Genomförandegruppen

När genomförandegruppen tillsattes så uttalade en känd officer i SvD ”att politikerna ska ge fan i materielplanen”. Denna tydliga uppmaning gav uttryck för det djupa ogillande som både försvarsmaktsledning och industri kände inför att större materielprojekt skulle prövas av den politiska nivån.

När jag nu blickar tillbaka mot de projekt som Genomförandegruppen antingen rekommenderade skulle avbrytas eller minskas känner jag i de allra flesta fall inte någon ånger.

Ända sedan jag kom in i riksdagen 2002 hade jag känt stor skepsis mot NBF. För mig var det därför inget problem att minska SLB (Stridsledning Bataljon), Ledsyst T samt FOI:s och FHS’ stöd till NBF. För att nu nämna tre poster ur Riksrevisionens rapport.

Jag anser inte heller att vi behövde satsa tiotals miljoner på transporterbar TV-studio och tryckeri för PSYOPS, som det då kallades.

Jag är glad över att förslaget att bygga om HMS Carlskrona till signalspaningsfartyg (kallas av Riksrevisionen för spaningsfartyg) stoppades. Ansåg det vara slöseri att flottans största fartyg skulle användas för ett ändamål där de flesta nationer synes klara sig med mindre, civila båtar.

Umkonto, det vill säga den tilltänkta Lv-roboten till Visby, hade väl egentligen avskrivits långt före Genomförandegruppen, men nämns ändå som en punkt i rapporten. Att i ett läge då Visbykorvetterna inte var operativa i någon av sina tre huvuduppgifter; ytstrid, minröjning och ubåtsjakt, addera ytterligare vapensystem hade gjort en redan komplex utmaning omöjlig. Om anskaffning och integrering då beställts skulle det senare arbetet för övrigt ha behövts göras om nu då korvetterna förses med nya konsoler och ny mjukvara.

Om TUAV har jag redan skrivit tidigare. Det handlade dock om att ett amerikanskt system (Örnen 03) skulle anskaffas för att sedan under ett års tid byggas om i Linköping. Då, liksom senare, tvivlade jag mycket på att ett av världens i fält mest beprövade system skulle bli bättre av svenska särlösningar. Hur väl det gått i Afghanistan får andra vittna om.

Jag tror ingen var av uppfattningen att TUAV-förmåga inte behövdes, men upplägget andades industriella särintressen och onödig tidsutdräkt. Vi borde, som nämns i Riksrevisionens rapport, ha leasat timmar ute i operationsområdet. Som andra länder gjort och gör. Detta alternativ ansågs dock av Anders Lindström som helt omöjligt. Först påstods det finnas en politisk styrning som hindrade leasing av militär materiel från ett visst land och senare hette det att det fanns folkrättsliga hinder.Jag trodde i min enfald att samma folkrätt gällde för oss som för andra länder.

Underlagen för Genomförandegruppens rekommendationer var bristfälliga, precis som Riksrevisionen pekar på. I icke ringa utsträckning berodde detta på att varken Försvarsmakten eller industrin naturligtvis gjorde något för att underlätta arbetet.

Jag är osäker på i vilken mån Genomförandegruppens förslag hade någon faktisk påverkan. Många projekt hade nog redan lagts åt sidan. Inte minst då Försvarsmakten i Sälen samma år (2008) redovisade stora underskott i budgeten. Riksrevisionen pekar ju också på att många av projekten senare kom tillbaka.

Och så är det; intressena kring vår försvarsmateriel har alltid varit starka. Knappast någon regering eller, för den delen, försvarsmaterielberedning rår på dem. Än en gång synes systemet ha manifesterat att politikerna ska ge fan i materielplanen. Deras uppgift är blott att lätta på lädret och iaktta med vilken vishet och oväld försvarsvärlden förmår styra sig själv.


Allan Widman