Vad väntar vi på?

Det har berättats för mig att det finns tre fordonslavettage till tung kustrobot i behåll. Något på museum, annat i Bergslagen. Placerade på Gotland och i ständig rörelse i de låga, men tättvuxna, gotländska tallskogarna, skulle de utgöra en verklig tröskel mot varje potentiell angripare.

Man kan med fog ställa sig frågan varför vår Överbefälhavare inte redan kommenderat ut dessa show-stoppers på vår mest strategiska ö? Vore det eskalerande? Vore det provokativt? Vore det budgetöverskridande? Nej, knappast.

Min bedömning är att vår Försvarsmyndighet mera blivit en svaghet, snarare än en tillgång. Inte ens de enklaste och billigaste åtgärder till vårt försvar tycks längre försvarbara. Kajen i Slite är ett annat exempel. Att borra hål för nedläggning av materiel som skulle kunna göra kajen obrukbar tycks vara alltför komplicerat.

Jag vet att jag framstår som magsur, men det kan vara bråttom nu. Skulle hata att jag inte fick detta skrivet innan det var för sent.

Idag skriver SVT att Gripen 39 C/D slaktas för att kunna hålla sina bröder i luften. Välkänt faktum. Vad PRIO och export gör mot vår egen förmåga har jag länge försökt uppmärksamma - utan större framgång.

Ja, det var dystert, men dessvärre rättvist.

Flykten mot framtiden

Läser i dagens SvD att hemvärnet på Gotland sedan några år tillbaka övar mot en möjlig, fientlig landstigning i Slite. Det är en Mistral som försöker angöra Apotekarkajen. Ett närmast identiskt händelseförlopp utspelar sig, som bekant, i Lars Wilderängs roman Midvintermörker.

Det är snart fem år sedan min skriftliga fråga till försvarsminister Sten Tolgfors angående vilka åtgärder han var beredd vidta för att kajen i Slite skulle förberedas för förstörelse. Jag har sedan dess gång på gång återkommit till denna uteblivna sprängkammare.

Det märkliga när Apotekarkajen kommer upp är att alla frågor tycks vara av intresse, förutom hur detta förbiseende ur försvarsförberedelsesynpunkt ska rättas till. När skedde detta? Vem hade asnvaret? Fick Försvarsmakten verkligen yttra sig när kajen planerades? Finns det ett politiskt ansvar, eller är detta uteslutande myndighetens avgörande? Ingen, säger ingen, har gjort en ansats att fundera över hur detta uppenbara misstag ska rättas till.

Ja, jag vet att man istället kan minera hamninloppet. Men kommer detta att hinnas med? Finns det en plan? Vad händer när mineringen röjs?

En framträdande kollega i branschen påminde häromdagen om försvarspolitikens ständiga flykt mot framtiden. Exemplen är ju många och alla deltar, mer eller mindre: Nej; det är inte bra idag, men när reformen väl är genomförd, när HKp 14 till sist levereras och PRIO till slut är i mål, då kommer vi få se på annat...

Men så slår det mig att den framtid vi alltid kunnat ösa ur snart kan ta slut. När kommer en öppen infallsport att ses som ett verkligt problem? Och finns då tiden att göra det som är den enklaste av åtgärder för vårt försvar?

Allan Widman
  

Nej och åter nej

Överbefälhavare Sverker Göranson anser inte att det krävdes någon beredskapshöjning i anledning av den ryska beredskapsövningen i södra och centrala militärdistrikten. Trots händelseutvecklingen på Krim och i Östra Ukraina. Inte heller finns enligt honom något skäl att på förhand placera militära resurser på Gotland, vare sig personellt eller materiellt.

Samtidigt ser Överbefälhavaren inte heller några skäl för en ändrad militärdoktrin. Den fördelning som nu råder mellan kontinuerligt och tidvis tjänstgörande - 2 mot 1 - är väl anpassad för de internationella uppgifter som vi ser framför oss.

Det militära rådet har noterats.


Allan Widman

Carl af Forsell

Knappt halva verkstaden i Kallinge fick en nådatid om ett år. Så länge det finns liv finns det hopp.

Mina kontakter angående denna anonyma - men ack så nödvändiga - del av luftförsvaret har varit många. FM, FMV, Fö, ATO och media lyssnade uppmärksamt, men inget fick riktigt fäste förrän jag nämnde exporten. Om Brasilien nu skulle kräva tio praktikplatser för utbildning av flygtekniker, kommer detta behov att kunna mötas? Först då darrade manchetterna.

Och är inte detta den svenska säkerhetspolitikens tragiska dimension? Att Kallinge (enligt SVT text)står för 92 procent av incidentberedskapen spelar uppenbart ingen roll. Eller att det är en av våra ynka två insatsflottiljer. Men om exportaffärerna hotas, blir nervositeten påtaglig,

Jag trodde att svensk export inte bara handlade om kostnadseffektiva flygtimmar i en billig plattform. Utan också om att vi sålde ett seriöst koncept bestående av taktisk skicklighet och trovärdig, egen förmåga. Om Sverige i luftarenan skulle bli ett "säkerhetspolitiskt vakuum" torde det knappast vara en säljfördel.

Igen måste jag fråga; var finns det operativa allvaret? Vi är ändå militärt allianslösa. Innebörden av detta är att vi ska ha förmåga att på egen hand lösa varje utmaning mot vår säkerhet, oavsett hur allvarlig eller omfattande den är. Den nu pågående omvärldsutvecklingen borde verkligen mana till besinning. Likväl tycks det vara pekunjära och kortsiktiga intressen som styr.

Just nu diskuteras borggårdstalet och bondetåget på Wisemans blogg. Nästan etthundra år tidigare, den 19 februari 1821, skrev översten Carl af Forsell ett brev till Per Adam Wallmark om att det är "blott vi själva som äro i okunnighet om våran styrka eller svaghet". På den fronten, inget nytt.

Flygtidsmiljard och flygstridsmiljard.


Allan Widman

Att orka ända fram

Igår på Folk och Försvars seminarium om det svenska försvarets förmåga var frågan vilken arena som framgent borde prioriteras; mark, luft eller sjö. För egen del ansåg jag att beslutet redan var fattat. Ställer man den investering som nu sker i stridsflygets förmågelyft i relation till de kommande tio årens materielanslag blir detta mer än tydligt.

Problemet är ju bara att förmågelyftet på själva plattformen också kräver andra förmågelyft, främst avseende flygtidsuttag och beväpning. Den höjning av försvarsanslaget som blir oundviklig vid nästa års försvarsbeslut måste därför innehålla en "flygtidsmiljard" och en "flygstridsmiljard". Ännu mer till Flygvapnet? Ja, om inte de snart 200 miljarder som sammanlagt investerats i Gripen ska bli helt bortkastade krävs det också att vi kan hålla flottan i luften och att vi, bland annat, får tillgång till långräckviddig, tung och precis attackförmåga. Taurus KEPD är redan utprovad på Gripen och tillräckligt bra.

Flygtidsraset handlar om reservdelar och flygtekniker. Har de senaste veckorna ägnat betydande tid och kraft åt flygverkstaden i Kallinge. Denna oansenliga beståndsdel av det svenska försvaret illustrerar verkligen problematiken. Vi betalar vad som helst för en plattform, men orkar inte med de sista miljonerna till verkstaden. Det är politikens natur.

På gårdagens seminarium pekade Stefan Ring ut de nordiska ländernas viktigaste områden för incidentberedskap. För Sveriges del handlade det om egentliga Östersjön; söder om Åland och öster om Bornholm. Den flottilj som ligger närmast till föreslås dock förlora sin flygverkstad, oaktat att bristen på flygtekniker inom det främre underhållet tycks vara störst just där.

I veckan läste jag att Hans Majestät Konungen förlänat medaljer av olika slag till bland annat Thomas von Brömssen, Joakim Berg i Kent och Pär Nuder. Det fick mig att tänka på den medalj för utomordentlig internationell insats som regeringen för snart fyra år sedan beslutade skulle inrättas för våra veteraner. Den har ännu inte sett dagens ljus.

Hur länge ska Översten 1 Ulf Henricsson behöva vänta på den?  

    

Flygtidsuttag

Den observante har kunnat notera de senaste årens kraftiga fall i flygtidsuttaget.

Viss förklaring står säkert att finna i PRIO, även om det kanske hörs mindre om denna problematik just nu. Därtill hävdar de med stor insyn i FV att exportkunderna alltid är prioriterade när det gäller reservdelsförsörjningen till stridsflyget. Därmed kan man nog anta att detsamma gäller för en annan bristvara, nämligen flygteknikerna.

Just nu nås jag av oroande information angående flygverkstaden i Kallinge. Tidigare har det från försvarsministern hetat att hon "noga följer utvecklingen", men uppgifter gör nu gällande att ett nedläggningsbeslut fattas av FMV inom någon vecka. Genom chefen FV har Försvarsmakten för sin del accepterat ett sådant beslut.

För mig blir det lätt obegripligt att en regering, som i budgetpropositionen just pekar på bristen av flygtekniker som en viktig förklaring till minskat antal flygtimmar, inte ingriper. En nedläggning i Kallinge motsvarar i runda tal en tredjedel av verkstadskapaciteten. Det trettiotal flygtekniker som arbetar där kommer knappast att i någon större utsträckning flytta sina familjer till Såtenäs eller Kallax.

Givet det faktum att varje reparation på Kallinge i fortsättningen ska ske på annan flottilj leder en nedläggning naturligtvis inte heller till några besparingar. Snarast tvärtom. Efter mina tämligen talrika besök på landets flygflottiljer genom åren är det mitt intryck att våra Gripar (liksom varje annat spetsigt stridsflyg) kräver mer eller mindre ständig tillsyn. Väl minns jag när Sten Tolgfors skulle flyga just i Kallinge för några år sedan. Det första planet hade någon form av materielfel och försvarsministern fick vackert kliva ur och in i en annan Gripen som stod längre ned i raden...

Visst ska man ha respekt för ett politiskt beslut om besparingar på det bakre underhållet. Men det får inte leda till att också rent idiotiska förslag accepteras. Föreslagen nedläggning av en flygverkstad är ett sådant.

Samtidigt är den mera långsiktiga situationen också bekymmersam. Schweiz ska ha C/D Gripar i avvaktan på Gripen E. Uppgifter gör gällande att Brasilien ska ha detsamma. Hur många Gripar blir då kvar för att omhänderta den ökande incidentberedskapen, övning och utbildning här hemma? Och hur kommer flygtidsuttaget att påverkas om Brasilien och Schweiz ska prioriteras med reservdelar på samma sätt som Tjeckien, Ungern, Sydafrika och Thailand?

Samtidigt ska man hålla i minnet att Gripen E till viss del ska konstrueras med återanvändning av C/D Gripar. Att vända flygtidsuttaget under dessa premisser blir ingen liten sak.

SAAB hävdar att man kan producera fler konvertiter A2C. Det vore en bra och ansvarsfull lösning som medger svensk, operativ förmåga samtidigt som exporten kan fortsätta. Kanske inte så billig, men frågan är vilken annan lösning som står ett litet allianslöst land till buds?

Allan Widman

 

 

  

Sälen

Gott Nytt år. Under Sälen fick undertecknad några minuter att sammanfatta försvarspolitiska prioriteringar.

Frågan om personalförsörjning kom upp. Den hade dagen innan berörts av Jan Björklund. Han nämnde att nuvarande system, efter justeringar, borde kompletteras med reservister, som med plikt inställer sig till repetitionsövningar efter avslutad tjänst.

Det finns inget som hindrar att den anställde vid slutande av anställningsavtal förpliktas att inställa sig till övning tre eller fyra år efter att tjänsten avslutats. Precis som för reservofficerare kan incitamentet för sådan tjänstgöring vara återbetalningsskyldighet avseende tidigare utbetald premie.

Detta är ingen allmän värnplikt, men det är en plikt grundad i den starka samhälleliga föreställningen om allas skyldighet att bidra till det egna landets försvar.

Håkan Syrén yttrade vid ett tillfälle under plikttiden att han inte ville utbilda en enda soldat som inte kunde användas vid internationell insats. Folkpartiets uppfattning är att inte en enda soldat heller ska utbildas, om han eller hon inte kan nyttjas för vårt nationella försvar. 


Allan Widman