Brödrafolkens väl

Idag träffade det svenska försvarsutskottets ledamöter sina norska motsvarigheter. Det skedde på de senares initiativ. Det var väl väl ingen Canossavandring precis, men visst fanns det ett stråk av dåligt samvete. Inte över beslutet att köpa JSF i sig, men mera över hur det kom att presenteras. Det blev ju något av en "overkill" om man säger så. Även om det är lätt att förstå att tydligheten mera var avsedd för invärtes, politiskt bruk.

Samtidigt kände man oss lite på den nordiska samarbetspulsen, så här ett par veckor efter Stoltenberg-rapporten. Hur ser Sverige på det avslutande förslaget om en nordisk solidaritetsförklaring ägnad att ge en djupare innebörd av det förestående praktiska samarbetet länderna emellan?

Eftersom Sverige i två försvarsberedningsbetänkanden i rad avgett just en sådan förklaring mot EU och Norge, utan att det lett till några officiella reaktioner från norskt håll, var frågan en smula överraskande.

Stoltenberg-rapporten ska nu bli föremål för formenlig, politisk behandling av de nordiska regeringarna. Så några intressanta eller tydliga svar kunde ju inte ges från någondera sidan.

Emellertid så lämnades väl ingen i tvivelsmål om att norrmännen har sin rangordning klar: Varken de eller danskarna kommer att äventyra sin position inom Nato för att få vara med i ett nordiskt samarbete med Sverige och Finland. Och självklart blir Natos förhållningssätt därmed avgörande för djupet och omfattningen av ett sådant regionalt samarbete, åtminstone tills Sverige och Finland också fullt ut blir en del i den transatlantiska gemenskapen.

Samtidigt tycks kritiken mot frivillig rekrytering till militär grundutbildning bli lite mer högljudd. Knappt hade bläcket på inriktningspropositionen torkat innan SvD visade att "svenska folket" var emot. Och idag vidimerade företrädare för Tolkskolan i Uppsala att det nog inte gick att utbilda militärtolkar i ryska och persiska språk med mindre än hot om frihetsberövande för brott enligt Lagen om totalförsvarsplikt. Detta trots att det tycks fungera utmärkt med frivilliga, högre studier i språk bara några kilometer bort på Uppsala universitet.

Faktum är att vi politiker och Försvarsmakten tillsammans misskött värnplikten under lång tid: Inga repövningar, borttagen KBS-utbildning och idag bevakningssoldat som den vanligaste värnpliktsbefattning.

Dessutom måste naturligtvis de som utbildas till soldater kunna användas både för internationella uppgifter och nationell beredskap. Vi har inte råd med två försvar.

Hur personalförsörjningsreformen faller ut beror på hur vi nu hanterar det nya frivilligförsvaret. Många heltidsanställda soldater blir dyrt, och erfarenheterna från NBG talar väl för att det också blir svårt att göra tjänstgöringen tillräckligt intensiv, meriterande och utvecklande för individerna. En felaktig avvägning mellan stående och kontraktsanställda kan leda till att de vi vill ha flyr och de övriga biter sig fast.

Kontrakterade soldater med periodvis tjänstgöring kan parallellt skaffa sig en civil utbildning. Det gör soldattjänstgöringen mer attraktiv för välutbildade och kompetenta ungdomar, samtidigt som den ekonomiska undanträngningen av annat i försvaret minskar. Men då är det å andra sidan knappast klokt att utrymma garnisonerna i våra två stora universitetsstäder; Uppsala och Lund. Och det synes som om Försvarsmakten har just detta i tankarna...

I morgon, ny ÖB.


Allan Widman