Idag väntar vi på regeringens inriktningsproposition. Även om innehållet till viss del redan är känt kommer försvarsdiskussionens vågor att gå höga den kommande tiden. Beredningen i försvarsutskottet kommer att pågå under ett par månaders tid.

Senare under våren väntas också en ny proposition angående signalspaningen. Den uppgörelse som nåddes inom de fyra regeringspartierna i höstas ska nu materialiseras.

Sammanfattningsvis talar mycket för en tämligen intensiv tid för oss som är engagerade i försvars- och säkerhetspolitiken. Detta är också det främsta skälet till att jag idag startar min blogg. Namnet på bloggen kommer att presenteras under eftermiddagen, med vidhängande förklaringar.

Min legendariske föregångare som försvarspolitisk talesman för det liberala partiet, Hans Lindblad, summerade delar av sin karriär i boken "Jag var för snäll". Lindblad, som kanske bättre än någon annan, förmådde blottlägga brister och inkompetens önskade att han varit än mer fordrande. Det är ett misstag som jag hoppas undvika på denna blogg.

Politikens uppgift är nämligen inte att stryka medhårs och ständigt ösa beröm över allt och alla. Vi riksdagsledamöter uppbär arvode för att ställa de svåra och ibland obehagliga frågorna. Vi ska vaka över skattebetalarnas intresse av "bang for the buck". Försvarsförmåga är och förblir stridsdugliga insatsförband och inget annat. Industri, försvarsbyråkrati och grundorganisation kan i bästa fall vara medel för att uppnå sådana förband, men får aldrig bli målet för verksamheten.

Allan Widman

Försvarspolitisk talesman för Folkpartiet Liberalerna