Det senaste åren har en lång rad förändringar vidtagits beträffande flygvapnets organisation. Lokala enheter för stridsledning har lagts ned på flottiljerna. Liksom transportenheter och utbildning av basförband. Ärna gick inte att rädda och på sikt vill Försvarsmakten utrymma Uppsala garnison helt och hållet. Starka krafter verkar som bekant också för nedläggning av Hästveda.
Samtidigt har beslut fattats om att Sverige ska avveckla BK 90, vilket i och för sig är ett mycket klokt. Klustervapen skadar oskyldiga civila, men är väsentligt mindre effektiva mot mekaniserade kolonner. Problemet är väl bara att några konkreta planer på ersättningsvapen inte tycks finnas, åtminstone inte i samma kvantiteter. Nu under våren blev det också klart att Robot 75 (Maverick) inte avses bäras av svenska JAS 39 Gripen C/D. Roboten finns i mycket stort antal i flygvapnet och en minskning av vår förmåga till precisionsbekämpning av markmål blir följden.
Sammantaget är det just nu mycket som inte får kosta. Och tanken att vi samlar oss inför ett mycket stort och kostsamt projekt låter sig inte avfärdas.
Det skulle knappast förvåna om någon föreslår att beslut om utveckling av Gripen E/F fattas före nästa val. För inte så länge sedan hette det ju att Sverige aldrig mer skulle utveckla ett eget stridsflygplan, men denna sentens har väl inte upprepats lika ofta på sistone.
Vi har ju länge närt förhoppningen att något annat land skulle dela en sådan kostnad. Ännu har dock ingen anmält sig. Och nog handlar det väl om ett nytt stridsflygplan; ny radar, ny motor och ny flygplanskropp.
En egen svensk utveckling av den s.k. Superjasen är ett beslut av astronomiska proportioner. Väljer man att göra det är det mycket annat man måste avstå ifrån, sannolikt inte bara inom flygvapnet.
Ett mycket bra sätt att förbereda sig inför ett sådant ställningstagande vore en bred och djup luftförsvarsutredning. Senast detta gjordes var för fyrtio år sedan. LFU 67 leddes av Bo Westin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"Samtidigt har beslut fattats om att Sverige ska avveckla BK 90, vilket i och för sig är ett mycket klokt. Klustervapen skadar oskyldiga civila, men är väsentligt mindre effektiva mot mekaniserade kolonner."
SvaraRaderaAtt en ledamot av försvarsutskottet inte har bättre koll på saker han uttalar sig om är ganska tragiskt. Klustervapen utvecklades för att bekämpa Sovjets mekaniserade kolonner i centraleuropa. Alternativet var, om jag minns rätt, taktiska kärnvapen. Kanske vi ska anskaffa sådana istället.
Om du vill lära dig lite fakta om bk90 och liknande vapen, vilket jag betvivlar, kan du läsa här och här. Men personligen tror jag att du har bestämt dig och inte vill besväras med fakta.
/RA
- När blir fulkluster finkluster?
SvaraRaderaKlustervapen insattes första gången av Tyskland i världens största pansarslag någonsin vid Kursk. Ett slag som Hitler tvärtemot sin vana gett Oberkommando des Heeres tillstånd att uppskjuta i två månader till juli 1943 för att hinna få med den allra senaste materielen.
Trots att Sovjets styrkor var inlåsta och omringade i en ficka, så blev detta den första sovjetiska segern utan hjälp av vinterförhållanden.
Klustervapnen och dess motmedel har självfallet utvecklats ömsesidigt sedan andra världskriget.
Betänk dock att Sverige som icke-allierad stat, vare sig i mitten av åttiotalet då BK 90 utvecklades eller idag, disponerar rätten till att använda m-koderna för militär precision med GPS.
BK 90 har fördelen av 10 km räckvidd och kan fällas från låg höjd, men sprider sina relativt få substridsdelar över en yta av 250 gånger 400 meter. Placeringen av täckningsytan i terrängen är dessutom utan någon typ av GPS (inte ens civil) ytterligt rudimentär.
Luftvärnsförsvarade mål kan likväl till skillnad från med frifallande bomb bekämpas med BK 90 (och Robot 75). Men huvuddelen av BK 90:s mycket få substridsdelar är antipersonella (MJ1 - 4 kg) och mycket få av den typ (MJ2 - 18 kg) som kan rå på halvhårda mål.
BK 90 är därför konstruerad för att bekämpa stabsplatser samt bakre tanknings- och ammunitionslastningsplatser. Vackert så, men några mekaniserade kolonner bekämpas inte med BK 90.
Robert,
SvaraRaderaNej, BK 90 utvecklades inte för att stoppa mekaniserade kolonner. Möjligen för att slå mot avsuttet infanteri som rensar terräng utmed kolonnens marschväg. Men oftast var nog detta 80-tals vapen avsett för typiskt mjuka mål som staber, underhållsförband etc.
Jag vet att Wiseman försvarar de svenska klustren, bl.a. med hänvisning till att blindgångarprocenten är så låg. Sverige vågade inte inom ramwn för Oslo-processen att testa sina kluster. Norge gjorde det dock. Det visade sig att teoretisk och praktisk blindgångarprocent är två olika saker.
För mig var BK 90 de sista åren ett fikonlöv; avsett dölja att svenskt flygvapen saknar modern och precisionsmässig markmålsförmåga i tillräckliga kvantiteter. Okunnig eller inte var det sensmoralen i mitt blogginlägg.
Mvh
Allan Widman
Allan - jag är mycket besviken på dig. Likt så många andra politiker låter du uppenbarligen fakta trollas bort när dom stör din agenda. När du talar om BK90 verkar det som om du ansluter till den desinformation som lobbyister, bl a Svenska Freds, använt i sin propaganda. Det vore ju enkelt för dig att ta reda på fakta som exempelvis att de blindgångare som till äventyrs ligger kvar efter fällning av BK90 kommer att vara helt oförmögna att utlösas en kort tid efter att de hamnat på marken. Ammunitionen/substridsdelarnas konstruktion har helt styrts av beställaren Försvarets Materielverk. Det finns skäl till denna konstruktion och det finns en beskrivning av hur det tekniskt går till. Jag kan väl inte begära att du skall offentligen erkänna att du hellre trott på lobbyorganisationer än att ägna en timma åt att bedriva egen informationsinsamling, men den som vill informera sig om BK90 från en källa som är mycket väl insatt rekommenderas uppsöka inlägget "Territorialförsvar? Skrota inte miljardinvesteringar!" på http://bossekommenterar.wordpress.com
SvaraRaderaKontrollera gärna informationen där mot vederhäftiga källor som exempelvis Försvarets Materielverk som var beställare till BK90 och som tillsammans med Flygstaben ställde kraven på utvecklaren och kontrollerade att kraven uppfyllts.
Att det idag ställs krav på markmålsvapen som härrör från önskemål om internationella insatser och från önskemål om försäljningsstöd är en annan femma men vi bör samtidigt inse att BK90 platsar i ett försvar av vårt egna territorium. Den senare uppgiften är inte oväsentlig och jag konstaterar att Flygvapnet numera är de enda förband som kan sättas in inom rimlig tid.
Eftersom jag ändå är igång med tangentbordet så vill jag ge ytterligare några kommentarer till missuppfattningar som avspeglas i inlägg och kommentarer ovan.
SvaraRaderaAllan Widman säger: "Nej, BK 90 utvecklades inte för att stoppa mekaniserade kolonner. Möjligen för att slå mot avsuttet infanteri som rensar terräng utmed kolonnens marschväg. Men oftast var nog detta 80-tals vapen avsett för typiskt mjuka mål som staber, underhållsförband etc". Rätt beträffande att stoppa mekaniserade kolonner. Fel beträffande staber, underhållsförband. M a o inga av dessa måltyper dimensionerande BK90 utformning.
Gutav Wasa sa: "BK 90 är därför konstruerad för att bekämpa stabsplatser samt bakre tanknings- och ammunitionslastningsplatser." Även här har skribenten gissat fel. Vad som finns av en sanningskärna i detta är att tankanläggningar (liksom helikoptrar och annan kritisk materiel) på framskjuta helikopterbaser ansågs vara relevanta mål.
Allan Widman sa: "För mig var BK 90 de sista åren ett fikonlöv; avsett dölja att svenskt flygvapen saknar modern och precisionsmässig markmålsförmåga i tillräckliga kvantiteter. Okunnig eller inte var det sensmoralen i mitt blogginlägg." Min kommentar är att från A32 och fram till kalla krigets slut var sjömål (invasionsflotta och i viss mån raidföretag mot vår kust) det som dimensionerade attackbeväpningen. BK90 utvecklades när hotbilden började innehålla ett antal mål som inte transporterats till vårt territorium via sjötransport. Rb 75 anskaffades exempelvis inte för att primärt användas mot markmål utan mot sjömål i skärgård. Innan förbandssättning måste den genomgå en omfattande modifiering av målsökaren för att klara FV krav. Den anskaffades f ö därför att den svenska utvecklingen av Rb 05 hade resulterat i ett vapen som inte bara blev katastrofalt dyrt utan dessutom var direkt olämpligt att använda mot mål som var försvarade av kvalificerat luftvärn (d v s alla attackvärda måltyper under kalla kriget). Som tidigare sagts: läs "Territorialförsvar? Skrota inte miljardinvesteringar!" på http://bossekommenterar.wordpress.com
ÖB:s klubba - Första flygeskadern med medeltung attack fpl AJ 37 Viggen - skulle inte bara möta, hejda och slå invasion mot kust och skärgård. Försvar mot invasion över landgräns fanns också i allra högsta grad med på kartan över Nordkalotten.
SvaraRaderaMilitärbefälhavaren i Övre Norrland ville för detta senare ändamål förfoga över förmåga till kommunikationsbekämpning av broar och vägbankar. Därför förordades anskaffning av en Tung Styrd Bomb. Men ingen svensk industri ville direkt eller indirekt medverka därtill. För SAAB:s del kan erfarenheterna av att utveckla ovannämnda Rb 05 ha medverkat därtill.
Tyska MBB lyckades emellertid i mitten av åttiotalet intressera svenska Bofors för att medverka i vidareutvecklingen av en bombkapsel som tagits fram till stridsflygplanet Tornado. Så trots att BK 90 inte kunde användas för kommunikationsbekämpning, så blev försvaret av Övre Norrland med klustervapen; Självfallet bättre än inget alls.
När utrikesdepartementet för Sveriges räkning i början av 2007 skrev under på Oslo-processen, så beskrevs det av Carl Bildt som ett helt marginellt åtagande. Det var ett spel för gallerierna och "omfattade Vatikanstaten och några andra aktörer av jämförbar tyngd." Det var inom FN-systemet där klustervapenstaterna Kina och Ryssland hade veto som alla meningsfulla nedrustningsansträngningar skedde.
Svensk diplomati underskattade den norska koalitionsregeringens Soria Maria-uppgörelse och kunde inte se hur Ottawa-processen ett decennium senare var på väg att upprepas.
Svenska förhandlare försökte in i det sista att rädda BK 90 genom att i Oslokonventionens text arbeta in distinktionen mellan fin- och fulkluster. Sverige fick inte tillräckligt stöd därför av europeiska NATO-stater, men Kuba tillhörde förvisso också de allra motsträvigast av delegationer.
Helt riktigt var Första Flygeskaderns uppgift inte enbart att möta, hejda och slå invasion mot kust och skärgård. Försvar mot invasion över landgräns fanns också i allra högsta grad med bland uppgifterna; det var bara det att vapenarsenalen inte på långa vägar var så slagkraftig mot markmål som mot sjömål.
SvaraRaderaI scenariot invasion över gräns och i ett scenario där en angripare redan tagit terräng efter sjöinvasion var dessvärre vapenarsenalen inte så väl anpassad till ställda uppgifter. Varken A 32-divisionerna eller den lätta attacken (Sk 60) hade den erfordeliga slagkraften varför en svenskutvecklad markmålsrobot, Rb 05, planerades integreras till såväl det nya, medeltunga attackplanet AJ 37 som till en modifierad och moderniserad Sk 60. Ett stort antal Sk 60 hade redan modifierats när det stod klart att Rb 05 inte bara blev oerhört mycket dyrare än förutsett utan även hade uppenbara brister i luftvärnsdueller. Detta blev döden för den lätta attacken och som ovan beskrivits måste AJ 37 tillföras Rb 75 vilket tidigare inte varit aktuellt. Hårddraget kan man med andra ord säga att svensk industris misslyckande dödade de lätta attackdivisionerna och MB ÖN kunde konstatera att han saknade vapen för kommunikationsbekämpning från luften.
Inom den s k JAS-ramen lades därför anskaffning av en ostyrd, relativt tung bomb som skulle kunna fällas från mycket låg flyghöjd (TBB, tung bromsad bomb). Den som offererades av industrin saknade emellertid utvecklingspotential och även den för export nödvändiga attraktionskraften varför detta vapen aldrig samlade support - inte ens från industrin.
Bombkapsel var ett annat vapen som lagts inom ramen för JAS-systemets budget. Den existerande 120 kg splitterbomb som ärvdes från A 32 måste levereras i rätt brant dykfällning för att splittren skulle få hyfsad spridningsbild. Den kunde även levereras i planfällning men där spreds de flesta splittren vertikalt, d v s till ringa nytta. En offert som kombinerade en kapsel utvecklad av SAAB med ammunition utvecklad av Bofors avvisades därför att kostnaden ansågs för hög för den minimala graden av kravuppfyllnad. I stället inbjöds Messerschmidt-Bölkow-Blohm (MBB, senare DASA, senare....) att offerera en bombkapsel baserad på en redan långt gången utveckling av flygkroppar som genererar lyftkraft utan hjälp av konventionella vingar samt med splitterammunition baserad på stridsdelar som utvecklats för tyska försvaret, dock med bl a nyutvecklat tändsystem enligt FMV specifikation. Stridsdel mot splitterskyddade mål nyutvecklades från scratch efter FMV specifikation. Offerten ledde till utvecklingsuppdrag och småningom till serieköp.
Vidare förutsågs för JAS Gripen en markmålsrobot för bl a kommunikatiosmål. Den av svensk industri presenterade offerten med optisk målsökare med mönsterigenkänning för att kunna identifiera mål som broar och andra kommunikationsmål ledde till en debatt huruvida målsökaren skulle klara broar som maskerats exempelvis genom dukar och presenningar, men det som kanske mest orsakade att offerten avböjdes (förutom att det tidigare fiaskot med Rb 05 skapat allmän misstro mot industrins kompetens) var att landningshaveriet med en Gripen-prototyp temporärt skapat osäkerhet om hur resurserna i JAS-ramen skulle omfördelas. Att detta robotprojekt inte kom till realisering var ett stort politiskt bakslag för det parti som beslutat att svensk flygindustri successivt skulle omvandlas till robotindustri och sjögången inom etablissemanget var stundvis svår. Ett vapen som helt tillfredsställde MB ÖN önskemål anskaffades således aldrig om man inte menar att AJ 37 till viss grad kunde utföra sådana uppdrag med Rb 05/Rb 75.
En fortsättning finns men detta får kanske räcka som inlägg i en debatt om markmålsbeväpning och arv från gången tids hotbilder.
den 22 augusti 2009 08:17
Bosse,
SvaraRaderajag är överväldigad av kunskapernas djup och historiska längd. Emellertid är jag väl ännu inte överbevisad om påståendet at effekten mot mekaniserade kolonner är låg såvitt avser BK 90?
Mvh
Allan Widman
Allan -
SvaraRaderaJag är imponerad av att du kommenterar inlägg till bloggar som ligger veckovis tillbaka jämfört med ditt senaste inlägg.
Jag ger dig naturligtvis helt rätt beträffande BK 90 tilkortakommanden mot mekaniserade kolonner. Samtidigt blir jag nyfiken på varför du anser att mekaniserade kolonner skulle vara viktiga mål för svenskt attackflyg? Du verkar ju inte tro på att det kalla krigets invasionsscenario fortfarande gäller så det är kanske realistiskt mot sådana mål i Afghanistan eller någon annan krigsskådeplats där Gripenförband kan tänkas sättas in??
Lite efterforskning i Flygstabens arkiv eller ett samtal med sakkunnig på FMV ger dig information om vilka måltyper som dimensionerade BK 90 och dess substridsdelar (och det var inte pansarkolonner). Jag menar att flertalet av dessa måltyper skulle anses relevanta även idag om vi nu skall diskutera måltyper för de närmaste 5 årens militära hot mot Skandinavien.
Vill avsluta med att ditt snack om BK 90´s farlighet (exempelvis som du orerar om i artikel gemensam med Svenska Freds på SvD Brännpunkt) är så lätt att vederlägga att du nu bör ta avstånd från den. Du vet ju säkerligen själv vid det här laget att du var dåligt underrättad alt vilseförd när du satte ditt namn under den artikeln. Vet du det verkligen inte så är det dags att läsa "Strilaren vs StrilarenII" på min blogg http://bossekommenterar.wordpress.com
Självfallet finns det precis som för de personminor, som förbjöds i och med Ottawaprocessen, också i framtiden kvar de legitima mål mot vilka BK 90 utvecklades och nu i och med Osloprocessen förbjuds.
SvaraRaderaFör BK 90:s MJ1:or är målkategorin identisk med personminans.
Vare sig Ottawa- eller Osloprocessen syftar till att undanröja förekomsten av någon antagonistisk aktör eller dito hot. Däremot avser de bägge två att brett och därmed med nödvändighet i trubbiga ordalag utvidga krigets lagar. Internationella förhandlingar är mer eller mindre svårförutsägbara och innebär kompromissande.
Självfallet kan man tycka att krig och humanitär rätt är varandra uteslutande fenomen. Att folkrätten aldrig ska tillåtas legitimera våld. I så fall gäller det att plädera för att Sverige utträder ur ovannämnda konventioner.
Gustav Wasa
SvaraRaderaGustav Wasa -
SvaraRaderaJag sjabblade med avtryckaren i ovanstående kommentar men här följer (förhoppningsvis):
Jag har lite svårt att tolka dig.
1): Jag har aldrig motsatt mig förbud för klustervapen som har egenskapen att döda och lemlästa lång tid efter att bomberna fällts. Jag har deklarerat att jag ställer mig bakom sådant förbud.
2): Jag har påvisat att BK 90 genom att dess substridsdelars medvetet designade egenskaper inte hör till sådana klustervapen. En procent blindgångare eller hundra procent blindgångare är irrelevant eftersom blindgångare blir inerta efter att en kort tid förflutit.
3): Jag har bl a härovan vänt mig mot att Allan Widman använder argumenten att BK 90 dels på grund av sitt stora spridningsområde, dels på grund av att efter fällning efterlämnar 1 % blindgångare skulle kunna orsaka humanitär skada. Om detta inte är avsiktligt vilseledande så är det tekniskt oinformerat och bör dementeras.
4): A W pläderar för att behålla Rb 75 därför att de finns i förråden i "stora" mängder och de är sedan länge betalda. Att med samma motiv behålla BK 90 avfärdar A W med att "det är mycket klokt att avveckla BK 90". Han anför här inga motiv men han har deklarerat sina motiv exempelvis i
www.svd.se/opinion/brännpunkt/artikel_310780.svd
5): Några personminor som fälls (med god precision faktiskt) över trupp för att vara verksamma en kort tid och därefter inerta har jag aldrig hört talas om och vore därför tacksam om du preciserar vad du åsyftar.
6): Om man hyllar principen "guilt by association" kan man fördöma BK 90 för att det är ett klustervapen. För att det då skall vara konsekvens i galenskaperna bör man då sträva efter förbud mot transportcontainers. BK 90 är nämligen en transportcontainer och f ö har ju ohyggliga transporter av exempelvis flyktingar skett i lastbilsburna containers.
Såväl utrikesminister som försvarsminister deklarerade 2007 tydligt att Sverige INTE skulle avveckla BK 90. Likväl förband sig Sverige att diplomatiskt och politiskt följa Oslo-processen.
SvaraRaderaDet är inte otroligt att Bildt och Odenberg av sina militära rådgivare i regeringskansliet eller i någon av försvarsmyndigheterna bringades att tro att det i den slutliga konventionstexten skulle göras klar skillnad på "fin- respektive fulkluster". Med en sådan distinktion, så skulle Sverige kunna följa Oslo-processen ända in i mål och likväl behålla sina BK 90.
Nu blev det, som jag tycker föga förvånande, inte på det sättet. Norska regeringen stod fast vid sin Soria Maria-överenskommelse och den politiska kraften från Ottawa-processen spillde över på Oslo-processen.
Sverige stod i december 2008 inför valet att antingen hoppa av Oslo-processen eller avskaffa BK 90. Också för en alliansfritt stat som Sverige finns det ett värde av nedrustning, även om Kanada och Norge, som ingående i en militär allians lättare kan avskaffa sina till och med, jämfört med vårt svenska, mångdubbelt större innehav av klustervapen.
Carl Bildt avslöjade själv i en riksdagsinterpellation att Sveriges inhav av BK 90 rörde sig om mindre än femtio kapslar. De på åttiotalet utvecklade systemet BK 90 avsågs till yttermera visso i närtid behöva genomgå en halvtidsmodernisering.
Om man jämför med den samlade defensiva försvarseffekten av Sveriges en gång i tiden högst betydande innehav av personminor, så var betydelsen av BK 90 mer marginell.
BK 90:s stridsdelar (MJ1 och MJ4) må vara tekniskt ytterligt sofistikerade i vissa avseende, men de saknar den egna målstyrning, som krävs för att systemet ska kvalificera sig som en av Oslokonventionen godkänd "fin-kluster-lösning".
Det är förvisso inte bara Sverige som har teknisk spetskompetens på klustervapen-området. I praktisk krigföring har det däremot visat sig att även de mest avancerade klustervapnen, analogt med exemplet ovan om hur olika splitter från en 120 kg dum järnbomb kan sprida sig som funktion av den taktiska tillämpningen (i detta fall dykvinkeln) att en och samma klustervapentyp kan prestera avsevärt olika andel blindgångare beroende på hur det används från gång till annan.
De svenska taktiska anvisningarna för fällning av BK 90 må ha nöjaktigt reglerat denna felkälla. Men för det internationella samfundet finns det i folkrättsliga sammanhang en tendens till att i sin reglering vilja vara på den helt säkra sidan. En konvention ska ju skrivas, så att den kan tillämpas under mycket lång tid.
Det är min bedömning att utrikes- och försvarsministrarna ville rädda BK 90, men icke förstod att detta icke skulle låta sig göras inom ramen för en levande och vital Oslo-process. Mitt råd hade varit att avstå.
Gustav Wasa -
SvaraRaderaGoogling på Soria Maria gjorde mig inte klokare men du har givit mig lite bättre kunskap om de förhandlingar som skedde innan slutdokumentet skrevs.
Det är fullständigt klart att det det även för Sverige finns ett värde av nedrustning. Jag förstår inte ditt argument att det faktum, att vi en gång i tiden hade ett väsentligt större antal personminor än det antal BK 90 vi hade har någon relevans. Framför allt inser jag inte att det skulle göra betydelsen av BK 90 mer marginell (äpplen och päron, du vet).
Att MJ1 och MJ2 (MJ 4 vet jag inte vad det är) saknar slutfasstyrning och därför i konventionens slutdokument räknas till dom bannlysta har jag konstaterat. Vad jag inte begriper är varför den/de som förhandlade för Sveriges räkning inte framfört att klusterbomber vars substridsdelar inte detonerat på avsett sätt (s k blindgångare) kort efter fällning blir lika explosiva som gråstenar (förtydligar: de kan inte bringas att explodera med mindre än att man handgripligen skruvar isär den och byter innehåll i mekanismen) näppeligen måste betraktas på samma sätt som klusterbomber vars blindgångare mycket lång tid efter fällning kan döda eller lemlästa dem som vistas inom fällområdet.
Du anför: "I praktisk krigföring har det däremot visat sig att även de mest avancerade klustervapnen, analogt med exemplet ovan om hur olika splitter från en 120 kg dum järnbomb kan sprida sig som funktion av den taktiska tillämpningen (i detta fall dykvinkeln) att en och samma klustervapentyp kan prestera avsevärt olika andel blindgångare beroende på hur det används från gång till annan.
De svenska taktiska anvisningarna för fällning av BK 90 må ha nöjaktigt reglerat denna felkälla."
Jag tvingas därför återigen upprepa att det är en teknisk konstruktion som kort tid efter fällning gör att stridsdelen omöjligen kan detonera och därmed kan inte någon som uppträder i fällområdet efter denna korta tid komma till skada genom att en blindgångare detonerar. De taktiska anvisningarna syftar till att BK 90 fälls på sådant sätt att flest möjliga stridsdelar kommer till verkan. Den tekniska konstruktionen förhindrar att uppkomna blindgångare skadar människor om de vistas i fällområdet. Det gäller om antalet blindgångare är 2% och det gäller om antalet blindgångare är 100%.
Du skriver att det internationella samfundet har en tendens att vilja skriva så att konvetioner kan tillämpas under mycket lång tid.
Om en klusterbomb konstrueras för att kasta gråsten över ett mål, skulle det vapnet fördömas därför att gråstenarna inte var slutfasstyrda? Ja, enligt Oslokonventionens slutdokument. De flesta skulle dock anse att det är befängt i ett sammanhang där man vill förbjuda vapen som orsakar död och lemlästning långt efter att området anfallits, målobjekten försvunnit och kanske kriget upphört. Det gäller såväl i kort som långt perspektiv.
Det är här Sveriges förhandlare tydligen varit för dåligt förberedda (eller brustit på något annat sätt).
I likhet med utrikes-och försvarsministrarna, båda kloka och rutinerade personer, så förstår jag inte varför detta icke skulle låta sig göras inom ramen för en levande och vital Oslo-process. Ju mer mina kunskaper ökas, desto mindre förstår jag varför slutskrivningen blev så tokig.
För försvaret av Övre Norrland som landsdel och för försvaret av våra flygbaser också i andra delar av landet utgjorde tillgången till stridsmedlet "personmina" otvivelaktig ett mångdubbelt större värde än vad svenska "klustervapen" kvantitets- och kvalitetsmässigt någonsin gjort. Svensk försvarsindustri investerade dessutom i projekt som MINX (Mines into the Next Century).
SvaraRaderaSvenska personminor skadade aldrig civila eller oskyldiga, ej heller avsågs de någonsin så göra, likväl gick Sverige med på att betala priset av att avstå från dem för att en stor mängd av de personminor som utomlands skadar oskyldiga och civila med ett penndrag skulle kunna avskaffas i Ottawakonventionen.
Den nuvarande norska koalitionsregeringen fastställde sin regeringspolitik inklusive Oslo-processen i Soria Maria-överenskommelsen. (Den kan jämföras med alliansens dito benämnd Bankeryd.)
Om man så vill kan man säga att vänsterpopulismen därmed inte var förhandlingsbar.
Kan man direkt travestera Kipling och säga att fakta är fakta och politik är politik och aldrig mötas de två? Jag är bara en gammal militär så det är förvirrande för mig. Samtidigt är jag trots allt optimist som vill tro att riket inte enbart styrs med oförstånd, prestige och ideologiska generaliseringar.
SvaraRadera