Jo, en av de goda nyheterna tidigare i veckan var att Sverige äntligen beslutat bidra till insatsen i Libyen. In i det sista trodde jag även att Socialdemokraterna skulle acceptera ett deltagande på samma villkor som gäller för andra länder. Men inte så.
Om någon timma möts det sammansatta Försvars- och Utrikesutskottet. Hanteringen av regeringens proposition genomförs så snabbt som riksdagsordningen tillåter. Sannolikt tangeras i vart fall det rekord som sattes i samband med beslutet om deltagande i UNIFIL II i Libanon 2006. Redan i morgon bitti väntar debatt och beslut i kammaren.
Samtidigt finns det anledning att ställa frågor kring hur uppdraget avgränsas i termer av tillåten våldsanvändning för den svenska styrkan. Riksdagen föreslås godkänna deltagande "i den internationella militära insatsen i Libyen för att upprätthålla en flygförbudszon i enlighet med beslut i FN:s säkerhetsråd". Något uttryckligt förbud mot attacker av markmål finns inte i propositionen som förhandlats fram mellan regeringen och Socialdemokraterna.
Ett antal frågor måste ställas:
1. Finns det inom ramen för ett upprätthållande av flygförbudszonen utrymme för att bekämpa sådant som kan utgöra förutsättningar för att Khadaffi på nytt ska kunna bli luftburen? Jag tänker på radaranläggningar, flygbränsledepåer, plan på marken etc.
2. Kan spaningsinsatser från svensk sida ligga till grund för andra länders bekämpning av markmål? Kan belysning av mål i samma syfte utföras?
3. Hur ska en nödvärns- eller nödsituation definieras? Är det definitioner enligt brottsbalken eller ska varje åtgärd, tillåten enligt resolutionen, också vara straffri för den enskilde? Ponera att svenska stridspiloter blir föremål för annan nations CSAR (Combat Search And Rescue) med helikopter. Kan vi behörigen ingripa mot den som försöker att från marken bekämpa en sådan undsättning?
Det är angeläget med klara insatsregler. Den enskilde soldaten eller officeren ska inte behöva sväva i tvivelsmål om våldsanvändningens gränser. För oklarheter måste de politiska uppdragsgivarnas ta ansvar.
Visst finns det anledning att beklaga de begränsningar som gjorts för det svenska bidraget. Den passivitet som soldater tvingades till både i Rwanda och Srebrenica har kastat långa skuggor över FN och många enskilda har vittnat om det trauma det innebar att inte kunna ingripa när blodbadet pågick. Icke desto mindre deltar nu Sverige för första gången på femtio år och vårt bidrag kommer att ge effekt, både direkt och indirekt.
Anden är ute ur flaskan. Även Sverige kan bidra med flygstridskrafter.
Allan Widman
Om någon timma möts det sammansatta Försvars- och Utrikesutskottet. Hanteringen av regeringens proposition genomförs så snabbt som riksdagsordningen tillåter. Sannolikt tangeras i vart fall det rekord som sattes i samband med beslutet om deltagande i UNIFIL II i Libanon 2006. Redan i morgon bitti väntar debatt och beslut i kammaren.
Samtidigt finns det anledning att ställa frågor kring hur uppdraget avgränsas i termer av tillåten våldsanvändning för den svenska styrkan. Riksdagen föreslås godkänna deltagande "i den internationella militära insatsen i Libyen för att upprätthålla en flygförbudszon i enlighet med beslut i FN:s säkerhetsråd". Något uttryckligt förbud mot attacker av markmål finns inte i propositionen som förhandlats fram mellan regeringen och Socialdemokraterna.
Ett antal frågor måste ställas:
1. Finns det inom ramen för ett upprätthållande av flygförbudszonen utrymme för att bekämpa sådant som kan utgöra förutsättningar för att Khadaffi på nytt ska kunna bli luftburen? Jag tänker på radaranläggningar, flygbränsledepåer, plan på marken etc.
2. Kan spaningsinsatser från svensk sida ligga till grund för andra länders bekämpning av markmål? Kan belysning av mål i samma syfte utföras?
3. Hur ska en nödvärns- eller nödsituation definieras? Är det definitioner enligt brottsbalken eller ska varje åtgärd, tillåten enligt resolutionen, också vara straffri för den enskilde? Ponera att svenska stridspiloter blir föremål för annan nations CSAR (Combat Search And Rescue) med helikopter. Kan vi behörigen ingripa mot den som försöker att från marken bekämpa en sådan undsättning?
Det är angeläget med klara insatsregler. Den enskilde soldaten eller officeren ska inte behöva sväva i tvivelsmål om våldsanvändningens gränser. För oklarheter måste de politiska uppdragsgivarnas ta ansvar.
Visst finns det anledning att beklaga de begränsningar som gjorts för det svenska bidraget. Den passivitet som soldater tvingades till både i Rwanda och Srebrenica har kastat långa skuggor över FN och många enskilda har vittnat om det trauma det innebar att inte kunna ingripa när blodbadet pågick. Icke desto mindre deltar nu Sverige för första gången på femtio år och vårt bidrag kommer att ge effekt, både direkt och indirekt.
Anden är ute ur flaskan. Även Sverige kan bidra med flygstridskrafter.
Allan Widman
