Idag meddelade Försvarsmakten, genom generallöjtnanten Anders Lindström, att myndigheten bestämt sig för att svensk stridsledning nu ska ske med hjälp av L16 och tillhörande krypteringsnycklar. Att detta innebär en möjlighet för främmande makter att ta del av vår interna kommunikation ansågs vid en effekt- och menbedömning acceptabelt.

Vi befinner oss förmodligen på en resa på väg mot Nato-medlemskap. Tydligen har dock Försvarsmakten bestämt sig för att inteckna målgången på denna resa innan de politiska instanserna beslutat eller ens väckt frågan i den allmänna debatten. Blott detta förhållande; att en myndighet bestämmer i vilken grad vi ska vara beroende av andra för att leda luftstridskrafterna är i sig anmärkningsvärt. Är Carl Bildt överhuvudtaget tillfrågad?

Frågan är ju också vilken tillgång som Sverige, som icke medlem av Nato, kommer att få? Blir det som Claes Arvidsson skrev i sin ledare för ett par veckor sedan tidsbegränsade övningskrypton eller något som vi uthålligt också kan använda i territoriella uppgifter? Har Försvarsmakten överhuvudtaget garanterat sig om tillgången till krypton eller är det bara ännu en besvärjelse?

För övrigt så är det en smula märkligt att det anmodesvar som i fredags befanns vara belagt med sekretess bara ett par dagar senare kunde blir föremål för massmediala utspel från en av Försvarsmaktens företrädare. Jag konstaterar återigen att graden av hemlighetsmakeri utfaller olika över tid och läglighet...


Allan Widman

I morgon nyheter

Hemkommen från Marinbasen konstaterar jag att det rör på sig i frågan om stridsledning av våra luftstridskrafter. Tror att det kommer en del nyheter som kan intressera dem som följer denna blogg och dess föregångare.



ME01 ger sig av på torsdag, eller i vart fall de ingående plattformarna; Stockholm, Malmö och Trossö. Att det blir Sealift ner och inte någon resa för egen maskin ska inte uppfattas som bristande sjöduglighet hos våra korvetter och understödsfartyg. Personalen anländer med flyg i början av maj.



Man väljer det mest praktiska och kostnadseffektiva sättet att nå operationsområdet. Ungefär som när våra vänner i Danmark tillförde en handfull Leopard 1 till Helmand för något år sedan: Sealift och sedan trailers över bergen från Pakistan och in i Afghanistan. I Danmark finns en märklig tradition av att bara göra saker "här och nu".



Vi väntar dock fortfarande på besked att våra CV 90 nått MEZ. Men endera dagen ska de vara där, till fromma för personalens säkerhet och den svenska kontingentschefens handlingsfrihet. Det har ju som bekant börjat hetta till också i det svenska området. Tio döda ANP i eldöverfall bara för ett par veckor sedan.



I morgon återkommer jag med kommentarer kring våra ledningssystem. Men minns att utan interdependens, ingen interoperabilitet.

Allan Widman

Besvärjelser

Igår Eksjö på nytt. Talade om en svensk veteranpolitik inför Fredsbaskrarnas årsmöte. Erhöll märkligt nog också utmärkelsen "De nordiska fredsbaskrarnas hedersmedalj i guld". Det var mycket glädjande att veteransoldatutredningen på detta sätt uppmärksammades för sitt arbete. Likväl var ju tanken att politiker i större utsträckning skulle dela ut medaljer till soldater, inte tvärtom.

Även insatschefen Anders Lindström var där. Under dagen kommenterade han också Försvarsmaktens andra svar på Försvarsdepartementets framställan om NBF och hemlig och redundant ledning av stridsflyget. Svaret är naturligtvis belagt med sekretess, men Lindström lovar att det inte ska bli något "operativt glapp" i denna förmåga när A/B fasas ut. 2011 och 2012 ska FM "kunna genomföra detta på ett bra sätt".

Tidigare har jag kunnat konstatera att GLC med NOC beslutats utan att FML gett besked om vad detta egentligen är; ett integrerat system eller bara en samgruppering av separata ledningsfunktioner?

Kan det vara så att beslutet om hemlig och redundant ledning av C/D, med nationell täckning, är ett beslut av samma slag? Att myndigheten idag inte vet hur detta ska gå till, eller vilken lösning man söker, men att man ändå slår fast att frågan ska lösas. I så fall är det kanske mer en besvärjelse, som Lindström ger uttryck för, snarare än ett egentligt beslut.

Ett område där besvärjelserna hittills haft liten verkan är helikoptrarna. Igår avslöjade Ekot att Hkp 10 B tidigast kan göra insats under första kvartalet 2011. Det innebär att dessa hkp inte kan vara i Afghanistan under 2009, som regering och riksdag beslutat, och att man väl inte heller matchar NBG 11. Vilken gång i ordningen som förmågan till medevac med hkp flyttas fram i tiden har jag sedan länge tappat räkningen på.

I morgon, Karlskrona och avsked till de sjömän som ska skydda bland annat somaliska farvatten mot pirater.


Allan Widman

Bålsta

Igår besökte jag Bålsta. Precis som i Hästveda mötte jag en kunnig och engagerad personal som uttryckte oro för framtiden.

Oron handlar om möjligheterna att rekrytera och behålla personal när osäkerheten om organisationsförändringarna växer. 2009 är det tänkt att ett förlorat år vad gäller flygtidsproduktionen ska tas igen. Ambitionen är att öka antalet flygtimmar med cirka 60 procent. Det skärper kraven på flygstridsledningen rejält i en svår situation.

Ett av problemen är att personalen inte tycks veta vart vi är på väg. Är GLC ett system eller bara en anläggning?

Om det bara handlar om en samlokalisering av ledningsresurser för mark-, sjö- och luftarenorna är frågan vad som står att vinna? Vi kommer att lämna väl skyddade och fungerande arbetsplatser som staten betalat miljardbelopp för genom åren, till förmån för oskyddade anläggningar ovan mark som kräver nya omfattande investeringar. I denna informationsteknologiskt tunga verksamhetsgren undrar man också vad som står att vinna med en fysisk centralisering?

Att flytta verksamheter har vi ju provat många gånger förr. Det blir kompetensförluster och eventuella samordningsvinster har visat sig vara mycket osäkra och långsiktiga.

Om det å andra sidan handlar om att skapa ett system, där ledningen av samtliga arenor ska integreras, dyker de tekniska frågetecknen genast upp. Vad vi idag vet om svårigheterna att utveckla uppgiftsintegrerade ledningssystem för Hkp 14 och våra Visbykorvetter borde lända till viss ödmjukhet inför en sådan, mycket mer komplex utmaning.

Det återstår för mig, när jag nu besökt Uppsala, Hästveda och Bålsta, att träffa en enda man eller kvinna av facket som sätter tilltro till ett sådant projekt. Och de återstående tillskyndarna av svenskt NBF, som GLC utgör, har ännu inte hört av sig...


Allan Widman

Brödrafolkens väl

Idag träffade det svenska försvarsutskottets ledamöter sina norska motsvarigheter. Det skedde på de senares initiativ. Det var väl väl ingen Canossavandring precis, men visst fanns det ett stråk av dåligt samvete. Inte över beslutet att köpa JSF i sig, men mera över hur det kom att presenteras. Det blev ju något av en "overkill" om man säger så. Även om det är lätt att förstå att tydligheten mera var avsedd för invärtes, politiskt bruk.

Samtidigt kände man oss lite på den nordiska samarbetspulsen, så här ett par veckor efter Stoltenberg-rapporten. Hur ser Sverige på det avslutande förslaget om en nordisk solidaritetsförklaring ägnad att ge en djupare innebörd av det förestående praktiska samarbetet länderna emellan?

Eftersom Sverige i två försvarsberedningsbetänkanden i rad avgett just en sådan förklaring mot EU och Norge, utan att det lett till några officiella reaktioner från norskt håll, var frågan en smula överraskande.

Stoltenberg-rapporten ska nu bli föremål för formenlig, politisk behandling av de nordiska regeringarna. Så några intressanta eller tydliga svar kunde ju inte ges från någondera sidan.

Emellertid så lämnades väl ingen i tvivelsmål om att norrmännen har sin rangordning klar: Varken de eller danskarna kommer att äventyra sin position inom Nato för att få vara med i ett nordiskt samarbete med Sverige och Finland. Och självklart blir Natos förhållningssätt därmed avgörande för djupet och omfattningen av ett sådant regionalt samarbete, åtminstone tills Sverige och Finland också fullt ut blir en del i den transatlantiska gemenskapen.

Samtidigt tycks kritiken mot frivillig rekrytering till militär grundutbildning bli lite mer högljudd. Knappt hade bläcket på inriktningspropositionen torkat innan SvD visade att "svenska folket" var emot. Och idag vidimerade företrädare för Tolkskolan i Uppsala att det nog inte gick att utbilda militärtolkar i ryska och persiska språk med mindre än hot om frihetsberövande för brott enligt Lagen om totalförsvarsplikt. Detta trots att det tycks fungera utmärkt med frivilliga, högre studier i språk bara några kilometer bort på Uppsala universitet.

Faktum är att vi politiker och Försvarsmakten tillsammans misskött värnplikten under lång tid: Inga repövningar, borttagen KBS-utbildning och idag bevakningssoldat som den vanligaste värnpliktsbefattning.

Dessutom måste naturligtvis de som utbildas till soldater kunna användas både för internationella uppgifter och nationell beredskap. Vi har inte råd med två försvar.

Hur personalförsörjningsreformen faller ut beror på hur vi nu hanterar det nya frivilligförsvaret. Många heltidsanställda soldater blir dyrt, och erfarenheterna från NBG talar väl för att det också blir svårt att göra tjänstgöringen tillräckligt intensiv, meriterande och utvecklande för individerna. En felaktig avvägning mellan stående och kontraktsanställda kan leda till att de vi vill ha flyr och de övriga biter sig fast.

Kontrakterade soldater med periodvis tjänstgöring kan parallellt skaffa sig en civil utbildning. Det gör soldattjänstgöringen mer attraktiv för välutbildade och kompetenta ungdomar, samtidigt som den ekonomiska undanträngningen av annat i försvaret minskar. Men då är det å andra sidan knappast klokt att utrymma garnisonerna i våra två stora universitetsstäder; Uppsala och Lund. Och det synes som om Försvarsmakten har just detta i tankarna...

I morgon, ny ÖB.


Allan Widman

I lördags Eksjö och veteranpolitik. Intresset för omhändertagandet av våra veteransoldater och deras anhöriga synes tillta inom Försvarsmakten. Många uttrycker förhoppningar om att den utredning som presenterades i oktober förra året ska förverkligas. Proposition har tidigare aviserats för beslut under våren 2009, men nu lär det dröja till hösten. Lite annat, som inriktningsbeslut och signalspaning kommer emellan.

Jag vill tacka alla som skriver till denna blogg eller direkt till min mail. Jag hinner långtifrån bemöta allt, men Ni ska vara förvissade om att jag åtminstone försöker läsa allt.

Idag tänkte jag ta upp frågan om sekretess och hemlighetsmakeri inom statsförvaltningen i allmänhet och Försvarsmakten i synnerhet.

Nästan vart jag än kommer i grundorganisationens Sverige anser många av dem jag möter att det är svårt att diskutera vad HKV eller andra överordnade beslutat, mycket mindre välkomnas kritik. Berättelserna är många om vad som händer officerare som kritiserat eller bara deltagit i den allmänna debatten. Det handlar om snabba och oväntade omplaceringar, om utfrysning och samtal från överordnade.

Precis som på alla arbetsplatser finns det i försvaret personer som menar sig blivit förfördelade på grund av att de varit "obekväma". Det blir deras egen förklaring till varför deras karriär inte gått som tänkt.

Icke desto mindre är jag föga imponerad av takhöjden i försvaret. Jag känner till för många som råkat illa ut och som på ett mycket trovärdigt sätt återgett sina historier. Har också själv känt vinddraget av antydningar om vad man får, och inte får, prata om...

Och det är just antydningarna som är det värsta: Om någon gör sig skyldig till brott mot sekretessen, den må vara kommersiell eller av säkerhetsmässig natur, så ska man självklart lagföras för detta. Men om så inte skett, så ska heller inget antydas. Dylika, halvkvädna visor saknar laglig grund och är i själva verket bara ett kletigt, men ofta svårbevisat, övergrepp på yttrandefriheten.

Nu tycker säkert Ni att jag inte ska vara lika halvkväden utan berätta var, när, hur och vem. Men det tänker jag inte göra. Inget utpekande, ingen absolution.

Här är dock några sanningar om öppenhet och hemlighetsmakeri:

Min uppfattning är att sekretess inom Försvarsmakten och delar av Regeringskansliet ibland beror mer på en önskan att pinsamheter inte ska komma till allmän kännedom, snarare än en verklig menbedömning.

Det fanns och finns goda skäl för ÖB, Håkan Syrén, att just göra öppenheten till en fundamental del av värdegrundsarbetet inom myndigheten.

Det bästa sättet att göra en uppgift allmänt känd är att sekretessbelägga den. Omvänt menade Tage Erlander (som är upphovsman till rådet) att om man verkligen ville hålla något hemligt skulle man säga det i riksdagens talarstol...

På arbetsplatser där det inte finns utrymme för kritisk diskussion krymper både tankeförmågan, prestationerna och människorna. På detta vinner i längden ingen.

Till sist vill jag på förekommen anledning göra en deklaration: Jag anser inte att JAS 39 Gripen (A/B eller C/D) är ett dåligt stridsflygplan. Tvärtom, det är ett av världens mest moderna, och har de egenskaper som efterfrågades när det beställdes.

Den kritik jag har handlar istället om hur vi förvaltar vårt stridsflygplan. Det finns stora brister, kvalitativt och kvantitativt, ifråga om beväpning, sensorer, flygtidsproduktion och markstridsledning. Utan allt detta blir vårt flygvapen, vårt system av system, ganska tandlöst. Så, nu var också det sagt.


Allan Widman

Klara besked

Stefan Ryding-Berg, chefsjurist vid Försvarsmakten, förnekar att myndigheten skulle ha något som helst att göra med nedsläckning av bloggen Strilaren. Gott så. Klara besked ska respekteras. Därmed kan vi återgå till själva sakfrågan; hur ska vi undgå förlusten av säker och redundant ledning av våra stridsflygplan?

Enligt uppgift funderar HKV nu över detta, sedan det första svaret på Försvarsdepartementets framställan inte befanns tillräckligt.

Min tro är att detta slutar med att A/B versionen behålls i flygvapnet. Detta är inget större bekymmer. Det finns säkert individer av A/B som flugit mindre än individer av C/D. Och skillnaden i prestanda mellan versionerna är små: Det är samma motor, samma radar och samma aerodynamiska lösningar.

Vissa ekonomiska fördelar är nog förenat med "ensad" flotta. Samtidigt är det väl så att det knappast finns två helt identiska Gripar. Uppdateringar av tekniken har fortlöpande behövt göras under den utdragna produktionstiden. Så det där med "ensning" ska tas med en nypa salt. Det har heller inte, mig veterligt, presenterats någon siffra på hur stor besparing vi ska göra genom att bara ha en version av Gripen?

Apropå att ensa flottor så kommer ett delbetänkande i helikopterutredningen den sista mars. Då avgörs Hkp 4:as öde. Enligt uppgift står våra vertoler nu inplastade nere på F 17, tills juryn är färdig med överläggningen. Måtte "här och nu" för en gångs skull betyda något.

I helgen talar jag om veteranpolitik i Eksjö för Sveriges kristna officerare. Nästa vecka kommer jag att besöka Bålsta och förkovra mig ytterligare i den komplicerade uppgiften att stridsleda våra Gripar.


Allan Widman

I veckan försvann bloggen Strilaren från Internet. På denna blogg har under ett antal veckor förts en diskussion om förmågan att leda våra stridsflygplan.

Bakgrunden har varit avslöjanden om att den nya versionen av JAS 39 Gripen inte krypterat och redundant kan ledas med det befintliga stridsledningssystemet. Det vill säga inte på datalänk eller genom krypterat tal från marken; en förmåga som det svenska flygvapnet haft under de senaste fyrtio åren.

Eftersom diskussionen på bloggen Strilaren givit upphov till irritation i Högkvarteret har jag idag ställt följande fråga till Överbefälhavaren:

- Har Försvarsmakten eller dess företrädare på något sätt, direkt eller indirekt, vidtagit åtgärder för att åstadkomma en nedstängning?

Jag har naturligtvis ingen anledning tro att några sådana åtgärder vidtagits, men det är viktigt att Försvarsmakten får ge ett tydligt besked om detta.

I avvaktan på myndighetens svar kan jag konstatera att försvarsministern vid dagens presskonferens om inriktningspropositionen klargjort att det inte är fråga om annat än att förmågan till stridsledning på datalänk och krypterat tal ska säkras.

Jag uppfattar ministerns besked som att något tidsglapp i förmågan inte ska uppstå. Det är i så fall mycket bra, men jag kommer att noga följa frågan framgent. Det framgår inte minst utav att jag nu döpt om min blogg till Strilaren II, i Lars Johan Hiertas anda och för att hedra den viktiga debatt som förts på bloggen Strilaren.

Allan Widman

Idag väntar vi på regeringens inriktningsproposition. Även om innehållet till viss del redan är känt kommer försvarsdiskussionens vågor att gå höga den kommande tiden. Beredningen i försvarsutskottet kommer att pågå under ett par månaders tid.

Senare under våren väntas också en ny proposition angående signalspaningen. Den uppgörelse som nåddes inom de fyra regeringspartierna i höstas ska nu materialiseras.

Sammanfattningsvis talar mycket för en tämligen intensiv tid för oss som är engagerade i försvars- och säkerhetspolitiken. Detta är också det främsta skälet till att jag idag startar min blogg. Namnet på bloggen kommer att presenteras under eftermiddagen, med vidhängande förklaringar.

Min legendariske föregångare som försvarspolitisk talesman för det liberala partiet, Hans Lindblad, summerade delar av sin karriär i boken "Jag var för snäll". Lindblad, som kanske bättre än någon annan, förmådde blottlägga brister och inkompetens önskade att han varit än mer fordrande. Det är ett misstag som jag hoppas undvika på denna blogg.

Politikens uppgift är nämligen inte att stryka medhårs och ständigt ösa beröm över allt och alla. Vi riksdagsledamöter uppbär arvode för att ställa de svåra och ibland obehagliga frågorna. Vi ska vaka över skattebetalarnas intresse av "bang for the buck". Försvarsförmåga är och förblir stridsdugliga insatsförband och inget annat. Industri, försvarsbyråkrati och grundorganisation kan i bästa fall vara medel för att uppnå sådana förband, men får aldrig bli målet för verksamheten.

Allan Widman

Försvarspolitisk talesman för Folkpartiet Liberalerna