Riksdagen har allvarliga problem. Ett av dem är att vårt google-konto inte längre medger att vi kan kommentera våra bloggar. Vår helpdesk hänvisar till blogspot.com och vice versa.
Har läst alla kommentarer om supermakters försvarssatsningar och tror inte Sverige är berett till något motsvarande. Av det nuvarande anslaget under utgiftsområde 6 går mindre än tio procent till internationella insatser. Deras betydelse för vår nationella förmåga taxerar jag långt högre än så.
Min kommande tjänstgöring är inte särskilt dramatisk. Jag ska informeras om IO 14. Vackert så.
Mvh
Allan Widman
måndag 20 juni 2011
onsdag 15 juni 2011
Kraft att försvara vårt land
Jag nås av rykten om att den nationella dimensionen på sina håll skapar oro i Försvarsmakten. En del tycks uppfatta de nya tongångarna som att intresset för internationella insatser är i avtagande och att man inte orkar fler ominriktningar.
Folkpartiet är förvisso inte ensamt om att driva frågor med koppling till nationell försvarsförmåga. Dock är det viktigt för mig att understryka att den ömsesidigt förstärkande effekten av internationell insats och nationell förmåga är långt större än den exkluderande.
FL 01 är ett lysande exempel som jag gärna återkommer till. Länk 16 används i Libyen. Det är ett steg på vägen mot att avveckla det förmågeglapp som uppstått i flygstridsledningen. SPK 39 tycks också börja fungera, efter att ha varit under utveckling sedan sent 80-tal. Lufttankningsförmåga och generell interoperabilitet är andra tydliga landvinningar.
Men även Afghanistan erbjuder motsvarande exempel. När FS 20 nu roterat hem så tillförs ju insatsorganisationen åtminstone en stomme till en kompetent och beprövad bataljon. Luftburen MEDEVAC är inte enbart av intresse i internationella sammanhang. Och vem tror att arbetet med reglementen för våra lägsta förband och förbandsenheter på markstridssidan hade påbörjats med sådan intensitet om inte behoven identifierats i ett skarpt operationsområde?
Slutsatsen är att de internationella insatserna snarare behöver öka. De bidrar till vår och andras säkerhet samtidigt som både solidaritet och interoperabilitet är viktiga ingredienser i ett litet lands allmänna värnkraft. Motsatsvis skapar det starka folkliga stödet för ett nationellt försvar, direkt och indirekt, ett utrymme för uppträdande på den internationella arenan.
Apropå uppträdande, infann sig idag insatschefen Generallöjtnant Anders Lindström i Försvarsutskottet för att redogöra för vår förmåga här och nu. På min uttryckliga fråga svarade han att "den strategiska time outen nu är över". Låt vara att detta, än så länge, kanske mera är ett uttryck för en sinnesstämning än något annat. Likväl inger det visst hopp.
Måhända är det också ett tecken att undertecknad, i egenskap av reservofficer, i dagarna kallats in till en kort tjänstgöring. Det var inte heller igår.
Allan Widman
Folkpartiet är förvisso inte ensamt om att driva frågor med koppling till nationell försvarsförmåga. Dock är det viktigt för mig att understryka att den ömsesidigt förstärkande effekten av internationell insats och nationell förmåga är långt större än den exkluderande.
FL 01 är ett lysande exempel som jag gärna återkommer till. Länk 16 används i Libyen. Det är ett steg på vägen mot att avveckla det förmågeglapp som uppstått i flygstridsledningen. SPK 39 tycks också börja fungera, efter att ha varit under utveckling sedan sent 80-tal. Lufttankningsförmåga och generell interoperabilitet är andra tydliga landvinningar.
Men även Afghanistan erbjuder motsvarande exempel. När FS 20 nu roterat hem så tillförs ju insatsorganisationen åtminstone en stomme till en kompetent och beprövad bataljon. Luftburen MEDEVAC är inte enbart av intresse i internationella sammanhang. Och vem tror att arbetet med reglementen för våra lägsta förband och förbandsenheter på markstridssidan hade påbörjats med sådan intensitet om inte behoven identifierats i ett skarpt operationsområde?
Slutsatsen är att de internationella insatserna snarare behöver öka. De bidrar till vår och andras säkerhet samtidigt som både solidaritet och interoperabilitet är viktiga ingredienser i ett litet lands allmänna värnkraft. Motsatsvis skapar det starka folkliga stödet för ett nationellt försvar, direkt och indirekt, ett utrymme för uppträdande på den internationella arenan.
Apropå uppträdande, infann sig idag insatschefen Generallöjtnant Anders Lindström i Försvarsutskottet för att redogöra för vår förmåga här och nu. På min uttryckliga fråga svarade han att "den strategiska time outen nu är över". Låt vara att detta, än så länge, kanske mera är ett uttryck för en sinnesstämning än något annat. Likväl inger det visst hopp.
Måhända är det också ett tecken att undertecknad, i egenskap av reservofficer, i dagarna kallats in till en kort tjänstgöring. Det var inte heller igår.
Allan Widman
tisdag 14 juni 2011
Varken Bryssel eller Bagram
Riksdagsårets final står för dörren. En del av den kommer att handla om Libyen och den svenska stridsflygsinsatsen.
Som tippat blev det en bred uppgörelse med den operativa leveransen intakt. Vi har flugit två roteuppdrag om dagen och kommer fortsätta att göra så i ytterligare 90 dagar, om så krävs. Särskilt positivt är det naturligtvis att spaningen nu får genomföras utan begränsningar till enbart NFZ. Därmed har Sverige goda förutsättningar att bidra till kärnan i resolution 1973; skyddet av civilbefolkningen.
Socialdemokraternas påhittighet belönas inte så tydligt i propositionen: "Regeringen kommer att inleda samtal med Nato om möjligheten att bidra med en maritim bordningsförmåga...". Insatsen kan också "komma att innefatta personal för informationsoperationer i enlighet med vad som efterfrågas".
(V) och (SD) går emot förslaget. Les extrèmes se touchent!
Besöket i Papa för snart tio dagar sedan var kort men lärorikt. De drygt tjugo svenskar som deltar i bemanningen av Heavy Airlift Wing lyfte två intressanta veteranpolitiska aspekter. Den ena gällde långa tjänstgöringstider (mellan två och fyra år) i kombination med svagt stöd till tjänstgörande och anhöriga ifråga om skola, sjukvård och annan samhällsservice. Den andra handlade om de särskilda påfrestningar som kan ligga i att närmast dagligen pendla mellan en trygg och ordnad familjetillvaro samt världens farligaste krigzoner. Överste Fredrik Hedén uttryckte saken som att det "varken är Bryssel eller Bagram."
I veteransoldatutredningen diskuterades just hur tjänstgöring utomlands, utan koppling till skarpa insatser, skulle bedömas. Slutsatsen blev att det särskilda skyddet skulle tillkomma alla tjänstgörande som befinner sig i samt är på väg till eller ifrån ett insatsområde. Den svenska C 17-personalen åtnjuter således skydd som veteransoldater när de t.ex. landar i Kandahar.
Många veteransoldater upplever "leaverna" som jobbiga och traumatiska. Att var och varannan dag röra sig mellan trygghet och fara, mellan hem och krig kan naturligtvis skapa en särskild utsatthet. På Sigonella försökte man öka förståelsen mellan livet på basen och verkligheten i Libyen genom bildspel. En delvis parallell problematik.
Förra veckan fick norrmännen reda på att notan för anskaffning av JSF ökat från 18 till 72 miljarder norska kronor. Idag avslöjades att den årliga underhållskostnaden för planen uppgår till 3,4 miljarder. Det är mer än vad hela den norska marinen kostar. Norska försvarsexperter talar nu om anskaffningen som ett dråpslag mot hela försvaret. Ja, förmågelyft kan bli kostsamma.
Allan Widman
Som tippat blev det en bred uppgörelse med den operativa leveransen intakt. Vi har flugit två roteuppdrag om dagen och kommer fortsätta att göra så i ytterligare 90 dagar, om så krävs. Särskilt positivt är det naturligtvis att spaningen nu får genomföras utan begränsningar till enbart NFZ. Därmed har Sverige goda förutsättningar att bidra till kärnan i resolution 1973; skyddet av civilbefolkningen.
Socialdemokraternas påhittighet belönas inte så tydligt i propositionen: "Regeringen kommer att inleda samtal med Nato om möjligheten att bidra med en maritim bordningsförmåga...". Insatsen kan också "komma att innefatta personal för informationsoperationer i enlighet med vad som efterfrågas".
(V) och (SD) går emot förslaget. Les extrèmes se touchent!
Besöket i Papa för snart tio dagar sedan var kort men lärorikt. De drygt tjugo svenskar som deltar i bemanningen av Heavy Airlift Wing lyfte två intressanta veteranpolitiska aspekter. Den ena gällde långa tjänstgöringstider (mellan två och fyra år) i kombination med svagt stöd till tjänstgörande och anhöriga ifråga om skola, sjukvård och annan samhällsservice. Den andra handlade om de särskilda påfrestningar som kan ligga i att närmast dagligen pendla mellan en trygg och ordnad familjetillvaro samt världens farligaste krigzoner. Överste Fredrik Hedén uttryckte saken som att det "varken är Bryssel eller Bagram."
I veteransoldatutredningen diskuterades just hur tjänstgöring utomlands, utan koppling till skarpa insatser, skulle bedömas. Slutsatsen blev att det särskilda skyddet skulle tillkomma alla tjänstgörande som befinner sig i samt är på väg till eller ifrån ett insatsområde. Den svenska C 17-personalen åtnjuter således skydd som veteransoldater när de t.ex. landar i Kandahar.
Många veteransoldater upplever "leaverna" som jobbiga och traumatiska. Att var och varannan dag röra sig mellan trygghet och fara, mellan hem och krig kan naturligtvis skapa en särskild utsatthet. På Sigonella försökte man öka förståelsen mellan livet på basen och verkligheten i Libyen genom bildspel. En delvis parallell problematik.
Förra veckan fick norrmännen reda på att notan för anskaffning av JSF ökat från 18 till 72 miljarder norska kronor. Idag avslöjades att den årliga underhållskostnaden för planen uppgår till 3,4 miljarder. Det är mer än vad hela den norska marinen kostar. Norska försvarsexperter talar nu om anskaffningen som ett dråpslag mot hela försvaret. Ja, förmågelyft kan bli kostsamma.
Allan Widman
tisdag 7 juni 2011
Hardship
Ja, Ni har redan sett bilderna på Flygvapenbloggen. Utskottet var på Sigonella under onsdagen förra veckan. Några ur Riksdagens Nato-delegation fortsatte sedan resan till Papa i Ungern för att stifta närmare bekantskap med C 17-poolen och dess svenska deltagare.
Den svenska insatsen över Libyen har varit mycket omtalad: Den politiska cirkusen, dess historiska betydelse och det svenska flygvapnets förmåga att möta den väpnade striden.
I sistnämnda del kan man konstatera att mycket gjorts för att höja den operativa effekten. Trots att ledning med Länk 16 enbart övats vid ett enda tillfälle här hemma (mars 2011) åtnjuter insatsen nu de möjligheter till förbättrad omvärldsuppfattning som systemet ger. Även förmågan att kommunicera säkert och skyddat med egna och andras plattformar har förbättrats under resans gång. Och lufttankning sker nu regelmässigt från den tidigare "demonstratorn". Även spaningskapseln, SPK 39, som under lång tid varit ett sorgebarn för flygvapnet, levererar nu högupplöst och eftertraktat underrättelsematerial till dem som har den politiska viljan att bekämpa mål till skydd för civila och mål relaterade till NFZ. Så mycket mer än detta kan de politiska instanserna knappast kräva med givna förutsättningar.
Överstelöjtnant Stefan Wilson har anledning att vara nöjd. Intrycket är att det råder god ordning inom den svenska missionen. På liten (och mycket sliten) yta har svenskarna kommit till rätta och etablerat operativa rutiner. Det kanske inte alltid går så fort, men minimerat risktagande och förutsägbarhet inger förtroende i en multinationell och synnerligen komplex insatsmiljö. Det är helt enkelt kvalitet.
Libyen är inget övningsfält. Varje dag dödas många oskyldiga av en hänsynslös despot och FN:s säkerhetsråd har, efter mycken tvekan, åberopat skyldigheten att skydda dem. Ändå kommer man inte ifrån att det operativa tryck som genererats medverkat till ett snabbt och omfattande förmågelyft i det svenska flygvapnet. Det betyder mycket för möjligheten att framgent göra nytta i motsvarande operationer.
Apropå motsvarande operationer så överväger nu socialdemokraterna att med regeringen ta upp frågan om eventuellt svenskt deltagande i insatser både i Syrien och Södra Sudan. Min tolkning är att Juholt fortfarande försöker kompensera för de obegripliga piruetter som gjorts kring insatsen i Libyen. Men vill han återvinna partiets trovärdighet borde han istället aktualisera vår beredskap att efter Gaddafis fall följa upp med fredsfrämjande trupp på marken i Libyen. Förr eller senare kommer den frågan att ställas. Att då kunna svara upp skulle vittna om både långsiktighet och solidaritet.
Det är min övertygelse att en bred majoritet i Sveriges riksdag inom kort ställer sig bakom en förlängning av den svenska insatsen. Det är min förhoppning att så sker utan att vi förminskar eller förändrar det nuvarande uppdraget. Visst kan man på marginalen tillföra marin förmåga, men inte på bekostnad av det som levererar här och nu.
Återkommer om Papa.
Allan Widman
Den svenska insatsen över Libyen har varit mycket omtalad: Den politiska cirkusen, dess historiska betydelse och det svenska flygvapnets förmåga att möta den väpnade striden.
I sistnämnda del kan man konstatera att mycket gjorts för att höja den operativa effekten. Trots att ledning med Länk 16 enbart övats vid ett enda tillfälle här hemma (mars 2011) åtnjuter insatsen nu de möjligheter till förbättrad omvärldsuppfattning som systemet ger. Även förmågan att kommunicera säkert och skyddat med egna och andras plattformar har förbättrats under resans gång. Och lufttankning sker nu regelmässigt från den tidigare "demonstratorn". Även spaningskapseln, SPK 39, som under lång tid varit ett sorgebarn för flygvapnet, levererar nu högupplöst och eftertraktat underrättelsematerial till dem som har den politiska viljan att bekämpa mål till skydd för civila och mål relaterade till NFZ. Så mycket mer än detta kan de politiska instanserna knappast kräva med givna förutsättningar.
Överstelöjtnant Stefan Wilson har anledning att vara nöjd. Intrycket är att det råder god ordning inom den svenska missionen. På liten (och mycket sliten) yta har svenskarna kommit till rätta och etablerat operativa rutiner. Det kanske inte alltid går så fort, men minimerat risktagande och förutsägbarhet inger förtroende i en multinationell och synnerligen komplex insatsmiljö. Det är helt enkelt kvalitet.
Libyen är inget övningsfält. Varje dag dödas många oskyldiga av en hänsynslös despot och FN:s säkerhetsråd har, efter mycken tvekan, åberopat skyldigheten att skydda dem. Ändå kommer man inte ifrån att det operativa tryck som genererats medverkat till ett snabbt och omfattande förmågelyft i det svenska flygvapnet. Det betyder mycket för möjligheten att framgent göra nytta i motsvarande operationer.
Apropå motsvarande operationer så överväger nu socialdemokraterna att med regeringen ta upp frågan om eventuellt svenskt deltagande i insatser både i Syrien och Södra Sudan. Min tolkning är att Juholt fortfarande försöker kompensera för de obegripliga piruetter som gjorts kring insatsen i Libyen. Men vill han återvinna partiets trovärdighet borde han istället aktualisera vår beredskap att efter Gaddafis fall följa upp med fredsfrämjande trupp på marken i Libyen. Förr eller senare kommer den frågan att ställas. Att då kunna svara upp skulle vittna om både långsiktighet och solidaritet.
Det är min övertygelse att en bred majoritet i Sveriges riksdag inom kort ställer sig bakom en förlängning av den svenska insatsen. Det är min förhoppning att så sker utan att vi förminskar eller förändrar det nuvarande uppdraget. Visst kan man på marginalen tillföra marin förmåga, men inte på bekostnad av det som levererar här och nu.
Återkommer om Papa.
Allan Widman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)