Politiken är inte vacker. Varje människa som bestämt sig för att sätta sina känslor, värderingar och erfarenheter i politikens tjänst har från början haft ett gott uppsåt. Detta tror jag ganska bestämt. Men väl inne så blir det allt svårare att orientera. Politik handlar inte bara om att vilja, utan också om att överleva. I en halsbrytande balansakt mellan lojalitet med parti, väljare och journalister å ena sidan och samvetet å den andra.
Den numera ganska långa historien om helikoptrar till Afghanistan innehåller alla dessa element. Man ringer myndigheter och begär ut handlingar, man skriver debattare och ifrågasätter. Till slut konfronterar man makthavarna med ihopsamlade fakta. Ändå verkar resultatet vara magrare än en själv.
Så plötsligt inträffar det som alla visste skulle inträffa - förr eller senare. Att då ta ut sin hämnd och besvikelse framstår först som rättvist och förtjänt. Men det är det inte.
Åtminstone en svensk soldat kommer aldrig mer att leva det liv han har rätt till. Det kan ingen nu förändra. Vår enda möjlighet är att ställa rätt det som varit fel. Och frågan om ansvar är egentligen underordnad om alla nu vill göra sitt bästa för att bristerna ska elimineras. Men för att åstadkomma detta tror jag, likväl, att ansvar måste utkrävas. På det att efterföljande förstår priset av underlåtenhetens synd. Bara hut går hem.
Allan Widman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Sent ska syndaren vakna. Ansvar måste utkrävas, anser jag. Inte för att hämnas, men för att förhindra att samma sak händer igen. Det finns många bubblor av samma typ som helikopteraffären. Skillnaden är bara att dessa inte kommit i dagen, då de framförallt rör det nationella försvaret.
SvaraRaderaFörsvarsministern måste erbjudas en hedervärd reträtt.
SvaraRaderaHKP 14 har varit en formidabel succé i så måtto att:
a) HKP 14 har varit ett nordiskt "accelerationspår", som visat hur tre (3) nordiska stater kan upphandla kvalificerad försvarsmateriel från en (1) och samma paneuropeiska leverantör (NHI).
I och för sig har staterna valt varsin variant av NH 90 och besparingar av ett ej realiserat utbildnings- och underhållssamarbete uteblivit. Men faktum kvarstår; de nordiska staterna lyckades genomföra en gemensam upphandling!
Det är snarare de nordiska försvarscheferna, som inte lyckats initiera gemensamma konkreta och praktiska helikopterprojekt, som ska klandras för att inte rationaliseringspotentialen tillvaratogs. De valde istället var och en fritt ur NHI:s sortiment på ett sådant sätt att alla skulle vara tvingade att ha kvar en bred bas av stödverksamhet för sina respektive helikoptervapen.
b) HKP 14 har varit en demonstrator för en framtida svensk helikopterindustri. Utan HKP 14 så hade aldrig svensk flygindustri genom motköpsåtagande från NH Industries inbjudits att utveckla och tillverka världsledande högteknologi för rotorflygning.
Storleken på kapitalinjektionen till HKP 14-projektet var en storleksordning större än någon tidigare svensk helikopteranskaffning. Det var således en kraftig markering av den politiska vikt som tillmättes en framtida svensk helikopterindustri.
All utveckling av högteknologi är definitionsmässigt förbunden med risker. Det går aldrig att kameralt kontrollera och fullständigt förutsäga en sådan utveckling och dess kostnader.
Alldeles särskilt om man känner sig tvingad att frångå beprövad praxis vid utvecklingen av flygande farkoster och avstår från vindtunnelprov av HKP 14. Flygtekniska försöksanstalten (FFA) i Bromma var ju något som skulle avvecklas. Motivet för nedläggningen av svenska vindtunnlar skulle undermineras om HKP 14 hade testats hos FFA eller någon annanstans.
Saab har först konsoliderat den svenska rymdindustrin och för ungefär ett år sedan sålt all samlad svensk rymdverksamhet till schweiziska RUAG. Ett företag som var en bra bit mindre inom rymdsektorn än Saab.
Det är nu dags för Saab att paketera också sin helikopterverksamhet och dito kompetens och bjuda ut den på marknaden.
Efter en sådan avknoppning, så kan svenska staten i enlighet med kontraktet med NHI och detta kontrakts leveransplan avbryta sitt HKP 14 åtagande. Om inte svensk industri längre vill etablera en egen helikopterindustri, så är staten löst från att finansiera en sådan.
Då finns det ekonomiska utrymmet inom försvarsanslaget för att anskaffa förslagsvis Black Hawk.
Så länge HKP 14 lever, så kommer detta gigantiska utvecklingsprojekt alltid att kräva i storleksordningen tio gånger mer resurser än vad som en stat som Peru lägger på krigsduglig operativ förmåga på hög höjd i hett klimat för krigföring mot ideologiskt motiverade och narkotikafinansierade upprorsrörelser med beprövade och fältmässiga helikoptrar.
Försvarsministern kan ta kommandot och leda återuppbyggnaden av svensk operativ helikopterförmåga. Men det sker då till priset av en nationell nedväxling av våra helikopterindustriambitioner.
Försvarsmakten har beslutat att skicka FMUK Försvarsmaktens undersöknings kommission idag till Afganistan. Frågorna vi borde försöka besvara är vilken stridsteknik skall vi använda för lösa uppgiften med minimun av skada dvs slippa gå på vägbomber? Om det ej kan undvikas hur kan den kemiska energin från en vägladdning splittras avledas,aktivt pansar i botten?
SvaraRaderaOm likväl personskador uppstår hur kan vi skapa fria luft och mark korridorer till skadeeplatsen?
Hade det varit uppfyllt hade de tyska hkp varit där inom kravet 1h utan svenska hkp.
Det måste finnas civila ambulanshkp någon stans i världen att köpa/hyra/leasa tex Australien som är vana att hantera olyckor i eländig oxh remote miljö eller Schweiz med bergig terräng.Fantasi och proaktivitet lyser envist med sin frånvaro.
Handlingsförlamning,brist på inlevelseförmåga för soldatens rätt till respekt för sitt liv liv/hälsa är intensiv.
Självklart skall befattningsansvariga anmälas för tjänstefel. Detta gäller denna fråga MEN det gäller också hela haveriet och nedmonteringen av vårt nationella försvar.
Det är möjligen inte fullt så enkelt Widman…
SvaraRaderaI USA och flera andra västnationer, där de väpnade styrkorna har utvecklade och positiva säkerhetskulturer, betraktas mänskligt liv som den dyrbaraste av alla militära resurser och det är oacceptabelt för ledare att gå in i ett uppdrag eller en situation utan att först ha identifierat och kvantifierat de risker som är förbundna med uppdraget.
Detta kräver förutom väl fungerande strategier och metoder för riskkommunikation ett systematiskt förhållningssätt till såväl riskkällor som riskhantering.
Den senaste tidens debatt i ärendet bär tydligt vittnesbörd om att aktörer i och kring svensk militär miljö snarare har ett emotionellt förhållningssätt till risk. Såväl försvarspolitikers som militärers bedömning av risk tenderar att influeras och i vissa fall styras av känslomässiga reaktioner. Riskkommunikation - i den mån den överhuvudtaget förekommer - fastnar ofta i klassiska paradoxer med minskat förtroende och försvagad trovärdighet som följd.
Inom modern riskrelaterad forskning diskuteras en teori om så kallad riskhomeostas. Denna teori ifrågasätter effektiviteten av att enskilda säkerhetsåtgärder införs utan att koordineras med mer grundläggande insatser riktade mot människors uppfattning om nivå för accepterad risk. Teorin tillämpas bl a inom vägtrafiksäkerhetsområdet och kan illustreras med att när en isolerad säkerhetsåtgärd införs, t ex montering av dubbdäck på bil vintertid, tenderar människor att anpassa beteendet så att den faktiska risknivån förblir konstant (ökad hastighet genom känslan att vara säker p g a den vidtagna åtgärden). Överfört till en militär kontext skulle liknande frågor kunna handla om huruvida en övertro på säkerhetsutrustning och materiel leder till ökat risktagande.
Oavsett om förhållningssättet till risk är systematiskt eller emotionellt föreligger en icke obetydlig distinktion mellan att - rätt utrustad, rätt utbildad och tillräckligt tränad - själv ta kalkylerad risk och att - bristfälligt utrustad, undermåligt utbildad och otillräckligt tränad utsättas för risk.
Det finns således god anledning att fortsatt reflektera över hur att bäst tillgodose säkerheten för personalen i utlandsstyrkan.
Salviati,
SvaraRaderaTror det ligger mycket i ditt resonemang. även om jag misstänker att känslan av att sitta i ett tungt stridsfordon kan skapa mer "falsk säkerhet" än att veta att en helikopter faktiskt kommer om olyckan är framme.
Salviati, dessutom ger du akademiseringen av officersyrket ett ansikte. Lärorikt.
Mvh
Allan Widman