Överste Christer Tistam valde att i offentlighet diskutera insatsreglerna för det svenska förbandet i Afghanistan.
Hans överordnade har kritiserat tilltaget och menar att insatsreglerna är föremål för sekretess. Om så är fallet - och det saknas kanske anledning att tro något annat - borde Christer Tistam, som överste och högste chef för det svenska PRT:t, naturligtvis ha känt till detta och vilka konsekvenserna kunde bli.
Att han ändå valde att föra diskussionen genom massmedia kan inte tolkas på annat sätt än att han ansåg detta nödvändigt. Omtanken om soldaternas säkerhet och hans insikt om hotbilden i området vägde över.
Den tragiska händelsen den 7 februari, då både Johan Palmlöw och Gunnar Andersson sköts till döds, har säkert också haft en stor eller kanske avgörande betydelse för Christer Tistams beslut.
Även om det skulle visa sig att Tistam agerat felaktigt i något avseende har han drivits av omsorg om de soldater han har det yttersta ansvaret för och i enlighet med sin egen övertygelse. Oavsett vad är det tillräckligt för att förtjäna min respekt.
Allan Widman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra att du ger stöd till Öv Tistam.
SvaraRaderaHan är en prydnad för den Svenska försvarsmakten och har ryggrad,etiskt och moraliskt djup i sitt sätt och budskap till värn för de svenska soldaterna i Afganistan.
Stå på dig Tistam.
Militärhelikopterutredningen – klarläggande eller mörkläggande?
SvaraRadera(Kanske Off Topic men högaktuellt)
Regeringen beslutade i torsdags om förändringar av militärhelikopterutredningens uppdrag.
Tilläggsdirektivet (Dir. 2010:13), det tredje i ordningen vilket indikerar att alla berörda parter grovt underskattat ärendets komplexitet, innebär bl. a. att utredningstiden förlängs till den 23 juni i år.
För alla oss som sett fram emot utredningens slutbetänkande, vilket enligt det ursprungliga kommittédirektivet (Dir. 2008:118) skulle ha redovisats den 1 december 2009, blir nu perioden av väntan förlängd ännu en gång.
Regeringens beslut om förlängd utredningstid lär dock välkomnas av de politiker och tjänstemän på hög nivå inom statsförvaltningen som - i en eller annan mening - bär ansvar för rådande situation inom försvarsmaktens helikopterverksamhet och som på goda grunder har anledning att anta att utredarens redovisning kan komma att bli besvärande för deras eget vidkommande.
Av särskilt intresse i det avseendet är punkt 6 i uppdraget där det enligt ursprungsdirektivet:
”… bör belysas hur de berörda myndigheterna har hanterat olika skeden i upphandlingen [av helikoptersystemen 14 och 15 samt modifieringen av helikopter 10], de förseningar som uppstått, vad förseningarna berott på och vad myndigheterna vidtagit för åtgärder med anledning av förseningarna m.m.”
Förväntningarna på öppenhet, klarlägganden och offentliggöranden är höga - inte minst beträffande de turer kring upphandlingen av helikopter 14 som går under benämningen ”helikopteraffären”.
Men realistiskt sett, med en utredare med sylt upp till armbågarna och en altruistisk regering som i sin gränslösa omsorg om medborgarnas väl aktivt valt att förskona oss från besvärande fakta rörande såväl regeringskansliets mailtrafik efter tsunamikatastrofen annandag jul 2004 som svenska STASI-kollaboratörers förehavanden och identiteter, är det naivt att förvänta sig att öppenheten inte har en bortre gräns.
Sannolikt lär vi, inom överskådlig framtid, få anledning att odla myterna och fortsatt spekulera om i vilken omfattning statsrådet gjorde sig skyldig till ministerstyre, förekomsten av eventuella gratifikationer och bonusar påverkade utfallet av upphandlingen, den så kallade ”karlstadsöverstens” roll i sammanhanget och chefernas för högkvarterets strategiledning respektive operativa insatsledning kopplingar till densamme, justitiekanslerns utredning av MUST hantering av ”helikopteraffären”, åklagarens beslut att lägga ned förundersökningen och inte väcka åtal mot de personer som misstänktes ha läckt hemlig information till NHI m.m. m.m.
Såvida inte någon engagerad och försvarspolitiskt orienterad politiker med utvecklat rättvisepatos tar tag i frågan…
Gränsen mellan utvecklat rättvisepatos och rättshaveristen avgörs av om aktören "får rätt" eller bara "har rätt".
SvaraRaderaDen som efter 1996 uppvisar ett mycket stort intresse för "teknisk detaljinformation" och en stark lidelse för att alltid säga sanningen, det vill säga en oförmåga att förstå den sociala koden "att somligt säger man bara inte" kan på objektiva grunder inordnas under diagnosen: Asperger syndrom. (Obs inget genetiv "s").
Inom barnpsykiatrin kan det röra sig om pojken, som på bussen till en synnerligen välväxt främmande dam säger att hon är tjock och för sin egen skull borde sluta småäta mellan måltiderna ur sin medhavda godispåse.
Vuxenpsykiatriskt är det lika illa att bortom den frizon som benämns "mellan skål och vägg" påpeka att en militärhelikopter ovillkorligen måste kunna flyga med öppen akterramp.
Att likväl så framhärda är ett uttryck för en grundläggande oförmåga till normalt välfungerande socialt samspel. En insufficiens som kan lindras med lämplig medicinering.
Det finns ingen anledning att någon ska behöva leva sitt liv i socialt utanförskap och läkemedelsindustrin svarar självfallet upp mot av diagnoser genererad efterfrågan.