskedet att Helikopterutredningens delbetänkande om Hkp 4 tycks dröja, samtidigt som regering och riksdag beslutat att helikoptrar ska tillföras den svenska insatsen i Afghanistan under 2009:
Riksdagen biföll i december 2008 regeringens proposition 2008/09:69 enligt vilken en svensk helikopterenhet skulle sändas till Afghanistan under 2009. Ordagrannt formulerat som:
Den helikopterenhet med sjukvårdsförmåga som det svenska bidraget kommer att förstärkas med ska utgöra en resurs att användas främst inom det norra området.
Till följd av att militär helikopterförmåga varit en eftersatt och olycksdrabbad del av det svenska försvaret meddelade försvarsministern den 11 september 2008 att han ämnade tillsätta en bred helikopterutredning, som med förtur till årskiftet 2008/2009, skulle avge ett delbetänkande avgränsat till frågan om helikopter 4:s framtid i det svenska försvaret.
Helikoptrar är efterfrågade i snart sagt alla internationella insatser. Även om förmågan till medicinsk evakuering med all rätt lyfts fram i debatten, så ger helikoptrar många fler operativa fördelar. Detta gäller alldeles särskilt i det svenska ansvarsområdet i Afghanistan, som är mycket stort till ytan och där framkomligheten på marken är starkt begränsad.
Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Lindström, formulerade det mycket väl i en hearing med försvarsutskottet under hösten 2008; "varje helikopter är bättre än ingen helikopter alls". Därför kan inte helikopter 4:s förmåga till CASEVAC, här och nu, ställas mot en mer långsiktig strävan till den mer kvalificerade förmågan till MEDEVAC med helikopter. Praktiska erfarenheter i fält av skarp CASEVAC torde utgör en god grund för utvecklingen mot både MEDEVAC och CSAR.
Till det svenska snabbinsatsförbandet Nordic Battlegroup (NBG08) investerades det i omfattande anskaffning, integrering och luftvärdighetscertifiering av ny materiel för mörkernavigering, ballistiskt skydd och vapeninsats med helikopter 4. Efter övningar första halvåret 2008 hade Försvarsmakten en mer beprövad förmåga med luftburen skvadron och taktisk helikopter än kanske någonsin tidigare.
För att realisera en svensk helikopterenhet till Afghanistan under 2009 synes helikopter 4 utgöra förstahandsvalet.
- Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att verkställa beslutet om en helikopterenhet till den svenska insatsen i Afghanistan under 2009?
Jag vet att internationella insatser i ökad grad ifrågasätts inom och utom Försvarsmakten. Icke desto mindre finns det mycket som talar för att situationen också i det svenska ansvarsområdet nu förvärras. Vi har under lång tid litat till tyska och kanske norska resurser på plats. Men även vi måste ibland göra det som är svårt och kostsamt. Särskilt om det beslutats av våra högsta politiska organ. Därav interpellationen.
För övrigt vill jag understryka att inga av de mail eller brev jag får från olika företrädare av FM, industrin eller totalförsvarsmyndigheter kommer att publiceras i något sammanhang utan uttrycklig tillåtelse av avsändarna.
Allan Widman
Riksdagen biföll i december 2008 regeringens proposition 2008/09:69 enligt vilken en svensk helikopterenhet skulle sändas till Afghanistan under 2009. Ordagrannt formulerat som:
Den helikopterenhet med sjukvårdsförmåga som det svenska bidraget kommer att förstärkas med ska utgöra en resurs att användas främst inom det norra området.
Till följd av att militär helikopterförmåga varit en eftersatt och olycksdrabbad del av det svenska försvaret meddelade försvarsministern den 11 september 2008 att han ämnade tillsätta en bred helikopterutredning, som med förtur till årskiftet 2008/2009, skulle avge ett delbetänkande avgränsat till frågan om helikopter 4:s framtid i det svenska försvaret.
Helikoptrar är efterfrågade i snart sagt alla internationella insatser. Även om förmågan till medicinsk evakuering med all rätt lyfts fram i debatten, så ger helikoptrar många fler operativa fördelar. Detta gäller alldeles särskilt i det svenska ansvarsområdet i Afghanistan, som är mycket stort till ytan och där framkomligheten på marken är starkt begränsad.
Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Lindström, formulerade det mycket väl i en hearing med försvarsutskottet under hösten 2008; "varje helikopter är bättre än ingen helikopter alls". Därför kan inte helikopter 4:s förmåga till CASEVAC, här och nu, ställas mot en mer långsiktig strävan till den mer kvalificerade förmågan till MEDEVAC med helikopter. Praktiska erfarenheter i fält av skarp CASEVAC torde utgör en god grund för utvecklingen mot både MEDEVAC och CSAR.
Till det svenska snabbinsatsförbandet Nordic Battlegroup (NBG08) investerades det i omfattande anskaffning, integrering och luftvärdighetscertifiering av ny materiel för mörkernavigering, ballistiskt skydd och vapeninsats med helikopter 4. Efter övningar första halvåret 2008 hade Försvarsmakten en mer beprövad förmåga med luftburen skvadron och taktisk helikopter än kanske någonsin tidigare.
För att realisera en svensk helikopterenhet till Afghanistan under 2009 synes helikopter 4 utgöra förstahandsvalet.
- Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att verkställa beslutet om en helikopterenhet till den svenska insatsen i Afghanistan under 2009?
Jag vet att internationella insatser i ökad grad ifrågasätts inom och utom Försvarsmakten. Icke desto mindre finns det mycket som talar för att situationen också i det svenska ansvarsområdet nu förvärras. Vi har under lång tid litat till tyska och kanske norska resurser på plats. Men även vi måste ibland göra det som är svårt och kostsamt. Särskilt om det beslutats av våra högsta politiska organ. Därav interpellationen.
För övrigt vill jag understryka att inga av de mail eller brev jag får från olika företrädare av FM, industrin eller totalförsvarsmyndigheter kommer att publiceras i något sammanhang utan uttrycklig tillåtelse av avsändarna.
Allan Widman
onsdag 15 april 2009
System av system...
De senaste sex månaderna har ett antal förhållanden beträffande våra luftstridskrafter aktualiserats i debatten.
På fem år har antalet flygtimmar på stridsflyget mer än halverats. Beväpningen är undermålig. Antalet radarjaktrobotar är färre än plattformarna. Förmågan till precisionsbekämpning av markmål begränsad. Sensorerna få eller ännu inte operativa. Ovan på detta finns nu också stora frågetecken beträffande vår framtida förmåga till säker och redundant ledning av våra stridsflyg. Det handlar om stora tekniska, ekonomiska och kanske politiska utmaningar. Och mitt i detta står hela stridsledningsorganisationen inför en flyttkarusell av aldrig tidigare skådat slag.
Jag menar inte att antalet Gripenplan är ointressant vid bedömningen av vår verkliga försvarsförmåga. Men det jag ser är hur just antalet stridsflygplan hålls fram som en sorts kuliss i de stora talen. Och medvetet eller ej blir följden att - kanske inte minst vi politiker - glömmer bort helheten, glömmer bort att kedjan inte är starkare än dess svagaste länk.
När det nu en smula yrvaket kastas fram förslag till omtag beträffande stridsledning, beväpning och sensorer blir jag också orolig för att systemtänkandet kommer i skymundan. Jag är övertygad om att den kris vårt luftförsvar hamnat i inte kan lösas styckevis och delt. Inte heller tror jag att Försvarsmakten, med sina inbyggda spänningar och sin ängslighet i ansvarsfrågor, är mäktig uppgiften att ensam se och förverkliga en fungerande helhet.
Det är tid att våra luftstridskrafter blir föremål för en bred och oberoende utredning. En sådan har inte företagits sedan 60-talet. Dock framstår den som självklar mot bakgrund av den situation som uppstått, de ekonomiska värden som är inblandade och den brist på insyn som funnits, och fortfarande finns, i den sannolikt mest centrala delen av vårt nationella försvar.
I avvaktan på en sådan översyn bör stora förändringar anstå.
För övrigt har det idag uppenbarats att Socialdemokrater, Vänster- och Miljöpartister inte lyckats ena sig om försvarets inriktning. Det blev ingen gemensam motion, även om man på ett par punkter lyckades ena sig om vad man inte vill. Således är man emot Natomedlemskap (Som om ett sådant förslag var aktuellt?). Man är emot att Sverige blir ramnation för NBG 11 och man är emot yrkessoldater. Dessutom vill man naturligtvis spara ytterligare 2 miljarder.
Förra mandatperioden var Göran Persson noga med att understryka att en sammanhållen syn på försvar och säkerhet är en nödvändig förutsättning för regeringsbildning. Med en sådan utgångspunkt blir konsekvensen att den nu sittande regeringen kommer att sakna utmanare 2010.
Allan Widman
På fem år har antalet flygtimmar på stridsflyget mer än halverats. Beväpningen är undermålig. Antalet radarjaktrobotar är färre än plattformarna. Förmågan till precisionsbekämpning av markmål begränsad. Sensorerna få eller ännu inte operativa. Ovan på detta finns nu också stora frågetecken beträffande vår framtida förmåga till säker och redundant ledning av våra stridsflyg. Det handlar om stora tekniska, ekonomiska och kanske politiska utmaningar. Och mitt i detta står hela stridsledningsorganisationen inför en flyttkarusell av aldrig tidigare skådat slag.
Jag menar inte att antalet Gripenplan är ointressant vid bedömningen av vår verkliga försvarsförmåga. Men det jag ser är hur just antalet stridsflygplan hålls fram som en sorts kuliss i de stora talen. Och medvetet eller ej blir följden att - kanske inte minst vi politiker - glömmer bort helheten, glömmer bort att kedjan inte är starkare än dess svagaste länk.
När det nu en smula yrvaket kastas fram förslag till omtag beträffande stridsledning, beväpning och sensorer blir jag också orolig för att systemtänkandet kommer i skymundan. Jag är övertygad om att den kris vårt luftförsvar hamnat i inte kan lösas styckevis och delt. Inte heller tror jag att Försvarsmakten, med sina inbyggda spänningar och sin ängslighet i ansvarsfrågor, är mäktig uppgiften att ensam se och förverkliga en fungerande helhet.
Det är tid att våra luftstridskrafter blir föremål för en bred och oberoende utredning. En sådan har inte företagits sedan 60-talet. Dock framstår den som självklar mot bakgrund av den situation som uppstått, de ekonomiska värden som är inblandade och den brist på insyn som funnits, och fortfarande finns, i den sannolikt mest centrala delen av vårt nationella försvar.
I avvaktan på en sådan översyn bör stora förändringar anstå.
För övrigt har det idag uppenbarats att Socialdemokrater, Vänster- och Miljöpartister inte lyckats ena sig om försvarets inriktning. Det blev ingen gemensam motion, även om man på ett par punkter lyckades ena sig om vad man inte vill. Således är man emot Natomedlemskap (Som om ett sådant förslag var aktuellt?). Man är emot att Sverige blir ramnation för NBG 11 och man är emot yrkessoldater. Dessutom vill man naturligtvis spara ytterligare 2 miljarder.
Förra mandatperioden var Göran Persson noga med att understryka att en sammanhållen syn på försvar och säkerhet är en nödvändig förutsättning för regeringsbildning. Med en sådan utgångspunkt blir konsekvensen att den nu sittande regeringen kommer att sakna utmanare 2010.
Allan Widman
Korrigering
Dessvärre måste den tolkning jag gjorde av informationen vid gårdagens möte med FML nu korrigeras i ett viktigt avseende.
Detta inkom under dagen från Jan Salestrand:
Allan
Tack för igår.
Läste Dina kommentarer och vill bara förtydliga vad avser steg 1. Det framgick inte igår, men steg 1 innebär att vi går till två sjöbevc (MuskÖ o GBG) och till ett STRIC i Mitt med strilceller vid resp flottilj. Anläggningen i Syd avvecklas således senast 2012. Steg 2 är frågan om vi ska gå till en plats och den bereds för att såväl ekonomiska, tekniska, infrastrukturella och kompetensmässiga aspekter är analyserade och beräknade.
Vill inte att vi uppfattas fel.
mvh
Jan
Ikväll avser jag att kommentera detta och vad som i övrigt timat i svensk försvarspolitik under dagen.
Allan Widman
Detta inkom under dagen från Jan Salestrand:
Allan
Tack för igår.
Läste Dina kommentarer och vill bara förtydliga vad avser steg 1. Det framgick inte igår, men steg 1 innebär att vi går till två sjöbevc (MuskÖ o GBG) och till ett STRIC i Mitt med strilceller vid resp flottilj. Anläggningen i Syd avvecklas således senast 2012. Steg 2 är frågan om vi ska gå till en plats och den bereds för att såväl ekonomiska, tekniska, infrastrukturella och kompetensmässiga aspekter är analyserade och beräknade.
Vill inte att vi uppfattas fel.
mvh
Jan
Ikväll avser jag att kommentera detta och vad som i övrigt timat i svensk försvarspolitik under dagen.
Allan Widman
tisdag 14 april 2009
Seeing is believing...
Just hemkommen från en informativ kväll med FML på Lidingövägen. Jag ställde följande frågor och fick, som jag uppfattade det, följande svar.
1. Är det korrekt att infrastrukturen för nationell ledning av stridsflyget på Länk 16 kan vara utbyggd till 2012?
Ja, så är det och då blir det inget glapp när JAS Gripen A/B som planerat avvecklas år 2012.
2. Är GLC ett system där ledningen av samtliga arenor integrerats eller är det en geografisk samgruppering av ledningen för de respektive arenorna?
Försvarsmakten har ännu inte bottnat i den frågeställningen. Att kunna leda integrerat är givetvis att föredra, men vilka tekniska och ekonomiska utmaningar innehåller en sådan ambition? Vi har dessutom att ta hänsyn till frågor som t.ex. personalförsörjning. Vi har beslutat steg 1, men ännu inte slutligt bedömt möjligheten att genomföra steg 2 (som jag uppfattade det avsågs härmed att något definitivt beslut om nedläggning av nuvarande stridsledningscentraler i Hästveda och Bålsta ännu inte fattats).
3. Pågår fortfarande utvecklingsaktiviteter inom Ledsyst T?
Efter en del goda ord om vad som tidigare åstadkommits med detta utvecklingsarbete, konstaterades att Ledsyst T nu är nedlagt.
4. Anders Lindström påstod i Dagens Eko för 15 dagar sedan att det bl.a. gjorts en menbedömning ifråga om USA:s eventuella insyn i ett av oss anskaffat Link 16-system och att denna insyn av myndigheten bedömts acceptabel. Ger detta uttalande uttryck för Försvarsmaktens samlade beslut?
Försvarsmakten kommer att göra sammanställningar av vilken information som går ut i stridsledningssystemet. Därefter blir det regeringens sak att mot den bakgrunden bedöma i vilken utsträckning systemet kan användas för olika typer av information.
Självklart är en muntlig information av ett stort antal svenska parlamentariker avsedd att vara lagom uppfordrande, lagom allmängiltig och tillräckligt eggande. Och jag må tillhöra den del av mänskligheten som med Henry Kissingers metafor hellre väljer att se flaskan som halvfull än halvtom.
Ett genomgående tema i FML:s förklaringar var att ett förbiseende skett i underlaget av den 30 januari. Ända tills dess fanns inte något planerat glapp i förmågan till säker och redundant ledning. Nu påstås det ske ett omtag som innebär att sådant glapp inte uppstår.
Kanske finns det ett lyckligt slut, men "seeing is believing". Och sannolikt beror ett ordnat återtåg på våra möjligheter att hålla trycket på tydlighet och leverans "här och nu" fortsatt högt.
Allan Widman
1. Är det korrekt att infrastrukturen för nationell ledning av stridsflyget på Länk 16 kan vara utbyggd till 2012?
Ja, så är det och då blir det inget glapp när JAS Gripen A/B som planerat avvecklas år 2012.
2. Är GLC ett system där ledningen av samtliga arenor integrerats eller är det en geografisk samgruppering av ledningen för de respektive arenorna?
Försvarsmakten har ännu inte bottnat i den frågeställningen. Att kunna leda integrerat är givetvis att föredra, men vilka tekniska och ekonomiska utmaningar innehåller en sådan ambition? Vi har dessutom att ta hänsyn till frågor som t.ex. personalförsörjning. Vi har beslutat steg 1, men ännu inte slutligt bedömt möjligheten att genomföra steg 2 (som jag uppfattade det avsågs härmed att något definitivt beslut om nedläggning av nuvarande stridsledningscentraler i Hästveda och Bålsta ännu inte fattats).
3. Pågår fortfarande utvecklingsaktiviteter inom Ledsyst T?
Efter en del goda ord om vad som tidigare åstadkommits med detta utvecklingsarbete, konstaterades att Ledsyst T nu är nedlagt.
4. Anders Lindström påstod i Dagens Eko för 15 dagar sedan att det bl.a. gjorts en menbedömning ifråga om USA:s eventuella insyn i ett av oss anskaffat Link 16-system och att denna insyn av myndigheten bedömts acceptabel. Ger detta uttalande uttryck för Försvarsmaktens samlade beslut?
Försvarsmakten kommer att göra sammanställningar av vilken information som går ut i stridsledningssystemet. Därefter blir det regeringens sak att mot den bakgrunden bedöma i vilken utsträckning systemet kan användas för olika typer av information.
Självklart är en muntlig information av ett stort antal svenska parlamentariker avsedd att vara lagom uppfordrande, lagom allmängiltig och tillräckligt eggande. Och jag må tillhöra den del av mänskligheten som med Henry Kissingers metafor hellre väljer att se flaskan som halvfull än halvtom.
Ett genomgående tema i FML:s förklaringar var att ett förbiseende skett i underlaget av den 30 januari. Ända tills dess fanns inte något planerat glapp i förmågan till säker och redundant ledning. Nu påstås det ske ett omtag som innebär att sådant glapp inte uppstår.
Kanske finns det ett lyckligt slut, men "seeing is believing". Och sannolikt beror ett ordnat återtåg på våra möjligheter att hålla trycket på tydlighet och leverans "här och nu" fortsatt högt.
Allan Widman
måndag 13 april 2009
NBF i december 2003
Jag vill tacka för alla goda råd och uppslag inför morgondagens redovisning i Högkvarteret. Både dem som lagts som kommentarer till bloggen och dem jag fått på mail.
Även om upplägget i morgondagens FM-redovisning inte är sådant att ens en bråkdel av frågorna hinner ställas eller följas upp kommer alla inspelen väl till pass under vårens behandling av inriktningsproposition.
Bara för att understryka den vikt jag sedan lång tid tillbaka fäst vid NBF och dess utveckling över tid vill jag dela med mig av en interpellation som jag i december 2003 riktade till förutvarande försvarsministern, Leni Björklund (S).
Den bygger till stor del på den kritik som Statskontoret riktade mot NBF-utvecklingen, men känns fortfarande, fem och ett halvt år senare, märkligt aktuell:
Interpellation 2003/04:176
den 2 december
Interpellation 2003/04:176 av Allan Widman (fp) till försvarsminister Leni Björklund om utveckling av nätverksbaserat försvar
Som relativt nyvald ledamot av försvarsutskottet utgick jag från att förbandsenheter inom olika vapengrenar kunde kommunicera med varandra och rent av utarbeta gemensamma lägesbilder. Efterhand har detta antagande visat sig djärvt.
På annat sätt kan den beslutsamhet och uppståndelse som präglar planerna på ett nätverksbaserat försvar (NBF) inte tolkas. Målet för arbetet, som enligt de flesta bedömare ligger minst 15 år bort i tiden, är nämligen just detta att säkerställa en snabb och säker kommunikation mellan förbandsenheter och vapensystem samt upprätta gemensamma och relevanta lägesbilder.
Hur detta ska gå till konkret är emellertid ännu inte fastlagt. Enligt Statskontoret, som på regeringens vägnar följer och granskar projektet inom Försvarsmakten, är arbetet inte målstyrt (Statskontorets PM från den 24 mars 2003). Målen kommer att preciseras under arbetets gång med utgångspunkt i "de slutsatser och erfarenheter som kan dras i samband med att olika lösningar testas och verifieras".
Uttryckt på ren svenska torde detta innebära att man gett sig ut på en resa där slutdestinationen efter tre års färd ännu inte är fastställd. Jag delar Statskontorets bedömning att tillvägagångssättet innehåller risker och skapar problem när det gäller styrning och uppföljning.
Ett problem i sammanhanget är att kostnaderna för övergången till ett försvar med NBF inte enkelt låter sig fastställas. Både Statskontoret och Försvarsmakten menar att dessa inte är möjliga att bestämma eller att detta i vart fall förefaller mindre angeläget. När det gäller kostnaderna för det löpande utvecklingsarbetet och huvudaktiviteterna fram till 2006 finns det tydligen uppgifter. Dessa är dock belagda med sekretess.
Det råder ingen tvekan om att kostnaderna för både utveckling och tillförseln av ny materiel avseende NBF är betydande. Samtidigt är det tydligt att försvarets ekonomiska ramar, alldeles oavsett politiska majoritetsförhållanden, inte lär öka i en nära framtid. Projektet kommer därför med nödvändighet att behöva ställas mot andra satsningar både inom och utom materielanslaget. Att regering och riksdag under besluts- och utvecklingsfasen då saknar ett tillförlitligt ekonomiskt underlag är naturligtvis i grunden oacceptabelt.
Till saken hör också att Sverige inte är ensamt om att utveckla sitt försvar i den här riktningen. Samtliga länder i Västeuropa, och icke minst USA, bedriver ett liknande arbete, dock ofta med ekonomiska resurser som vida överstiger våra. Mot denna bakgrund och det gynnsamma säkerhetsläget bör också övervägas huruvida en lugnare utvecklingstakt kan ge viktiga fördelar? Ekonomiskt skulle det ta sig uttryck i att vi kan utnyttja investeringar i utvecklingskostnader som andra länder tagit på sig. Strukturellt genom att avvakta de teknikval som främst Nato och övriga EU-länder kommer att göra. Att utveckla ett svenskt nätverk som riskerar att inte vara kompatibelt med dessa aktörer och deras plattformar blir ju mer eller mindre bortkastat.
Inte heller inom landets gränser är Försvarsmaktens arbete unikt. Just nu pågår upphandling av ett nytt kommunikationssystem för blåljusmyndigheterna. Till funktion och innehåll påminner detta mycket om NBF. Systemet ska vara gemensamt för flera olika myndigheter, kommunikationen ska kunna ske skyddat och möjliggöra bland annat gemensamma lägesbilder samt integration av sensorer. Dessvärre tyder mycket på att samordningssträvan mellan detta projekt och NBF varit svag. Enligt uppgift kommer inte Försvarsmakten att vara en del i systemet, åtminstone inte från början. Man kommer till exempel att kunna ringa in och bli uppringd på samma villkor som allmänheten. Även om FMV handlagt själva upphandlingen av kommunikationssystemet har kravspecifikationerna tillkommit genom andras försorg. Risken för att statsmakten till stor del kommer att betala två gånger för samma sak synes uppenbar!
Jag hyser en uppriktig oro för att Försvarsmakten om sju eller åtta år har bundit en stor andel av sitt anslag till införande av NBF och att andra komponenter som förbandsutbildning och vapensystem fått stryka på foten. Om det vill sig riktigt illa kan Försvarsmakten också tvingas ha ett särskilt system för kommunikation med blåljusmyndigheterna och kanske ytterligare ett vid deltagande i internationella insatser. Det ligger i allas intresse att motverka uppkomsten av en sådan situation.
Med anledning av det anförda vill jag ställa följande fråga till försvarsministern:
Vilka åtgärder har ministern vidtagit och vilka åtgärder avser ministern att vidta för att uppnå kostnadseffektivitet i vid bemärkelse när det gäller utvecklingen av NBF inom Försvarsmakten och på vilket sätt är ministern beredd att ge riksdagen bättre förutsättningar att väga detta projekt mot andra, angelägna försvarsbehov?
Allan Widman
Även om upplägget i morgondagens FM-redovisning inte är sådant att ens en bråkdel av frågorna hinner ställas eller följas upp kommer alla inspelen väl till pass under vårens behandling av inriktningsproposition.
Bara för att understryka den vikt jag sedan lång tid tillbaka fäst vid NBF och dess utveckling över tid vill jag dela med mig av en interpellation som jag i december 2003 riktade till förutvarande försvarsministern, Leni Björklund (S).
Den bygger till stor del på den kritik som Statskontoret riktade mot NBF-utvecklingen, men känns fortfarande, fem och ett halvt år senare, märkligt aktuell:
Interpellation 2003/04:176
den 2 december
Interpellation 2003/04:176 av Allan Widman (fp) till försvarsminister Leni Björklund om utveckling av nätverksbaserat försvar
Som relativt nyvald ledamot av försvarsutskottet utgick jag från att förbandsenheter inom olika vapengrenar kunde kommunicera med varandra och rent av utarbeta gemensamma lägesbilder. Efterhand har detta antagande visat sig djärvt.
På annat sätt kan den beslutsamhet och uppståndelse som präglar planerna på ett nätverksbaserat försvar (NBF) inte tolkas. Målet för arbetet, som enligt de flesta bedömare ligger minst 15 år bort i tiden, är nämligen just detta att säkerställa en snabb och säker kommunikation mellan förbandsenheter och vapensystem samt upprätta gemensamma och relevanta lägesbilder.
Hur detta ska gå till konkret är emellertid ännu inte fastlagt. Enligt Statskontoret, som på regeringens vägnar följer och granskar projektet inom Försvarsmakten, är arbetet inte målstyrt (Statskontorets PM från den 24 mars 2003). Målen kommer att preciseras under arbetets gång med utgångspunkt i "de slutsatser och erfarenheter som kan dras i samband med att olika lösningar testas och verifieras".
Uttryckt på ren svenska torde detta innebära att man gett sig ut på en resa där slutdestinationen efter tre års färd ännu inte är fastställd. Jag delar Statskontorets bedömning att tillvägagångssättet innehåller risker och skapar problem när det gäller styrning och uppföljning.
Ett problem i sammanhanget är att kostnaderna för övergången till ett försvar med NBF inte enkelt låter sig fastställas. Både Statskontoret och Försvarsmakten menar att dessa inte är möjliga att bestämma eller att detta i vart fall förefaller mindre angeläget. När det gäller kostnaderna för det löpande utvecklingsarbetet och huvudaktiviteterna fram till 2006 finns det tydligen uppgifter. Dessa är dock belagda med sekretess.
Det råder ingen tvekan om att kostnaderna för både utveckling och tillförseln av ny materiel avseende NBF är betydande. Samtidigt är det tydligt att försvarets ekonomiska ramar, alldeles oavsett politiska majoritetsförhållanden, inte lär öka i en nära framtid. Projektet kommer därför med nödvändighet att behöva ställas mot andra satsningar både inom och utom materielanslaget. Att regering och riksdag under besluts- och utvecklingsfasen då saknar ett tillförlitligt ekonomiskt underlag är naturligtvis i grunden oacceptabelt.
Till saken hör också att Sverige inte är ensamt om att utveckla sitt försvar i den här riktningen. Samtliga länder i Västeuropa, och icke minst USA, bedriver ett liknande arbete, dock ofta med ekonomiska resurser som vida överstiger våra. Mot denna bakgrund och det gynnsamma säkerhetsläget bör också övervägas huruvida en lugnare utvecklingstakt kan ge viktiga fördelar? Ekonomiskt skulle det ta sig uttryck i att vi kan utnyttja investeringar i utvecklingskostnader som andra länder tagit på sig. Strukturellt genom att avvakta de teknikval som främst Nato och övriga EU-länder kommer att göra. Att utveckla ett svenskt nätverk som riskerar att inte vara kompatibelt med dessa aktörer och deras plattformar blir ju mer eller mindre bortkastat.
Inte heller inom landets gränser är Försvarsmaktens arbete unikt. Just nu pågår upphandling av ett nytt kommunikationssystem för blåljusmyndigheterna. Till funktion och innehåll påminner detta mycket om NBF. Systemet ska vara gemensamt för flera olika myndigheter, kommunikationen ska kunna ske skyddat och möjliggöra bland annat gemensamma lägesbilder samt integration av sensorer. Dessvärre tyder mycket på att samordningssträvan mellan detta projekt och NBF varit svag. Enligt uppgift kommer inte Försvarsmakten att vara en del i systemet, åtminstone inte från början. Man kommer till exempel att kunna ringa in och bli uppringd på samma villkor som allmänheten. Även om FMV handlagt själva upphandlingen av kommunikationssystemet har kravspecifikationerna tillkommit genom andras försorg. Risken för att statsmakten till stor del kommer att betala två gånger för samma sak synes uppenbar!
Jag hyser en uppriktig oro för att Försvarsmakten om sju eller åtta år har bundit en stor andel av sitt anslag till införande av NBF och att andra komponenter som förbandsutbildning och vapensystem fått stryka på foten. Om det vill sig riktigt illa kan Försvarsmakten också tvingas ha ett särskilt system för kommunikation med blåljusmyndigheterna och kanske ytterligare ett vid deltagande i internationella insatser. Det ligger i allas intresse att motverka uppkomsten av en sådan situation.
Med anledning av det anförda vill jag ställa följande fråga till försvarsministern:
Vilka åtgärder har ministern vidtagit och vilka åtgärder avser ministern att vidta för att uppnå kostnadseffektivitet i vid bemärkelse när det gäller utvecklingen av NBF inom Försvarsmakten och på vilket sätt är ministern beredd att ge riksdagen bättre förutsättningar att väga detta projekt mot andra, angelägna försvarsbehov?
Allan Widman
onsdag 8 april 2009
Sant eller falskt?
Denna vecka är plenifri för riksdagens ledamöter. Vårbruket, såväl det politiska som det agrara, omhändertas då i respektive valkrets.
Om en knapp vecka är det dags för Försvarsutskottet att besöka Högkvarteret och den nye Överbefälhavaren. Först på programmet står "Försvarsmaktens luftstridsledningssystem". Myndighetens informationsavdelning har formulerat en riktig s.k. "teaser" för att höja spänningen. På det utsända programmet frågar man "Förlorar Sverige förmågan till kvalificerad och säker stridsledning av flygvapnet – sant eller falskt?"
Intresset är stort. Inte mindre än 28 ledamöter och ersättare ur Försvarsutskottet är anmälda för deltagande. Inte så långt ifrån en tiondel av den samlade riksdagen. Under mina sex år i utskottet har jag aldrig upplevt en så mangrann uppställning. Hoppas nu att de riktigt vassa och konkreta frågorna ställs och att svaren blir lika givande.
För någon vecka sedan frågade jag Försvarsministern vilka åtgärder han avsåg att vidta för att säkerställa att Försvarsmakten kan försörjas med militär personal som har en flexibel och kvalificerad kompetens i erkänt svåra språk. Bakgrunden är givetvis den antydda flytt av Tolkskolan, bort från universitetsstaden Uppsala, som aviserades i underlaget av den 30 januari.
Svaret blev att riksdag och regeringen beställer förmågan och att Försvarsmakten sedan bestämmer hur detta ska omhändertas i myndighetens organisation.
Ur konstitutionell synpunkt är svaret helt oklanderligt. I den bästa av världar, och den konstitutionella får nog räknas dit, så är ansvaret uppdelat på detta sätt. Men frågan är hur det fungerar i praktiken. Blir det helikoptrar i Afghanistan bara för att regering och riksdag beslutat så? Har antalet soldater i utlandsstyrkan ökat som en följd av en lång rad politiska och ekonomiska beslut? Kommer tolkskolan att överleva utan närheten till ett av våra större universitet? Ja, den som lever får se...
Allan Widman
Om en knapp vecka är det dags för Försvarsutskottet att besöka Högkvarteret och den nye Överbefälhavaren. Först på programmet står "Försvarsmaktens luftstridsledningssystem". Myndighetens informationsavdelning har formulerat en riktig s.k. "teaser" för att höja spänningen. På det utsända programmet frågar man "Förlorar Sverige förmågan till kvalificerad och säker stridsledning av flygvapnet – sant eller falskt?"
Intresset är stort. Inte mindre än 28 ledamöter och ersättare ur Försvarsutskottet är anmälda för deltagande. Inte så långt ifrån en tiondel av den samlade riksdagen. Under mina sex år i utskottet har jag aldrig upplevt en så mangrann uppställning. Hoppas nu att de riktigt vassa och konkreta frågorna ställs och att svaren blir lika givande.
För någon vecka sedan frågade jag Försvarsministern vilka åtgärder han avsåg att vidta för att säkerställa att Försvarsmakten kan försörjas med militär personal som har en flexibel och kvalificerad kompetens i erkänt svåra språk. Bakgrunden är givetvis den antydda flytt av Tolkskolan, bort från universitetsstaden Uppsala, som aviserades i underlaget av den 30 januari.
Svaret blev att riksdag och regeringen beställer förmågan och att Försvarsmakten sedan bestämmer hur detta ska omhändertas i myndighetens organisation.
Ur konstitutionell synpunkt är svaret helt oklanderligt. I den bästa av världar, och den konstitutionella får nog räknas dit, så är ansvaret uppdelat på detta sätt. Men frågan är hur det fungerar i praktiken. Blir det helikoptrar i Afghanistan bara för att regering och riksdag beslutat så? Har antalet soldater i utlandsstyrkan ökat som en följd av en lång rad politiska och ekonomiska beslut? Kommer tolkskolan att överleva utan närheten till ett av våra större universitet? Ja, den som lever får se...
Allan Widman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)