fredag 16 mars 2012

Anden ur flaskan

Vänner,

det är mer än två veckor sedan jag skrev nedanstående. Har förstått att ÖB vill förklara sig på Newsmill, men undrar så varför detta ska göras offentligt? Hyser han tvivel om sitt ställningstagande? Jag vet inte.

Vid ÖB:s presskonferens under gårdagen (29 februari) betonades två förutsättningar för svenskt deltagande i förmågelyftet: En annan strategisk partner som på ett rimligt sätt kan dela utvecklingskostnaderna med Sverige och en objektsram som anger ett tydligt pristak. Men med detta på plats ser uppenbarligen inte Försvarsmakten någon alternativ väg för att höja vår förmåga än den som försvarsindustrin själv har fått föreslå.

Analysen är att med dessa besked så har anden släppts ur flaskan. Om några dagar kommer ingen att minnas de villkor som uppställts, men väl att ÖB inte sett någon annan utväg än att knappa tre år efter att den senaste versionen av Gripen slutlevererats föreslå anskaffning av ett helt nytt stridsflygplan.

Nedmonteringen av svensk försvarsförmåga har haft sina lågvattenmärken. Avvecklingen av kustartilleriet och avskaffandet av förmågan att hemligt och säkert leda vårt stridsflyg är bara ett par exempel på detta. Knappast någon minns dock vilka som inom myndigheten varit ansvariga för dessa förslag. Vare sig formellt, eller i den efterföljande historieskrivningen, har därför något personligt ansvarsutkrävande skett.

Eftersom ingen av de generaler som nu tecknat firma på ett nytt stridsflyg kommer att vara i tjänst när det första flygplanet beräknas bli levererat, är det viktigt att redan nu slå fast vilka som bär det främsta ansvaret.

Överst på den listan står självfallet landets Överbefälhavare, general Sverker Göransson. Han uttrycker övertygelse om att det bara finns en väg att gå, trots att han inte kan säga något om den slutliga kostnaden. Den ÖB som för några veckor (nu två månader) sedan i Sälen krävde ekonomiska tillskott på grund av ”materielberget” menar nu att det nya stridsflyget kommer att rymmas inom ram. Det vi ska tro är alltså att det största anskaffningsbeslutet i vår tid inte på något sätt påverkar mark- och sjöstridskrafter, personalförsörjning eller andra funktioner inom flygvapnet.

Pressen på Sverker Göransson har säkert varit skoningslös. Likväl är han inte vilken generaldirektör som helst, utan landets Överbefälhavare. Han hade makten att göra annorlunda, men valde att låta bli.

Chefen för Försvarsmaktens Högkvarter, generallöjtnant Jan Salestrand, är en politiskt mycket insiktsfull officer. På ett seminarium den 30 november förra året på Folk och Försvar pekade han på riskerna med en ”myndighet som vill ha allt och politiker som inte kan säga nej till något”. Han måste bättre än de flesta förstå hur Försvarsmaktens förslag kommer att tas emot av politikerna och att det knappast blir majoritet för höjt anslag i nästa försvarsbeslut. Dessa insikter, tillsammans med Jan Salestrands bakgrund i flygvapnet och ledande ställning, konstituerar ett särskilt ansvar.

Därtill måste officerare ur alla stridskrafter, liksom jag, fråga sig vad man kunde gjort annorlunda. Det var knappast en blixt från klar himmel. Annspänningen har under flera år byggts upp, och ingen kunde tvivla om allvaret. Att 2012 teckna kontrakt om en högteknologisk produkt som slutlevereras om arton år är inget annat än ett stolleprov. Att förutse de närmaste arton månaderna av utveckling är numera inget annat än djärvt.


Allan Widman

3 kommentarer:

  1. Ang. personligt ansvarsutkrävande, hur vill du kommentera dina insatser i Genomförandegruppen mot bakgrund av RRV nyligen utgivna rapport. Innan man kräver att huvuden skall rulla etc kanske man skall fundera över sina egna insatser.

    SvaraRadera
  2. Genomförandegruppen insåg att säkerheten i Afghganistan krävde en TUAV. Problemet var att SAAB offrerade ett amerikanskt system som man hade för avsikt att efter inköp bygga om under ett års tid. Att det skulle bli dyrt och kräva tid var uppenbart.

    Sedan Genomförandegruppen sade nej till det upplägget har jag konsekvent arbetat för att Sverige, precis som andra länder, skulle leasa en TUAV. Det skulle blivit snabbare, billigare och mycket bättre än det brigadsystem vi till sist köpt. Men se detta gick inte vi kunde av "folkrättsliga" skäl inte hyra på samma sätt som t.ex. Tyskland, eller Storbritannien.

    Jag tar gärna ansvar för mina beslut.

    SvaraRadera
  3. Cosmoskitten17 mars 2012 07:04

    Fråga till de som tror att folkrättsliga skäl hindrar Sverige från att hyra in TUAV: Anser ni att
    England, Australien, Kanada, Holland och Tyskland bryter mot folkrätten genom att hyra TUAV?

    SvaraRadera