Arvet går vidare...

Idag hade jag följande artikel i Dagens Industri:

Sten Tolgfors är en av de försvarsministrar i modern tid som suttit längst på sin post. Arvet efter Mikael Odenberg medförde ett brett och omfattande reformarbete. Det föll på honom att genomföra övergången från totalförsvarsplikt till ett frivilligt rekryterat försvar. Ett arbete som ännu är långt ifrån avslutat och som mötts med skepsis både avseende effekt och ekonomisk rationalitet.

I mars 2009 sattes målet att det svenska försvaret vid utgången av år 2014 skulle bestå av 50 000 man, tillgängliga inom dagar. Denna vision har sedan länge passerats av verkligheten. Försvarsmakten menar nu att organisationen inte blir klar förrän tidigast 2019 och att den förutsätter ökade anslag. Ifråga om den helt dominerande kategorin av soldater; de som ska tjänstgöra tidvis i Försvarsmakten har riksdagen just erhållit regeringens förslag till lagstiftning.

Sveriges nu pågående internationella insatser avvecklas inom ett par år. Beslut om återtåg är redan fattat, både vad avser Kosovo och Afghanistan. För utomstående kan detta kanske uppfattas som ett ”problem mindre”. I verkligheten är det snarast tvärtom. Utan svenskt deltagande i fredsoperationer tappar soldatyrket mycket av sin attraktionskraft. Tillsammans med avsaknaden av en tydlig, nationell försvarsdimension riskerar detta att försvaret tappar i relevans och därmed i engagemang. Förankringen av försvaret i det svenska folkdjupet är en vital försvarspolitisk uppgift, men den har under lång tid misskötts av samtliga inblandade politiker.

Därtill ska läggas relationerna med Nato. Så länge Sverige bidragit till försvarsalliansens, skarpa operationer har vi kunnat räkna på insyn och visst inflytande. Men om vi inte bidrar till nya operationer blir vi på nytt isolerade från det samarbete vi under decennier gjort oss mer beroende av. Här har en ny försvarsminister stora pedagogiska utmaningar.

Det första beslut som Sten Tolgfors föredrog i regeringen 2007 handlade om att beställa ombyggnad av 31 stycken JAS 39 Gripen till den mest moderna versionen av stridsflygplanet. Innan dessa plan ens levererats har processen nu startats för utveckling och anskaffning av ännu ett svenskt stridsflygplan. Samtidigt som Sverige de senaste åren beställt utveckling respektive anskaffning av nya ubåtar, helikoptrar och stridsfordon har materielanslaget minskats radikalt. En ny försvarsminister måste förklara och försvara hur denna politik är förenlig med igångsättandet av det största materielprojektet det senaste kvartsseklet.

Exemplet Mikael Odenberg beskriver väl en försvarsministers främsta uppgift. Den består i att hävda försvarsanslaget mot andra politikområden. Förutsättningen för att detta ska lyckas består i att han eller hon förmår skapa en direktkontakt med svenska folket och förklara nödvändigheten av ett starkt försvar.

Till priset av sin egen ministerpost lyckades Mikael Odenberg med detta och kunde postumt stoppa de då planerade besparingarna. Medan de flesta försvarsministrar i Europa de senaste åren fått kämpa med neddragningar fick Sten Tolgfors istället privilegiet att arbeta med en oförändrad försvarsekonomi.

Sten Tolgfors hade ett starkt engagemang för de mänskliga sidorna av försvarspolitiken. Ingen försvarsminister före honom lade lika stor vikt vid stödet till soldater som deltagit i skarpa internationella insatser och deras anhöriga. Långt efter att rubrikerna upphört besökte Sten Tolgfors skadade soldater och talade med deras familjer.

Sten Tolgfors lyckades på mycket kort tid sätta sig in i alla delar av försvars- och säkerhetspolitiken. Han slutförde också den svåra uppgiften att skapa ett ramverk för övergången från plikt till frivillighet. I stark motvind verkställde han även den nya strategin för försvarets materielförsörjning. Dock hann han inte prövas i den svåraste uppgiften; att vidmakthålla försvarets förankring hos det svenska folket.

Allan Widman