Viskningar och rop

Den första, men knappast sista, manifestationen till stöd för soldater och anhöriga på Sergels torg blev en framgång. Stephan Lindeblad ska ha all heder av detta initiativ. Idé och genomförande var hans från början till slut.

Inte nog med att manifestationen samlade uppemot trehundra deltagare. Därtill fördes gamla kamrater samman: Jag träffade ett gäng från BA 01 som tagit tillfället i akt till återförening. En av dem hade till och med flugit in från Kiruna.

Under gårdagen fick jag på nytt möjligheten att besöka LSS i Uppsala. Dragningarna bekräftade bilden av en förmåga med stora utmaningar framför sig. Trots centralt stöd är det långt kvar innan man når upp till en rekrytering som kan råda bot på underbemanningen.

Förmågeglappet har väl sina nödtorftiga, tekniska lösningar. Samtidigt finns det en del andra nötter som måste knäckas. Ehuru obehagligt måste även nödvändiga legala och politiska förutsättningar komma på plats.

GLI/NOC dras med sina bekymmer. Det handlar både om att försöka definiera målbilden i funktionella termer och om att uppbåda tillräckligt med mod för att ge sig ut på denna vågliga seglats. Problemen hänger naturligtvis samman. Eftersom FML fortfarande bara kan förklara vad GLI/NOC inte är, känner myndigheten själv och de politiska beslutsfattarna en tilltagande osäkerhet. Sommarens framställan från regeringen, om de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna, ska tydligen besvaras i nästa vecka. Något säger mig dock att Moment 22 kommer att bestå.

Ibland heter det att även felaktiga beslut kan vara bättre än inga beslut alls. Måhända äger påståendet giltighett i utsatta, sekundoperativa lägen. Men ifråga om grundläggande funktioner, som byggts upp under årtionden, kan passivitet vara att föredra. Vi vet vad vi har.

Allan Widman