måndag 30 november 2009

Lek och allvar

Så är det att drygt femtio före detta tjänstgörande på vertolerna nu anmält intresse för en reinkarnation. Alla vill inte åka till Afghanistan och den äldste av entusiasterna, som är fyllda 76 år, kanske inte heller bör göra detta.

Icke desto mindre har detta upprop motbevisat att personalförsörjningen är en flaskhals. Att det skulle finnas några andra invändningar har ingen ens påstått. Tvärtom prisas vertolernas mångsidighet, lyftkraft och pålitlighet av samtliga.

En del av mina kollegor ifrågasätter att en förtroendevald blandar sig i vilka plattformsval som myndigheten gör. Frågan är dock vad de folkvalda ska göra när den operativa effekten upphör?

Min Ericson är nu snart två år gammal. Jag vet att de vill att jag ska byta bort den mot en ny, mer avancaerad modell. Men av samma skäl som jag inte vill bli av med en fungerande, beprövad och betald vertol tänker jag heller byta min mobiltelefon, så länge den fyller mina behov. Varför skulle jag? Särskilt som ersättaren visat sig långt mindre livsduglig.

I hela denna debatt om helikoptrars olika företräden är det lätt att glömma målet med verksamheten; att på snabbast möjliga tid få en sårad finländare, tysk, afghan eller svensk soldat till sjukhus. Bara där kan liv och lemmar egentligen räddas. Det är vårt lackmustest - blodrött eller ej.


Allan Widman

fredag 27 november 2009

Utan helikoptrar

ÖB har en försvarspolitisk rådgivare. Jag hoppas att han (eller hon) nu funderar över hur Försvarsmakten ska återfå initiativet i debatten. Något besked måste komma. Att sticka huvudet i sanden och tro att detta ska ta slut duger inte.

Vi vill veta om vertolerna ska få komma tillbaka eller om ukrainarna ska kallas in. Både och är det bästa beskedet, men endera kanske är tillräckligt för stunden.

Uppslutningen kring Hkp 4 bara växer. Jag trodde aldrig att det fanns ett så stort intresse och genuin tillit till ett system som nu bara samlar damm.

Samtidigt hör jag om nytt flygförbud för Hkp 15. Man hittar skruvar, muttrar och andra lösa tillbehör i flygkritiska utrymmen. Om sprickorna i rotornavet hade jag redan hört.

Innebörden av detta är att Sverige idag i praktiken står utan helikoptrar på den militära sidan. Varken fyror eller nior flyger längre. Enligt ÖB har 10 B trettio säkerhetsrestriktioner. Hkp 14 står på Malmen sedan snart två år, men flyger som bekant inte. Kanske finns det mindre än en handfull 10 A som fortfarande gör tjänst.

För detta erlägger skattebetalarna runt 800 Mkr om året. Det duger inte. Nu vill jag veta hur planen att ta oss ut från detta tillstånd av overksamhet ser ut. Och jag är nog inte ensam.


Allan Widman

onsdag 25 november 2009

Uppropet fortsätter!

Det får nog bli fler redovisningar. När något skrivs om vertolerna anmäler sig en skur av fd besättningsmedlemmar på mailen. Idag på morgonen är det 36 färdmekaniker, besättningschefer, tekniker, sonaroperatörer, ytbärgare och en rad andra kategorier som hörsammat uppropet.

En hel del utesluter inte insats internationellt, men många pekar också på behovet av en medeltung och tillgänglig helikopter i Sverige för både sjö- och markoperativa uppgifter. Jämförelserna mellan vertolerna och de system de nu arbetar på utfaller undantagslöst till de förstnämndas fördel.

Finns skäl att erinra om de behov som uppstår vid katastrofer av typen Estonia eller större skogsbränder. Vilka resurser kommer att finnas för sådant i framtiden? Sten-Olov Hellberg, länspolismästare i Dalarna och tillika polisiär helikopterutredare, ansåg det förra sommaren nödvändigt för RPS att anskaffa en medeltung helikopter för Nationella Insatstyrkans behov. Revirhävdandet till trots ska nog även det förslaget ses mot bakgrund av Försvarsmaktens minskade möjligheter att stödja.

Den som läser Patrias Helicopters remissyttrande till helikopterutredningen inser direkt att deras uppgifter stämmer. Det är mycket precisa belopp fördelade på de olika insatser som behövs för att återstarta helikoptern. Remissyttrandet påminner nästan om en offert. Och vem har bättre underlag för sådana bedömningar än det företag som under lång tid svarat för systemet?

Helikopterutredningen lär ha besökt Patria Helicopters. Att man då inte tagit in deras uppgifter i delbetänkandet om Helikopter 4 förblir ett mysterium. Det är inte ägnat att stärka tilltron till utredningens slutsatser...


Allan Widman

tisdag 24 november 2009

Luftförsvarsutredning

Som någon kanske märkt har det varit tyst på bloggen ett par dagar. Det beror på att Folkpartiet Liberalerna haft landsmöte i Växjö från torsdag till och med söndag. Många beslut fattades, men ett hade särskild betydelse för mig.



Det gäller naturligtvis frågan om en Luftförsvarsutredning. I ett särskilt uttalande biföll Landsmötet en motion med sådant krav signerat Jens Pettersson, Hans Lindblad och undertecknad. Därmed är tillkomsten av en luftförsvarsutredning nu officiell politik för Folkpartiet Liberalerna, med vidhängande potential att bli dito för regeringen.



Som väl de flesta vet är bakgrunden till motionen tillståndet i vårt stridsflyg. Kvalitativa och kvantitativa brister ifråga om vapen och sensorer. Halvering av antalet flygtimmar på bara fem år. Potentiell avsaknad av hemlig och säker stridsledning. Skrotat krigsbassystem. Lägg därtill förestående beslut om omfattande förmågelyft och anskaffning av nya radarjaktrobotar.



Eftersom betydande ökningar av försvarsanslaget synes utsiktslösa kommer vi att ställas inför svåra avvägningar som kräver strategisk överblick och omsorg om förmågor.



Sverige är berömt bland annat för sitt utredningsväsende. Det borgar för sakliga beslutunderlag och stor öppenhet. En omistlig del av vår representativa demokrati.



En annan utredning som fått förnyad aktualitet är veteransoldatutredningen. FS 17 som nu börjar återvända från Afghanistan är kanske den kontingent som upplevt fler traumatiska händelser än någon annan sedan det tidiga 90-talet. Av det erbjudande om anställning, som ganska generellt riktades till soldaterna tidigare i höst, lär det inte bli så mycket. Men förhoppningen är att Försvarsmakten nu tagit höjd för att erbjuda ett omhändertagande som står i proportion till dessa män och kvinnors upplevelser.



Vill för övrigt på nytt påminna om uppropet för 4:orna. I morgon eftermiddag ska jag summera.





Allan Widman

fredag 20 november 2009

Ett upprop för fyrorna

Vertolernas öde ska snart avgöras.

Helikopterutredningen under Jan-Olof Lind menar i ett delbetänkande att kostnaderna för att återta fyrorna i drift uppgår till mer än 700 Mkr. Patria Helicopters beg to differ. Enligt dem som svarat för underhållet av helikoptrarna kan dessa hållas i luften till 2020 för en kostnad om drygt 20 Mkr per år. Deras remissyttrande har gjort stort intryck på både departementet och stora delar av Försvarsmakten.

Få av de initierade beslutsfattarna bestrider fyrornas lämplighet för "hot and high". Och äldre konnässörer inser även deras betydelse för luftburen ubåtsjakt det kommande decenniet. Invändningarna mot ett återupplivande handlar mer om möjligheterna att bemanna systemet. Det heter att personalen antingen är för gammal, har slutat vid Försvarsmakten eller överförts till andra arbetsuppgifter.

På grundval av de mail jag fått och en del inlägg på bloggen har jag förstått att det fortfarande finns många före detta besättningsmedlemmar som tror sig både kunna och vilja delta vid fyrornas eventuella återkomst. Av dessa skäl vill jag försöka kartlägga vilka resurser som ännu finns på personalsidan. Helt enkelt ett upprop.

Vore därför tacksam om de som tjänstgjort på helikoptersystem 4 som flygförare, annan besättning eller tekniker kunde anmäla sig på denna blogg eller - om man hellre vill till min mail (allan.widman@riksdagen.se). Även uppgifter om tjänstgöringstid respektive flygtimmar är uppgifter som mottages tacksamt, liksom beredvilligheten att delta i insats inom ISAF.

Eftersom detta inte är något annat än en ganska snäv enkät för att bemöta möjligen ogiltiga argument för avveckling av vårt mest potenta och och efterfrågade helikoptersystem finns det väl egentligen ingen anledning till anonymitet. Den som inte vill skylta med namn slipper naturligtvis, men bör anges särskilt.

Fram till 1999 kunde vi förtroendevalda genom rullan följa personalutvecklingen inom Försvarsmakten. Denna tid är nu förbi.

Mina vänner, ställ upp! Finns det liv är det aldrig för sent...


Allan Widman

onsdag 18 november 2009

Anders Lindström: "Vilken helikopter som helst är långt bättre än ingen helikopter alls..."

Ska man tro DN har Försvarsmakten, under det år som gått från att man lovade undersöka alternativa möjligheter att tillföra helikopterförmåga, inte givit FMV något uppdrag att undersöka möjligheter att hyra eller leasa utländska helikoptrar, med eller utan besättning.

Andra länder, som USA och Kanada klarar detta och prioriterar uppenbarligen målet för verksamheten; att snabbast möjligt ta skadade till sjukhus. En skadad soldat lär knappast bry sig om helikoptern eller dess besättning är svensk eller ukrainsk. Det goda får aldrig bli det bästas fiende.

Idag på morgonen i radion med Anders Lindström. Det är svårt att bemanna den främre kirurgiska förmågan (FKF:n). Personligen tror jag det är tid för myndigheten att utvärdera den här verksamheten. Under de två som gått hur många gånger har den varit fullständigt bemannad? Hur ofta har den stått på rätt plats vid rätt tillfälle i vårt vidsträckta område? Tror att det finns en avgörande förmåga, och den stavas helikoptrar.

I eftermiddag eller ikväll ska riksdagen hålla sin debatt med anledning av Afghanistanpropositionen. I morgon blir det beslut. De klentrogna talar om "ansvarsfullt" återtåg. De kommer de förr eller senare att få äta upp.


Allan Widman

söndag 15 november 2009

Medan timmarna ila...

Politiken är inte vacker. Varje människa som bestämt sig för att sätta sina känslor, värderingar och erfarenheter i politikens tjänst har från början haft ett gott uppsåt. Detta tror jag ganska bestämt. Men väl inne så blir det allt svårare att orientera. Politik handlar inte bara om att vilja, utan också om att överleva. I en halsbrytande balansakt mellan lojalitet med parti, väljare och journalister å ena sidan och samvetet å den andra.

Den numera ganska långa historien om helikoptrar till Afghanistan innehåller alla dessa element. Man ringer myndigheter och begär ut handlingar, man skriver debattare och ifrågasätter. Till slut konfronterar man makthavarna med ihopsamlade fakta. Ändå verkar resultatet vara magrare än en själv.

Så plötsligt inträffar det som alla visste skulle inträffa - förr eller senare. Att då ta ut sin hämnd och besvikelse framstår först som rättvist och förtjänt. Men det är det inte.

Åtminstone en svensk soldat kommer aldrig mer att leva det liv han har rätt till. Det kan ingen nu förändra. Vår enda möjlighet är att ställa rätt det som varit fel. Och frågan om ansvar är egentligen underordnad om alla nu vill göra sitt bästa för att bristerna ska elimineras. Men för att åstadkomma detta tror jag, likväl, att ansvar måste utkrävas. På det att efterföljande förstår priset av underlåtenhetens synd. Bara hut går hem.


Allan Widman

torsdag 12 november 2009

Sådant kan vi vara utan

På en dag beredde och beslutade det sammansatta försvars- och utrikesutskottet en förlängning av det svenska mandatet i Afghanistan. Skälet till denna extraordinärt snabba handläggning berodde på omsorg om de svenska soldaternas säkerhet.

Som nämndes på denna blogg i det senaste inlägget så har det nu vid två tillfällen då Afghanistan beretts av riksdagen inträffat allvarliga attentat mot vår trupp. Detta föranledde utskottets ordförande, Urban Ahlin (S), att på eget initiativ kontakta Försvarsmakten, som enligt honom instämde i oron över en utdragen, parlamentarisk handläggning.

Trots en snabb handläggning gjordes emellertid en saklig prövning av villkor, former och mål med den svenska insatsen. Utskottet erinrade även enhälligt om Försvarsmaktens tidigare besked att undersöka alternativa möjligheter att tillföra helikoptrar. Vid en offentlig hearing anordnad av Försvarsutskottet nu på tisdag kommer denna fråga naturligtvis upp på nytt. Vad för ansträngningar har gjorts för att, vid sidan av svenska, gröna alternativ, tillförsäkra snabba transporter av skadade till sjukhuset i Marmal?

Den politiska oppositionen är fortfarande djupt splittrad. Socialdemokraterna lyckades på nytt sy in Miljöpartiet i den breda majoritet som tillstyrker en förlängning. Dock skedde detta till priset av att frågan om ett "ansvarsfullt" tillbakadragande från Afghanistan nu förekommer i en reservation undertecknad av det parti som i mars 2006 iklädde Sverige det långsiktiga ansvaret för PRT MES.

Milton Friedman sade: There's no such thing as a free lunch...

Problemet med att börja laborera med exit-planer och i förlängningen tidtabeller är att de tar fokus från uppgiften. Plötsligt blir detta viktigare än de olika värden som motiverat FN:s mandat. Sådant kan vi vara utan.

Idag Natos parlamentariska församling i Edinburgh.


Allan Widman

onsdag 11 november 2009

Hur länge till är Gud svensk?

Ikväll går våra tankar till drabbade och anhöriga. Det gäller den av Försvarsmakten lokalanställde tolken som fick plikta med sitt liv samt de skadade svenska soldaterna och alla deras anhöriga.

Tacksamhet bör vi känna mot den amerikanska helikopter med besättning som kom till vår undsättning i ett svårt och säkert utsatt läge.

Ikväll har jag fått frågan om det tog för lång tid till sjukhuset. Svaret är naturligtvis ja. Samtidigt är det viktigt att förstå att krav kan vi bara ställa på de resurser som vi själva betalar och svarar för. Har man ingen egen förmåga, trots ett ansvar som lead-nation, kan man bara vara tacksam när andra hjälper till.

Om någon vecka påbörjar riksdagens behandling av propositionen om en förlängning i Afghanistan. Sak samma gällde när två svenska officerare dog den 25 november 2005. Kanske finns det ett samband, kanske inte. Det är emellertid min förhoppning att Sverige oavsett vilket nu ska stå upp för våra svenska män och kvinnor i Afghanistan och det arbete som de utför. Ett ökat tryck mot vår närvaro ska i första hand mötas med beslutsamhet. Det är ett bevis för att vi kan och kommer att lyckas med uppgiften. Inget annat.

Däremot är det avgörande att nu fokusera på att vår trupp får stöd, utrustning och skydd motsvarande de risker som tjänstgöringen innebär. Det finns inget farligare och mer påfrestande uppdrag en svensk statstjänsteman kan få än att idag främja fred och säkerhet i Afghanistan.

Nyckelordet är helikoptrar. När MEDEVAC-helikoptrarna (10 B) försenats bortom all rimlighet lovade Försvarsmakten att alternativa möjligheter skulle undersökas. Det är nu nästan på dagen ett år sedan. Men tidigaste insats bedöms fortfarande kunna ske andra kvartalet 2011.

Det viktigaste är inte att helikoptrarna är gröna eller svenska. De kan vara civila och/eller utländska. Det kan till och med vara så att vi ekonomiskt eller personellt stöttar andra länder som lyckats ta sina helikoptrar till Afghanistan. Om länder som USA och Canada, trots sina resurser, hyr utomlands borde vi kunna göra detsamma. Det handlar om en enda sak: Att så snabbt det överhuvudtaget är möjligt få en skadad soldat eller annan anställd till sjukhus. Och då är "varje helikopter bättre än ingen helikopter alls".

Bland norska soldater i Afghanistan sägs det att Gud är svensk. Men hur länge till?

I morgon Swedint. FS 18 ska snart ta vid.


Allan Widman

torsdag 5 november 2009

Sorgligt men sant

Ja, så tvingades Sverige att i en miljöprövning grundad på FN:s havsrättskonvention acceptera en gasledning i Östersjön. Jag har respekt för att regeringen inte bryter mot internationell rätt. Om så vore skulle frågan i vart fall, med samma utgång, avgjorts av en internationell skiljenämnd i Hamburg. Däremot är jag djupt kritisk över att man inte tydligt uttalar sitt ogillande i den politiska delen.

Samtidigt som man sade ja på grund av rättsliga skäl borde man uttryckt sitt avståndstagande i den politiska delen. Ett ökat beroende av rysk energi kan på lång sikt bli en svaghet för europeisk solidaritet och sammanhållning. Ryssen är redan alltför skicklig i att dela upp vår union i lagom stora och lagom oeniga enklaver.

Dessutom borde man tryckt på kompensatoriska åtgärder. Först och främst att resolut integrera Baltikum med europeisk energiförsörjning genom kablar dit (vilket (S), sitt motstånd till trots inte kan tänka sig). Därtill hade det varit passande om Sverige äntligen också erbjudit sig att delta i Natos air-policing operation över våra tre grannländers luftrum. Det är en pinsamhet att Gripen först kom dit genom tjeckisk förmedling. Våra solidaritetsförklaringar till trots.

LADOGA och ZAPAD handlade inte om militära förberedelser av ett försvar av gasledningar. Både volymer och övningsmoment indikerar långt mer bekymmersamma avsikter. Ryssland behöver inga ursäkter för att utöka sin representation i vårt närområde. Det står dem fritt och de har uppenbarligen avsikten att göra detta.

När osäkerheten ökar om vilka utmaningar som framtiden kan föra med sig ska vi helst avhålla oss från stora förändringar och tekniska språng i stridskrafterna. Det som är beprövat, pålitligt och tillräckligt bra blir då optimalt.

Allan Widman

onsdag 4 november 2009

Slutspelet börjar

Mina sagesmän inom myndigheten talar om en ökad lyhördhet och ödmjukhet inom generalitetet.

Samtidigt fortsätter de interna diskussionerna i regeringskretsen.

Vi har hört att Steg 1 och 2 inte har något med varandra att göra, även om alla förstår att så är fallet.

Ponera att Steg 2 inte kan realiseras av tekniska eller ekonomiska skäl. Vad är då argumentet att genomföra Steg 1? När inga rationaliseringar står att finna, till följd av att berget måste behållas med hänsyn till FMTN samt att all personal och teknik oreducerat måste flyttas till annan ort. En nybyggnad - ovan eller under - jord blir då ett ofrånkomligt minus om redundansen ska vidmakthållas.

På dessa frågor ges idag inga svar. Att då gå vidare mot okända och odefinierade mål borde rimligen vara uteslutet.

På fredag besöker Försvarsutskottets ordförande Kobran. Det är bra, om än något sent i processen.

Allan Widman