På en dag beredde och beslutade det sammansatta försvars- och utrikesutskottet en förlängning av det svenska mandatet i Afghanistan. Skälet till denna extraordinärt snabba handläggning berodde på omsorg om de svenska soldaternas säkerhet.
Som nämndes på denna blogg i det senaste inlägget så har det nu vid två tillfällen då Afghanistan beretts av riksdagen inträffat allvarliga attentat mot vår trupp. Detta föranledde utskottets ordförande, Urban Ahlin (S), att på eget initiativ kontakta Försvarsmakten, som enligt honom instämde i oron över en utdragen, parlamentarisk handläggning.
Trots en snabb handläggning gjordes emellertid en saklig prövning av villkor, former och mål med den svenska insatsen. Utskottet erinrade även enhälligt om Försvarsmaktens tidigare besked att undersöka alternativa möjligheter att tillföra helikoptrar. Vid en offentlig hearing anordnad av Försvarsutskottet nu på tisdag kommer denna fråga naturligtvis upp på nytt. Vad för ansträngningar har gjorts för att, vid sidan av svenska, gröna alternativ, tillförsäkra snabba transporter av skadade till sjukhuset i Marmal?
Den politiska oppositionen är fortfarande djupt splittrad. Socialdemokraterna lyckades på nytt sy in Miljöpartiet i den breda majoritet som tillstyrker en förlängning. Dock skedde detta till priset av att frågan om ett "ansvarsfullt" tillbakadragande från Afghanistan nu förekommer i en reservation undertecknad av det parti som i mars 2006 iklädde Sverige det långsiktiga ansvaret för PRT MES.
Milton Friedman sade: There's no such thing as a free lunch...
Problemet med att börja laborera med exit-planer och i förlängningen tidtabeller är att de tar fokus från uppgiften. Plötsligt blir detta viktigare än de olika värden som motiverat FN:s mandat. Sådant kan vi vara utan.
Idag Natos parlamentariska församling i Edinburgh.
Allan Widman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Innan sekelskiftet så belastade markoperativa helikoptrar arméns andel av försvarsanslaget och sjöoperativa marinens.
SvaraRaderaDet flögs mångdubbelt mer än idag, både armén och marinen hade helikoptrar med för sina respektive stridsuppgifter lämpliga sensorer och vapen. Men helikopter var i allt väsentligt en perifer stödverksamhet i krigsorganisationen och ingen kungsväg till högre befäl.
En stor andel av den svenska militära helikopterflottan utgjordes av civila enmotoriga helikoptrar, som endast i begränsad utsträckning var militärt extrautrustade. Mängden med helikopterrelaterade beställningar till svensk försvarsindustri var försumbar.
Med början 1998, så utvecklade Försvarsmakten allt mer sofistikerade planer om ensning av helikopterflottan och införandet av en enhetshelikoper för alla typer av uppgifter.
Helikoptervapnet skulle för att klara av "swing-role" behöva förfoga över bara den allra modernaste materielen. Det skulle bli nödvändigt att ta höjd för framtida teknikutveckling och initiera egen svensk utveckling, så det var väl i det läget naturligt att också helikoptervapnets ytterligt kvalificerade och nyutvecklade flygmateriel skulle belasta Flygvapnets andel av försvarsanslaget?
Vår särlösning av NH90, det vill säga HKP 14, är idag mest sannolikt världens mest särpräglade och underfinansierade helikopterprojekt.
HKP 14 ska i framtiden konkurrera om ekonomiskt utrymme med bland annat JAS 39 Gripen NG, Meteor och uppföljaren till Neuron.
Det kommer nog att bli tufft.
Billigare vore att "pay-by-the-hour " till Tjeckiens och Ungerns Nato-pool med beprövade och fältmässiga MI-17. Och snabbare till insats.
http://www.nato.int/cps/en/SID-3DE5E9DF-B52F5F78/natolive/news_58509.htm?