Mellan skål och vägg

...erkänner de flesta generaler att omvärldsläget håller på att förändras. "Ännu så länge rör vi oss fritt på Östersjön". "Nej, vi är inte hotade, men upplever en ny säkerhetspolitisk dynamik". Dessa yttranden, som jag lyssnar mycket noga på, borde leda till en rad viktiga slutsatser inom förvaltning och politik.

För snart sex år sedan besökte jag Helsingfors. Träffade en försvarspolitiker från mittfältet som talade om Finlands "window of opportunity". Att just då hade vårt grannland en möjlighet att söka sig västerut i säkerhetspolitiskt avseende, men han betonade att denna möjlighet inte skulle vara för evigt. Säkert finns den ännu kvar, både för oss och finländarna. Men hur länge?

Tror att de flesta som läser denna blogg inser att Sverige gjort en remarkabel resa i termer av anpassning till Nato i tekniskt, organisatoriskt och operativt hänseende under de senaste två decennierna. Men i vilken utsträckning har detta förankrats hos det svenska folket? Har någon ställt sig upp och berättat om den underförstådda slutdestinationen och varför resan går just dit? Nej.

Samtidigt borde vi också se om vårt eget hus. Att många av våra yrkesofficerare saknar krigsplacering att vi inte längre planerar för ett försvar av Sverige är oacceptabelt. Även om militära försvar inte alltid används måste just användning vara en allvarsam och given utgångspunkt.

Folkpartiet Liberalerna har just tillsatt en försvars- och säkerhetspolitisk arbetsgrupp. Jag har fått privilegiet att leda den. Redovisningen sker innan sommaren. Det senaste dygnet har jag fått ett antal konstruktiva förslag på denna blogg om hur vår försvarsförmåga kostnadseffektivt men markant kan stärkas. Jag välkomnar nu fler sådana.

Allan Widman

Påsar åt alla...

...är en rubrik som jag bestämt tror att jag lånat från annan bloggare.

Våren 2010 ringlar kön lång till Försvarsdepartementet. NGU (A 26) ska konstrueras. Den förmånliga optionen på Meteor går ut innan Riksdagen ska ta ställning till nästa budgetproposition. Just nu har vi givit OK till tredje anskaffningen av stridsledningssystem till JAS Gripen (Länk 16). I FM:s budgetunderlag spekuleras vilt om anskaffningen av ännu ett medeltungt helikoptersystem. Kanske, kanske ska vi även ta en titt på JAS Gripen N/G denna ystra vår? En och annan bloggare vinkar också för fregatter/patrullskepp samt understödsfartyg (L 10).

Samtidigt pågår arméns ganska ambitiösa förnyelse av den splitterskyddade och oskyddade vagnsparken.

Vår materielplan är tioårig. Den ger utrymme både för krass verklighetsanpassning och visioner, eller, som en närstående kamrat skulle uttryckt det, luftpastejer! Men är verkligen svaret på huvuduppgiften väpnad strid; materiell förnyelse? Vilka garantier har Sveriges skattebetalare för att den operativa effekten kommer att öka? Ja, jag glädjer mig åt att vi numera emellanåt diskuterar anskaffning av beprövade system, men måste inte balansen mellan övning, volym och faktiskt tillgänglig förmåga över tid också övervägas? Varför gräver vi inte där vi står?

Den lätt filosofiska tonen kommer sig naturligtvis av mitt lekmannaskap. Ehuru hyfsat insatt försvarspolitiker längtar jag fortfarande efter redovisningen av förmåga här och nu. Tro mig, sannolikheten talar för att det materiella tillståndet snarare blivit mer kritiskt om tio år, än det är nu.

Hur kommer det sig "Vakthavande" att Gotlandsklassen ska dö sotdöden 2020 när andra länder håller sina system vid liv mycket längre i mer påfrestande förhållanden än den bräckta Östersjön? Vilka ekonomiska fördelar uppnås vid en snar ensning av ubåtsflottan?


Och alla Ni som sätter Er tillit till ett nytt medeltungt system som Helikopterflottiljens räddare: Kommer det att finnas några flygtimmar kvar om vi anskaffar ännu fler system? Jag fick i veckan ett mail från "Sting Pinget". Denna man eller kvinna påpekade för Marininspektören att utan Hkp 4 (jag vet; antikt, utdömt, betalt och fungerande) skulle Sverige stå utan ubåtsjaktförmåga under många år. Han vädjade om att den ringa kostnad som ett iståndsättande kräver (3 Mkr initialt) skulle kunna bäras av Marinen. Jag har inte sett något svar från Grenstad, men instämmer naturligtvis i förhoppningen.

Jag vill varna för alla inteckningar i en framtid som inte kommer att finnas. Indirekt är det en uppmaning att ta vara på det vi nu har. Utan allt för stora åthävor kan det visa sig vara gott nog för stunden. Wiseman skrev för snart ett år sedan, i liknande sammahang, att vi måste lära oss krypa och gå innan vi kan springa. Tror han hade en poäng.


Allan Widman

Ettåringen

Denna blogg har nu verkat, till och ifrån, under ett års tid. När jag beslutade mig för att starta den sade en namnkunnig kollega att "Gode gud ska du starta en blogg?". Efter detta år förstår jag lite vad hon menade. Bloggen tänjer gränser. Sådant som man kanske inte spontant skulle säga vid en "ståuppa" till etermedia känns lite mer informellt som ett inlägg på bloggen. Men är ju inte det.

I veckan skrevs det på TT att bloggare kan gå miste om karriärsmöjligheter. Tror det ligger något i det. Spontanitet och fri tanke är ingen uppskattad produkt i ett protestantiskt Sverige. Hellre lida i tystnad. Likväl tillhör jag dem som tror att den svenska storheten sitter i tryck- och yttrandefrihet (RF 1809) snarare än på exceptionell, svensk innovationsförmåga.

Slutsatsen är att den svenska Försvarsmakten aldrig blir bättre än dess slutenhet. Vi lever i en ny tid; nyhetsflödet om vår militära verksamhet kan inte låsas in. När Lidingövägen stänger möjligheter till debatt öppnas nya i anonymitet. Det går inte att lägga ett lock på. Idag är alla sin egen dagstidning, och väl är det.

Ett nytt bloggår ligger framför mig. Försvarsmakten får acceptera detta som ett faktum. GLI/NOC, Afghanistan, helikoptrarna och anbefalld tystnad kommer att granskas - och inte bara av mig...


Allan Widman

En viktig dag

Försvarsministern skriver idag på DN om den nya veteranpolitiken. Det är mycket bra.

Det har varit en ganska lång resa. Leni Björklund förstod aldrig vad jag menade med en svensk veteranpolitik när jag drev frågan under förra mandatperioden. Mikael Odenberg förstod dock redan efter en (1) interpellationsdebatt och tillsatte veteransoldatutredningen de första dagarna i juni 2007. När det första delbetänkandet presenterades den 15 oktober samma år hade han tagit sin hatt och lämnat. Jag saknar ännu den kraft och det ledarskap Mikael Odenberg kunde mobilisera.

Till sist blev det Sten Tolgfors, som nästan 18 månader efter slutbetänkandet, lade fram propositionen. Den överensstämmer till 98 procent med veteransoldatutredningens förslag och markerar därmed tillkomsten av ett helt nytt område i svensk politik; omhändertagande av soldater och anhöriga. Det sker samtidigt som de värnpliktspolitiska frågorna håller på att fasas ut.

Jag är särskilt glad över att regeringen också orkade förverkliga utredningen förslag om erkännande: Både medaljen till dem som skadats av antagonistiskt våld och den för utomordentliga insatser internationellt. Minnesmonument och särskild veterandag den 29 maj var säkert inte så svårt, men medaljer betraktas ju av många som "osvenskt". För detta ska Sten Tolgfors ha särskilt beröm. Min kamp för att även Sveriges riksdag ska ha möjlighet att uttrycka sin uppskattning genom medalj till dem som utmärkt sig i skarpa, internationella insatser går dock vidare.

Två viktiga förändringar som inte fått så stor uppmärksamhet gäller psykiska besvär. Enligt Göteborgs universitet drabbar detta mer än var tionde som kommer hem från Afghanistan. Officersförbundets enkätundersökningar visar att sådana besvär också är vanligt förekommande hos hemmavarande anhöriga till soldaterna.

Tidigare har det gällt ett principiellt krav på arbetsskada för att soldaten skulle ha rätt till stöd. Den kopplingen är nu avskaffad. Även om soldaten kan förvärvsarbeta trots sina besvär har han eller hon rätt till stöd från Försvarsmakten. Nytt är också att anhöriga, som aldrig tidigare fått stöd annat än om en soldat dödats eller blivit svårt skadad, kan nu i vissa fall vända sig till myndigheten för att t.ex. erhålla stöd för psykoterapeutisk behandling. Båda dessa reformer är principiella genombrott i veteransammanhang.

Det är få riksdagsledamöter förunnat att först jaga på tills en utredning tillsätts. Sedan få ansvaret att leda utredningen och till sist i Sveriges riksdag votera igenom i stort sett samtliga lagda förslag. För detta känner jag en stor tacksamhet.

Jag vill avsluta med att räkna upp de personer som ingick i utredningen och som alla bidragit till ett gott resultat.

Ämnesrådet Johan Appelberg, kanslirådet Cecilia Skjöldebrand, kanslirådet Eva Stina Lönngren, översten Peter Öberg, fil kand Maria Jonsson Assander, Folkrättsjuristen Fredrik A Holst, byråchefen Thomas Wallander och sist, men långt ifrån minst, Herr Jens G Pettersson.

Ja, det tog tre försvarsministrar för att se till att också Sverige får ett omhändertagande som är internationellt konkurrenskraftigt. Men propositionen till riksdagen är inte slutet på resan. Det är nu arbetet startar.

Allan Widman

Henrik har rätt

Så är det. Henrik har rätt. Sverige har en otydlig säkerhetspolitisk linje. När andra länder krasst betraktar verkligheten försöker de förhålla sig till den ordning de kan iaktta. Vi uppfinner eget. Vi lanserar "nordiskt samarbete" och "solidarisk säkerhet" som vore de tillräckliga och igenkännbara lösningar.

Det är dags att vakna upp. Inte bara i den meningen att vårt närområde förändras. Sverige är inte en militär stormakt med ett överflöd av väl övade och utrustade insatsförband. Vi är kanske inte ens en nation som efterfrågas i bilaterala, nära säkerhetsrelationer.

Organisatoriskt, tekniskt och strukturellt är vi måhända ett andetag från ett medlemskap i Nato. Men vårt beroende är ensidigt och vi har inte på något sätt folkligt förankrat vår relation till den transatlantiska säkerheten.

När jag var nästan ny i riksdagen hade Carl B Hamilton (FP) och dåvarande utrikesministern Ingemar Eliasson (S) en interpellationsdebatt om Nato-medlemskap. Hamilton såg frestelsen att bekänna färg hos Eliasson och citerade talmannen i det brittiska underhuset: Stand up and be counted...

Svenska folket borde snart få göra detsamma.

Allan Widman

Det onämnbara

En av dagens hetaste debatter har gällt Sveriges förhållande till Nato.

Mona Sahlin har i ett upprört brev till Fredrik Reinfeldt frågat om han verkligen vill se svenska JAS Gripen över Baltikum? Att just svenska JAS Gripen ägnat sig åt air-policing i detta luftrum under förra året har uppenbarligen gått statsministerkandidaten Sahlin förbi. Låt vara att de var leasade och flögs av tjeckiska piloter.

Vidare uppfattade hon hos den nuvarande regeringen "en glidning mot ett Nato-medlemskap" som hon inte ville se. Sedan 1990 har Mona Sahlin varit minister inte mindre än tolv år. Under denna tid har hon haft bättre förutsättningar än de flesta att iaktta just glidningar i termer av anpassning, interoperabilitet och skarpt, operativt samarbete med Nato. Till stora delar har de beslutats av just de regeringar hon suttit i. Kronan på verket blev ju etableringen av ett svenskt PRT i Afghanistan under våren 2006.

Finns det något mer konkret uttryck för vår solidaritet med Nato än att svenska soldater slåss, skuldra vid skuldra, med soldater från Nato-länderna? Problemet för socialdemokraterna är uppenbarligen inte ett allt närmare samarbete med Atlantpakten. Det är det däremot att prata om det.

Regeringens svar på socialdemokraternas frågor har inte låtit vänta på sig. Både Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt har i varierande ordalag nu slagit fast att det inte blir någon konsekvensutredning av ett eventuellt medlemskap för svensk del och att den säkerhetsopolitiska doktrinen ligger fast.

Med detta får man väl anta att någon ytterligare diskussion inte är nödvändig detta år då Nato ska besluta om ett nytt strategiskt koncept och det svenska folket gå till val...


Allan Widman

Sveket

Kanske är det så att just helikoptrarna lockat fram den svenska statens sämsta sidor. Här finns ett tydligt operativt behov. Under alla tider har vi vetat att dådkraften hos soldater står i direkt relation till möjlighten att få ett medicinskt kompetent omhändertagande i nära anslutning till skada. Det handlar därför om moral; att kunna ge det bästa till den som vågar sitt liv.

Trots detta har det snart gått tid motsvarande ett världskrig utan att Sverige lyckats etablera en helikopterinsats i Afghanistan; vårt i särklass mest riskfyllda operationsområde.

Två gånger har en i detta avseende enig riksdag uppmanat Försvarsmakten att pröva "alternativa möjligheter". T.ex. att betala annan nation (Norge) för att förlänga sin insats eller att hyra in helikoptrar kommersiellt (med eller utan besättning). Myndighetens svar är att man försökt/inte ser folkrättsliga möjlighter till ett joint venture av det slag som Kanada, USA eller FN gjort i just Afghanistan. Vi fortsätter istället att hoppas på Hkp 10 B.

Yes, Helikopterutredningen under J.O. Lind fortsätter sitt arbete. Kanske är den tidigare slutsatsen; att den betalda och väl beprövade Vertolen skulle avvisas, lika sannolik som att vi nu ska satsa på ytterligare en ny, medeltung helikopter.

Innan vi ger oss in på ett sådant äventyr i mångmiljardklassen (jag avfärdar inte på något sätt detta) måste vi dock ta ställning till Hkp 14. Den skulle vara slutlevererad 2008, men förväntas nu bli operativt fullt ut 2020. Att den myndighet som under ett decennium hävdat att vi klarar maximalt två helikoptrar ska kunna hantera fem medeltunga system (10 A, B och D samt 14 och nyanskaffning) framstår som väl ambitiöst.

2001 satt försvarsministern Björn von Sydow och funderade på ett beprövat amerikanskt alternativ och en framtida europeisk utveckling. Idag vet vi att han valde fel. Vad som ledde honom fel i denna värld av "juste retour" är nästan lika känt.

Att fela är mänskligt, men jag är inte beredd att förlåta dem som vägrar att erkänna misstagen och inte agerar för att lindra deras konsekvenser. Nu kommer USA till PRT MES med, enligt uppgift, 48 helikoptrar. Detta är naturligtvis fantastiskt, men gör inte Sveriges prestation det minsta bättre. Bara genom erkännande av vårt tillkortakommande kan vi göra bättre.


Allan Widman

Heder åt Tistam!

Överste Christer Tistam valde att i offentlighet diskutera insatsreglerna för det svenska förbandet i Afghanistan.

Hans överordnade har kritiserat tilltaget och menar att insatsreglerna är föremål för sekretess. Om så är fallet - och det saknas kanske anledning att tro något annat - borde Christer Tistam, som överste och högste chef för det svenska PRT:t, naturligtvis ha känt till detta och vilka konsekvenserna kunde bli.

Att han ändå valde att föra diskussionen genom massmedia kan inte tolkas på annat sätt än att han ansåg detta nödvändigt. Omtanken om soldaternas säkerhet och hans insikt om hotbilden i området vägde över.

Den tragiska händelsen den 7 februari, då både Johan Palmlöw och Gunnar Andersson sköts till döds, har säkert också haft en stor eller kanske avgörande betydelse för Christer Tistams beslut.

Även om det skulle visa sig att Tistam agerat felaktigt i något avseende har han drivits av omsorg om de soldater han har det yttersta ansvaret för och i enlighet med sin egen övertygelse. Oavsett vad är det tillräckligt för att förtjäna min respekt.


Allan Widman

Sluta nu

Idag bekräftar så Ekot Försvarsmaktens planer på att lägga ned en mekplattform och en flottilj. Ryktena har länge varit i svang och beskriver väl en logisk fortsättning på det s.k. 30 januari-underlaget från förra året.

Under lång tid har myndighet och ett antal regeringar sett nedläggningar som den huvudsakliga vägen till mer pang för pengarna. Men i vilken utsträckning stämmer detta med verkligheten?

Nästan varje nedläggningsvåg de senaste femton åren har utlöst ett antal nyetableringar på annat håll. Det senaste årets diskussioner om utbildningen av basförband inom flygvapnet och GLC/NOC i Enköping visar att denna tid inte är förbi.

Samtidigt är försvarsstrukturen nu så gles att en effektiv rekrytering till soldatutbildning kommer att bli kritisk, inte minst när denna ska göras frivillig. Att Försvarsmakten föreslår nedläggning av förband i de mest befolkningstäta delarna framstår mot denna bakgrund som särskilt obegripligt.

Hur vi ska kunna bemanna hemvärnsförbanden över hela Sveriges yta är också svårt att se om fler förband försvinner och nära häften av hemvärnsgrupperna raderas ut. I förra årets inriktningsbeslut poängteras flera gånger hemvärnets ökande betydelse för vår beredskap. Har FML inte läst?

Värst av allt är dock de kompetensförluster som följer i kölvattnet på nedläggningsivern. Det är länge sedan officerarnas familjer lämnade jobb och utbildningar bakom sig för att följa med till nya tjänstgöringsorter. Och har någon undersökt vad den ändlösa officerspendlingen kostar i termer av resor, övernattningslägenheter och slitage på familjerelationer. Knappast.

Jag tror inte längre att förbandsnedläggningar ger besparingar som uppväger alla de skador som uppstår. Folkpartiet Liberalerna kommer att avvisa förslagen om de förverkligas.

Allan Widman

Allan Widman finns verkligen...

...även om frågan kan anses berättigad efter nästan två veckors bortovaro från denna blogg. Till del finns förklaringen i ett datorhaveri, men mycket handlar om allt annat som pressar på.

Jag har med stort intresse följt den av Christer Tistam initierade diskussionen om insatsregler för det svenska förbandet i Afghanistan. Som de flesta förstår har jag inte full insyn i dessa och de beslutas inte av Sveriges riksdag. Likväl har jag som utredare av en svensk veteranpolitik pläderat för ökad tydlighet om gränserna för soldaters agerande. Den enskilde soldaten får inte känna osäkerhet. Erfarenheten från andra länder visar att otydligheter och stort tolkningsutrymme ofta leder till att just han eller hon får bära skulden om misstag begås.

Självklart måste också insatsregler anpassas till gällande hotbild och så långt möjligt samordnas med nationer vi arbetar tillsammans med.

Att i full öppenhet diskutera detaljerna i ROE och national caveats är riskfyllt. Men samtidigt är det inte fel att dessa svåra avvägningar uppmärksammas i principiella termer. När olyckan väl är framme; oavsett om den drabbar våra soldater eller en oskyldig civil, är det alltför sent.

Svenska helikopternyheter är sällan roliga. Den senaste veckan har den tyska försvarsmaktens rapport om NH 90 ventilerats på många bloggar. Slutsatserna är allvarliga och jag har i veckan ställt försvarsministern frågan vilka åtgärder han är beredd vidta för att garantera Helikopter 14:s fältmässighet? Att erlägga dryga tio miljarder och tio år för sent ta slutleverans på en helikopter som inte kan användas får aldrig vara ett alternativ.

Förra veckan hade insatschefen Anders Lindström och flygvapeninspektören Anders Silwer en dragning om tillståndet i flygstridskrafterna. Efter att med nedslagna blickar och allvarliga miner ha avhandlat helikoptereländet koncentrerades både dragningen och frågorna till GLI/NOC. Att på ett begripligt sätt redogöra för skillnaderna mellan detta och det av ÖB avförda GLC/NOC visade sig omöjligt. Ja, det kunde bli fråga om att etablera en ny anläggning. Och nej, något TTEM hade inte fastställts.

Likt Kristofer Columbus visste man inte vad som skulle uppnås, hur detta skulle ske eller till vilket pris? Det enda som tycks gemensamt dimensionerande är nedläggningen av Kobran.

Jag vet vilken oro och misströstan som personalen i syd känner. Men att ge upp och söka sig åt andra håll vore att spela NBF-ivrarna i händerna. Minns Mikael Wiehe - finns det liv är det aldrig för sent.


Allan Widman