Försvarspolitiken har på ett indirekt plan en stor allmänpolitisk betydelse. Den nuvarande Alliansen bildades kring en gemensam linje inför försvarsbeslutet 2004. Centern bröt loss från sitt mångåriga samarbete med Socialdemokraterna i säkerhetsfrågor. Två år senare fick Göran Persson överlämna regeringsmakten till Fredrik Reinfeldt.
Under Socialdemokraternas sista tid släpptes bland annat Miljöpartiet och Vänstern in i försvars- och säkerhetspolitiken och Rosenbad. Sannolikt blev det en förutsättning för ett gemensam röd-grönt regeringsalternativ 2010.
Samtidigt blev insatsen i Afghanistan ett tillfälle för Mona Sahlin att frigöra sig från Lars Ohly när nederlaget i förra årets val var ett faktum. Ett samarbete som påtvingades Sahlin i mitten av förra mandatperioden.
Snart påörjas samtal partierna emellan om en förlängning av insatsen i Libyen. Socialdemokraterna kan ha målat in sig i ett hörn. Det utesluter väl ändå inte möjligheten av en blocköverskridande uppgörelse. Vilka långsiktiga och allmänpolitiska konsekvenser som kan bli följden står det var och en fritt att spekulera om.
Försvars- och säkerhetspolitikens roll som vågbrytare skulle kunna vara frågornas centrala betydelse för nationen. En annan tolkning är att det förhåller sig lite tvärt om. De flesta partier har kanske inte längre en knivskarp profil på området. Omkast och överraskningar är därmed ganska riskfria, samtidigt som överenskommelser har en starkt positionerande verkan.
Det finns ett folkligt stöd för Sveriges insats för Libyen. I en öppen spelomgång borde det båda gott för en fortsättning efter den 22 juni.
Åker nu på ett par intressanta studiebesök. Återkommer om dem inom kort.
Allan Widman
tisdag 31 maj 2011
fredag 27 maj 2011
Här och nu?
Gång efter annan ställs frågan om vilka förband som Sverige har tillgängliga och som är organiserade med personal och materiel. Sten Tolgfors fick frågan i Sälen. Några dagar efteråt ställde jag samma fråga till HKV. I förra veckan ställde jag på nytt frågan i försvarsutskottet till våra främsta militära befattningshavare. Jag har fått flera löften om svar, men ännu inget besked.
Frågan är principiellt intressant. Såvitt kan bedömas finns inget överhängande krigshot mot riket. Men att vid varje given tidpunkt kunna redogöra för sina förmågor är ett grundläggande ansvar för varje myndighet, inte bara den militära. Men när det gäller Försvarsmakten antyder tystnaden att det intressanta alls inte är var man står, utan vart man är på väg.
Ett välvilligt perspektiv på detta är ju att myndigheten är framtidsinriktad och förändringsbenägen. Problemen är dock två: För det första kommer man förmodligen alltid att vara under omställning. Oavsett hotbilder. För det andra är det svårare, för att inte säga omöjligt, att skapa något ur vettigt ur ingenting.
Igår besökte jag Hemvärnets insatsövning i sydvästra Skåne. Solen sken ikapp med Rikshemvärnschefen själv. Insatsförband ur det svenska, danska respektive norska hemvärnet rensade terräng både söder och öster om Barsebäcks kärnkraftverk (före detta).
Hemvärnet ställer som bekant också om. Men här är utvecklingen snarare evolutionär än revolutionär. Istället för att "blåsa kåken" är det fråga om en försiktig renovering. Man lägger till, men är noga med att hålla grunden intakt. Den kraftiga reduktionen av antalet hemvärnsbataljoner sker samtidigt som förmågorna vässas. Och hela tiden har man koll på både personal och materiel.
Mot mitt resonemang kan man invända att övergången till frivillighet inte kan jämföras med reformeringen av Hemvärnet. Men i lika hög grad som detta kan ses som en ursäkt är det ett skäl till särskild uppmärksamhet på att förmåga vidmakthålls under resans gång.
Frågan om vilka militära resurser Sverige de facto förfogar över kommer inte att glömmas bort.
I Barsebäck frågade någon om riksdagen 2009 verkligen slog fast att personalen i förbandsreserven skulle vara krigsplacerad. I riksdagsbeslutet återfinns följande text: "Personal ska vara krigsplacerad och förbandsbestämmande materiel förrådsställd för förbandsreserven". Det blir inte tydligare än så.
Det är nu Hemvärnet som visar vägen. Ordning och reda samt en tydlig affärsidé. För några år sedan var jag kritisk mot att man inte bytte namn till nationella skyddsstyrkorna. Först nu börjar jag förstå varför...
Allan Widman
Frågan är principiellt intressant. Såvitt kan bedömas finns inget överhängande krigshot mot riket. Men att vid varje given tidpunkt kunna redogöra för sina förmågor är ett grundläggande ansvar för varje myndighet, inte bara den militära. Men när det gäller Försvarsmakten antyder tystnaden att det intressanta alls inte är var man står, utan vart man är på väg.
Ett välvilligt perspektiv på detta är ju att myndigheten är framtidsinriktad och förändringsbenägen. Problemen är dock två: För det första kommer man förmodligen alltid att vara under omställning. Oavsett hotbilder. För det andra är det svårare, för att inte säga omöjligt, att skapa något ur vettigt ur ingenting.
Igår besökte jag Hemvärnets insatsövning i sydvästra Skåne. Solen sken ikapp med Rikshemvärnschefen själv. Insatsförband ur det svenska, danska respektive norska hemvärnet rensade terräng både söder och öster om Barsebäcks kärnkraftverk (före detta).
Hemvärnet ställer som bekant också om. Men här är utvecklingen snarare evolutionär än revolutionär. Istället för att "blåsa kåken" är det fråga om en försiktig renovering. Man lägger till, men är noga med att hålla grunden intakt. Den kraftiga reduktionen av antalet hemvärnsbataljoner sker samtidigt som förmågorna vässas. Och hela tiden har man koll på både personal och materiel.
Mot mitt resonemang kan man invända att övergången till frivillighet inte kan jämföras med reformeringen av Hemvärnet. Men i lika hög grad som detta kan ses som en ursäkt är det ett skäl till särskild uppmärksamhet på att förmåga vidmakthålls under resans gång.
Frågan om vilka militära resurser Sverige de facto förfogar över kommer inte att glömmas bort.
I Barsebäck frågade någon om riksdagen 2009 verkligen slog fast att personalen i förbandsreserven skulle vara krigsplacerad. I riksdagsbeslutet återfinns följande text: "Personal ska vara krigsplacerad och förbandsbestämmande materiel förrådsställd för förbandsreserven". Det blir inte tydligare än så.
Det är nu Hemvärnet som visar vägen. Ordning och reda samt en tydlig affärsidé. För några år sedan var jag kritisk mot att man inte bytte namn till nationella skyddsstyrkorna. Först nu börjar jag förstå varför...
Allan Widman
onsdag 18 maj 2011
Folkförankring
Jodå, Håkan Juholt upptäckte den blotta hans förra uttalande om tillbakadragande av FL 01 skapade visavi MP. Igår var väl tanken att markera fortsatt solidaritet med det libyska folket och samtidigt inte helt behöva ta tillbaka det besked som gavs så tydligt på 1 maj. Med lite tur kunde MP desarmeras, S framstå som fortsatt solidariskt och Sveriges militära engagemang avvecklas.
För någon marin insats är knappast aktuell. Att byta ut ett bidrag mot ett helt annat är inte direkt kostnadseffektivt och skulle ta sådan tid att sannolikheten för verkstad skulle vara mycket liten. Därför fortsatte Juholt att "stå fast vid" att på nytt ändra uppfattning om Libyen...
Det är i grunden sorgligt när kortsiktiga, partitaktiska ställningstaganden blir ledstjärna för vårt utrikes- och säkerhetspolitiska agerande. Att Juholt nu definitivt spelat bort Socialdemokratins speciella ställning på dessa politikområden är ställt utom allt tvivel.
Parallellt med Libyen händer också en del annat. Försvaret av Gotland kom väl lite i skuggan av Juholts piruetter. Men seminariet var lyckat så tillvida att samtliga närvarande politiker nog ansåg att ön skulle försvaras, även om en del för sitt liv inte kunde förstå mot vad. Jan Mörtberg, Bo Pellnäs och även Ove Bring gav nya och tankeväckande perspektiv på problematiken. Om någon, mot förmodan, skulle vara intresserad finns det möjlighet att ta del i efterhand på Folk och Försvars hemsida.
Intressant var att generalmajor Michael Moore (för dagen ombud för både FM och Försvarsdepartementet) halvvägs in i sitt anförande bjöd in ombudsmannen för hemvärnet att berätta om deras verksamhet, med tonvikt på Gotland. Hans redogörelse var saklig och vittnade om en rörelse på frammarsch. Jag har sagt det tidigare; det är nu hemvärnet som visar vägen i en myndighet som dignar alltmer under den egna reformeringsbördan. Avser återkomma till ett särskilt inlägg om hemvärnet inom kort.
En annan del av frivilligrörelsen gästade jag i helgen. Sjövärnskåren tog mig ut i en av sina vedettbåtar på Öresund. Efter att bevakningskompaniet i Malmö nu avvecklats har kåren tagit över i Klagshamn. Efter en kort och effektiv brief stampade "Östhammar" ut på sundet för att identifiera och rapportera. Besättningen, som själva svarade för vedettbåtens iordningsställande och underhåll, dominerades av välutbildade civilingenjörer med ett starkt patos för svenskt försvar. Varenda minut av den dryga timmen i Flintrännan kändes operativ. Folkförankring.
Allan Widman
För någon marin insats är knappast aktuell. Att byta ut ett bidrag mot ett helt annat är inte direkt kostnadseffektivt och skulle ta sådan tid att sannolikheten för verkstad skulle vara mycket liten. Därför fortsatte Juholt att "stå fast vid" att på nytt ändra uppfattning om Libyen...
Det är i grunden sorgligt när kortsiktiga, partitaktiska ställningstaganden blir ledstjärna för vårt utrikes- och säkerhetspolitiska agerande. Att Juholt nu definitivt spelat bort Socialdemokratins speciella ställning på dessa politikområden är ställt utom allt tvivel.
Parallellt med Libyen händer också en del annat. Försvaret av Gotland kom väl lite i skuggan av Juholts piruetter. Men seminariet var lyckat så tillvida att samtliga närvarande politiker nog ansåg att ön skulle försvaras, även om en del för sitt liv inte kunde förstå mot vad. Jan Mörtberg, Bo Pellnäs och även Ove Bring gav nya och tankeväckande perspektiv på problematiken. Om någon, mot förmodan, skulle vara intresserad finns det möjlighet att ta del i efterhand på Folk och Försvars hemsida.
Intressant var att generalmajor Michael Moore (för dagen ombud för både FM och Försvarsdepartementet) halvvägs in i sitt anförande bjöd in ombudsmannen för hemvärnet att berätta om deras verksamhet, med tonvikt på Gotland. Hans redogörelse var saklig och vittnade om en rörelse på frammarsch. Jag har sagt det tidigare; det är nu hemvärnet som visar vägen i en myndighet som dignar alltmer under den egna reformeringsbördan. Avser återkomma till ett särskilt inlägg om hemvärnet inom kort.
En annan del av frivilligrörelsen gästade jag i helgen. Sjövärnskåren tog mig ut i en av sina vedettbåtar på Öresund. Efter att bevakningskompaniet i Malmö nu avvecklats har kåren tagit över i Klagshamn. Efter en kort och effektiv brief stampade "Östhammar" ut på sundet för att identifiera och rapportera. Besättningen, som själva svarade för vedettbåtens iordningsställande och underhåll, dominerades av välutbildade civilingenjörer med ett starkt patos för svenskt försvar. Varenda minut av den dryga timmen i Flintrännan kändes operativ. Folkförankring.
Allan Widman
tisdag 10 maj 2011
I kavajhytten
Samtidigt som Flygvapenbloggen blir alltmer frispråkig om flygstridskrafternas förmågor och begränsningar nås vi av nyheten att Mj Peter Neppelbergs gästinlägg här på Strilaren II nu blivit föremål för sekretessgranskning. En smula sent påkommet kan man tycka, men det är väl bra att saken prövas. Sannolikt är det mera sammanställningen av kända fakta till spännande slutsatser som skakar om. Men sekretesslagen omfattar väl inte den analytiska förmågan i sig?
Håkan Juholt får det allt svårare. Hans ställningstagande om Libyen i oträngt mål får nu stark kritik, både inom det egna partiet och bland de gröna. Peter Eriksson (fortfarande språkrör) menar att Juholt förhastat sig och hänvisar till Carl Bildts inbjudan till förhandling.
Socialdemokraterna har i säkerhetspolitiska frågor tillskansat sig någon form av veto de facto. Det gäller förhållandet till Nato och i hög grad också Sveriges deltagande i internationella insatser. Men frågan är om inte Juholt nu börjat spela bort denna position. Hans lappkast i Libyenfrågan inger inte förtroende någonstans och kanske finns det nu utrymme för en överenskommelse som inte inkluderar det tidigare så statsbärande partiet.
Den sista (eller senaste) goda nyhet som jag en tid känt till gäller en av regeringen tillsatt utredning om gränserna för det svenska havsterritoriet. Bland många folkrättsliga frågor som ska utredas finns också den om inrättande av en angränsande zon runt våra kuster.
Som bekant hävdar Sverige ett havsterritorium som sträcker sig tolv nautiska mil från den s.k. baslinjen. Havsrättskonventionen ger emellertid kuststater rätt att också inrätta en angränsande zon som sträcker sig ytterligare tolv nautiska mil ut från land.
Inom en angränsande zon kan kuststaten utöva nödvändig kontroll av exempelvis ingående fartyg för att i preventivt syfte och på ett mer effektivt sätt förhindra överträdelser mot kuststatens lagar och förordningar vad avser invandring, skatter, tullar och hälsovård. Vidare kan kuststaten förfölja och ingripa mot utgående fartyg vid misstanke om att brott skett inom kuststatens territorium eller territorialhav mot sådana lagar och förordningar.
Frågan om en svensk, angränsande zon har beretts i Regeringskansliet under ett årtionde. En förutsättning har bland annat varit ommätning av baslinjerna som sedan 1960-talet ändrats till följd av landförhöjningen. Men nu är detta äntligen på gång.
Att ha viss, nationell överhöghet i angränsande vatten ger myndigheterna möjligheter att ingripa mot vissa säkerhetsproblem. Detta är inte utan betydelse. Sjövägarna blir alltmer strategiska och Arctic Sea påminner om att inte heller Östersjön står vid sidan av säkerhetsproblematiken.
Särskilt värdefullt är det naturligtvis att en angränsande zon inrättas runt Gotland och Gotska Sandön. Öster om dessa öar dras nu en gasledning som kan behöva särskild uppmärksamhet. För en riksdagsledamot, som redan för tre år sedan motionerade om angränsande zon, är regeringens utredning en god nyhet.
Nästa onsdag arrangerar Folkpartiet Liberalerna samt Folk och Försvar ett seminarium om Gotland och dess betydelse för försvaret av Sverige. Intresserade hälsas välkomna.
Allan Widman
Håkan Juholt får det allt svårare. Hans ställningstagande om Libyen i oträngt mål får nu stark kritik, både inom det egna partiet och bland de gröna. Peter Eriksson (fortfarande språkrör) menar att Juholt förhastat sig och hänvisar till Carl Bildts inbjudan till förhandling.
Socialdemokraterna har i säkerhetspolitiska frågor tillskansat sig någon form av veto de facto. Det gäller förhållandet till Nato och i hög grad också Sveriges deltagande i internationella insatser. Men frågan är om inte Juholt nu börjat spela bort denna position. Hans lappkast i Libyenfrågan inger inte förtroende någonstans och kanske finns det nu utrymme för en överenskommelse som inte inkluderar det tidigare så statsbärande partiet.
Den sista (eller senaste) goda nyhet som jag en tid känt till gäller en av regeringen tillsatt utredning om gränserna för det svenska havsterritoriet. Bland många folkrättsliga frågor som ska utredas finns också den om inrättande av en angränsande zon runt våra kuster.
Som bekant hävdar Sverige ett havsterritorium som sträcker sig tolv nautiska mil från den s.k. baslinjen. Havsrättskonventionen ger emellertid kuststater rätt att också inrätta en angränsande zon som sträcker sig ytterligare tolv nautiska mil ut från land.
Inom en angränsande zon kan kuststaten utöva nödvändig kontroll av exempelvis ingående fartyg för att i preventivt syfte och på ett mer effektivt sätt förhindra överträdelser mot kuststatens lagar och förordningar vad avser invandring, skatter, tullar och hälsovård. Vidare kan kuststaten förfölja och ingripa mot utgående fartyg vid misstanke om att brott skett inom kuststatens territorium eller territorialhav mot sådana lagar och förordningar.
Frågan om en svensk, angränsande zon har beretts i Regeringskansliet under ett årtionde. En förutsättning har bland annat varit ommätning av baslinjerna som sedan 1960-talet ändrats till följd av landförhöjningen. Men nu är detta äntligen på gång.
Att ha viss, nationell överhöghet i angränsande vatten ger myndigheterna möjligheter att ingripa mot vissa säkerhetsproblem. Detta är inte utan betydelse. Sjövägarna blir alltmer strategiska och Arctic Sea påminner om att inte heller Östersjön står vid sidan av säkerhetsproblematiken.
Särskilt värdefullt är det naturligtvis att en angränsande zon inrättas runt Gotland och Gotska Sandön. Öster om dessa öar dras nu en gasledning som kan behöva särskild uppmärksamhet. För en riksdagsledamot, som redan för tre år sedan motionerade om angränsande zon, är regeringens utredning en god nyhet.
Nästa onsdag arrangerar Folkpartiet Liberalerna samt Folk och Försvar ett seminarium om Gotland och dess betydelse för försvaret av Sverige. Intresserade hälsas välkomna.
Allan Widman
onsdag 4 maj 2011
Oddsen för att bli synad
Just nu är den stora snackisen varför Juholt först driver och överenskommer om ett svenskt deltagande och några veckor senare, i oträngt mål, kräver att insatsen avslutas. Spekulationerna kring det, som utåt sett framstår som en obegriplig politisk strategi, är ändlösa.
Som vanligt bedömer jag att det finns flera samverkande skäl.
Sedan Juholt blev en tydlig partiledarkandidat har hans försvarspolitiska företräden ständigt framhållits. " Vi vet att Håkan Juholt är en oerhört skicklig försvarspolitiker, men vad tycker han egentligen om RUT, betyg i sexan och jobbskatteavdrag?" Så har det låtit, om och om igen.
Håkan Juholt måste vara införstådd med att socialdemokratin knappast har några förutsättningar att bli ett starkt försvarsparti. Följaktligen har han valt att i första hand profilera sig som kulturpolitiker och den svenska barnfattigdomens argaste kritiker. En förutsättning för detta, och sannolikt för själva partiledarskapet i sig, är att han tar ut avståndet till sitt förflutna. Det kan befaras att tillbakadragandet från Libyen heller inte blir den enda markeringen.
Samtidigt inbillar jag mig någonstans att "den djupa staten" aldrig ville åka till Libyen. Man togs på sängen och stretade emot så gott man förmådde. Trycket blev dock sådant att det till sist inte fanns något val. Men nu är man på banan igen. Och det finns så många andra viktiga ändamål med verksamheten. Ger insatsen valuta för pengarna? Underminerar den inte "stabiliteten"? Finns det verkligen uthållighet i de svenska flygstridskrafterna för en fortsättning? Frågorna är plötsligt så många.
Mot resonemanget kan naturligtvis invändas att Socialdemokraterna själva drev på ett insatsbeslut. Jo, men vilket oppositionsparti kunde i den uppkomna sitationen undvika frestelsen och vad var egentligen oddsen för att bli synad?
Före insatsbeslutet förde Urban Ahlin ordet - nu är det Håkan Juholt och Peter Hultkvist som talar.
Allan Widman
Som vanligt bedömer jag att det finns flera samverkande skäl.
Sedan Juholt blev en tydlig partiledarkandidat har hans försvarspolitiska företräden ständigt framhållits. " Vi vet att Håkan Juholt är en oerhört skicklig försvarspolitiker, men vad tycker han egentligen om RUT, betyg i sexan och jobbskatteavdrag?" Så har det låtit, om och om igen.
Håkan Juholt måste vara införstådd med att socialdemokratin knappast har några förutsättningar att bli ett starkt försvarsparti. Följaktligen har han valt att i första hand profilera sig som kulturpolitiker och den svenska barnfattigdomens argaste kritiker. En förutsättning för detta, och sannolikt för själva partiledarskapet i sig, är att han tar ut avståndet till sitt förflutna. Det kan befaras att tillbakadragandet från Libyen heller inte blir den enda markeringen.
Samtidigt inbillar jag mig någonstans att "den djupa staten" aldrig ville åka till Libyen. Man togs på sängen och stretade emot så gott man förmådde. Trycket blev dock sådant att det till sist inte fanns något val. Men nu är man på banan igen. Och det finns så många andra viktiga ändamål med verksamheten. Ger insatsen valuta för pengarna? Underminerar den inte "stabiliteten"? Finns det verkligen uthållighet i de svenska flygstridskrafterna för en fortsättning? Frågorna är plötsligt så många.
Mot resonemanget kan naturligtvis invändas att Socialdemokraterna själva drev på ett insatsbeslut. Jo, men vilket oppositionsparti kunde i den uppkomna sitationen undvika frestelsen och vad var egentligen oddsen för att bli synad?
Före insatsbeslutet förde Urban Ahlin ordet - nu är det Håkan Juholt och Peter Hultkvist som talar.
Allan Widman
måndag 2 maj 2011
Obama got Usama!
Alldeles riktigt; detta är ingen nyhetsblogg. Men det ger en fattig riksdagsledamot möjlighet att senkommet reflektera över stort och smått. Usamas hädanfärd kanske inte tillhör vare sig den förra eller senare kategorin, men har ju fått en oerhörd massmedial uppmärksamhet.
Min bedömning är att konsekvenserna blir begränsade, i all synnerhet på fältet i Afghanistan. al-Qaida och talibanerna är ju två vitt skilda rörelser. Självklart kommer även motståndet i Afghanistan att addera det nya martyrskapet till retoriken, men på det hela taget kommer det inte att göra varken till eller ifrån.
Möjligen är den politiska betydelsen större i en del europeiska förorter. Lars Nicander skriver idag på Brännpunkt om "homegrown terrorism". Hos en politiskt mer medveten och uppdaterad extremism i den utvecklade världen hade Usama bin Laden helt andra förutsättningar att utveckla ikon-status. Hans kamp var ju dessutom global i den meningen att all västerländsk "imperialism" var måltavla; inte bara den som uppträder i det bredare mellanöstern.
De operativa effekterna är sannolikt också små. Hans sista tid i Pakistan påminner mer om isolering och gisslanhållande än om ett genuint ledarskap. Hans möjligheter att verka som stöd för sitt platta nätverk och "fundraiser" måste ha varit ytterligt begränsade.
Störst betydelse får Usama bin Ladens död för amerikansk inrikespolitik. Obama har, med viss heder i behåll, både lyckats avveckla insatsen i Irak och straffat den ytterst ansvarige för "9-11". Det kommer amerikanerna inte att hinna glömma till nästa års presidentval.
Om bin Laden dödats för fem eller sex år sedan hade saken haft större dimensioner. Nu blev det ett föga överraskande slut på någon som i praktiken redan spelat ut sin roll.
Allan Widman
Min bedömning är att konsekvenserna blir begränsade, i all synnerhet på fältet i Afghanistan. al-Qaida och talibanerna är ju två vitt skilda rörelser. Självklart kommer även motståndet i Afghanistan att addera det nya martyrskapet till retoriken, men på det hela taget kommer det inte att göra varken till eller ifrån.
Möjligen är den politiska betydelsen större i en del europeiska förorter. Lars Nicander skriver idag på Brännpunkt om "homegrown terrorism". Hos en politiskt mer medveten och uppdaterad extremism i den utvecklade världen hade Usama bin Laden helt andra förutsättningar att utveckla ikon-status. Hans kamp var ju dessutom global i den meningen att all västerländsk "imperialism" var måltavla; inte bara den som uppträder i det bredare mellanöstern.
De operativa effekterna är sannolikt också små. Hans sista tid i Pakistan påminner mer om isolering och gisslanhållande än om ett genuint ledarskap. Hans möjligheter att verka som stöd för sitt platta nätverk och "fundraiser" måste ha varit ytterligt begränsade.
Störst betydelse får Usama bin Ladens död för amerikansk inrikespolitik. Obama har, med viss heder i behåll, både lyckats avveckla insatsen i Irak och straffat den ytterst ansvarige för "9-11". Det kommer amerikanerna inte att hinna glömma till nästa års presidentval.
Om bin Laden dödats för fem eller sex år sedan hade saken haft större dimensioner. Nu blev det ett föga överraskande slut på någon som i praktiken redan spelat ut sin roll.
Allan Widman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)