Erik Lagersten redovisar utdrag ur Försvarsmaktens underlag till regeringen utvisande att full bemanning enligt den nya personalförsörjningen först inträffar 2019. Detta menar han att regeringen ”kvitterat” genom budgetpropositioner och regleringsbrev.
Det finns två problem med Lagerstens resonemang.
För det första är det mot bakgrund av de dokument regeringen lämnat ifrån sig svårt att hitta några belägg för att leveranstidpunkten förskjutits. I det inriktningsbeslut för Försvarsmakten 2010-2014 som regeringen beslutade om den 14 januari 2010 nämns inte år 2019. Där anges istället att insatsorganisationen jämte förbandsreserv ska ha utvecklats ”senast till utgången av 2014”. Till detta regeringsbeslut hänvisar både budgetpropositionen för 2012 och det nu gällande regleringsbrevet för Försvarsmakten.
I mina kontakter med försvarsmaktsledningen under åren har jag alltid framhållit betydelsen av formaliserade relationer med regering och riksdag. Dokumentation är nödvändig för tydlighet och fördelning av eventuellt ansvar. Mot den bakgrunden är det naturligtvis av stort intresse vilka formella ”kvittenser” myndigheten de facto erhållit?
Det andra problemet är att ”kvittenser” på att budskapet nått fram inte heller är tillräckligt för att avbörda myndigheten ansvar. Därtill krävs också att regering och/eller riksdag aktivt ändrar sina tidigare beslut i denna riktning. Jag har ännu inte funnit några sådana beslut, men känner samtidigt respekt för att besluten är många och alla inte öppna för allmänheten.
Däremot är det korrekt att samtliga beslut föreskriver att insatsorganisation och personalförsörjning bara får utvecklas i den takt ekonomin tillåter. Att budgetramar ska hållas är dock inget unikt vare sig för Försvarsmakten eller den pågående omställningen. Ekonomin har väl hittills inte heller utpekats som ett särskilt bekymmer. Att medel saknas efter 2014 har inte undgått någon. Men så här långt under innevarande försvarsbeslutsperiod har Försvarsmakten sammantaget redovisat årliga överskott samtidigt som det betonats att myndigheten är i ekonomisk balans.
Om ekonomin varit ett absolut hinder för uppgiftens fullgörande hade det ålegat myndighetens ledning att tydligt anmäla detta innan 2009 års inriktningsbeslut fattades. Någon sådan anmälan har jag inte uppfattat.
I slutet av sin replik slår Erik Lagersten fast att ”insatsorganisation 2014 (IO 14) kommer att vara intagen målåret 2014”. Jag uppfattar innebörden av detta som att samtliga förband kommer vara uppfyllda, utrustade och beredskapssatta med antingen frivillig eller pliktig personal. Gott så.
Avslutningsvis är det glädjande att intresset för tidvis tjänstgörande soldater ökat mycket påtagligt de senaste månaderna. KFÖ:er genomförs nu runt om i landet och förändringen återspeglas även i myndighetens centrala marknadsföring.
Ansvaret för att det formella regelverket för tidvis tjänstgörande inte var på plats vid försvarsbeslutet faller bland annat på mig som riksdagsledamot. Samtidigt ska de praktiska problemen inte överdrivas. Sannolikt hade det för Officersförbundet inte varit svårare att teckna kollektivavtal om tidsbegränsade anställningar för deltidare än det var för heltidare, bara frågan lyfts vid förhandlingsbordet. I lagen om anställningsskydd finns också en uppsättning av tidsbegränsade anställningsformer som står varje arbetsgivare till buds.
Att man också ser kvaliteter hos soldater, som har eller planerar för en parallell, civil karriär, ökar på ett avgörande vis möjligheterna för att insatsorganisationen kan levereras på tid och inom ramen för ekonomisk balans.
Allan Widman
söndag 30 oktober 2011
torsdag 27 oktober 2011
2014 gäller
Idag har jag följande artikel på Newsmill.
Redan några månader efter riksdagens inriktningsbeslut i juni 2009 förklarade dåvarande chefen för Högkvarteret att övergången till ett frivilligt rekryterat försvar inte skulle vara fullt genomförd förrän vid slutet av innevarande årtionde.
Utskottet å sin sida hade pekat på behovet av att krigsplacerade värnpliktiga initialt skulle vidmakthållas i insatsorganisationen för att inte vår nationella beredskap skulle nedgå innan det nya var på plats.
Under det senaste året har uttalandena från Försvarsmakten dock fått en annan innebörd. Det som ursprungligen handlade om personalreformen i sin helhet blandas nu samman med vid vilken tidpunkt den nya insatsorganisationen ska vara intagen. Här får det inte råda någon tvekan.
I riksdagens inriktningbeslut godkändes regeringens förslag till insatsorganisation 2014 och de förband som skulle ingå. Årtalet 2019 nämns överhuvudtaget inte i beslut eller betänkande. Detsamma gäller för det inriktningsbeslut för Försvarsmakten som regeringen tog den 14 januari 2010 gällande 2010-2014. Under rubriken ”insatsorganisation 2014, m.m.” anges att ”Försvarsmakten ska senast till utgången av 2014 ha utvecklat en insatsorganisation och en förbandsreserv som framgår av tabellerna nedan”. Därefter följer en uppräkning av förband som är identisk med den som återfanns i riksdagsbeslutet.
Längre ned i regeringsbeslutet framhålls att samtliga förband 2014 ”över tiden ska vara kompletta ifråga om materiel och utbildad personal samt vara välövade”. Vidare beslutade regeringen att vid höjd beredskap ska tillgängligheten ”inte för något förband överstiga en vecka”.
Dessa mycket tydliga ingångsvärden ska nu jämföras med ÖB:s uttalanden och artiklar på senare tid. På Kungliga Krigsvetenskapsakademin den 4 oktober i år sade Sverker Göransson att ”den organisation vi nu skapar, Försvarsmaktsorganisation 2014, kommer att vara färdigbyggd 2019, dvs bemannad, materielsatt och övad”. Detta upprepades ordagrant i ÖB:s artikel här på Newsmill under gårdagen.
Försvarsmaktsorganisation är ett nytt uttryck, som för övrigt inte ger några träffar på sökmotorn på Försvarsmaktens hemsida. Att det handlar om en materielsatt och övad organisation leder emellertid till slutsatsen att det är just insatsorganisationen som avses.
Riksdagens förmåga att följa upp fattade beslut har med viss rätt ifrågasatts. Därför är det nu viktigt att påminna om vilka beslut riksdag och regering fattat och när dess ska vara uppfyllda. Detta är inte enbart en garanti gentemot skattebetalarna utan kan också bidra till ett hälsosamt reformtryck i Försvarsmakten.
Med visst perspektiv på försvarspolitiken uppfattar jag den eviga omställningen av vårt militära försvar som ett allvarligt problem. I kombination med en snabb omsättning av både chefer i myndigheten och försvarspolitiker leder den till att vi alltid är på väg. Att det viktiga inte är själva målgången eller vår förmåga över tid. Sådant är underordnat resan mot nästa, underbara vision. Det får vara slut med det nu. Leveransdatum på nästa insatsorganisation framgår till och med av namnet.
Allan Widman
Redan några månader efter riksdagens inriktningsbeslut i juni 2009 förklarade dåvarande chefen för Högkvarteret att övergången till ett frivilligt rekryterat försvar inte skulle vara fullt genomförd förrän vid slutet av innevarande årtionde.
Utskottet å sin sida hade pekat på behovet av att krigsplacerade värnpliktiga initialt skulle vidmakthållas i insatsorganisationen för att inte vår nationella beredskap skulle nedgå innan det nya var på plats.
Under det senaste året har uttalandena från Försvarsmakten dock fått en annan innebörd. Det som ursprungligen handlade om personalreformen i sin helhet blandas nu samman med vid vilken tidpunkt den nya insatsorganisationen ska vara intagen. Här får det inte råda någon tvekan.
I riksdagens inriktningbeslut godkändes regeringens förslag till insatsorganisation 2014 och de förband som skulle ingå. Årtalet 2019 nämns överhuvudtaget inte i beslut eller betänkande. Detsamma gäller för det inriktningsbeslut för Försvarsmakten som regeringen tog den 14 januari 2010 gällande 2010-2014. Under rubriken ”insatsorganisation 2014, m.m.” anges att ”Försvarsmakten ska senast till utgången av 2014 ha utvecklat en insatsorganisation och en förbandsreserv som framgår av tabellerna nedan”. Därefter följer en uppräkning av förband som är identisk med den som återfanns i riksdagsbeslutet.
Längre ned i regeringsbeslutet framhålls att samtliga förband 2014 ”över tiden ska vara kompletta ifråga om materiel och utbildad personal samt vara välövade”. Vidare beslutade regeringen att vid höjd beredskap ska tillgängligheten ”inte för något förband överstiga en vecka”.
Dessa mycket tydliga ingångsvärden ska nu jämföras med ÖB:s uttalanden och artiklar på senare tid. På Kungliga Krigsvetenskapsakademin den 4 oktober i år sade Sverker Göransson att ”den organisation vi nu skapar, Försvarsmaktsorganisation 2014, kommer att vara färdigbyggd 2019, dvs bemannad, materielsatt och övad”. Detta upprepades ordagrant i ÖB:s artikel här på Newsmill under gårdagen.
Försvarsmaktsorganisation är ett nytt uttryck, som för övrigt inte ger några träffar på sökmotorn på Försvarsmaktens hemsida. Att det handlar om en materielsatt och övad organisation leder emellertid till slutsatsen att det är just insatsorganisationen som avses.
Riksdagens förmåga att följa upp fattade beslut har med viss rätt ifrågasatts. Därför är det nu viktigt att påminna om vilka beslut riksdag och regering fattat och när dess ska vara uppfyllda. Detta är inte enbart en garanti gentemot skattebetalarna utan kan också bidra till ett hälsosamt reformtryck i Försvarsmakten.
Med visst perspektiv på försvarspolitiken uppfattar jag den eviga omställningen av vårt militära försvar som ett allvarligt problem. I kombination med en snabb omsättning av både chefer i myndigheten och försvarspolitiker leder den till att vi alltid är på väg. Att det viktiga inte är själva målgången eller vår förmåga över tid. Sådant är underordnat resan mot nästa, underbara vision. Det får vara slut med det nu. Leveransdatum på nästa insatsorganisation framgår till och med av namnet.
Allan Widman
onsdag 26 oktober 2011
Snabb transition i Afghanistan
Idag meddelar afghanska myndigheter att säkerhetsansvaret i nästa fas ska lämnas över i 17 av landets totalt 34 provinser. Samangan, Balkh och Sar-i-Pol är tre av dessa provinser som, enligt uppgifter, föreslås överlämnas i sin helhet. Det är tre av de totalt fyra provinser som Sverige har huvudansvaret för.
Nyheterna är glädjande, men inte särskilt överraskande. Även om överlämnandet sker tidigt 2012 ger inte detta utrymme för några snabba neddragningar av det svenska bidraget. Vi har varit underbemannade redan från början.
Samtidigt ger hastigheten i och omfattningen av transitionen ett intryck av brådska. Detta är nog inte bara förorsakat av afghanernas vilja att ta ansvar för sitt land...
Allan Widman
Nyheterna är glädjande, men inte särskilt överraskande. Även om överlämnandet sker tidigt 2012 ger inte detta utrymme för några snabba neddragningar av det svenska bidraget. Vi har varit underbemannade redan från början.
Samtidigt ger hastigheten i och omfattningen av transitionen ett intryck av brådska. Detta är nog inte bara förorsakat av afghanernas vilja att ta ansvar för sitt land...
Allan Widman
måndag 24 oktober 2011
Tänt var det här...
Ja, FMV:s provskjutning av Rbs 15 har ju redan kommenterats på andra bloggar. Provet, som genomfördes under våren, ska följas av skjutning ombord på en Visbykorvett redan under 2012. Det handlar naturligtvis om att avleda värme och tryck inombords vid avfyrningen. Såvitt bekant har FMV ännu inte offentliggjort erfarenheterna av provskjutningen men det membran, som ska släppa ut rökgaser och samtidigt hindra vatteninträngning, lär man, enligt ögonvittnen, ha fått leta länge efter…
Ibland funderar man över hur förmågeambitioner bestäms i praktiken. Någon måste ju en gång målat dit de där åtta robottuberna på Visbykorvetten. Var det ett infall, ett önsketänkande eller rentav en produkt av intellektuell ansträngning?
ÖB var i förra veckan på utskottet. Återigen bekräftades ambitionen att snarast efter hemkomst från Afghanistan avveckla Hkp 10 B, åren av ombyggnad, kostnader och upparbetad kompetens till trots. De senaste tio åren har vi redan avvecklat Hkp 11, 4och 9. Alla betalda och fungerande helikoptrar. Ingen behöver längre tvivla om varför dessa ständiga offer är nödvändiga.
En annan sorglig nyhet var att det tekniska stöd som Sverige lämnat den norska helikopterinsatsen i Afghanistan upphör från och med årsskiftet. Låt vara att bristen på helikoptertekniker inom FM är välkänd. Icke desto mindre var detta ett av de mest tydliga uttrycken för samordning och solidaritet mellan de nordiska länderna. Med vad ska nu NORDEFCO fyllas?
Även i övrigt handlar det nu mycket om Afghanistan. Länder tillhörande Natos kärna som USA, Storbritannien, Tyskland, Belgien och Frankrike har aviserat neddragningar de kommande åren. Andra, som Nederländerna och Kanada, har redan beslutat åka hem. Samtidigt tycks motståndarens energi öka trots att ”surgen” nu nått (och kanske passerat) sin kulmen.
Om ett par veckor börjar riksdagens beredning av Sveriges fortsättning i Afghanistan. På sikt kan vi som litet land inte välja en egen väg. Men bilaterala samarbeten, som det med Norge, får i detta läge en särskild betydelse.
Allan Widman
Ibland funderar man över hur förmågeambitioner bestäms i praktiken. Någon måste ju en gång målat dit de där åtta robottuberna på Visbykorvetten. Var det ett infall, ett önsketänkande eller rentav en produkt av intellektuell ansträngning?
ÖB var i förra veckan på utskottet. Återigen bekräftades ambitionen att snarast efter hemkomst från Afghanistan avveckla Hkp 10 B, åren av ombyggnad, kostnader och upparbetad kompetens till trots. De senaste tio åren har vi redan avvecklat Hkp 11, 4och 9. Alla betalda och fungerande helikoptrar. Ingen behöver längre tvivla om varför dessa ständiga offer är nödvändiga.
En annan sorglig nyhet var att det tekniska stöd som Sverige lämnat den norska helikopterinsatsen i Afghanistan upphör från och med årsskiftet. Låt vara att bristen på helikoptertekniker inom FM är välkänd. Icke desto mindre var detta ett av de mest tydliga uttrycken för samordning och solidaritet mellan de nordiska länderna. Med vad ska nu NORDEFCO fyllas?
Även i övrigt handlar det nu mycket om Afghanistan. Länder tillhörande Natos kärna som USA, Storbritannien, Tyskland, Belgien och Frankrike har aviserat neddragningar de kommande åren. Andra, som Nederländerna och Kanada, har redan beslutat åka hem. Samtidigt tycks motståndarens energi öka trots att ”surgen” nu nått (och kanske passerat) sin kulmen.
Om ett par veckor börjar riksdagens beredning av Sveriges fortsättning i Afghanistan. På sikt kan vi som litet land inte välja en egen väg. Men bilaterala samarbeten, som det med Norge, får i detta läge en särskild betydelse.
Allan Widman
tisdag 11 oktober 2011
Vända blad
Så lämnar då Generallöjtnanten Anders Lindström Försvarsmakten och posten som insatschef. När han var rikshemvärnschef fick han bland annat utreda en eventuell nedläggning av de dåvarande Militärdistrikten. Liksom i flera senare utredningar levererade Anders Lindström.
Inför debatten om Militärdistriktens vara eller inte vara reste jag personligen till Uppsala och frågade honom om landets dåvarande 60 hemvärnsbataljoner skulle kunna ledas direkt av insatsledningen? Utan att darra på epauletten svarade han ja. Något år efter att Militärdistrikten beslutades försvinna tog Anders steget upp som insatschef och generallöjtnant.
Nu ska nya regionala staber se dagens ljus år 2013. Uppgiften är bland annat just att kunna leda våra hemvärnsförband under insats. Och när Försvarsmakten - som det numera heter - vänder blad, är det kanske också logiskt att Anders Lindström drar vidare?
På Försvarsmaktens hemsida skrivs det att det är regeringen "som formellt" utser insatschef. Ja, läser man 25 § i Förordningen (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten är det regeringen som, både formellt och i praktiken, beslutar om vem som ska anställas som insatschef. Låt vara att Försvarsmakten ska lämna förslag på namn.
Den så kallade utnämningsmakten är en av få möjligheter för en svensk regering till direkt inflytande över våra självständiga, statliga förvaltningsmyndigheter. Insatschefens makt är stor och han eller hon har det yttersta ansvaret att leda våra soldater i strid. Och även om någon insatschef ännu inte tagit steget upp till ett förordnande som Överbefälhavare, kan den möjligheten inte uteslutas. Med andra ord finns det all anledning för ett aktiv och genomtänkt val från regeringens sida.
Allan Widman
Inför debatten om Militärdistriktens vara eller inte vara reste jag personligen till Uppsala och frågade honom om landets dåvarande 60 hemvärnsbataljoner skulle kunna ledas direkt av insatsledningen? Utan att darra på epauletten svarade han ja. Något år efter att Militärdistrikten beslutades försvinna tog Anders steget upp som insatschef och generallöjtnant.
Nu ska nya regionala staber se dagens ljus år 2013. Uppgiften är bland annat just att kunna leda våra hemvärnsförband under insats. Och när Försvarsmakten - som det numera heter - vänder blad, är det kanske också logiskt att Anders Lindström drar vidare?
På Försvarsmaktens hemsida skrivs det att det är regeringen "som formellt" utser insatschef. Ja, läser man 25 § i Förordningen (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten är det regeringen som, både formellt och i praktiken, beslutar om vem som ska anställas som insatschef. Låt vara att Försvarsmakten ska lämna förslag på namn.
Den så kallade utnämningsmakten är en av få möjligheter för en svensk regering till direkt inflytande över våra självständiga, statliga förvaltningsmyndigheter. Insatschefens makt är stor och han eller hon har det yttersta ansvaret att leda våra soldater i strid. Och även om någon insatschef ännu inte tagit steget upp till ett förordnande som Överbefälhavare, kan den möjligheten inte uteslutas. Med andra ord finns det all anledning för ett aktiv och genomtänkt val från regeringens sida.
Allan Widman
onsdag 5 oktober 2011
Försvarsmaktsreform?
Jag deltog i måndags i en intressant övning i Helsingfors. På Hanaholmen anordnades ett seminarium om de förestående besparingarna på den finska Försvarsmakten.
De finska föredragshållarna betonade att det inte handlade om en försvarsreform utan blott om en försvarsmaktsreform. Grunderna; alliansfriheten, värnplikten och det territoriella försvaret skulle bestå. Likväl torde det vara uppenbart att nästan fyra miljarders besparing sätter sina avtryck också i själva försvarsförmågan. Allt annat hör det politiska önsketänkandet till.
De svenska talarna syntes medvetna om var de befann sig. Påfallande ödmjukt redogjorde man för de senaste femton åren av förändring och för den framtida insatsorganisationen. Både Michael Moore för försvarsdepartementet och Eva Haldén från Försvarshögskolan pekade bland annat ut NBF som ett misslyckande. Det var riktigt uppfriskande.
En hel del frågor rörde ländernas respektive flygvapen. Men medan Sverige angav sin styrka i antal stridsflygplan redovisade en finsk överste istället de senaste årens antal flygtimmar. Skillnaden i val av måttstock var knappast någon slump. Sverige har som bekant ett förhållandevis stort antal skrov (egentligen långt över ett hundra) men en låg nyttjandegrad (12 777 flygtimmar för 2010). För Finland gäller det omvända. Förvisso föll antalet finska flygtimmar från 9 275 år 2009 till 8 870 år 2010. Deras 55 stycken F 18 (Hornet) nyttjas dock fortfarande väsentligt hårdare.
Jag har någon gång tidigare hävdat att ett flygvapen är ett system av system. En producerad flygtimme trimmar - om inte alla - så de flesta av systemets delar. Stridsledning, sensorer och, viktigast av allt, flygförarna. Låt det - i termer av luftförsvarsförmåga - inte råda något tvivel om vilket mått jag anser mest rättvisande.
Seminariet avslutades med en politisk panel. I denna deltog den finske statssekreteraren för försvarsdepartementet, Marcus Rantala, ordföranden i Försvarsutskottet, Jussi Niinistö, och de grönas presidentkandidat, Pekka Haavisto. Förvisso var jag katten bland hermelinerna, men den intressanta frågan är om en motsvarande uppställning kunnat åstadkommas i Sverige?
Här hemma lämnar Socialdemokraternas skuggbudget försvarsanslaget oförändrat. Dock drar man ned på civil krisberedskap och internationella insatser. Förbandsverksamhet och materielanskaffning blir plus i ungefär motsvarande mån. Man har agendan klar. Det blir opposition på personalförsörjning och industripolitik.
Allan Widman
De finska föredragshållarna betonade att det inte handlade om en försvarsreform utan blott om en försvarsmaktsreform. Grunderna; alliansfriheten, värnplikten och det territoriella försvaret skulle bestå. Likväl torde det vara uppenbart att nästan fyra miljarders besparing sätter sina avtryck också i själva försvarsförmågan. Allt annat hör det politiska önsketänkandet till.
De svenska talarna syntes medvetna om var de befann sig. Påfallande ödmjukt redogjorde man för de senaste femton åren av förändring och för den framtida insatsorganisationen. Både Michael Moore för försvarsdepartementet och Eva Haldén från Försvarshögskolan pekade bland annat ut NBF som ett misslyckande. Det var riktigt uppfriskande.
En hel del frågor rörde ländernas respektive flygvapen. Men medan Sverige angav sin styrka i antal stridsflygplan redovisade en finsk överste istället de senaste årens antal flygtimmar. Skillnaden i val av måttstock var knappast någon slump. Sverige har som bekant ett förhållandevis stort antal skrov (egentligen långt över ett hundra) men en låg nyttjandegrad (12 777 flygtimmar för 2010). För Finland gäller det omvända. Förvisso föll antalet finska flygtimmar från 9 275 år 2009 till 8 870 år 2010. Deras 55 stycken F 18 (Hornet) nyttjas dock fortfarande väsentligt hårdare.
Jag har någon gång tidigare hävdat att ett flygvapen är ett system av system. En producerad flygtimme trimmar - om inte alla - så de flesta av systemets delar. Stridsledning, sensorer och, viktigast av allt, flygförarna. Låt det - i termer av luftförsvarsförmåga - inte råda något tvivel om vilket mått jag anser mest rättvisande.
Seminariet avslutades med en politisk panel. I denna deltog den finske statssekreteraren för försvarsdepartementet, Marcus Rantala, ordföranden i Försvarsutskottet, Jussi Niinistö, och de grönas presidentkandidat, Pekka Haavisto. Förvisso var jag katten bland hermelinerna, men den intressanta frågan är om en motsvarande uppställning kunnat åstadkommas i Sverige?
Här hemma lämnar Socialdemokraternas skuggbudget försvarsanslaget oförändrat. Dock drar man ned på civil krisberedskap och internationella insatser. Förbandsverksamhet och materielanskaffning blir plus i ungefär motsvarande mån. Man har agendan klar. Det blir opposition på personalförsörjning och industripolitik.
Allan Widman
söndag 2 oktober 2011
What doesn't go up, has to come down...
Jag uppskattar att Art Reg gör vad de kan. Men ska de verkligen ensamma handlägga principiella och prejudicerande ärenden?
Hej Allan vi återkommer så snart som möjligt angående ID kort förhoppningsvis nästa vecka
09-26 Leveransförsening tjänstekort
Leveranser av beställda tjänstekort har tyvärr blivit försenade.
Förseningen beror på att kortämnena tagit slut hos leverantören. Gemalto som är Försvarsmakten leverantör av tjänstekort har meddelat att leverans av nya kortämnen kommer vecka 40. Leverans av färdiga tjänstekort kommer att ske snarast därefter.
mvh
S 1 92 haubbat A 9
Hej Allan vi återkommer så snart som möjligt angående ID kort förhoppningsvis nästa vecka
09-26 Leveransförsening tjänstekort
Leveranser av beställda tjänstekort har tyvärr blivit försenade.
Förseningen beror på att kortämnena tagit slut hos leverantören. Gemalto som är Försvarsmakten leverantör av tjänstekort har meddelat att leverans av nya kortämnen kommer vecka 40. Leverans av färdiga tjänstekort kommer att ske snarast därefter.
mvh
S 1 92 haubbat A 9
lördag 1 oktober 2011
Vi har i alla fall PRIO...
Försvarsstrukturutredningen (FSU) föreslog att PRIO genomförande 3 interimistiskt skulle stoppas tills dess samordningen av den "bakre logistiken" genomförts. I budgetpropositionen fanns emellertid inte någon begränsning avseende utvecklingstakten i PRIO.
Statskontoret fick, liksom vid införandet av NBF, uppdraget att följa upp PRIO:s utveckling inom Försvarsmakten. I slutrapporten i juni 2010 skrev man att enligt "Statskontorets bedömningar är därmed den totala kostnaden för införandet av PRIO närmare 4 miljarder kronor fram till och med 2017.
FM har enligt årsredovisningen 2010 17 266 anställda (inräknat aktiv RO). Det innebär att myndigheten, bedömt, satsar närmare en kvarts miljon kronor per anställd i personaladministrativ mjukvara. Och de siffrorna är knappast längre aktuella.
Mj Peter Neppelberg har föredömligt skrivit på Wiseman om GLI/NOC. Detta är en militäroperativ motsvarighet till PRIO som ännu inte erhållit regeringens definitiva gillande. Där handlar det om att i realtid kunna möta strategiska, taktiska och stridstekniska utmaningar inom ramen för bibehållen säkerhet i verksamheten. Vad kan detta kosta? Och vad måste vi välja bort i termer av beprövad, stridsduglig bekämpningsförmåga?
Vid ett studiebesök under gårdagen på Ravlunda skjutfält bekräftades att RO, YO och HV måste välja. I miljardsystemet PRIO kan man bara ha en rad. Att vara YO och samtidigt bekläda posten som bat chef i en hemvärnsbataljon är inte möjligt. Jag visste detta sedan tidigare, men det minskar knappast bedrövelsen.
På flottans fartyg finns inte heller möjligheten att kommunicera med PRIO. Något så enkelt som att beställa biljetter för hemresan blir nu en svår prövning för matroserna.
Det är sant att PRIO valts av många myndigheter och företag. Kanske hade det också fungerat i Försvarsmakten om inte precis alla äggen lagts i samma korg.
Allan Widman
Statskontoret fick, liksom vid införandet av NBF, uppdraget att följa upp PRIO:s utveckling inom Försvarsmakten. I slutrapporten i juni 2010 skrev man att enligt "Statskontorets bedömningar är därmed den totala kostnaden för införandet av PRIO närmare 4 miljarder kronor fram till och med 2017.
FM har enligt årsredovisningen 2010 17 266 anställda (inräknat aktiv RO). Det innebär att myndigheten, bedömt, satsar närmare en kvarts miljon kronor per anställd i personaladministrativ mjukvara. Och de siffrorna är knappast längre aktuella.
Mj Peter Neppelberg har föredömligt skrivit på Wiseman om GLI/NOC. Detta är en militäroperativ motsvarighet till PRIO som ännu inte erhållit regeringens definitiva gillande. Där handlar det om att i realtid kunna möta strategiska, taktiska och stridstekniska utmaningar inom ramen för bibehållen säkerhet i verksamheten. Vad kan detta kosta? Och vad måste vi välja bort i termer av beprövad, stridsduglig bekämpningsförmåga?
Vid ett studiebesök under gårdagen på Ravlunda skjutfält bekräftades att RO, YO och HV måste välja. I miljardsystemet PRIO kan man bara ha en rad. Att vara YO och samtidigt bekläda posten som bat chef i en hemvärnsbataljon är inte möjligt. Jag visste detta sedan tidigare, men det minskar knappast bedrövelsen.
På flottans fartyg finns inte heller möjligheten att kommunicera med PRIO. Något så enkelt som att beställa biljetter för hemresan blir nu en svår prövning för matroserna.
Det är sant att PRIO valts av många myndigheter och företag. Kanske hade det också fungerat i Försvarsmakten om inte precis alla äggen lagts i samma korg.
Allan Widman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)