Jo, det blir precis lika dyrt att trimma RM 12 som att köpa helt nya F 414- motorer till Gripen. Och om någon ställer sig frågande till detta kan man vända sig till FMV. Det är på deras beräkningar som Försvarsmakten har gått.
Att 75 procent av flygtiden återstår i de gamla, betalda motorerna är ju irrelevant vid en strikt kostnadsjämförelse. Sunken cost!
Det här med markbaserat luftvärn är väl bra. Räckvidderna är ju ganska långa, men de saknar naturligtvis den flexibilitet som finns hos jaktrobotar på ett stridsflygplan. Vadå; uthållighet? Det vet vi inget om.
Om de övriga JAS-länderna är med på ett förmågelyft? Ja, det är inte utrikesministerns sak. Och inte heller försvarsministerns. Av ett skriftligt frågesvar jag erhöll denna vecka framgår att det är SAAB:s sak. Att det i samtliga fall rör sig om affärer "government to government" tycks sakna betydelse.
En annan fråga som jag nu erhållit svar om rör ersättningen för Robot 75 Maverick. Den framtida förmågan till nationell markmålsbekämpning kommer att återfinnas i SDB (Small Diameter Bomb). Stridsdelen väger hela 23 kilo, men kan - som också påpekas i frågesvaret - i ett större antal än ett släppas mot en fiende. Om vi jämför med våra finska bröder, som just anskaffat AGM-158 JASSM, är det fråga om lite mindre sprängkraft. Deras stridsdel är på 450 kilo.
Jag har sagt det förut: Ett flygvapen är inte bara flyg, det är också vapen.
Allan Widman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vad gör du för konkret för att det ska bli bättre då?
SvaraRaderaTa Lv-frågan tex där vi nu står med ett verkanssystem med 50 år på nacken och ett "nyare" som vi bara använt i 35 år.
Farbveckan -86
Det finns ju någonting som heter metalltrötthet också, det är väl oftast metalltröttheten i skrovet som begränsar ett flygplans livslängd?
SvaraRaderaRoger Klang
Det vore intressant om någon kunde redovisa i detalj hur det senaste beslutet egentligen gått till, liksom f ö om någon frågade sig varför sittande regering hamnat i Saudi-soppan? -Såg f ö på namnlistan från den middag med Saudier som ISP-chefen glömt bort att han varit på att f d FV-chef deltog... men justja, han representerade nu en privat aktör...
SvaraRaderaSvaret som jag gissar man kommer till på de första frågorna är naturligtvis ett företag och följdfrågan är ju hur de lyckas lobba in dessa beslut så långt in i RK och FM.... Fast det är klart, om företaget består av f d toppolitiker och toppmilitärer så...
Nya JAS kommer att bli en mkt dyr radar, då detta är det enda riktigt viktiga vi kommer att få, som inte kan lösas på annat sätt!
Farbveckan -86,
SvaraRaderaMin tro är att det nu inte blir så mycket över till annat. Naturligtvis är E/F inget som estimerats kostnadsmässigt. Det är en prislapp som har givits av industrin. Den är satt så att fisken ska nappa, men sedan tillkommer, precis som förra gången, en del överraskningar.
Ja, 35 respektive 50 år. Det ska väl jämföras med att Gripen blev operativ i första halvan av 90-talet. Det blev en C/D version 1997. Innan den slutlevererades 2008 fattades det beslut om ensning av flottan våren 2007. Innan ensningen är genomförd beslutas nu E/F, med ny motor, nytt skrov och ny radar. Det är ju en helt annan utvecklingstakt.
Och, nej, Roger Klang skroven är inte slut. Inte ens HKV har gjort gällande något sådant. Istället heter det ju att vi "bara bygger om C/D-versionen". Jag säger som Dr Rellingen...
Rädda oss från våra äldre syltryggar.
SvaraRaderaSnälla
Officer
Bäste Anonym 01:35,
SvaraRaderaMisströsta inte, du kommer garaterat kunna vara stolt över nästa generations svenska stridsflygsystem. SuperJAS kommer med all sannolikhet att bli ett klimatsmart och lånsiktigt hållbart val.
Delsystem och komponenter kommer uteslutande upphandlas från miljöcertifierade företag med kollektivavtal, garanterat fria från barnarbetare. Materielsystemet kommer i sin helhet att tillverkas i rättvisemärkta och återvinningsbara material.
Oavsett om utfallet beträffande val av motor blir en trimmad RM12 eller en F 414, kommer bränsleförbrukningen per passagerarkilometer bli den garanterat lägsta i stridsflygets historia.
Självfallet kommer brukaren åläggas klimatkompensera för hela kalaset.
Det kommer dessutom bli ett jämställt flygplan då utrymmet i cockpit - till förmån för emissionsreducerande åtgärder - endast kommer medge bemanning med henar.
Sist men inte minst kommer det avseende förmågan att bära vapenlast vara unikt fredfrämjande.
Made in Sweden...
/Richard Johnson
Eller hur, RJ!
RaderaVore det inte mot bakgrund av den utpräglade miljöanpassade profil du skisserar, och det faktum att "Gripen" känns otidsenligt agressivt, lämpligt att benämna den nya generationens JAS Svanen?
Jas39ee, ee för environmental enigineering.
/ekologen
Richard,
SvaraRaderaJag skrattar fortfarande. Till skillnad från en del andra älskar jag ironi i skrift.
Hur ser dina beräkningar ut Allan?
SvaraRaderaAllan, politikerna detaljstyr Försvarsmaktens prioriteringar, så en del av ironin borde kleta fast på dig själv.
SvaraRaderaApropå Markmålsförmåga:
SvaraRaderaNu när E/F blir lite större och kraftigare, kan inte KEPD 350 Taurus, som vi varit med och utvecklat bli aktuell igen. Den är fortfarande relativt modern och HAR ju viss verkansdel. Alternativt för vis markmålsförmåga, åtmidstone uppdatera 15F till mk3-status.
Jag skulle bli mycket förvånad om inte FMV eller Försvarsmakten gjort LCC analys av de olika alternativen, det är ju den kostnaden som är relevant.
SvaraRaderaI det sammanhanget är det inte orimligt att det kan bli billigare att köpa F414 motorer sett över tiden till 2040/2050. Det är naturligtvis beroende på typ och omfattning av trimning på RM12. Bara att "chiptrimma" dvs ändra FADEC programvara och elda hårdare blir ju billigare i initialskedet men kommer att leda till hårdare slitning på motorn med efterföljande högre underhållskostnader och dessutom inte samma prestanda som en F414. Skall man då börja ändra hårdvaran för att klara högre temperaturer och öka massflöde kommer ju kostnaden och projektrisken att öka betydligt. Dessutom blir det ju lite som att försöka bygga en F414 igen, med den ökade risken och ökade utvecklingskostnader och dessutom med lägre prestanda än den redan befintliga F414 motorn.
Förutom detta kommer man att behöva hålla liv i designorganisationen hos VAC, som förmodligen inte heter Volvo eller är svenskt inom en snar framtid något som också bidrar till en högre kostnad.
Ditt ständiga återkommande till kvarvarande drifttid är ju lite av en halmgubbe. Kvarvarande tid är ganska irrelevant när det gäller förmåga. Historien vimlar av exempel på vapensystem med "kvarvarande drifttid" som ändå läggs ned eller avvecklas när det visar sig att motståndaren har vapen eller teknik som gör systemet med kvarvarande drifttid operativt irrelevant.
Su-35 eller Pak-FA med inträde ca 2015-2020 gör med säkerhet dagens C/D maskiner operativt irrelevanta i scenariot "Försvar av Sverige".
Frågan blir då snarast, vill vi försvara Sverige?
Heldassig formulering av mig i sista meningen ovan. Borde vara,vill vi ha ett flygplan som är relevant i scenariot försvar av Sverige?
SvaraRaderaDen som hävdar att SDB medför en förmåga motsvarande Rb 75, saknar tyvärr insikt i vapnens förmågor, brister och användningsområden. Sannolikt är direktivet att anskaffningen ska kommuniceras på detta sätt för släta över tidigare felaktiga beslut.
SvaraRaderaDet intressanta blir om vi anskaffar de övriga system som kommer att krävas för att kunna utnyttja SDB såsom avsett. Knappast...
Det är inte för inte som USA nu återupptar sin produktion av AGM-65 (Rb 75). SDB fyller en annan viktig roll – men det är inte som ersättare till Rb 75.
För att SDB ska nå erforderlig verkan med sin minimala stridsdel krävs ett målunderlag på en meter när. Hur tar man fram denna position för ett mål på fientligt territorium? Att sända dit ett lantmäteriteam lär knappast vara aktuellt. Hur många SDB krävs för att slå ut den bro som tidigare en Rb 75T slog ut och återigen vem tar fram målunderlaget och hur? Därutöver finns en rad andra aspekter på SDB.
Vill man ersätta Rb 75 förmåga att bekämpa stridsvagn och fordon måste SDB kompletteras med annat vapensystem – lämpligen med roboten Brimstone som använts i stort antal i Libyen och Afghanistan.
Sammanlagt kommer kostnaderna för anskaffning och integrering av SDB (och ev Brimstone) vida offerten för att modifiera Rb 75.
Såväl SDB som KEPD 350 (motsvarande den av Finland nu anskaffade JASSM) avbröts väl av genomförandegruppen under benämningen "flermålsförmåga och ökad stand-off"? Likaledes hade "geografisk informationsförsörjning" inneburit förutsättningar att SDB effektivt.
Peter Wolodarskis artikel om Riksrevisionens svidande kritik i DN är oerhört träffande.
Brimstone skulle även kunna ersätta Bombkapsel 90 eftersom den kan skjutas i salva på låg höjd och autonomt identifiera och bekämpa mål inom ett definierat målområde.
SvaraRaderaNy störkapsel och en signalsökande robot vore inte helt fel det heller.
Men vi är tillbaka till att låta hästarna bita varandra (Lv kontra beväpning kontra flygplan); grundproblemet är att krubban snart kommer att bli tom. Vill vi har en försvarsmakt som har medlen att hantera väpnade konflikter i närområdet efter 2020 så kommer den att kosta betydligt mer än idag.
Det går inte att omorganisera eller prioritera sig runt detta.
Men visst, det är luftvärnet som är den värsta blottan just nu.
Men Widman, har du censurerat bort kritiken mot din roll i genomförandegruppen?
SvaraRaderaJag censurerar inget på denna blogg. Om inte någon personligen kränker annan. Det har hänt några gånger, men nu länge sedan.
SvaraRaderaGive me your best shot!
Gustav Wasa sa...
SvaraRaderaGenomförandegruppen var en innovation tänkt att på statssekreterarnivå lösa en konflikt utlöst av Borgs tal i Almedalen 2007. Detta utan att som vanligt är i sådana fall behöva belasta statsrådsberedningen med efterbörden av kollisioner mellan statsråd.
Näringsdepartementets statssekreterare J. Hägglund skulle i Genomförandegruppen medla en salomonisk lösning mellan statssekreterarna H. Jevrell och H. Lindblad, som naturligtvis i allt väsentligt företrädde sina respektive statsråd.
Självfallet var det inte lätt att hitta mötestider som fungerande för de tre statssekreterarna. Och därtill var Jöran Hägglund redan vid denna tid intensivt engagerad på båda sidorna av Atlanten i framtiden för Saabs personbilar.
Det kan hävdas att konflikten Borg-Odenberg i grunden handlade om de "nya" versus de "gamla" moderaterna. Och i denna dimension lyckades Genomförandegruppen begrava stridsyxan. Det var nog aldrig realistiskt att i detta tillfälliga format lösa fundamentala försvarspolitiska avvägningar. För det senare ändamålet fanns ju vid samma tid därtill en parallellt verksam Försvarsberedning.
Under de år jag har följt "Strilaren II" så har dina insikter i markmålsbeväpning förbättrats märkbart, Allan. Din kritik av SDB är relevant. Tilläggas bör även att SDB måste fällas från relativt hög höjd för att dess navigeringssystem skall hinna svänga in till godtagbar precision. På den höjden torde det vara svårt att undvika att synas på Fi radartäckning vilket känns oklokt.
SvaraRaderaMaverick fälls från låg höjd (500 - 1000 m) vilket ställer krav på molnbaser som långt från alltid uppfylls i Svenskt klimat. Vidare måste dess målsökare låsas manuellt av föraren alternativt pekas målet ut av på plats befintlig FAC. Detta begränsar oftast eldkraften till 1 robot per anfall, oavsett om flygplanet kan bära två eller sex robotar. Flygplanet exponeras för närluftvärn som har icke-föraktliga prestanda.
Ditt omnämnande av JASSM är intressant därför att användande av långräckviddigt attackvapen först och främst kräver ändrad syn hos många av dina politikerkollegor. Annars är det helt rätt tänkt. Har man väl insett att det är offensiv attackförmåga genom robotar med 20 mil till 40 mil räckvidd vi behöver för att ha rimlig chans i slaget om luftherraväldet - ja då kan man hamna i anskaffning av Storm Shadow eller KEPD 350 och då har man äntligen förmågelyft attackfunktionen till den nivå som 2020-talet kräver. Jaktförsvar kräver flygplan(-system) som är minst lika vassa som Fi har medan med exvis attackroboten KEPD flygplanet kan fullfölja sitt uppdrag utan att tvingas tränga in i det värsta getingboet. KEPD flyger under Fi radartäckning och har en radarsignatur i frontsektorn som få stealth-flygplan kan slå.
Dyrt? Ja, alla möjligheter till billiga lösningar har försuttits så endast dyra återstår.
Carlo Kopp skriver om GBU-39 (SDB I) och GBU-53 (SDB II)
SvaraRaderahttp://www.ausairpower.net/APA-SDB.html
Cosmoskitten:
SvaraRaderaBra länk. Dock beskrivs inte fullt ut problematiken med att inhämta målunderlag. För att nå erforderlig verkan med GPS-styrning krävs yttersta noggranna målkoordinater, vilket ställer krav på såväl målinmätning som underrättelser. Kanske får man detta genom solidaritetsklausulen?
Allan, ditt intresse för detaljer i materielförsörjningen och ifrågasättande av myndigheternas sakkompetens inom berört område gör att man gissar att du måste varit ett utmärkt bidrag till genomförandegruppens arbete. Bra att RRV spred lite ljus i detta mörka hörn av praktisk försvarspolitik.
SvaraRaderaÄr det verkligen genom dyligt grupparbete och fortsatt debatterande på denna detaljnivå som du gör mest nytta som försvarspolitiker? Jag tvivlar men kanske inte har förstått.
//Besviken
Allan: "En annan fråga som jag nu erhållit svar om rör ersättningen för Robot 75 Maverick. Den framtida förmågan till nationell markmålsbekämpning kommer att återfinnas i SDB (Small Diameter Bomb)."
SvaraRaderaKan du lägga upp det svaret på bloggen? Jag är mycket intresserad på hur man kan komma fram till att "nationell markmålsbekämpning" via SDB räcker. Menar man förresten SDB I eller II? Det är väldigt olika vapen. SDB I är till för fasta mål.
För att få bra räckvidd på en GBU-39 (SDB I), så måste man fälla den från hög höjd och i hög fart. Det verkar inte vara det bästa sättet att uppträda om man ligger i kraftigt underläge vad gäller luftherravälde.
Det är nog ett utmärkt vapen om vi skulle skicka iväg JAS till Afghanistan. (Bra precision, liten stridsdel, låg collateral damage).
Wiseman: Om SDB II fungerar som det är tänkt, så borde väl kraven på precision när man släpper den vara mindre? Den har har en avancerad sökare, den har Gps + "tri-mode seeker" (Okyld IR, Radar, Laser) samt datalänk. SDB II är dock inte i drift ännu, och det är inte bestämt om den kommer att exporteras, vad jag vet.
Den uppenbara efterföljaren till AGM-65 torde vara Joint Air-to-Ground Missile, med den är inte heller i drift ännu. Det är värt att notera att det finns väldigt många varianter av AGM-65, och att USAF 1998 beställde en omfattande modernisering av äldre missiler, till en låg kostnad.
Ovanstående resonemang handlar dock inte om de största problemen, att se till att flygvapnet inte sprängs på marken och att se till att sjömålsrobotarna är skarpa.
Den version av SDB som anskaffas till Sverige är sannolikt SDB I med tanke på tidsplanen eftersom SDB II inte levereras förrän under andra halvan av detta decennium.
SvaraRaderaSDB II är säkerligen ett ytterst bra vapen, framtaget för framförallt CAS-uppdrag. Kostnaden för bomben lär bli något alldeles extra med tanke på att tre olika målsökare ska rymmas i samma enhet. Kostnaden för en konventionell precisionsbomb är i mångt och mycket beroende av målsökaren. Bombkroppen, t ex Mk 82 är i sig inte dyr. Stoppar man in tre målsökare blir kostnaden därefter.
Man kan också ställa sig frågan om det är rätt vapen som anskaffas från första början? Genom avvecklingen av Maverick fattade man beslut om att Flygvapnet inte skulle kunna verka mot rörliga markmål. Förmågan återinförs vid en anskaffning av SDB II och i så fall är det ett förmågeglapp på 10 år. Är det SDB I kvarstår glappet. Först med SDB II införs också förmågan att bekämpa stridsvagn då SDB I inte hade detta krav. Maverick med sin rsv-stridsdel på drygt 50 kg kunde bekämpa vilken stridsvagn som helst oavsett reaktivt pansar.
Den andra versionen av Rb 75, Rb 75T(ung) anskaffades för att användas mot broar och andra större punktmål. Denna version har en minstridsdel på drygt 130 kg, vilket är nästan 50 % mer än Mk 82 som är grunden till GBU-12 och -49, vars förmåga mot större alltså är betydligt sämre. SDB I/II må vara träffsäker utifrån rätt målunderlag, men mot broar och andra större mål är den klart olämplig.
Sett utifrån ett litet flygvapens ögon är SDB II närmast ett lyxvapen. Ja, den är klart lämplig utifrån ett scenario liknande Libyen. Utifrån ett nationellt scenario där våra fåtaliga flygstridskrafter måste kraftsamlas mot mål som kan fälla ett avgörande är det snarast anskaffning av KEPD 350 eller liknande som är lämpligast. CAS är i ett sådant scenario ett oerhört dyrt sätt att använda flygplan i attackrollen. SDB skulle som tidigare nämnts utgöra ett bra redskap i verktygslådan, framförallt när det gäller att slå ut flera mål inom samma område och för att målmätta försvarande luftvärn. Problemet med målunderlag kvarstår ändå.