Idag hade jag följande artikel i Dagens Industri:
Sten Tolgfors är en av de försvarsministrar i modern tid som suttit längst på sin post. Arvet efter Mikael Odenberg medförde ett brett och omfattande reformarbete. Det föll på honom att genomföra övergången från totalförsvarsplikt till ett frivilligt rekryterat försvar. Ett arbete som ännu är långt ifrån avslutat och som mötts med skepsis både avseende effekt och ekonomisk rationalitet.
I mars 2009 sattes målet att det svenska försvaret vid utgången av år 2014 skulle bestå av 50 000 man, tillgängliga inom dagar. Denna vision har sedan länge passerats av verkligheten. Försvarsmakten menar nu att organisationen inte blir klar förrän tidigast 2019 och att den förutsätter ökade anslag. Ifråga om den helt dominerande kategorin av soldater; de som ska tjänstgöra tidvis i Försvarsmakten har riksdagen just erhållit regeringens förslag till lagstiftning.
Sveriges nu pågående internationella insatser avvecklas inom ett par år. Beslut om återtåg är redan fattat, både vad avser Kosovo och Afghanistan. För utomstående kan detta kanske uppfattas som ett ”problem mindre”. I verkligheten är det snarast tvärtom. Utan svenskt deltagande i fredsoperationer tappar soldatyrket mycket av sin attraktionskraft. Tillsammans med avsaknaden av en tydlig, nationell försvarsdimension riskerar detta att försvaret tappar i relevans och därmed i engagemang. Förankringen av försvaret i det svenska folkdjupet är en vital försvarspolitisk uppgift, men den har under lång tid misskötts av samtliga inblandade politiker.
Därtill ska läggas relationerna med Nato. Så länge Sverige bidragit till försvarsalliansens, skarpa operationer har vi kunnat räkna på insyn och visst inflytande. Men om vi inte bidrar till nya operationer blir vi på nytt isolerade från det samarbete vi under decennier gjort oss mer beroende av. Här har en ny försvarsminister stora pedagogiska utmaningar.
Det första beslut som Sten Tolgfors föredrog i regeringen 2007 handlade om att beställa ombyggnad av 31 stycken JAS 39 Gripen till den mest moderna versionen av stridsflygplanet. Innan dessa plan ens levererats har processen nu startats för utveckling och anskaffning av ännu ett svenskt stridsflygplan. Samtidigt som Sverige de senaste åren beställt utveckling respektive anskaffning av nya ubåtar, helikoptrar och stridsfordon har materielanslaget minskats radikalt. En ny försvarsminister måste förklara och försvara hur denna politik är förenlig med igångsättandet av det största materielprojektet det senaste kvartsseklet.
Exemplet Mikael Odenberg beskriver väl en försvarsministers främsta uppgift. Den består i att hävda försvarsanslaget mot andra politikområden. Förutsättningen för att detta ska lyckas består i att han eller hon förmår skapa en direktkontakt med svenska folket och förklara nödvändigheten av ett starkt försvar.
Till priset av sin egen ministerpost lyckades Mikael Odenberg med detta och kunde postumt stoppa de då planerade besparingarna. Medan de flesta försvarsministrar i Europa de senaste åren fått kämpa med neddragningar fick Sten Tolgfors istället privilegiet att arbeta med en oförändrad försvarsekonomi.
Sten Tolgfors hade ett starkt engagemang för de mänskliga sidorna av försvarspolitiken. Ingen försvarsminister före honom lade lika stor vikt vid stödet till soldater som deltagit i skarpa internationella insatser och deras anhöriga. Långt efter att rubrikerna upphört besökte Sten Tolgfors skadade soldater och talade med deras familjer.
Sten Tolgfors lyckades på mycket kort tid sätta sig in i alla delar av försvars- och säkerhetspolitiken. Han slutförde också den svåra uppgiften att skapa ett ramverk för övergången från plikt till frivillighet. I stark motvind verkställde han även den nya strategin för försvarets materielförsörjning. Dock hann han inte prövas i den svåraste uppgiften; att vidmakthålla försvarets förankring hos det svenska folket.
Allan Widman
fredag 30 mars 2012
torsdag 22 mars 2012
Genomförandegruppen
När genomförandegruppen tillsattes så uttalade en känd officer i SvD ”att politikerna ska ge fan i materielplanen”. Denna tydliga uppmaning gav uttryck för det djupa ogillande som både försvarsmaktsledning och industri kände inför att större materielprojekt skulle prövas av den politiska nivån.
När jag nu blickar tillbaka mot de projekt som Genomförandegruppen antingen rekommenderade skulle avbrytas eller minskas känner jag i de allra flesta fall inte någon ånger.
Ända sedan jag kom in i riksdagen 2002 hade jag känt stor skepsis mot NBF. För mig var det därför inget problem att minska SLB (Stridsledning Bataljon), Ledsyst T samt FOI:s och FHS’ stöd till NBF. För att nu nämna tre poster ur Riksrevisionens rapport.
Jag anser inte heller att vi behövde satsa tiotals miljoner på transporterbar TV-studio och tryckeri för PSYOPS, som det då kallades.
Jag är glad över att förslaget att bygga om HMS Carlskrona till signalspaningsfartyg (kallas av Riksrevisionen för spaningsfartyg) stoppades. Ansåg det vara slöseri att flottans största fartyg skulle användas för ett ändamål där de flesta nationer synes klara sig med mindre, civila båtar.
Umkonto, det vill säga den tilltänkta Lv-roboten till Visby, hade väl egentligen avskrivits långt före Genomförandegruppen, men nämns ändå som en punkt i rapporten. Att i ett läge då Visbykorvetterna inte var operativa i någon av sina tre huvuduppgifter; ytstrid, minröjning och ubåtsjakt, addera ytterligare vapensystem hade gjort en redan komplex utmaning omöjlig. Om anskaffning och integrering då beställts skulle det senare arbetet för övrigt ha behövts göras om nu då korvetterna förses med nya konsoler och ny mjukvara.
Om TUAV har jag redan skrivit tidigare. Det handlade dock om att ett amerikanskt system (Örnen 03) skulle anskaffas för att sedan under ett års tid byggas om i Linköping. Då, liksom senare, tvivlade jag mycket på att ett av världens i fält mest beprövade system skulle bli bättre av svenska särlösningar. Hur väl det gått i Afghanistan får andra vittna om.
Jag tror ingen var av uppfattningen att TUAV-förmåga inte behövdes, men upplägget andades industriella särintressen och onödig tidsutdräkt. Vi borde, som nämns i Riksrevisionens rapport, ha leasat timmar ute i operationsområdet. Som andra länder gjort och gör. Detta alternativ ansågs dock av Anders Lindström som helt omöjligt. Först påstods det finnas en politisk styrning som hindrade leasing av militär materiel från ett visst land och senare hette det att det fanns folkrättsliga hinder.Jag trodde i min enfald att samma folkrätt gällde för oss som för andra länder.
Underlagen för Genomförandegruppens rekommendationer var bristfälliga, precis som Riksrevisionen pekar på. I icke ringa utsträckning berodde detta på att varken Försvarsmakten eller industrin naturligtvis gjorde något för att underlätta arbetet.
Jag är osäker på i vilken mån Genomförandegruppens förslag hade någon faktisk påverkan. Många projekt hade nog redan lagts åt sidan. Inte minst då Försvarsmakten i Sälen samma år (2008) redovisade stora underskott i budgeten. Riksrevisionen pekar ju också på att många av projekten senare kom tillbaka.
Och så är det; intressena kring vår försvarsmateriel har alltid varit starka. Knappast någon regering eller, för den delen, försvarsmaterielberedning rår på dem. Än en gång synes systemet ha manifesterat att politikerna ska ge fan i materielplanen. Deras uppgift är blott att lätta på lädret och iaktta med vilken vishet och oväld försvarsvärlden förmår styra sig själv.
Allan Widman
När jag nu blickar tillbaka mot de projekt som Genomförandegruppen antingen rekommenderade skulle avbrytas eller minskas känner jag i de allra flesta fall inte någon ånger.
Ända sedan jag kom in i riksdagen 2002 hade jag känt stor skepsis mot NBF. För mig var det därför inget problem att minska SLB (Stridsledning Bataljon), Ledsyst T samt FOI:s och FHS’ stöd till NBF. För att nu nämna tre poster ur Riksrevisionens rapport.
Jag anser inte heller att vi behövde satsa tiotals miljoner på transporterbar TV-studio och tryckeri för PSYOPS, som det då kallades.
Jag är glad över att förslaget att bygga om HMS Carlskrona till signalspaningsfartyg (kallas av Riksrevisionen för spaningsfartyg) stoppades. Ansåg det vara slöseri att flottans största fartyg skulle användas för ett ändamål där de flesta nationer synes klara sig med mindre, civila båtar.
Umkonto, det vill säga den tilltänkta Lv-roboten till Visby, hade väl egentligen avskrivits långt före Genomförandegruppen, men nämns ändå som en punkt i rapporten. Att i ett läge då Visbykorvetterna inte var operativa i någon av sina tre huvuduppgifter; ytstrid, minröjning och ubåtsjakt, addera ytterligare vapensystem hade gjort en redan komplex utmaning omöjlig. Om anskaffning och integrering då beställts skulle det senare arbetet för övrigt ha behövts göras om nu då korvetterna förses med nya konsoler och ny mjukvara.
Om TUAV har jag redan skrivit tidigare. Det handlade dock om att ett amerikanskt system (Örnen 03) skulle anskaffas för att sedan under ett års tid byggas om i Linköping. Då, liksom senare, tvivlade jag mycket på att ett av världens i fält mest beprövade system skulle bli bättre av svenska särlösningar. Hur väl det gått i Afghanistan får andra vittna om.
Jag tror ingen var av uppfattningen att TUAV-förmåga inte behövdes, men upplägget andades industriella särintressen och onödig tidsutdräkt. Vi borde, som nämns i Riksrevisionens rapport, ha leasat timmar ute i operationsområdet. Som andra länder gjort och gör. Detta alternativ ansågs dock av Anders Lindström som helt omöjligt. Först påstods det finnas en politisk styrning som hindrade leasing av militär materiel från ett visst land och senare hette det att det fanns folkrättsliga hinder.Jag trodde i min enfald att samma folkrätt gällde för oss som för andra länder.
Underlagen för Genomförandegruppens rekommendationer var bristfälliga, precis som Riksrevisionen pekar på. I icke ringa utsträckning berodde detta på att varken Försvarsmakten eller industrin naturligtvis gjorde något för att underlätta arbetet.
Jag är osäker på i vilken mån Genomförandegruppens förslag hade någon faktisk påverkan. Många projekt hade nog redan lagts åt sidan. Inte minst då Försvarsmakten i Sälen samma år (2008) redovisade stora underskott i budgeten. Riksrevisionen pekar ju också på att många av projekten senare kom tillbaka.
Och så är det; intressena kring vår försvarsmateriel har alltid varit starka. Knappast någon regering eller, för den delen, försvarsmaterielberedning rår på dem. Än en gång synes systemet ha manifesterat att politikerna ska ge fan i materielplanen. Deras uppgift är blott att lätta på lädret och iaktta med vilken vishet och oväld försvarsvärlden förmår styra sig själv.
Allan Widman
lördag 17 mars 2012
Varning för ironi...
Jo, det blir precis lika dyrt att trimma RM 12 som att köpa helt nya F 414- motorer till Gripen. Och om någon ställer sig frågande till detta kan man vända sig till FMV. Det är på deras beräkningar som Försvarsmakten har gått.
Att 75 procent av flygtiden återstår i de gamla, betalda motorerna är ju irrelevant vid en strikt kostnadsjämförelse. Sunken cost!
Det här med markbaserat luftvärn är väl bra. Räckvidderna är ju ganska långa, men de saknar naturligtvis den flexibilitet som finns hos jaktrobotar på ett stridsflygplan. Vadå; uthållighet? Det vet vi inget om.
Om de övriga JAS-länderna är med på ett förmågelyft? Ja, det är inte utrikesministerns sak. Och inte heller försvarsministerns. Av ett skriftligt frågesvar jag erhöll denna vecka framgår att det är SAAB:s sak. Att det i samtliga fall rör sig om affärer "government to government" tycks sakna betydelse.
En annan fråga som jag nu erhållit svar om rör ersättningen för Robot 75 Maverick. Den framtida förmågan till nationell markmålsbekämpning kommer att återfinnas i SDB (Small Diameter Bomb). Stridsdelen väger hela 23 kilo, men kan - som också påpekas i frågesvaret - i ett större antal än ett släppas mot en fiende. Om vi jämför med våra finska bröder, som just anskaffat AGM-158 JASSM, är det fråga om lite mindre sprängkraft. Deras stridsdel är på 450 kilo.
Jag har sagt det förut: Ett flygvapen är inte bara flyg, det är också vapen.
Allan Widman
Att 75 procent av flygtiden återstår i de gamla, betalda motorerna är ju irrelevant vid en strikt kostnadsjämförelse. Sunken cost!
Det här med markbaserat luftvärn är väl bra. Räckvidderna är ju ganska långa, men de saknar naturligtvis den flexibilitet som finns hos jaktrobotar på ett stridsflygplan. Vadå; uthållighet? Det vet vi inget om.
Om de övriga JAS-länderna är med på ett förmågelyft? Ja, det är inte utrikesministerns sak. Och inte heller försvarsministerns. Av ett skriftligt frågesvar jag erhöll denna vecka framgår att det är SAAB:s sak. Att det i samtliga fall rör sig om affärer "government to government" tycks sakna betydelse.
En annan fråga som jag nu erhållit svar om rör ersättningen för Robot 75 Maverick. Den framtida förmågan till nationell markmålsbekämpning kommer att återfinnas i SDB (Small Diameter Bomb). Stridsdelen väger hela 23 kilo, men kan - som också påpekas i frågesvaret - i ett större antal än ett släppas mot en fiende. Om vi jämför med våra finska bröder, som just anskaffat AGM-158 JASSM, är det fråga om lite mindre sprängkraft. Deras stridsdel är på 450 kilo.
Jag har sagt det förut: Ett flygvapen är inte bara flyg, det är också vapen.
Allan Widman
fredag 16 mars 2012
Anden ur flaskan
Vänner,
det är mer än två veckor sedan jag skrev nedanstående. Har förstått att ÖB vill förklara sig på Newsmill, men undrar så varför detta ska göras offentligt? Hyser han tvivel om sitt ställningstagande? Jag vet inte.
Vid ÖB:s presskonferens under gårdagen (29 februari) betonades två förutsättningar för svenskt deltagande i förmågelyftet: En annan strategisk partner som på ett rimligt sätt kan dela utvecklingskostnaderna med Sverige och en objektsram som anger ett tydligt pristak. Men med detta på plats ser uppenbarligen inte Försvarsmakten någon alternativ väg för att höja vår förmåga än den som försvarsindustrin själv har fått föreslå.
Analysen är att med dessa besked så har anden släppts ur flaskan. Om några dagar kommer ingen att minnas de villkor som uppställts, men väl att ÖB inte sett någon annan utväg än att knappa tre år efter att den senaste versionen av Gripen slutlevererats föreslå anskaffning av ett helt nytt stridsflygplan.
Nedmonteringen av svensk försvarsförmåga har haft sina lågvattenmärken. Avvecklingen av kustartilleriet och avskaffandet av förmågan att hemligt och säkert leda vårt stridsflyg är bara ett par exempel på detta. Knappast någon minns dock vilka som inom myndigheten varit ansvariga för dessa förslag. Vare sig formellt, eller i den efterföljande historieskrivningen, har därför något personligt ansvarsutkrävande skett.
Eftersom ingen av de generaler som nu tecknat firma på ett nytt stridsflyg kommer att vara i tjänst när det första flygplanet beräknas bli levererat, är det viktigt att redan nu slå fast vilka som bär det främsta ansvaret.
Överst på den listan står självfallet landets Överbefälhavare, general Sverker Göransson. Han uttrycker övertygelse om att det bara finns en väg att gå, trots att han inte kan säga något om den slutliga kostnaden. Den ÖB som för några veckor (nu två månader) sedan i Sälen krävde ekonomiska tillskott på grund av ”materielberget” menar nu att det nya stridsflyget kommer att rymmas inom ram. Det vi ska tro är alltså att det största anskaffningsbeslutet i vår tid inte på något sätt påverkar mark- och sjöstridskrafter, personalförsörjning eller andra funktioner inom flygvapnet.
Pressen på Sverker Göransson har säkert varit skoningslös. Likväl är han inte vilken generaldirektör som helst, utan landets Överbefälhavare. Han hade makten att göra annorlunda, men valde att låta bli.
Chefen för Försvarsmaktens Högkvarter, generallöjtnant Jan Salestrand, är en politiskt mycket insiktsfull officer. På ett seminarium den 30 november förra året på Folk och Försvar pekade han på riskerna med en ”myndighet som vill ha allt och politiker som inte kan säga nej till något”. Han måste bättre än de flesta förstå hur Försvarsmaktens förslag kommer att tas emot av politikerna och att det knappast blir majoritet för höjt anslag i nästa försvarsbeslut. Dessa insikter, tillsammans med Jan Salestrands bakgrund i flygvapnet och ledande ställning, konstituerar ett särskilt ansvar.
Därtill måste officerare ur alla stridskrafter, liksom jag, fråga sig vad man kunde gjort annorlunda. Det var knappast en blixt från klar himmel. Annspänningen har under flera år byggts upp, och ingen kunde tvivla om allvaret. Att 2012 teckna kontrakt om en högteknologisk produkt som slutlevereras om arton år är inget annat än ett stolleprov. Att förutse de närmaste arton månaderna av utveckling är numera inget annat än djärvt.
Allan Widman
det är mer än två veckor sedan jag skrev nedanstående. Har förstått att ÖB vill förklara sig på Newsmill, men undrar så varför detta ska göras offentligt? Hyser han tvivel om sitt ställningstagande? Jag vet inte.
Vid ÖB:s presskonferens under gårdagen (29 februari) betonades två förutsättningar för svenskt deltagande i förmågelyftet: En annan strategisk partner som på ett rimligt sätt kan dela utvecklingskostnaderna med Sverige och en objektsram som anger ett tydligt pristak. Men med detta på plats ser uppenbarligen inte Försvarsmakten någon alternativ väg för att höja vår förmåga än den som försvarsindustrin själv har fått föreslå.
Analysen är att med dessa besked så har anden släppts ur flaskan. Om några dagar kommer ingen att minnas de villkor som uppställts, men väl att ÖB inte sett någon annan utväg än att knappa tre år efter att den senaste versionen av Gripen slutlevererats föreslå anskaffning av ett helt nytt stridsflygplan.
Nedmonteringen av svensk försvarsförmåga har haft sina lågvattenmärken. Avvecklingen av kustartilleriet och avskaffandet av förmågan att hemligt och säkert leda vårt stridsflyg är bara ett par exempel på detta. Knappast någon minns dock vilka som inom myndigheten varit ansvariga för dessa förslag. Vare sig formellt, eller i den efterföljande historieskrivningen, har därför något personligt ansvarsutkrävande skett.
Eftersom ingen av de generaler som nu tecknat firma på ett nytt stridsflyg kommer att vara i tjänst när det första flygplanet beräknas bli levererat, är det viktigt att redan nu slå fast vilka som bär det främsta ansvaret.
Överst på den listan står självfallet landets Överbefälhavare, general Sverker Göransson. Han uttrycker övertygelse om att det bara finns en väg att gå, trots att han inte kan säga något om den slutliga kostnaden. Den ÖB som för några veckor (nu två månader) sedan i Sälen krävde ekonomiska tillskott på grund av ”materielberget” menar nu att det nya stridsflyget kommer att rymmas inom ram. Det vi ska tro är alltså att det största anskaffningsbeslutet i vår tid inte på något sätt påverkar mark- och sjöstridskrafter, personalförsörjning eller andra funktioner inom flygvapnet.
Pressen på Sverker Göransson har säkert varit skoningslös. Likväl är han inte vilken generaldirektör som helst, utan landets Överbefälhavare. Han hade makten att göra annorlunda, men valde att låta bli.
Chefen för Försvarsmaktens Högkvarter, generallöjtnant Jan Salestrand, är en politiskt mycket insiktsfull officer. På ett seminarium den 30 november förra året på Folk och Försvar pekade han på riskerna med en ”myndighet som vill ha allt och politiker som inte kan säga nej till något”. Han måste bättre än de flesta förstå hur Försvarsmaktens förslag kommer att tas emot av politikerna och att det knappast blir majoritet för höjt anslag i nästa försvarsbeslut. Dessa insikter, tillsammans med Jan Salestrands bakgrund i flygvapnet och ledande ställning, konstituerar ett särskilt ansvar.
Därtill måste officerare ur alla stridskrafter, liksom jag, fråga sig vad man kunde gjort annorlunda. Det var knappast en blixt från klar himmel. Annspänningen har under flera år byggts upp, och ingen kunde tvivla om allvaret. Att 2012 teckna kontrakt om en högteknologisk produkt som slutlevereras om arton år är inget annat än ett stolleprov. Att förutse de närmaste arton månaderna av utveckling är numera inget annat än djärvt.
Allan Widman
torsdag 8 mars 2012
Utan debatt; ingen demokrati.
Det har varit en intensiv vecka. Mycket lite har blivit skrivet, men desto mera sagt. Saudi Arabien. Har det egentligen någon betydelse för oss själva vilket samarbete vi har? Ja, jag vill påstå det. Som något nyhetsprogram nyss hävdade verkar vapnen i Mellanöstern dyka upp i olämpliga sammanhang.
Anwar Sadat blev faktiskt avrättad av en licenstillverkad Kpist 45. Ingen hade förutsett detta, men det blev likväl följden. Villka som kunde drabbats av de vapnen som skulle produceras i Saudi Arabien kan vi bara spekulera om.
Likväl gäller att varje diktatur som erhåller leveranser av oss kommmer, förr eller senare, att vända dessa vapen mot sin egen befolkning. Eller - Gud förbjude - mot våra soldater. Detta ska vi inte vara en del av.
Oavsett export eller inhemska anskaffningar är det tid att de folkvalda i offentlighet bestämmer var gränsen ska gå. Försvarsindustrins längtan efter vinster kräver ståndaktighet och integritet. Det är fler än jag som behöver delta i denna debatt.
Jag har inget emot vapen, tvärtom. Helst ska de dock finnas i våra plattformar.
Allan Widman
Anwar Sadat blev faktiskt avrättad av en licenstillverkad Kpist 45. Ingen hade förutsett detta, men det blev likväl följden. Villka som kunde drabbats av de vapnen som skulle produceras i Saudi Arabien kan vi bara spekulera om.
Likväl gäller att varje diktatur som erhåller leveranser av oss kommmer, förr eller senare, att vända dessa vapen mot sin egen befolkning. Eller - Gud förbjude - mot våra soldater. Detta ska vi inte vara en del av.
Oavsett export eller inhemska anskaffningar är det tid att de folkvalda i offentlighet bestämmer var gränsen ska gå. Försvarsindustrins längtan efter vinster kräver ståndaktighet och integritet. Det är fler än jag som behöver delta i denna debatt.
Jag har inget emot vapen, tvärtom. Helst ska de dock finnas i våra plattformar.
Allan Widman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)