Vägval

Att utveckla nya stridsflygplan är ingen billig affär. Å andra sidan är det heller inte gratis att ge livsuppehållande behandling åt en nationell flygindustri. De senaste åren har det handlat om en handfull miljarder årligen. I det perspektivet blir 30-50 miljarder för ett långsiktigt utvecklingsprojekt ingen anmärkningsvärd summa.

Det är min bedömning att statsmakterna har en försvarsindustriell strategi. Ehuru inte stadfäst av regering och riksdag ska Sverige vidmakthålla förmåga att vara slutleverantör av ubåtar och, än viktigare, stridsflygplan. Idag har detta har inget med vår militära alliansfrihet att göra. Snarare handlar det om vår säkerhetspolitiska självbild i kombination med en stark övertygelse om försvarsindustrins direkta och indirekta effekter på tillväxt och sysselsättning.

I förra veckan försökte jag på Brännpunkt i Svenska Dagbladet redovisa att vi som nation nu står inför ett viktigt vägval: Antingen gör vi oss beredda för en ny, långsiktig satsning eller kommer svensk stridsflygsutveckling så småningom till ett slut.

De som omhuldar svensk försvarsindustri ville inte kännas vid vare sig det projekt som nu tar form bland myndigheter och industri eller dess prislapp. Industrins vedersakare uppfattade min inlaga som att jag tydligt tog ställning för beslut om utveckling av ett nytt svenskt stridsflyg.

Min avsikt var att få en debatt. När Sverige ger sig in i ett nytt, omfattande utvecklingsprojekt ska vi styras av våra egna operativa behov eller snegla på vad presumtiva exportkunder kan tänkas vilja? Eller finns det inga sådana motsättningar? Vad är kostnadseffektivt och hur minimeras riskerna? Den som följt utvecklingen av en lång rad militära plattformar förstår att vi bör tänka till före och konkret ange vad som ska uppnås.

Valet av motor kommer till exempel att få vittgående konsekvenser i många olika avseenden. I de knappa tvåhundra Gripar vi idag har sitter en i huvudsak amerikansk motor kallad RM 12. Den är ”svensk” i bemärkelsen att vi idag är ägare till motorerna och att de av Volvo Aero anpassats till våra behov. Att vässa och återanvända dessa motorer ger miljarder i kostnadsfördelar. Men det handlar också om att behålla rådigheten över motorns framtida utveckling. Alternativet; att köpa en helt ny motor från General Electric (F 414), innebär att de amerikanska stridskrafternas behov blir styrande.

I sammanhanget bör vi också beakta tidigare exporter av Gripen. Idag sitter det RM 12 motorer i det dryga femtiotal plan som sålts eller leasats till Sydafrika, Tjeckien, Ungern och Thailand. Vad föredrar dessa länder att uppgradera eller köpa helt ny motor? Om de varken gör det ena eller det andra och nöjer sig med nuvarande framdrivning sitter vi kanske med en motor här hemma samtidigt som vi tvingas underhålla en annan hos våra kunder. Det blir krångligt och säkert dyrbart.

Som stridspilot vill man naturligtvis alltid ha det bästa av allt. Den vassaste motorn, senaste sensorerna och den längsta räckvidden. Allt annat vore onaturligt. Problemet är bara att vi har ett litet lands plånbok. När vi gapat över för mycket har våra resurser gång efter annan inte räckt för att göra någon del riktigt bra. Ett flygvapen är ett system av system. Vi måste ha råd till plan, sensorer och vapen i tillräckligt antal och av tillräcklig effektivitet. Sedan måste vi också kunna betala för flygtrim och stridsledning. Först när allt detta är på plats uppnår våra flygstridskrafter stridsduglig bekämpningsförmåga. Ansvaret för en sådan balans kan inte läggas på företrädare av enskilda delar i systemet.

Min förhoppning är att en saklig debatt om svensk stridsflygsutveckling ska kunna fortsätta. Det kräver dock en öppenhet inför ekonomiska, tekniska och politiska realiteter. Idag definieras ett stridsflygplan främst av framdrivning, räckvidd och sensorer. Ny radar, ny motor och större skrov för mera bränsle är därför inget mindre än ett nytt stridsflygplan.

Allan Widman (FP)